att utgå från att djuren vill jävlas

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman