jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2014 > 10

Nu är det en månad sedan jag började reflektera över tiden i skriftlig form. Inser att jag har många frågor och inga svar:-) Känner en förändring i rätt riktning, men som vanligt är jag lite otålig över att det inte går snabbare:-) Mest intressant var en vecka då jag lyckats åta mig precis lagom mycket, var i fas med det mesta och var i god tid till allting. Njutningen i detta hade tyvärr ständigt sällskap av känslan att jag måste ha glömt något. Lite skrämmande att känslan av stress och otillräcklighet känns mer naturlig än "det normala livet. Och också en insikt om att man måste låta förändring ta tid.

Börjar allt tydligare lägga märke till olika strategier som antingen ger flow eller sätter käppar i hjulet. Det kan handla om väldigt små saker, som när man öppnar mailen, om man håller exakt den tid för lunchpromenaden man tänkt, om man tar privatsamtal på arbetstid eller om man låter sig förledas av "ska bara..."  I samma veva blir man också alltmer medveten om hur man påverkas av andra.

Mål inför nästa månad är att respektera mina egna tider bättre - det vill säga tiderna jag bara sätter upp för min egen skull och som ingen annan än jag märker om jag passar eller inte. Som egenföretagare har man förstås massa sådana, men ett av skälen till att man driver eget är nog också en optimism som gör att man tror att mycket är möjligt (vilket då ställer till tidsplanen lite ibland:-)

Tror att de svåraste är att hålla dem gentemot andras förfrågningar "Tyvärr jag kan inte då - jag har ett viktigt möte med mig själv"(...) Viktigt med rutinerna, men samtidigt kräver mitt jobb en hel del flexibilitet. Och så den där gränsen mellan arbetsliv och privatliv som ibland känns nästintill obefintlig.

Hörde en intervju med Tomas Bodström som skrev in EU-möte i sin kalender med jämna mellanrum. Det var dock inte det EU många trodde, utan EU stod för Egna Ungar. Smart!

Jag har visserligen inga ungar och sällan möten. Synd på så vis att båda aspekterna ger legitima skäl att säga nej när man inte hinner.

En gång befann jag mig i en situation där en kollega sa att det var svårt att jobba övertid pga barnen, varpå chefen vände sig till mig och sa "Men hur gamla är dina barn, Jenny?"  Tycker inte att avsaknad av barn är ett argument för övertid - men fann mig och sa att jag har en väldigt gammal man som jag måste ta hand om. Sen var den diskussionen slut! :-)

En annan person påtalade att vi inte setts på länge och antydde att ansvaret för att ses låg på oss eftersom de har små barn. "Det är enklare för oss om ni bara dyker upp när det passar". För ett tag sedan hade jag nog lagt till det åtagandet på "to-do-listan". Nu tränar jag på att tänka annorlunda.

Inga ungar och få möten - men det är en tillvaro jag har valt och den medför inte att jag inte har andra ambitioner och drömmar som jag vill hinna med innan jag dör. Att respektera sina egna behov och önskemål är nog bästa strategin för att även bli respekterad av andra. Jag jobbar vidare på det!

 

Läs hela inlägget »

Mindre fokus på att realisera åtaganden som föregås av "jag borde" och mer fokus på de som föregås av "jag vill". Det låter kanske egoistiskt, men "jag vill" behöver ju inte efterföljas av något egoistiskt utan kan lika gärna handla om att göra någon annnan glad. 

Jag försöker bli uppmärksam på saker som jag gör/åtar mig för att kunna bocka av dem -det vill säga saker jag bara vill ha gjort för att stilla någon form av dåligt samvete. Saker jag egentligen inte ser fram emot. Det gäller i sammanhanget att skilja på befogat dåligt samvete och det som är "inlärt" under uppväxten eller i andra sociala relationer. Det som enbart är till fördel för någon annan och troligen helt obefogat.

En del saker ska man nog ha kvar på "borde" och "bocka av listan" - saker som hör till vanligt hyfs, även om man inte tycker att de är så roliga - men jag tror att där också finns väldigt mycket man kan hoppa över helt. En sak som jag lärt mig i år är att vara försiktig med "uppoffringar".

Långt ifrån alla förstår att det är just en uppoffring som sker - kanske eftersom de aldrig skulle kunna tänka sig att göra en själva? Resultatet har, för mig, ofta blivit att när man avstått det man ville göra helst - och istället gjort det man tror är en uppskattad välgärning, så blir man i själva verket utnyttjad.  "Hon verkar ju ha gott om tid att hjälpa mig -  jag frågar henne nästa  gång också". Bocka-av-listan fylls då på istället för att betas av. 

Det känns på ett sätt trist och egocentriskt att tänka i dessa banor, men för min del är det just nu nödvändigt för att behålla hälsan. Att ställa upp och finnas tillhands för dem som står en relativt nära drabbar relationen till dem som står en allra närmast.

"Det är väl klart att man ställer upp och hjälper varandra" säger många. Absolut - jag instämmer helt. Sådana personer ska man vara riktigt rädd om. Det som stjäl alltför mycket energi är de som gör anspråk på den enkelriktade hjälpen. Den som inte är tillfällig utan blir statisk. Den som bara tar utan att någonsin ge. Den som ibland till och med uttalas med orden "du har ju inga barn", "du kan ju hjälpa till eftersom du inte har så fasta arbetstider"  eller "du har ju alltid så mycket energi".
 

Jag börjar bli rätt så försiktig med den typen av "umgänge" för att istället hinna med dem som betyder mest och det jag vill göra helst.

Kanske hjälper det att leva lite mer som en hund - springa dit man vill, eller möjligen dit någon annan vill om de kan ge mig en riktigt bra anledning. Dit räknas inte dåligt samvete utifrån andras förväntningar!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

När man bestämmer sig för att sluta leva upp till andras förväntningar, för att istället hitta och leva upp till sina egna, så är det väldigt intressant att se vad som blir kvar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

 

Bläddrade i en nyutgiven heminredningstidning och fastnade vid den här bilden. Blir nyfiken på om Sveas veckoschema är så späckat som det ser ut, eller om det är tillspetsat dagen till ära. Längre fram i reportaget kan man läsa att Svea är 9 år gammal (...)

Oavsett vilket - varför är ett fullspäckat schema fortfarande lika trendigt som den vita basen, kuddarna som är inköpta på utlandsresan och de fräscha snittblommorna? Trots att vi sedan rätt så många år väldigt upplysta om de farliga konsekvenserna av negativ stress?

Varför tillåter man som arbetsgivare ett klimat där folk stressar halvt ihjäl sig, samtidigt som man har full koll på statistiken för - och konsevkenserna av - utbrändhet? Varför lockar man inte kompetent och välpresterande personal genom att erbjuda rimlig arbetsbelastning? Varför pratat inte fler politiker om hur vi ska förebygga stress i samhället? 

Om jag var arbetsgivare skulle jag bli skogstokig på en anställd som av bekvämlighet gick på sparlåga istället för att prestera - men det finns ju ett mellanting mellan att vara lat och på väg att gå itu.

Varför väljer man som förälder att skapa en väldigt stressad vardag för sig själv och sina barn? Är prestigen viktigare än att skydda sina barn från något som nyligen beskrevs som det största hälsoproblemet inom EU? Och varför är det i så fall prestigefullt och åtråvärt att stressa ihjäl sig? All heder åt föräldrar som låter barnen göra roliga fritidsaktiviteter för sin egen skull och i lagom mängd, men tyvärr finns det nog alltför många exempel på barn som gör deltar i olika aktiviteter på grund av  föräldrarnas behov av självförverkligande och att upprätthålla fasader.

Alla vet nog att barns självkänsla stärks av att de uppmärksammas för vad de är, framför vad de gör och presterar - men ändå verkar utvecklingen gå i helt motsatt riktning. Jag blir verkligen nyfiken på varför det är som det är!

Själv försökte jag tidigare idag skriva en mer professionell beskrivning av mig själv hemsidans förstasida, men det slutade med en text där jag presenterar åsnan som min psykolog(...)  Efter lite funderande kunde jag konstatera att jag fått mina roligaste jobb och uppdrag genom att bli headhuntad av folk som känner mig rätt så väl, så vem vet - kanske blir livet roligare utan fasad...:-)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Eftersom mina fingrar inte är så gröna så gjorde jag för en liten tid sedan ett impulsköp på höstrean i en trädgårdshandel, där magnolior såldes ut till halva priset. I kassan fick goda råd för hur jag skulle göra för att få det känsliga rotsystemet skulle överleva vintern, eftersom magnolior egentligen ska planteras på våren.

Inför valet av plats gjorde jag en snabb "googling" i telefonen för att undvika de vanligaste fällorna. Det var då jag blev varse om vilket superprojekt jag kastat mig in i - valet av plats var en hel vetenskap i sig, liksom alla zoner, sorter, jordförättringar och gödningar. Någon skrev  "Åh, en magnolia. Det är mitt favoritträd. En dag hoppas jag att jag har en alldeles egen magnolia".

Där stod jag, med mitt eget träd - inköpt för 250 kronor - och började fundera på varför många väntar så länge med att uppfylla sina drömmar. I rena pengar är värdet att jämföra med fem buketter snittblommor som i bästa fall har en livslängd på en vecka var(...) Läste vidare och började förstå att mycket handlade om rädslan att göra fel. Dessa personer skulle förstås aldrig köpa ett träd på rea vid fel årstid, utan här gällde det att följa manualen till punkt och pricka. Någon skulle säkert anlita en trädgårdsarkitekt också, för att säkra att platsen blev rätt.

Kanske kommer dessa personer till skott (göteborgaren i mig har svårt att hoppa över ordvitsar när de bjuds:-) och då kommer planteringen att vara så välplanerad som det bara går. Eller så blir så speciellt, att drömmen aldrig  slår in. Rädslan att göra fel resulterar i att ingenting blir gjort.

Efter lite grunnande bestämde jag mig för den plats i vår trädgård som bäst svarade mot mitt eget önskemål om att den skulle vara väl synlig, samt rekommendationerna "vindskyddat läge, sol till halvskugga" fanns mellan entrén och hundkojan. Två pallkragar fick rycka in för att skydda det känsliga rotsystemet.

Det finns nog stor risk att den inte klarar sig. Planteringsbädden kanske blir för hög och kanske inte alls kan släntas ut med fina stenar som jag har tänkt. Bäst hade förstås varit att vänta till våren. Varför ska jag alltid vara så impulsiv och varför kollar jag inte upp saker först? Innan jag tänkte färdigt de anklagande tankarna, så påmindes jag om de där trädgårdsnissarna på forumet - och jag insåg att det också finns en styrka i den där otåligheten i mig att saker ska hända nu. Samma otålighet som säkert ligger till grund för att det ibland blir för mycket på en gång.

 Det är vackert med drömmar som får gro, men det är ännu vackrare när de slår in. Många gånger kan det vara svårt att uppnå de stora drömmarna och just därför tror jag att det är viktigt att förverkliga de små. Nästa gång jag träffar mim Farmor kan jag visa henne bilden på den nyplanterade magnolian - trädsorten hon tycker så mycket om och som alltid kommer att påminna mig om henne. Bara det kommer att vara värt mycket.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Ett dygns framförhållning på allt - hade det kunnat vara en lösning på att slippa uppleva negativ stress?

Det finns säkert massor med människor som har den framförhållningen– och långt mycket bättre framförhållning än så. För egen del är jag rätt så övertygad om att det är viljan att optimera som sätter käppar i hjulet. När jag ser att något kan göras bättre, så har jag svårt att släppa det – vilket får till följd att man jobbar in i det sista och använder all tillgänglig tid. Många saker planerar jag såklart med flera dagars framförhållning, men problemet är att även om jag påbörjar och genomför i tid, så avslutar jag inte förrän jag "måste". En powerpoint inför ett föredrag kan alltid göras bättre, handledningen till en elev kan alltid bli mer detaljerad, en kurs kan alltid få ett ännu bättre upplägg och en artikel kan alltid bli mer välskriven.

Kanske har man beteendet att jobba med något in i det sista för att det helt enkelt är bekvämt att slippa göra bedömningen av att det är "klart"/tillräckligt bra?. Man lämnar in/avslutar för att man måste - det man har presterat får helt enkelt vara good enough.

Samtidigt gillar jag optimismen– tron på att det mesta är möjligt, gör att man får mycket gjort och att man går in i saker med en positiv inställning. Även om chansen att något ska gå i lås är relativt liten, så vill man i alla fall prova. När jag väl är igång kommer den där optimeringsgenen fram igen. Med ett fint ord skulle man kunna kalla det hängivenhet, men det skulle också kunna stavas hopplöshet. När insikten kommer om att det jag företagit mig är omöjligt, så träder plikttrogenheten in. Och så arbetar man alldeles för mycket, igen.

Tänk om man kunde omrikta hängivenheten och plikttrogenheten mot det där målet att ha 24 timmars framförhållning, vilket i sin tur skulle kunna bidra till en mer harmonisk tillvaro. Då skulle det här bloggavsnittet ha skrivits igår, för att publiceras idag. Det borde gå att ställa om sin hjärna i den riktningen. Rent spontant känner jag i alla fall att det måste vara möjligt....:-)

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Jag har fått fundera några gånger innan det här avsnittet publiceras - att starta en blogg om tid, som strategi för att hantera stress och känsla av att inte hinna allt man vill; är det så smart egentligen - eller är det ett tydligt tecken på att jag varvar upp när jag borde varva ner och att jag "lägger till" när jag borde dra ifrån? 

 Jag har längre trott att jag borde bli bättre på att "göra ingenting" - bara vara. När jag provar så känns det aldrig bra. Ibland kan det såklart ha att göra med att man är alltför uppe i varv för att njuta av lugnet. Men även vid de tillfällen som jag har dessa dagar under en längre ledighet så skapar det ingen bra känsla i mig. En fundering jag har just nu är därför att jag kanske under hela mitt liv har haft en falsk bild av hur jag vill ha min vardag?

Det finns ingen tvekan om att jag vill ha förändring. Under senare tid - och framförallt under det senaste året - har jag blivit betydligt mer noggrann kring hur mycket och vad jag åtar mig . men trots en betydligt bättre struktur lever jag alltför ofta kvar i känslan av att tiden inte räcker till. Jag går antingen och lägger mig med känslan av att jag inte hann det jag hade tänkt, eller så går jag och lägger mig mycket senare än vad jag hade planerat.

I den falska målbilden har nog den där "göra-ingenting-tiden" funnits med. Och kanske är det just därför som målbilden aldrig har uppnåtts - för jag trivs ju inte med den tiden, så på ett omedvetet plan gör jag säkert vad jag kan för att undvika den.

Om jag ska försöka frammana en mer sann målbild av en harmonisk vardag, så ser jag ofta mig själv skrivandes. Det jag vill ha mer av, men sällan har tid för, är att skriva från hjärtat. Och det är därför den här bloggen nu startas - jag ska sträva efter min sanna målbild och göra mer av det jag verkligen vill.

 

  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Senaste kommentarer

2014 > 10

Nu är det en månad sedan jag började reflektera över tiden i skriftlig form. Inser att jag har många frågor och inga svar:-) Känner en förändring i rätt riktning, men som vanligt är jag lite otålig över att det inte går snabbare:-) Mest intressant var en vecka då jag lyckats åta mig precis lagom mycket, var i fas med det mesta och var i god tid till allting. Njutningen i detta hade tyvärr ständigt sällskap av känslan att jag måste ha glömt något. Lite skrämmande att känslan av stress och otillräcklighet känns mer naturlig än "det normala livet. Och också en insikt om att man måste låta förändring ta tid.

Börjar allt tydligare lägga märke till olika strategier som antingen ger flow eller sätter käppar i hjulet. Det kan handla om väldigt små saker, som när man öppnar mailen, om man håller exakt den tid för lunchpromenaden man tänkt, om man tar privatsamtal på arbetstid eller om man låter sig förledas av "ska bara..."  I samma veva blir man också alltmer medveten om hur man påverkas av andra.

Mål inför nästa månad är att respektera mina egna tider bättre - det vill säga tiderna jag bara sätter upp för min egen skull och som ingen annan än jag märker om jag passar eller inte. Som egenföretagare har man förstås massa sådana, men ett av skälen till att man driver eget är nog också en optimism som gör att man tror att mycket är möjligt (vilket då ställer till tidsplanen lite ibland:-)

Tror att de svåraste är att hålla dem gentemot andras förfrågningar "Tyvärr jag kan inte då - jag har ett viktigt möte med mig själv"(...) Viktigt med rutinerna, men samtidigt kräver mitt jobb en hel del flexibilitet. Och så den där gränsen mellan arbetsliv och privatliv som ibland känns nästintill obefintlig.

Hörde en intervju med Tomas Bodström som skrev in EU-möte i sin kalender med jämna mellanrum. Det var dock inte det EU många trodde, utan EU stod för Egna Ungar. Smart!

Jag har visserligen inga ungar och sällan möten. Synd på så vis att båda aspekterna ger legitima skäl att säga nej när man inte hinner.

En gång befann jag mig i en situation där en kollega sa att det var svårt att jobba övertid pga barnen, varpå chefen vände sig till mig och sa "Men hur gamla är dina barn, Jenny?"  Tycker inte att avsaknad av barn är ett argument för övertid - men fann mig och sa att jag har en väldigt gammal man som jag måste ta hand om. Sen var den diskussionen slut! :-)

En annan person påtalade att vi inte setts på länge och antydde att ansvaret för att ses låg på oss eftersom de har små barn. "Det är enklare för oss om ni bara dyker upp när det passar". För ett tag sedan hade jag nog lagt till det åtagandet på "to-do-listan". Nu tränar jag på att tänka annorlunda.

Inga ungar och få möten - men det är en tillvaro jag har valt och den medför inte att jag inte har andra ambitioner och drömmar som jag vill hinna med innan jag dör. Att respektera sina egna behov och önskemål är nog bästa strategin för att även bli respekterad av andra. Jag jobbar vidare på det!

 

Läs hela inlägget »

Mindre fokus på att realisera åtaganden som föregås av "jag borde" och mer fokus på de som föregås av "jag vill". Det låter kanske egoistiskt, men "jag vill" behöver ju inte efterföljas av något egoistiskt utan kan lika gärna handla om att göra någon annnan glad. 

Jag försöker bli uppmärksam på saker som jag gör/åtar mig för att kunna bocka av dem -det vill säga saker jag bara vill ha gjort för att stilla någon form av dåligt samvete. Saker jag egentligen inte ser fram emot. Det gäller i sammanhanget att skilja på befogat dåligt samvete och det som är "inlärt" under uppväxten eller i andra sociala relationer. Det som enbart är till fördel för någon annan och troligen helt obefogat.

En del saker ska man nog ha kvar på "borde" och "bocka av listan" - saker som hör till vanligt hyfs, även om man inte tycker att de är så roliga - men jag tror att där också finns väldigt mycket man kan hoppa över helt. En sak som jag lärt mig i år är att vara försiktig med "uppoffringar".

Långt ifrån alla förstår att det är just en uppoffring som sker - kanske eftersom de aldrig skulle kunna tänka sig att göra en själva? Resultatet har, för mig, ofta blivit att när man avstått det man ville göra helst - och istället gjort det man tror är en uppskattad välgärning, så blir man i själva verket utnyttjad.  "Hon verkar ju ha gott om tid att hjälpa mig -  jag frågar henne nästa  gång också". Bocka-av-listan fylls då på istället för att betas av. 

Det känns på ett sätt trist och egocentriskt att tänka i dessa banor, men för min del är det just nu nödvändigt för att behålla hälsan. Att ställa upp och finnas tillhands för dem som står en relativt nära drabbar relationen till dem som står en allra närmast.

"Det är väl klart att man ställer upp och hjälper varandra" säger många. Absolut - jag instämmer helt. Sådana personer ska man vara riktigt rädd om. Det som stjäl alltför mycket energi är de som gör anspråk på den enkelriktade hjälpen. Den som inte är tillfällig utan blir statisk. Den som bara tar utan att någonsin ge. Den som ibland till och med uttalas med orden "du har ju inga barn", "du kan ju hjälpa till eftersom du inte har så fasta arbetstider"  eller "du har ju alltid så mycket energi".
 

Jag börjar bli rätt så försiktig med den typen av "umgänge" för att istället hinna med dem som betyder mest och det jag vill göra helst.

Kanske hjälper det att leva lite mer som en hund - springa dit man vill, eller möjligen dit någon annan vill om de kan ge mig en riktigt bra anledning. Dit räknas inte dåligt samvete utifrån andras förväntningar!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

När man bestämmer sig för att sluta leva upp till andras förväntningar, för att istället hitta och leva upp till sina egna, så är det väldigt intressant att se vad som blir kvar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

 

Bläddrade i en nyutgiven heminredningstidning och fastnade vid den här bilden. Blir nyfiken på om Sveas veckoschema är så späckat som det ser ut, eller om det är tillspetsat dagen till ära. Längre fram i reportaget kan man läsa att Svea är 9 år gammal (...)

Oavsett vilket - varför är ett fullspäckat schema fortfarande lika trendigt som den vita basen, kuddarna som är inköpta på utlandsresan och de fräscha snittblommorna? Trots att vi sedan rätt så många år väldigt upplysta om de farliga konsekvenserna av negativ stress?

Varför tillåter man som arbetsgivare ett klimat där folk stressar halvt ihjäl sig, samtidigt som man har full koll på statistiken för - och konsevkenserna av - utbrändhet? Varför lockar man inte kompetent och välpresterande personal genom att erbjuda rimlig arbetsbelastning? Varför pratat inte fler politiker om hur vi ska förebygga stress i samhället? 

Om jag var arbetsgivare skulle jag bli skogstokig på en anställd som av bekvämlighet gick på sparlåga istället för att prestera - men det finns ju ett mellanting mellan att vara lat och på väg att gå itu.

Varför väljer man som förälder att skapa en väldigt stressad vardag för sig själv och sina barn? Är prestigen viktigare än att skydda sina barn från något som nyligen beskrevs som det största hälsoproblemet inom EU? Och varför är det i så fall prestigefullt och åtråvärt att stressa ihjäl sig? All heder åt föräldrar som låter barnen göra roliga fritidsaktiviteter för sin egen skull och i lagom mängd, men tyvärr finns det nog alltför många exempel på barn som gör deltar i olika aktiviteter på grund av  föräldrarnas behov av självförverkligande och att upprätthålla fasader.

Alla vet nog att barns självkänsla stärks av att de uppmärksammas för vad de är, framför vad de gör och presterar - men ändå verkar utvecklingen gå i helt motsatt riktning. Jag blir verkligen nyfiken på varför det är som det är!

Själv försökte jag tidigare idag skriva en mer professionell beskrivning av mig själv hemsidans förstasida, men det slutade med en text där jag presenterar åsnan som min psykolog(...)  Efter lite funderande kunde jag konstatera att jag fått mina roligaste jobb och uppdrag genom att bli headhuntad av folk som känner mig rätt så väl, så vem vet - kanske blir livet roligare utan fasad...:-)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Eftersom mina fingrar inte är så gröna så gjorde jag för en liten tid sedan ett impulsköp på höstrean i en trädgårdshandel, där magnolior såldes ut till halva priset. I kassan fick goda råd för hur jag skulle göra för att få det känsliga rotsystemet skulle överleva vintern, eftersom magnolior egentligen ska planteras på våren.

Inför valet av plats gjorde jag en snabb "googling" i telefonen för att undvika de vanligaste fällorna. Det var då jag blev varse om vilket superprojekt jag kastat mig in i - valet av plats var en hel vetenskap i sig, liksom alla zoner, sorter, jordförättringar och gödningar. Någon skrev  "Åh, en magnolia. Det är mitt favoritträd. En dag hoppas jag att jag har en alldeles egen magnolia".

Där stod jag, med mitt eget träd - inköpt för 250 kronor - och började fundera på varför många väntar så länge med att uppfylla sina drömmar. I rena pengar är värdet att jämföra med fem buketter snittblommor som i bästa fall har en livslängd på en vecka var(...) Läste vidare och började förstå att mycket handlade om rädslan att göra fel. Dessa personer skulle förstås aldrig köpa ett träd på rea vid fel årstid, utan här gällde det att följa manualen till punkt och pricka. Någon skulle säkert anlita en trädgårdsarkitekt också, för att säkra att platsen blev rätt.

Kanske kommer dessa personer till skott (göteborgaren i mig har svårt att hoppa över ordvitsar när de bjuds:-) och då kommer planteringen att vara så välplanerad som det bara går. Eller så blir så speciellt, att drömmen aldrig  slår in. Rädslan att göra fel resulterar i att ingenting blir gjort.

Efter lite grunnande bestämde jag mig för den plats i vår trädgård som bäst svarade mot mitt eget önskemål om att den skulle vara väl synlig, samt rekommendationerna "vindskyddat läge, sol till halvskugga" fanns mellan entrén och hundkojan. Två pallkragar fick rycka in för att skydda det känsliga rotsystemet.

Det finns nog stor risk att den inte klarar sig. Planteringsbädden kanske blir för hög och kanske inte alls kan släntas ut med fina stenar som jag har tänkt. Bäst hade förstås varit att vänta till våren. Varför ska jag alltid vara så impulsiv och varför kollar jag inte upp saker först? Innan jag tänkte färdigt de anklagande tankarna, så påmindes jag om de där trädgårdsnissarna på forumet - och jag insåg att det också finns en styrka i den där otåligheten i mig att saker ska hända nu. Samma otålighet som säkert ligger till grund för att det ibland blir för mycket på en gång.

 Det är vackert med drömmar som får gro, men det är ännu vackrare när de slår in. Många gånger kan det vara svårt att uppnå de stora drömmarna och just därför tror jag att det är viktigt att förverkliga de små. Nästa gång jag träffar mim Farmor kan jag visa henne bilden på den nyplanterade magnolian - trädsorten hon tycker så mycket om och som alltid kommer att påminna mig om henne. Bara det kommer att vara värt mycket.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Ett dygns framförhållning på allt - hade det kunnat vara en lösning på att slippa uppleva negativ stress?

Det finns säkert massor med människor som har den framförhållningen– och långt mycket bättre framförhållning än så. För egen del är jag rätt så övertygad om att det är viljan att optimera som sätter käppar i hjulet. När jag ser att något kan göras bättre, så har jag svårt att släppa det – vilket får till följd att man jobbar in i det sista och använder all tillgänglig tid. Många saker planerar jag såklart med flera dagars framförhållning, men problemet är att även om jag påbörjar och genomför i tid, så avslutar jag inte förrän jag "måste". En powerpoint inför ett föredrag kan alltid göras bättre, handledningen till en elev kan alltid bli mer detaljerad, en kurs kan alltid få ett ännu bättre upplägg och en artikel kan alltid bli mer välskriven.

Kanske har man beteendet att jobba med något in i det sista för att det helt enkelt är bekvämt att slippa göra bedömningen av att det är "klart"/tillräckligt bra?. Man lämnar in/avslutar för att man måste - det man har presterat får helt enkelt vara good enough.

Samtidigt gillar jag optimismen– tron på att det mesta är möjligt, gör att man får mycket gjort och att man går in i saker med en positiv inställning. Även om chansen att något ska gå i lås är relativt liten, så vill man i alla fall prova. När jag väl är igång kommer den där optimeringsgenen fram igen. Med ett fint ord skulle man kunna kalla det hängivenhet, men det skulle också kunna stavas hopplöshet. När insikten kommer om att det jag företagit mig är omöjligt, så träder plikttrogenheten in. Och så arbetar man alldeles för mycket, igen.

Tänk om man kunde omrikta hängivenheten och plikttrogenheten mot det där målet att ha 24 timmars framförhållning, vilket i sin tur skulle kunna bidra till en mer harmonisk tillvaro. Då skulle det här bloggavsnittet ha skrivits igår, för att publiceras idag. Det borde gå att ställa om sin hjärna i den riktningen. Rent spontant känner jag i alla fall att det måste vara möjligt....:-)

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Jag har fått fundera några gånger innan det här avsnittet publiceras - att starta en blogg om tid, som strategi för att hantera stress och känsla av att inte hinna allt man vill; är det så smart egentligen - eller är det ett tydligt tecken på att jag varvar upp när jag borde varva ner och att jag "lägger till" när jag borde dra ifrån? 

 Jag har längre trott att jag borde bli bättre på att "göra ingenting" - bara vara. När jag provar så känns det aldrig bra. Ibland kan det såklart ha att göra med att man är alltför uppe i varv för att njuta av lugnet. Men även vid de tillfällen som jag har dessa dagar under en längre ledighet så skapar det ingen bra känsla i mig. En fundering jag har just nu är därför att jag kanske under hela mitt liv har haft en falsk bild av hur jag vill ha min vardag?

Det finns ingen tvekan om att jag vill ha förändring. Under senare tid - och framförallt under det senaste året - har jag blivit betydligt mer noggrann kring hur mycket och vad jag åtar mig . men trots en betydligt bättre struktur lever jag alltför ofta kvar i känslan av att tiden inte räcker till. Jag går antingen och lägger mig med känslan av att jag inte hann det jag hade tänkt, eller så går jag och lägger mig mycket senare än vad jag hade planerat.

I den falska målbilden har nog den där "göra-ingenting-tiden" funnits med. Och kanske är det just därför som målbilden aldrig har uppnåtts - för jag trivs ju inte med den tiden, så på ett omedvetet plan gör jag säkert vad jag kan för att undvika den.

Om jag ska försöka frammana en mer sann målbild av en harmonisk vardag, så ser jag ofta mig själv skrivandes. Det jag vill ha mer av, men sällan har tid för, är att skriva från hjärtat. Och det är därför den här bloggen nu startas - jag ska sträva efter min sanna målbild och göra mer av det jag verkligen vill.

 

  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

2014 > 10

Nu är det en månad sedan jag började reflektera över tiden i skriftlig form. Inser att jag har många frågor och inga svar:-) Känner en förändring i rätt riktning, men som vanligt är jag lite otålig över att det inte går snabbare:-) Mest intressant var en vecka då jag lyckats åta mig precis lagom mycket, var i fas med det mesta och var i god tid till allting. Njutningen i detta hade tyvärr ständigt sällskap av känslan att jag måste ha glömt något. Lite skrämmande att känslan av stress och otillräcklighet känns mer naturlig än "det normala livet. Och också en insikt om att man måste låta förändring ta tid.

Börjar allt tydligare lägga märke till olika strategier som antingen ger flow eller sätter käppar i hjulet. Det kan handla om väldigt små saker, som när man öppnar mailen, om man håller exakt den tid för lunchpromenaden man tänkt, om man tar privatsamtal på arbetstid eller om man låter sig förledas av "ska bara..."  I samma veva blir man också alltmer medveten om hur man påverkas av andra.

Mål inför nästa månad är att respektera mina egna tider bättre - det vill säga tiderna jag bara sätter upp för min egen skull och som ingen annan än jag märker om jag passar eller inte. Som egenföretagare har man förstås massa sådana, men ett av skälen till att man driver eget är nog också en optimism som gör att man tror att mycket är möjligt (vilket då ställer till tidsplanen lite ibland:-)

Tror att de svåraste är att hålla dem gentemot andras förfrågningar "Tyvärr jag kan inte då - jag har ett viktigt möte med mig själv"(...) Viktigt med rutinerna, men samtidigt kräver mitt jobb en hel del flexibilitet. Och så den där gränsen mellan arbetsliv och privatliv som ibland känns nästintill obefintlig.

Hörde en intervju med Tomas Bodström som skrev in EU-möte i sin kalender med jämna mellanrum. Det var dock inte det EU många trodde, utan EU stod för Egna Ungar. Smart!

Jag har visserligen inga ungar och sällan möten. Synd på så vis att båda aspekterna ger legitima skäl att säga nej när man inte hinner.

En gång befann jag mig i en situation där en kollega sa att det var svårt att jobba övertid pga barnen, varpå chefen vände sig till mig och sa "Men hur gamla är dina barn, Jenny?"  Tycker inte att avsaknad av barn är ett argument för övertid - men fann mig och sa att jag har en väldigt gammal man som jag måste ta hand om. Sen var den diskussionen slut! :-)

En annan person påtalade att vi inte setts på länge och antydde att ansvaret för att ses låg på oss eftersom de har små barn. "Det är enklare för oss om ni bara dyker upp när det passar". För ett tag sedan hade jag nog lagt till det åtagandet på "to-do-listan". Nu tränar jag på att tänka annorlunda.

Inga ungar och få möten - men det är en tillvaro jag har valt och den medför inte att jag inte har andra ambitioner och drömmar som jag vill hinna med innan jag dör. Att respektera sina egna behov och önskemål är nog bästa strategin för att även bli respekterad av andra. Jag jobbar vidare på det!

 

Läs hela inlägget »

Mindre fokus på att realisera åtaganden som föregås av "jag borde" och mer fokus på de som föregås av "jag vill". Det låter kanske egoistiskt, men "jag vill" behöver ju inte efterföljas av något egoistiskt utan kan lika gärna handla om att göra någon annnan glad. 

Jag försöker bli uppmärksam på saker som jag gör/åtar mig för att kunna bocka av dem -det vill säga saker jag bara vill ha gjort för att stilla någon form av dåligt samvete. Saker jag egentligen inte ser fram emot. Det gäller i sammanhanget att skilja på befogat dåligt samvete och det som är "inlärt" under uppväxten eller i andra sociala relationer. Det som enbart är till fördel för någon annan och troligen helt obefogat.

En del saker ska man nog ha kvar på "borde" och "bocka av listan" - saker som hör till vanligt hyfs, även om man inte tycker att de är så roliga - men jag tror att där också finns väldigt mycket man kan hoppa över helt. En sak som jag lärt mig i år är att vara försiktig med "uppoffringar".

Långt ifrån alla förstår att det är just en uppoffring som sker - kanske eftersom de aldrig skulle kunna tänka sig att göra en själva? Resultatet har, för mig, ofta blivit att när man avstått det man ville göra helst - och istället gjort det man tror är en uppskattad välgärning, så blir man i själva verket utnyttjad.  "Hon verkar ju ha gott om tid att hjälpa mig -  jag frågar henne nästa  gång också". Bocka-av-listan fylls då på istället för att betas av. 

Det känns på ett sätt trist och egocentriskt att tänka i dessa banor, men för min del är det just nu nödvändigt för att behålla hälsan. Att ställa upp och finnas tillhands för dem som står en relativt nära drabbar relationen till dem som står en allra närmast.

"Det är väl klart att man ställer upp och hjälper varandra" säger många. Absolut - jag instämmer helt. Sådana personer ska man vara riktigt rädd om. Det som stjäl alltför mycket energi är de som gör anspråk på den enkelriktade hjälpen. Den som inte är tillfällig utan blir statisk. Den som bara tar utan att någonsin ge. Den som ibland till och med uttalas med orden "du har ju inga barn", "du kan ju hjälpa till eftersom du inte har så fasta arbetstider"  eller "du har ju alltid så mycket energi".
 

Jag börjar bli rätt så försiktig med den typen av "umgänge" för att istället hinna med dem som betyder mest och det jag vill göra helst.

Kanske hjälper det att leva lite mer som en hund - springa dit man vill, eller möjligen dit någon annan vill om de kan ge mig en riktigt bra anledning. Dit räknas inte dåligt samvete utifrån andras förväntningar!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

När man bestämmer sig för att sluta leva upp till andras förväntningar, för att istället hitta och leva upp till sina egna, så är det väldigt intressant att se vad som blir kvar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

 

Bläddrade i en nyutgiven heminredningstidning och fastnade vid den här bilden. Blir nyfiken på om Sveas veckoschema är så späckat som det ser ut, eller om det är tillspetsat dagen till ära. Längre fram i reportaget kan man läsa att Svea är 9 år gammal (...)

Oavsett vilket - varför är ett fullspäckat schema fortfarande lika trendigt som den vita basen, kuddarna som är inköpta på utlandsresan och de fräscha snittblommorna? Trots att vi sedan rätt så många år väldigt upplysta om de farliga konsekvenserna av negativ stress?

Varför tillåter man som arbetsgivare ett klimat där folk stressar halvt ihjäl sig, samtidigt som man har full koll på statistiken för - och konsevkenserna av - utbrändhet? Varför lockar man inte kompetent och välpresterande personal genom att erbjuda rimlig arbetsbelastning? Varför pratat inte fler politiker om hur vi ska förebygga stress i samhället? 

Om jag var arbetsgivare skulle jag bli skogstokig på en anställd som av bekvämlighet gick på sparlåga istället för att prestera - men det finns ju ett mellanting mellan att vara lat och på väg att gå itu.

Varför väljer man som förälder att skapa en väldigt stressad vardag för sig själv och sina barn? Är prestigen viktigare än att skydda sina barn från något som nyligen beskrevs som det största hälsoproblemet inom EU? Och varför är det i så fall prestigefullt och åtråvärt att stressa ihjäl sig? All heder åt föräldrar som låter barnen göra roliga fritidsaktiviteter för sin egen skull och i lagom mängd, men tyvärr finns det nog alltför många exempel på barn som gör deltar i olika aktiviteter på grund av  föräldrarnas behov av självförverkligande och att upprätthålla fasader.

Alla vet nog att barns självkänsla stärks av att de uppmärksammas för vad de är, framför vad de gör och presterar - men ändå verkar utvecklingen gå i helt motsatt riktning. Jag blir verkligen nyfiken på varför det är som det är!

Själv försökte jag tidigare idag skriva en mer professionell beskrivning av mig själv hemsidans förstasida, men det slutade med en text där jag presenterar åsnan som min psykolog(...)  Efter lite funderande kunde jag konstatera att jag fått mina roligaste jobb och uppdrag genom att bli headhuntad av folk som känner mig rätt så väl, så vem vet - kanske blir livet roligare utan fasad...:-)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Eftersom mina fingrar inte är så gröna så gjorde jag för en liten tid sedan ett impulsköp på höstrean i en trädgårdshandel, där magnolior såldes ut till halva priset. I kassan fick goda råd för hur jag skulle göra för att få det känsliga rotsystemet skulle överleva vintern, eftersom magnolior egentligen ska planteras på våren.

Inför valet av plats gjorde jag en snabb "googling" i telefonen för att undvika de vanligaste fällorna. Det var då jag blev varse om vilket superprojekt jag kastat mig in i - valet av plats var en hel vetenskap i sig, liksom alla zoner, sorter, jordförättringar och gödningar. Någon skrev  "Åh, en magnolia. Det är mitt favoritträd. En dag hoppas jag att jag har en alldeles egen magnolia".

Där stod jag, med mitt eget träd - inköpt för 250 kronor - och började fundera på varför många väntar så länge med att uppfylla sina drömmar. I rena pengar är värdet att jämföra med fem buketter snittblommor som i bästa fall har en livslängd på en vecka var(...) Läste vidare och började förstå att mycket handlade om rädslan att göra fel. Dessa personer skulle förstås aldrig köpa ett träd på rea vid fel årstid, utan här gällde det att följa manualen till punkt och pricka. Någon skulle säkert anlita en trädgårdsarkitekt också, för att säkra att platsen blev rätt.

Kanske kommer dessa personer till skott (göteborgaren i mig har svårt att hoppa över ordvitsar när de bjuds:-) och då kommer planteringen att vara så välplanerad som det bara går. Eller så blir så speciellt, att drömmen aldrig  slår in. Rädslan att göra fel resulterar i att ingenting blir gjort.

Efter lite grunnande bestämde jag mig för den plats i vår trädgård som bäst svarade mot mitt eget önskemål om att den skulle vara väl synlig, samt rekommendationerna "vindskyddat läge, sol till halvskugga" fanns mellan entrén och hundkojan. Två pallkragar fick rycka in för att skydda det känsliga rotsystemet.

Det finns nog stor risk att den inte klarar sig. Planteringsbädden kanske blir för hög och kanske inte alls kan släntas ut med fina stenar som jag har tänkt. Bäst hade förstås varit att vänta till våren. Varför ska jag alltid vara så impulsiv och varför kollar jag inte upp saker först? Innan jag tänkte färdigt de anklagande tankarna, så påmindes jag om de där trädgårdsnissarna på forumet - och jag insåg att det också finns en styrka i den där otåligheten i mig att saker ska hända nu. Samma otålighet som säkert ligger till grund för att det ibland blir för mycket på en gång.

 Det är vackert med drömmar som får gro, men det är ännu vackrare när de slår in. Många gånger kan det vara svårt att uppnå de stora drömmarna och just därför tror jag att det är viktigt att förverkliga de små. Nästa gång jag träffar mim Farmor kan jag visa henne bilden på den nyplanterade magnolian - trädsorten hon tycker så mycket om och som alltid kommer att påminna mig om henne. Bara det kommer att vara värt mycket.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Ett dygns framförhållning på allt - hade det kunnat vara en lösning på att slippa uppleva negativ stress?

Det finns säkert massor med människor som har den framförhållningen– och långt mycket bättre framförhållning än så. För egen del är jag rätt så övertygad om att det är viljan att optimera som sätter käppar i hjulet. När jag ser att något kan göras bättre, så har jag svårt att släppa det – vilket får till följd att man jobbar in i det sista och använder all tillgänglig tid. Många saker planerar jag såklart med flera dagars framförhållning, men problemet är att även om jag påbörjar och genomför i tid, så avslutar jag inte förrän jag "måste". En powerpoint inför ett föredrag kan alltid göras bättre, handledningen till en elev kan alltid bli mer detaljerad, en kurs kan alltid få ett ännu bättre upplägg och en artikel kan alltid bli mer välskriven.

Kanske har man beteendet att jobba med något in i det sista för att det helt enkelt är bekvämt att slippa göra bedömningen av att det är "klart"/tillräckligt bra?. Man lämnar in/avslutar för att man måste - det man har presterat får helt enkelt vara good enough.

Samtidigt gillar jag optimismen– tron på att det mesta är möjligt, gör att man får mycket gjort och att man går in i saker med en positiv inställning. Även om chansen att något ska gå i lås är relativt liten, så vill man i alla fall prova. När jag väl är igång kommer den där optimeringsgenen fram igen. Med ett fint ord skulle man kunna kalla det hängivenhet, men det skulle också kunna stavas hopplöshet. När insikten kommer om att det jag företagit mig är omöjligt, så träder plikttrogenheten in. Och så arbetar man alldeles för mycket, igen.

Tänk om man kunde omrikta hängivenheten och plikttrogenheten mot det där målet att ha 24 timmars framförhållning, vilket i sin tur skulle kunna bidra till en mer harmonisk tillvaro. Då skulle det här bloggavsnittet ha skrivits igår, för att publiceras idag. Det borde gå att ställa om sin hjärna i den riktningen. Rent spontant känner jag i alla fall att det måste vara möjligt....:-)

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Jag har fått fundera några gånger innan det här avsnittet publiceras - att starta en blogg om tid, som strategi för att hantera stress och känsla av att inte hinna allt man vill; är det så smart egentligen - eller är det ett tydligt tecken på att jag varvar upp när jag borde varva ner och att jag "lägger till" när jag borde dra ifrån? 

 Jag har längre trott att jag borde bli bättre på att "göra ingenting" - bara vara. När jag provar så känns det aldrig bra. Ibland kan det såklart ha att göra med att man är alltför uppe i varv för att njuta av lugnet. Men även vid de tillfällen som jag har dessa dagar under en längre ledighet så skapar det ingen bra känsla i mig. En fundering jag har just nu är därför att jag kanske under hela mitt liv har haft en falsk bild av hur jag vill ha min vardag?

Det finns ingen tvekan om att jag vill ha förändring. Under senare tid - och framförallt under det senaste året - har jag blivit betydligt mer noggrann kring hur mycket och vad jag åtar mig . men trots en betydligt bättre struktur lever jag alltför ofta kvar i känslan av att tiden inte räcker till. Jag går antingen och lägger mig med känslan av att jag inte hann det jag hade tänkt, eller så går jag och lägger mig mycket senare än vad jag hade planerat.

I den falska målbilden har nog den där "göra-ingenting-tiden" funnits med. Och kanske är det just därför som målbilden aldrig har uppnåtts - för jag trivs ju inte med den tiden, så på ett omedvetet plan gör jag säkert vad jag kan för att undvika den.

Om jag ska försöka frammana en mer sann målbild av en harmonisk vardag, så ser jag ofta mig själv skrivandes. Det jag vill ha mer av, men sällan har tid för, är att skriva från hjärtat. Och det är därför den här bloggen nu startas - jag ska sträva efter min sanna målbild och göra mer av det jag verkligen vill.

 

  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter