Varför är det så viktigt att tävla med sin hund?

Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman