varför är det viktigt att göra något svårt?

I helgen gjorde jag och Pingu en tävling som gjorde mig löjligt stolt och glad som ett litet barn. En tävling som av andra troligen inte skulle betraktas som en av våra svåraste – snarare tvärtom. Appellen kallas till och med ”Pellejöns-klassen” i vissa kretsar, så då är man väl en Pellejöns även på pappret nu då! :-)

För mig var ett resultat av målmedvetet arbete med en av Pingus svagheter (eller för starka styrka:-)). Den fina analys jag fick av Ingrid Hammarlind då jag konsulterade henne för hjälp med vittringen handlade om att Pingu i nosarbetet måste ur ”samarbetsbubblan” för att kunna gå helt in i ”jaktbubblan”. En teori som stämde så väl  för både de bakslag och de framsteg vi haft i detta moment – och även en förklaring till varför varje framstegsmetod endast höll ett fåtal gånger. Kanske också en förklaring till att fler tycks ha problem med detta moment nu än förr, då dagens träning generellt bygger mer på just samarbete. (Den enda metod jag känner till som jag inte har provat är att med en kraftig korrigering skrämma slag på Pingu då hon tar fel pinne och det skulle heller aldrig falla mig in, eftersom det stämmer väldigt dåligt överens med mina motiv för att tävla hund!) Att vi var för mycket i samarbetsbubblan var dessutom en förklaring som kändes bra i hjärtat, även om det ställt till det en hel del för oss.

Teorin gav också en förklaring till svårigheten att komma igång med spårträningen. (Hade sedan tidigare en del i träningsplanen att spåra mycket för att stärka hennes generella nosarbete).  Pingu ville att vi skulle lösa uppgiften tillsammans – som vi brukar göra – och det är verkligen inte lätt att bara ignorera och vänta ut en hund med så mycket will to please. Den frustration som hos många andra hundar skulle resultera i ”jag gör väl det själv då” tenderade hos Pingu att istället utvecklas till negativ stress, så det slutade jag snabbt med, för att istället trigga ”jakten” ännu mer än jag gjort tidigare.

De tre senaste spåren hon har gått har hon arbetat helt självständigt, med hög svans och stark målmedvetenhet – och sitt allra bästa spår hittills gjorde hon passande nog på tävlingen igår.  Det var en rejäl kick att följa Pingu som med hög svans utstrålade självförtroende, självständighet och målmedvetenhet. När vi kom i mål fick vi till och med ”extraberöm” från både domare och annan publik som tyckte att ”det där var verkligen snyggt”. Att vi skulle kunna ta oss runt och få med pinnarna visste jag, men att hon skulle göra ett så snyggt spårarbete fanns liksom inte på kartan, dessutom inte när det råkade blåsa rejält trots att vi åkt inåt landet, till Småland). Jag kom på mig själv med att vilja förklara vårt utgångsläge och vilken fantastisk prestation detta var ”egentligen”, men lyckades hejda mig själv någorlunda. ”Tack, vad roligt att höra” är ju ett mer lagom långt svar i sammanhanget :-)
 

"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)
"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)

Funderade mycket på det där under hemvägen. Varför har många av oss hundtränare så stort behov av att förklara hur svårt något har varit. Att man vill förklara det vid bakslag känns naturligt, men behovet att även förklara det vid framgång är desto mer intressant.

Likaså är det viktigt för många att betona att ens egen gren, ras eller hundindivid är svår (helst svårast!) Nog för att det är inspirerande med utmaningar, men varför är det viktigt att förmedla att man gör något svårt? Det borde väl räcka att man har roligt och mår bra av aktiviteten! :-) Eller tycker vi inte att vi duger om vi inte gör svåra saker och "riktiga" prestationer? Eller kanske bara ett behov av att förklara varför man är SÅ överdrivet glad och tacksam? Det tål att grunnas vidare på! 

Och jo, jag är ruggigt motiverade att fortsätta utvecklas i spåret.  Tillsammans med den här hunden blir det en givande intensivutbildning för mig, om hundträning i allmänhet och nosarbete i synnerhet. För sju år sedan tävlade jag sista elitspårtävlingen med Mimmi och för två år sedan lånade jag I-or av Fredrik, bara för att få tävla brukset igen, så det är allt något jag har saknat!

Tack Gislaved-Västbo BK för en väldigt fint arrangerad tävling med trevlig stämning såväl från funktionärer som medtävlande!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln