sören & Rasken har fått följas åt över regnbågsbron

Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman