det kan  gå

Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman