Att hålla sin spelidé i hundträningen!

Jag har under åren funderat över agilitytränarnas olika handlingssystem och blivit nyfiken på om vi skulle vara förtjänta av något liknande i lydnaden. Vi pratar ju ofta om träningsfilosofier, men vi kanske också behöver en tydlig spelidé?  Inte för att låsa och begränsa, utan för att konkretisera. Framförallt tror jag vi skulle ha behov av att hålla den röda tråden på både träning och tävling. Det blir lättare att träna som man tävlar och tävla som man tränar om man har koll på vad man egentligen gör. Och det blir framförallt lättare att vara rättvis mot sin hund, genom att hantera felen på ett konstruktivt och genomtänkt sätt.

I mina kurser och föreläsningar brukar jag illustrera skillnaden träning/tävling med två verktygslådor – den ena innehåller verktyg som vi kan använda på träning, t.ex. klicker, godis, boll, kampleksak och även fysiska korrigeringar om man väljer det alternativet (inget jag själv förespråkar). Den andra innehåller verktyg som vi kan använda på tävling – det vill säga det vi kallar tävlingsmässiga belöningar och för någon finns det kanske även tävlingsmässiga korrigeringar.

Min målbild är att göra allt arbete utifrån en och samma verktygslåda. Ett viktigt verktyg är då att göra alla delmoment så roliga det bara går, så att varje kommando eller signal jag ger, följs av ett ”yes” från hunden. Lyckas jag med det, så blir det inte så jobbigt att tävla, varken för mig eller hunden, för vi gör ju bara det vi älskar. Detta har jag lite skämtsamt kallat ”Yes-lydnad” men kanske kan det liknas vid ett handlingssystem det också?

I konceptet har jag rätt så tydliga ramar för hur jag vill hantera de fel som uppstår i träningen – såväl som på tävling. Detta har i sin tur gjort att jag brutit en del tävlingar,  men inte för att någon av oss gått ner sig, utan för att kunna hålla fast vid spelidén - en korrekt uppgift belönas med en annan. Och blir det fel som jag inte vill förstärka, så fortsätter vi inte i onödan. Konceptet hjälper mig att hålla mig tävlingsmässig i träningen, samtidigt som jag kan hitta triggers och belöningspåminnelser som jag också kan ha med mig på tävlingsplanen.

Nyss hemkommen från ett väldigt trevligt landslagsläger så har tankarna snurrat lite extra kring vad som håller ”hela vägen”, vad som håller för internationell bedömning o.s.v. Likaså gör min och Pingus annalkande SM-debut att jag får nya tankar kring vad som är smart att göra när det gäller att balansera säkerhet med flashighet (2 veckor kvar på kvalperioden och vi ligger på plats 29 av 50, så jag vågar nog räkna med att vi är med!) Och där någonstans i tankegångarna märker jag att det blir väldigt allvarligt och träningsglädjen skulle kunna försvinna i ett nafs i rädslan av att något ska bli fel. Jag är ju egentligen inte så resultatinriktad (styrka eller svaghet beror nog på vem man frågar) utan tycker ”hur” är betydligt viktigare än ”att”. Så jag ger mig själv en mental lavett och konstaterar att jag självklart ska hålla min spelidé även när vi får chans att tävla SM. Det är ju den jag tränar i – så följaktligen också den jag ska tävla i. Min nyfikenhet kring hur långt den spelidén kan räcka, är – när jag tänker efter – så enormt mycket större för mig, än behovet av att hitta det poängmässigt säkraste upplägget. (Och anstränger mig förstås till att tänka utanför den boxen, när jag coachar andra, med andra prioriteringar.)

Illustrationer: Jeanette Hallman
Illustrationer: Jeanette Hallman

Ett sätt för mig att behålla lekfullheten i träningen är att sätta utövandet i perspektiv. Och perspektiv är inte svåra att hitta, det räcker att slå på nyheterna vilken kväll som helst för att ta del av vidriga levnadsförhållanden. Jag tror vi är många som önskar att vi gjorde mer och ur detta har ny en idé vuxit fram om att testa ett nytt kursupplägg samtidigt som intäkterna oavkortat går till välgörenhet.

Summa summarum; måndagen 24/4 arrangeras en kvällsclinic på Yes-lydnads-konceptet, till förmån för Läkare utan gränser.

Om lite glad tävlingslydnad på något sätt kan bidra till att göra livet något mer drägligt för någon eller några av dessa utsatta människor, så är det en enkel insats. Dessutom får jag fin hjälp av Anna Wernersson och hennes lagotto Salsa och golden Tango. Tillsammans har vi då fyra olika raser och flera olika personligheter för att hjälpas åt att illustrera yes-lydnads-tänket i praktiken. Anmälan kommer öppna inom några dagar, här på hemsidan. Hoppas det finns intresse och att vi tillsammans kan göra lite skillnad, både i det stora och i det lilla.

Om du gillar det du läste, så kan jag varmt rekommendera Heléne Lindströms blogg,  där avsnittet "Lite tankar från en tävlingsträning" inspirerat lite extra till just det här avsnittet.

För den som är nyfiken på landslagslägret, så finns flera rapporter på vår Facebook-sida "Landslaget i lydnad" och en sammanfattning från Heidi i  lydnadsbloggen

Du kan beställa boken genom att klicka på bilden ovan!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln