jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter