fritt ur hjärtat efter sju veckors saknad

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman