Hundträningen är så mycket mer!

Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln