när man känner sig kass...

Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln