det som inte fungerar på tävling...

"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman