tankar före och efter vittring

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Kategorier