Visst är känslan viktig!

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Etiketter: hundträning

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln