Det händer lite för mycket kring Gnutten just nu

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Kommentera gärna:

Nu på väg från tryckeriet! Beställ ditt ex här

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln