Allvar och distans i hundvärlden

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln