Många vill jobba ideellt numera!

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln