även solen har sina fläckar

Jag brukar vanligtvis ha svårt att identifiera mig med känslor som ångest och skam, men efter helgen har de börjat smyga sig på.

Känner en viss rädsla för tendenser som talar för att jag är på väg att bli en bitter gubbe. Vore kanske i och för sig legitimt vid min höga ålder och grånande nos, men det anstår ändå inte en hund som mig.

Min mening var inte att skrämma ihjäl border collien - i frustrationen över att ha blivit bortprioriterad på självaste DM-helgen ville jag bara skapa lite oro. Ni vet då där litegrand, så att man ser till att den man redan stör sig på  inte kommer hem med en skimrande guldmedalj.

Det är just medaljerna som lockar mig under detta jippo. Själva tävlingen i lilla Halland är kanske inte så stor egentligen, men en mästerskapsmedalj är ändå en mästerskapsmedalj. Även om jag innehar både guldmedaljen i lydnad och ett par andra valörer i spår, så är det ju bara vackert med flera intill varandra.

Så - kanske råkade jag säga något till Pingu om att personen som går slalom i platsliggningen egentligen är från BPH-banan. Kanske även med ett litet tillägg av detaljen att hen äter border collies till frukost.

Trodde ju inte i min vildaste fantasi att hon skulle ta mig så på orden och till och med resa sig - det är ju oerhört valpigt. Men jag har ju roat mig med att sabba gruppmoment för border collies förr, så jag vet att de är lite sköra.

Jag ska försöka ställa saker och ting till rätta, det ska jag.

Nu till något mycket viktigare - imorgon firar jag min elfte födelsedag och jag förstår att du som läsare nu sitter och hoppas på tips på vad jag önskar mig. Det är lite svårt får jag tillstå - vid min ålder har man det mesta. ("Hunden som har allt" är för övrigt ett begrepp jag identifierat mig med sedan valpsben.)

Nä, nu ska jag putsa pälsen och gamla medaljer så att allt är perfekt inför morgondagen.

Hejdå,
/I-or