svag som föreläsare utan hund

Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman