vad väljer vi bort?

La upp den här bilden på firmans Facebook-sida sent igårkväll med anknytningen till förmånen att starta arbetsdagen så här istället för i rusningstrafik. Ser nu att den skapat mer engagemang än de flesta andra inlägg. Tycker att jag ofta påminner mig om vad som är viktigt, men insåg nu hur lätt det är att ändå bli hemmablind.  Gårdagens resonerande här hemma kring om vi ska satsa på lamm eller inte under 2015 kommer plötsligt i ett annat ljus.

Både jag och min man tycker att hela apparaten kring fåreriet är fantastiskt rolig, men vi har också ett år bakom oss där våra "riktiga jobb" har tagit mycket tid i anspråk. För ett tag sedan föreslog jag att vi kanske ska hoppa över lamningarna nästa år för att skära ner på något, så att orken och tiden räcker till. Då tyckte jag att det lät förnuftigt och ett år går ju fort, så snart skulle här vara nya lamm igen. Nu inser jag plötsligt att det är det dummaste förslag jag kommit med på väldigt länge.

Varför i all sin dar ska vi välja bort möjligheten att få återuppleva några av 2014 års bästa stunder?

 Varför välja bort möjligheten att bli hängandes över staketet, iaktta djuren och plötsligt lyckas fånga en bild som man kan skratta åt både då och sen?

 Det är väl så att det där förnuftet lätt råder till att välja bort det som ligger på hobbynivå. Det där som ger mycket men inte är mätbart. Det har funnits tillfällen där jag ifrågasatt mitt hästägande - jag har ju hunderiet som fantastisk hobby och hästen och åsnan gör onekligen att man blir bunden på ett annat sätt än de andra djuren (hundarna kan man ofta ha med, fåren och katten kräver inte så mycket av en djurvakt).

Att välja bort hästeriet hade varit enkelt och i andras ögon säkert klokt. Men med lite eftertanke inser jag att jag samtidigt skulle välja bort så mkt annat viktigt - minskat ryggont, stressreducerande stunder på hästryggen och personlig utmaning (jag håller ju på att lära mig rida - något jag velat göra hela livet men aldrig haft tillfälle till).

Lamningarna fyller nog en liknande funktion som hästeriet och dessutom för oss båda. Visst blir det lite extra jobb och anpassningar under lamningsmånaden, mer meck med att ha både baggar och tackor under hösten och blandade känslor när det är tid för slakt. Men tiden i stallet och hagarna ger så mycket mer. Den bundenhet som lamningarna medför är också frigörande.  Hälsofrämjande känsla av att må bra genom att rå om. Spännande väntan, avlöst av häftiga ögonblick. Det här lilla tacklammet kom ut sist i årets gäng och efter tio svarta bagglamm. Fick bild på henne i  sms av Fredrik då jag steg av flyget i Stockholm och det kändes inte bra att inte vara där.

Tar därför tillbaka mitt dumma förslag och hoppas att vi kan lösa det så att en bagge kan komma hit så snart som möjligt, så att nya lamm får komma till världen här i vår. Även om det kan vara ekonomiskt smartast för oss båda att satsa på jobbfronten när man har medvind, så faller ju liksom hela idén med att ha en bra arbetssituation om den inte ger utrymme för att hinna med en rik fritid.

Hörde häromdagen mig själv säga till en god vän som fått sitt drömjobb att "nu är utmaningen att se till att detta arbete ryms i 40 timmars arbetsvecka". Kanske något att själv försöka rätta sig efter!:-)

Med tanke på hur fel min egen prioritering höll på att bli i relation till det jag verkligen förespråkar, så funderar jag på hur mycket vi väljer bort omedvetet. Väljer vi bort det vi behöver som mest - och i så fall till förmån för vad? Är det kanske andras förväntningar som råkar få högre prioritet än de egna - igen(...)

Etiketter: tid och livsval

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Kategorier