I-or bloggar: Regeländringarna blir en revansch!

Jag blir i princip alltid bra på bild, men denna är jag särskilt nöjd med. Den lyckliga fotografen heter Nina Johansson. Jag blir i princip alltid bra på bild, men denna är jag särskilt nöjd med. Den lyckliga fotografen heter Nina Johansson.

 Jag känner att jag  - i egenskap av hund i allmänhet och mig själv i synnerhet - har viss skuld i det som händer i lydnadsvärlden.  Exempelvis har jag genom min konstnärliga tolkning av lydnadsmomenten inspirerat till den helt nya grenen rallylydnad som växer sig allt större. 

Fler ville vara som jag, men alla lyckades inte ligga på den hårfina gränsen där kreativiteten flödade, samtidigt som man hade domaren på sin sida. Det är inte så konstigt – att föra sig som undertecknad kräver en unik kombination av mod, improvisation och finkänslighet. En ny gren växte då fram och ja, på den vägen är det.

Samtidigt vankas förändringar i tävlingslydnaden och vad många reagerar på där är att vissa domare tenderar att titta mer på apan än hunden. Själv är jag vansinnigt positiv till den utvecklingen. Följande omskrivningar skulle ju kännas väldigt befriande:

Sitter snett ….skrivs om till: ”Apan tappar riktning”

Tjuvstart…skrivs om till ”Apan ropar sent”

Steg i ställande/läggande….skrivs om till ”Apan tajmar dåligt”

Långt fram i fritt följ….skrivs om till….”Apan släpar”

Missat skifte i fjärren…skrivs om till ”Apan saknar rytm”

Hund springer snett mot ruta…skrivs om till ”Apans lutning vetter åt fel vädersträck”

Efter att år ut och år in ha skyllt på oss hundar, så är det inte mer än rätt att det nu är ni apor som granskas i sömmarna. Nu får ni se hur kul det är att beskrivas som sne, för ljudlig, för långsam, för klumpig, eller – värsta benämningen av alla (men den har jag förstås aldrig råkat ut för själv) ”Saknar attityd”.  Man kan ju bli kränkt för mindre(!)

(Tänk om utvecklingen går åt samma håll i utställningsvärlden, så att apan bedöms istället.  "Dåligt markerat stop, tydlig könsprägel, något hjulbent, dåligt vinklad bak. För dagen något överviktig".)

Däremot finns det annat inom sportens utveckling som oroar mig. Exempelvis det faktum att man anlitar man blonda kvinnor som nätt och jämt hunnit fylla 30 till att döma internationella mästerskap. Vem ska laga maten i hennes hem den helgen, kan man undra – och vad signalerar det till övriga länder? Nä, jag håller med en av mina tidigare klubbkompisar som själv är domare (anno 1857) och som tittade på Matte när hon var nyutbildad och sa ”Nu för tiden kan ju vem som helst bli domare”. Väl sammanfattat, i mina ludna öron.  Undrar vad hen ska säga när hen får reda på mattes senaste åtagande. Hens egna öron – som också börjar bli ludna – kanske rentav trillar av.

Vill tillägga att jag inte gör anspråk på att vara konservativ på något sätt. Jag tycker bara att det var så mycket som var bättre förr. Och ju förr, ju bättre, som Husse brukar säga.

Jag tror inte att det dröjer länge tills det är föraren som utför allt galet hitte-på och hunden som ger kommandon. Och domaren har väl lottats fram bland hundungdomarna.  Ja, jag säger då det.

När den dagen infinner sig kan jag lova att jag med stolthet och road min kommer låta alla fyra tassarna entra tävlingsbanan igen.  Det ska bli särskilt kul att träna Husse i att ta i på korta avstånd (även om jag har svårt att se det framför mig). Och så får man ta med ett kinder-ägg till domaren istället för den sedvanliga flaskan.  Frågan är hur jag gör med min årliga domarbjudning. (Ja, det är bara en tradition jag har och den har inget med min framgångsrika tävlingskarriär att göra, utan sker helt och hållet på fritiden). Cigarrerna får bytas ut mot fiskdamm. Ruffe kan nog ha de prylar jag behöver. 

Det var allt för denna gång! / I-or          

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-