när man känner sig stark!

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln