stärkande missar

Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Kategorier