Det räcker att få till det ibland!

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln