håll i hatten!

En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Teman