Förutsättningar och prestationsångest

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln