sinnesro

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman