klantigt uttryckt

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.