Med en annan förare så...

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln