barnfri = utan argument?

Nu är det en månad sedan jag började reflektera över tiden i skriftlig form. Inser att jag har många frågor och inga svar:-) Känner en förändring i rätt riktning, men som vanligt är jag lite otålig över att det inte går snabbare:-) Mest intressant var en vecka då jag lyckats åta mig precis lagom mycket, var i fas med det mesta och var i god tid till allting. Njutningen i detta hade tyvärr ständigt sällskap av känslan att jag måste ha glömt något. Lite skrämmande att känslan av stress och otillräcklighet känns mer naturlig än "det normala livet. Och också en insikt om att man måste låta förändring ta tid.

Börjar allt tydligare lägga märke till olika strategier som antingen ger flow eller sätter käppar i hjulet. Det kan handla om väldigt små saker, som när man öppnar mailen, om man håller exakt den tid för lunchpromenaden man tänkt, om man tar privatsamtal på arbetstid eller om man låter sig förledas av "ska bara..."  I samma veva blir man också alltmer medveten om hur man påverkas av andra.

Mål inför nästa månad är att respektera mina egna tider bättre - det vill säga tiderna jag bara sätter upp för min egen skull och som ingen annan än jag märker om jag passar eller inte. Som egenföretagare har man förstås massa sådana, men ett av skälen till att man driver eget är nog också en optimism som gör att man tror att mycket är möjligt (vilket då ställer till tidsplanen lite ibland:-)

Tror att de svåraste är att hålla dem gentemot andras förfrågningar "Tyvärr jag kan inte då - jag har ett viktigt möte med mig själv"(...) Viktigt med rutinerna, men samtidigt kräver mitt jobb en hel del flexibilitet. Och så den där gränsen mellan arbetsliv och privatliv som ibland känns nästintill obefintlig.

Hörde en intervju med Tomas Bodström som skrev in EU-möte i sin kalender med jämna mellanrum. Det var dock inte det EU många trodde, utan EU stod för Egna Ungar. Smart!

Jag har visserligen inga ungar och sällan möten. Synd på så vis att båda aspekterna ger legitima skäl att säga nej när man inte hinner.

En gång befann jag mig i en situation där en kollega sa att det var svårt att jobba övertid pga barnen, varpå chefen vände sig till mig och sa "Men hur gamla är dina barn, Jenny?"  Tycker inte att avsaknad av barn är ett argument för övertid - men fann mig och sa att jag har en väldigt gammal man som jag måste ta hand om. Sen var den diskussionen slut! :-)

En annan person påtalade att vi inte setts på länge och antydde att ansvaret för att ses låg på oss eftersom de har små barn. "Det är enklare för oss om ni bara dyker upp när det passar". För ett tag sedan hade jag nog lagt till det åtagandet på "to-do-listan". Nu tränar jag på att tänka annorlunda.

Inga ungar och få möten - men det är en tillvaro jag har valt och den medför inte att jag inte har andra ambitioner och drömmar som jag vill hinna med innan jag dör. Att respektera sina egna behov och önskemål är nog bästa strategin för att även bli respekterad av andra. Jag jobbar vidare på det!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Kategorier