jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015

Kajsa Kajsa
Ibland hamnar det saker här i bloggen som vid första anblicken inte alls tycks ha med hundträning eller min yrkesverksamhet att göra. Nedanstående text kan nog trilla in i den kategorin, men egentligen är det motsatsen; Farmor och Farfar sa tidigt till mina föräldrar att ” Jenny måste få en hund”. 

Där började allt.  

Efter lucicahelgen bloggade jag om ”en viktig tävling”. Då visste jag inte hur viktig den faktiskt var. Den tävlingen skulle innebära sista chansen att få hälsa på min Farmor under ”normala” omständigheter.

 
Till Farmor,

Du höll mig när jag bara var några timmar gammal. Jag satt hos dig och höll din hand en sista gång när du bara hade några timmar kvar. Däremellan fick vi en fin tid tillsammans. Mina första 32 år – och Dina sista.

Det kommer ständigt människor ut och in i våra liv. En del relationer är helt unika och den som försvinner går inte att ersätta.

Barndomens jular innebar glada stunder hos Dig och Farfar. Årets jul blev desto mer sorgsen. Framtidens jular blir förhoppningsvis tillfälle att med tacksamhet minnas allt som var.

Det finns så mycket jag kan göra, som Du aldrig fick chansen till, men Du uttryckte det aldrig i bitterhet utan enbart i uppmuntran. Du lärde mig framförallt att ta de chanser som kommer, leva livet medan det pågår och vara tacksam över allt som är, medan det varar.

Tack för allt, älskade lilla Farmor. Du fanns alltid där – och genom allt Du lärde mig så kommer det fortsätta vara så. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå! Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå!

Jag fick en fråga på mailen häromdagen från en kursdeltagare och när jag hade skickat iväg svaret tänkte jag på att jag tror att det beskrivna problemet är väldigt vanligt.

Jag hade också flera medtävlande på senaste tävlingen med liknande dilemma. Frågade därför efter vänlig tillåtelse att lägga ut frågan och svaret här i bloggen, vilket gick alldeles utmärkt.

 

Kursdeltagarens fråga:  Jag känner mig så frustrerad för att min hund är så ojämn på tävlingsbanan! Tydligen är det inget ovanligt rasfenomen, säger de som tävlar samma ras, men jag vill hellre tro att det är något jag gör/inte gör som påverkar honom/oss. Jag har försökt analysera, tar noga vara på varje tävlingserfarenhet och försöker bygga upp träningen utifrån det.

 Vi träningstävlar, miljötränar, störningstränar, kedjetränar  - även om man såklart kan alltid kan göra mer av allt. Hans momentbetyg  varierar ofta mellan noll och tio.  

Senaste tävlingen nollade han platsen för första gången på fler år och efter fyra tävlingar i rad i tvåan med betyg 10 – nu var det en doft som skulle kollas upp. Tävlingen två veckor innan dess gick i storm, snö, hagel och drivis, han låg finfint på platsen där (!) men sen vägrade han sätta sig i startposition för fria följet och då bröt vi. Jag förstår hans vägran och respekterade hans beslut J. Det var verkligen hemskt väder.

Som du kanske minns är han en glad och energisk hund som gärna tar för sig och hittar på egna grejor :-) Av mig som förare kräver han extrem tydlighet och får han det så jobbar han jättefint. När vi vallar vet han såklart bättre än jag hur det ska gå till och då är han rätt svårstyrd, tar många egna beslut och han har ju oftast rätt – det säger vår instruktör! Samtidigt måste jag ju ändå få bestämma var vi tar fåren och i vilken takt. Så, å ena sidan mycket arbetsvillig och lättlärd, å andra sidan många egna idéer.

Jag undrar nu om du har några tankar och tips om hur jag ska tackla fortsatt träning och tävling??"

 

Mitt svar: De nollor du beskriver verkar - om jag tolkar dig rätt - bero på väldigt naturliga orsaker; starka dofter och skitväder:-)  Ska man klara sådant så har man antingen en hund som inte bryr sig om det ena eller det andra, eller moment som är galet övertränade. Just dofterna tror jag du kan komma tillrätta med genom riktigt starkt fokus och yes-känsla i varje del. Säkra hela tiden att han vill göra de uppgifter han får och anar du att han tappar gaisten så bygg tillbaka. Som jag ser det är detta ett ständigt arbete som aldrig blir klart. Själv upptäckte jag i lördags att jag tappat mitt uppsitt efter platsen och ser det inte som ett tävlingsproblem utan helt enkelt en detalj jag glömt att stärka på länge (i kombination med överträning av hakan i backen). 

Mina konskick stärker jag minst varannan gång på olika sätt, annars tappar jag dem på studs - detsamma gäller ställande under gång, stadga i fjärr, eller vad det än är. Jag försöker undvika att tänka "nu kan vi det här" och istället se en utmaning i att hålla förväntan i varje del och helst se tendenserna på träning innan de dyker upp på tävling. 
Men ibland missar man det såklart!

Om det är omständigheter på en tävling som man inte tränat för så kanske det hjälper att tänka att det är omständigheterna som påverkar, snarare än de mer standardiserade delarna i tävlingssituationen. Det är kanske just "dofter" från 13 hundar i rutan vi har behov av att träna, snarare än att göra rutan i en kedja (på vår vanliga plan, där alla dofter är bekanta).

 Och väljer man att starta trots att man vet att man egentligen inte tränat för det, så tycker jag ditt resonemang om att respektera hundens beslut är väldigt bra formulerat:-) 

När det gäller väta och kyla så tror jag många förstör mer än vad de får ut av att träna/tävla under sådana förhållanden. Kanske tjänar man mer på att fokusera sommarsäsongen och/eller inomhustävlingar och istället vara rädd om "go-känslan" i själva utövandet? Därmed inte sagt att det inte är träningsbart men om det tränas ska det vara lustfyllt både för en själv och hunden, annars tycker jag att hobbyn tappar  sin mening. Klura på vilka tävlingar  som är viktiga att genomföra och  som tar er framåt!


To be continued :-)
Återkommer med tips för yes-känsla i platsen. Har kört en lite halvknäpp variant för att lösa Pingus dilemma som jag bloggat en del om tidigare och återkommer med ett bloggavsnitt om "Panda-metoden" framöver:-)  Innan dess: God Jul!!
 

Läs hela inlägget »
Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!) Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!)





















De senaste dagarna har jag fått se mängder med exempel ¨på gott entreprenörskap i hundvärlden.

Här finns en idé som jag tycker är alldeles strålande och ett utmärkt exempel på hur man kan shoppa för en god sak utan att slita på miljön!

Ta en titt - kanske hittar du julklapp till dig själv eller någon annan och om du inte sett bloggen innan så slår du två flugor i en smäll - det är en av de bästa!

Jag får också ta del av mängder med goda idéer från mina elever i distansutbildningen (uchund.se) som nu är i utbildningens slutfas och inom entreprenörskapskursen presenterar kloka och fina och genomtänkta affärsidéer som kommer bli till stor glädje för såväl människor som hundar.

Dessutom har lärarkollegorna på skolan peppat gymnasieeeleverna att samla in över 4000:- till Radiohjälpen!

Och alla dessa människor har jag lärt känna genom hunderiet - det ligger verkligen något i uttrycket att "Hundfolk är speciella" ;-) 

Läs hela inlägget »
Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling! Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling!

Ett tag när jag arbetade mycket med mina tävlingsnerver så var jag noggrann med att alltid ha en plan B för tävlingsdagen, särskilt när jag körde långt.

När jag var som sämst coach för mig själv kunde jag annars klandra mig för att ha kört massa mil i onödan eller sabbat en hel helg med tidig uppstigning till ingen nytta (...)

Nu för tiden har jag en helt annan inställning till tävling och till mina egna prestationer, men jag har ändå behållit den där "Plan B-tanken". Nu är det kanske snarare en effektivitetsgrej för att jag ska hinna med allt jag vill göra.

Ett av mina viktigaste mål för året som varit har varit att besöka min Farmor minst en gång i månaden. Hon bor i Göteborg (ca 12 mil härifrån), lämplig besökstid på boendet är mellan 9-18 och lämplig längd på besöket ca en timma, vilket gör att jag gärna slår ihop det med annat när jag ändå kör såpass långt.

För att klara detta har jag försökt att att pricka in tävlingar och ibland jobb i Gbg-området. En av dessa tävlingar genomfördes i helgen, på Göteborgs-avdelningen. Den stora orsaken till att jag anmälde till tävlingen har med ett annat viktigt mål för året att göra - att  prioritera min träningstid året ut, även om det är stressigt med jobb och annat. Har jag en tävling inbokad så fungerar min hjärnverksamhet och koncentration på ett helt annat sätt än om jag inte har det. Visserligen har jag jobbat upp en träningsdisciplin som gör att jag nog skulle kunna träna dagligen ändå, men med tävlingen inbokad så finns träningstankarna ständigt i bakhuvudet och när det väl är dags för själva träningspasset så vet jag rätt så exakt jag jag ska göra. 

 Dock har framstegen i vittringen inte varit så stora som jag hoppats och strävat efter och i kombination med mycket annat som snurrade i huvudet, så var själva tävlingssuget var inte jättestort. Men eftersom jag ändå skulle till Farmor + hade slagit ihop med ytterligare en trevlig sak+ hade massa andra träningsmål att stämma av, så kunde jag ju lika gärna använda tävlingen till något konstruktivt.

Det var framförallt intressant att se effekten av att inte vara supertaggad. Jag tränar lite klokare och lite mer lagom innan tävlingsdagen och går in på plan med en mer behaglig anspänningsnivå. En negativ effekt  var att jag inte var riktigt fokuserad och gjorde två rejäla förarmissar - svängde fel i z:at men hann rädda upp i sista stund och gjorde fel handtecken på läggande i inkallningen. Pingus förvånade uppsyn var rätt obetalbar, men tack vare hennes välvilja att förstå och göra rätt så hann vi rädda upp även detta.

Det jag är absolut gladast för på denna tävling, som jag tror är den vi blivit hårdast bedömda på hittills är:

 - riktigt hög säkerhet i rutan som vi ju faktiskt nollat de två senaste tävlingarna, dock av helt olika anledningar. Det var en utmaning för mig att inte överarbeta träningen inför denna start.

- riktigt hög säkerhet i dirigeringsapporteringen som det fanns en stor osäkerhet i tidigare i höst, då Pingu generaliserade "frysa på vittringspinnen" till apportbocken (...)

- 10 på hopp-apporten trots att vår storlek på apport inte fanns tillgänglig (sedan nollan på detta har vi tränat med stor variation på greppytor på apporterna)

- ett betydligt mer harmoniskt startläge i vittringen, vilket vi jobbat galet mycket för, men tyvärr tog hon beslutet för snabbt och grep "pinnen bredvid". Detta var ingen överraskning men självklart hoppas man:-) Dock trodde nog Pingu att det blev helt rätt, så i alla fall en tävlingsvittring med harmonisk känsla. Det hade vi inte sist vi provade, i september, - då var det rock´n roll!

- en stabil fjärr utan extraeffekter:-)

-och inte minst; för tredje tävlingen i rad fixar hon nu platsen som vi jobbat så mkt med och därmed känns det verkligen som om knuten är löst, även om jag är fullt medveten om att sådant alltid kan ligga i bakhuvudet på den typen av hund som Pingu är. Och trots all mängdträning på just platsen så har vi på alla dessa tävlingar också lyckats bibehålla stadgan i sättandet.

Jag tar också med mig att hon satt i alla halter och fixade alla z:a skiften trots en dyngsur plan. Jag tror nästan att hon snarare tycker det är kul när det skvätter lite:-)

Blev impad av Björn Brockers bedömning - han snappade upp sådant som ingen annan domare dragit på hos oss innan, men med all rätt. Och stolt över att vi trots detta , nollan på vittringen, svampen till plan  och mina två onödiga förarmissar ändå fick ihop 250,5 poäng och en tredjeplacering av 13 startande.

En onödig poängmiss var uppsittet på platsen där jag behövde ett extrakommando - har anat det i all stadgeträning av själva läggandet men inte brytt mig om det, men nu får jag tänka om där.

Nästa tävling anmäler jag till när vi fixat vittringen på minst fem träningsmässiga upplägg i rad - ett mål som jag tror ger lika mycket träningstid som en tävlingsanmälan ;-)

Det viktigaste målet för året  är uppnått, dessutom med en liten råge, då jag har besökt Farmor vid 14 tillfällen under året (men det har definitivt inte varit tävling varje gång:-). 

Läs hela inlägget »
Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll! Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll!

Att få följa elever under ett helt år på det sätt jag får göra genom distansutbildningen (uchund.se) är en fantastisk förmån. En viktig del för oss när vi examinerar såväl resurshundförare som instruktörer / träningscoacher är att de visar god förmåga till självreflektion. Att få coacha andra på det planet är en riktigt spännande resa och att ta del av de skriftliga examinationerna ger oerhört mycket tillbaka på flera plan.

Rätt så tidigt i utbildningen avhandlar vi temat ”stress” vilket är ett obligatoriskt inslag såväl i den mentala träningen, som i vård och omsorgs-kursen som Jeanette håller – och dessutom är det förstås viktigt att känna grunderna kring stress för att kunna förstå och hjälpa stressade hundar och i ytterligare en dimension; coacha förare som blir stressade av hur stressade hundar beter sig!

 Ytterligare en dimension på stress som är relevant i utbildningen är den stress som kan uppstå till följd av prestationsångest i rollen som hundtränare och egenföretagare. I anslutning till detta pratade vi om ”additionsstressen” - den där viljan att vara lika bra som alla andra, men man glömmer att alla de egenskaper eller färdigheter man vill ha finns hos olika personer. Någon har jättefint hem, en annan är grym på att laga mat, en tredje är flitig med barnens fritidsaktiviteter och en fjärde är mycket framgångsrik på tävling.  Att ”kräva” av sig själv att man borde vara lika bra som alla dessa personer på respektive område skapar förstås en oerhörd stress – som vid närmare eftertanke grundar sig på helt orealistiska krav.

Nu när jag bedömer en av de allra sista examinationerna från årets elever är det fantastiskt glädjande att se hur många har tagit stora kliv framåt i relationen till sig själva. Ett citat som dök upp i mitt huvud tidigare idag under rättningsarbetet:

”Om du alltid jämför dig med de bästa, kommer du alltid vara sämst”.

Jag vet inte om citatet redan existerar, men annars får vi väl skapa det nuJ  Tror i vilket fall att det är väldigt lätt till att omedvetet jämföra sig med de som är bättre, av den enkla anledning att det är dessa personer man intresserar sig för. Samtidigt måste det så klart finnas utrymme för att ha förebilder och söka inspiration från personer som åstadkommit saker man själv skulle vilja klara – men att sträva efter att klara en prestation och jämföra sig som person, är ju inte riktigt samma sak.

Det mest sunda är nog att försöka bortse från jämförandet överhuvudtaget, men om man nu nödvändigtvis ska jämföra sig med andra kan man ju emellanåt vara snäll mot sig själv och jämföra sig med någon som är riktigt kass J

Många som tävlar hund lyfter fram vinningen i att kunna tävla mot sig själv, men även här gäller det att vara uppmärksam på jämförandet. Fredrik sa det så klokt efter en av årets vallhundstävlingar.

”Man kan inte träna som en nybörjare och jämföra sig med proffsen när man tävlar”

Då Fredrik haft ett intensivt år på arbetsfronten så har det helt enkelt inte funnits energi för att genomföra så strukturerade träningspass på bortaplan som han skulle behöva för att nå de resultat han siktade på. Och då är det viktigt att vara ärlig mot sig själv i utvärderingen, så att resultatet faktiskt analyseras utifrån insatsen.

Nästa gång du kommer på dig själv med att tänka att du är dålig – håll koll på vem du jämför dig med och vad du har investerat!

Läs hela inlägget »

Nu finns nya privattider ute för 2016. Du hittar dem här

För dig som vill göra något annorlunda av nästa år så startar vi på UC Hund en ny omgång av vår annorlunda och roliga distansutbildning - öppen för dig mellan 18 och 65!

Valbara inriktningar är träningscoach/instruktör samt resurshundförare (för dig som vill arbeta med hund i skola/vård/omsorg).

Inom båda yrkesspåren ingår tränarutbildningar i klickerträning och nosework, 8 träffdagar med hund på vår hundenhet i nordvästra Skåne och mängder med inspiration och kommunikationsmöjligheter med övriga elever genom vårt nätbaserade upplägg.

Utbildningen är CSN-berättigad och du betalar därför själv ingen kursavgift. För intresseanmälan och mer info, se www.uchund.se

Planeringen av sommarläger 2016 är i full gång och dessa utannonseras här på hemsidan så snart alla datum är spikade!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: hu
En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »
Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"! Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"!

Galet många besök på hemsidan senaste dygnet med anledning av gårdagens  blogg. Retligt då att upptäcka ett syftningsfel som nog kan få mig att framstå som lite väl självcentererad :-)

"...och så får NM om två veckor ett pampigt avslut på tio år i domarrollen."

Ordet "bli" har förstås fallit bort - det är ju NM som blir en pampig grej för mig, inte tvärtom:-) Men jag hoppas att texten lästes fort så att rätt budskap framgick:-)  (Nu är det redigerat och jag inser också att användandet av ordet pampigt utgör ett visst ålderstecken..;-) )

På tal om ålderstecken - några har frågat om/hur man kan driva detta vidare. Är jättetacksam för att folk bryr sig, men känner för egen del att motivationen tar stopp där.  Att "strida" för att få engagera sig ideellt - det känns lite bakvänt. Är heller inte ute efter att trigga till konflikter och dessutom är jag inte alls säker på att min tolkning är den bästa, utan jag konstaterar fakta och avvaktar och ser vad som händer (har fått indikationer på att SBK vill se över formuleringen på nytt). 

För min del blir det bra vilket som - det är roligt att döma och vara engagerad i tävlingsverksamheten och jag fortsätter gärna med det om det får fortsätta ske under trivsamma och lättsamma former.  Men jag drömde i natt att vi hade en åsna på gården igen - det var rätt så mysigt det också :-)  Nu behöver inte just dessa två saker ta ut vartannat - förra året hann jag ju med både och, men just nu är arbetsbelastningen högre än tidigare och dessutom startar Fredrik eget efter nyår, vilket jag kommer vara involverad i,  så det där med att lägga till saker utan att ta bort något annat känns inte aktuellt just för tillfället.

Jag tror överlag att det är viktigt att  lägga sin fritid i sammanhang som ger mer energi än de tar . Det där med energitjuvar är nog inget man bara "drabbas av" utan - precis som med vanliga tjuvar - kan man ju försvåra deras inbrottsförsök genom larm och ordentliga lås. Larmen kanske kan symboliseras med magkänslan och låsen skulle kunna utgöras av de viktiga gränserna runt sig själv. Exempelvis behöver man inte släppa in personer som lägger ett dåligt samvete framför dörren ("Vi ses ju inte så ofta" i anklagande ton varje gång man väl ses),  eller som ofrivilligt ger dig rollen som relationens projektledare ("Du har ju så mycket kring dig, så du kan väl ringa när du hinner"). Eller klubbkamraten som när du är på plats och hjälper till ger dig dåligt samvete för att du inte deltog förra gången (...)

  Det finns så mycket roligt att hinna göra medan man är i livet, så hamnar jag i relationer eller sammanhang som genomgående  tar mer energi än de ger, så flyttar jag hellre på mig, än att stanna och bli arg. Det kan nog ge intryck av konflikträdsla - men själv ser jag det som energibesparing!  Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor och sammanhang som ger förutsättningar för att trivas i rollen som sig själv. Livet är kort och lägger man för mycket tid på att ändra och anpassa sig på ett sätt så att man gör avkall på sina egna ambitioner, så hinner man kanske inte upptäcka vem man var och vad man ville egentligen :-)

Läs hela inlägget »
En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng. En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng.

Helgen som gick blev intensiv med domaruppdrag på Oskarströms lydnadstävling lördag förmiddag, följt av instruktörsuppdrag för kennel Lann Morian lördag eftermiddag/kväll och hela söndagen.

Så intensiva dagar brukar jag inte boka in, utan detta var en följd av domaruppdraget på Nordiska som krockade med ursprungsdatumet för kennellägret. En trevligt arrangerad tävling, härligt arbetsglada belgare och riktigt duktiga - och roliga - hundtränare bland valpköparna gjorde att energi och humör hölls på topp ändå och tiden gick rasande fort.

Lite tragikomiskt i sammanhanget att just denna agenda där jag växlade från domarroll till instruktörsroll på en och samma timme sammanföll med att det i fredags spreds ett uttalande från SBK på Facebook där utskottet för prov och tävling enligt ett offentligt inlägg från domare Carina Lundin (16/10) beskriver att deras tolkning av de etiska domarprinciperna ser ut enligt följande :

"Hej! Utskottet har tagit beslut i frågan om att döma deltagare som gått kurs för domaren:

Utskottet kan konstatera att det i den etiska policyn för prov och tävling finns nedskrivet hur man ska förhålla sig till detta.

Tolkningen av den etiska policyn är att man inte får döma personer som gått kurs för en under de senaste 6 månaderna. Detta gäller samtliga domare inom SBK."


Det som jag tidigare tagit del av är  SBK:s etiska policy för prov och tävling där man kan läsa följande:
_______________________________________________________________
Hundrelaterade regler
En funktionär får inte tjänstgöra för: 
Hund av funktionärens uppfödning (där bestämmelserna så anger) 
Hund som funktionären äger eller ägt * 
Hund som funktionären tävlat med * 
Hund som funktionären tränat *.
För agility och lydnadsklass tillkommer enligt regeltexten att domare inte får döma hund som under de senaste sex månaderna före provet ägts, tränats eller tävlats av person i domarens hushåll. 

Vid med * markerade punkter tillämpas en karenstid om sex månader. Begreppet tränat kräver  en speciell förklaring. Här avses en individuell träning mot någon form av ersättning. Det handlar alltså inte om till exempel deltagare i samma träningsgrupp. 
______________________________________________________________

Den tolkning jag själv gjort är att det är "träning av hund mot ersättning" som avses. Som instruktör och coach tränar jag inte hund åt någon annan (även om jag fått förfrågan i både allvarliga och skämtsamma ordalag), utan jag coachar människor att träna sin egen hund. Jag skulle gissa att denna bestämmelse, som härrör från SKK:s allmänna bestämmelser, från början kommit till för att du inte ska kunna bedöma ditt eget arbete – det vill säga en hund du själv har tränat - och det känns ju både självklart och logiskt.  (Denna typen av professionella uppdrag är ju till exempel rätt så vanliga i vallningsvärlden och säkert inom andra grenar också.)

I policyn  kan man lite längre fram läsa restriktioner i funktionärernas relation till föraren (tex att man inte får döma sina barn eller föräldrar eller respektive och gladast för det är väl Fredrik:-). Där anges dock inget om kursdeltagare.

Jag har därför tolkat alltihop helt annorlunda, men respekterar självklart den tolkning som SBK nu har valt att gå ut med - och den gör i sin tur att jag får välja bort domarrollen.

Att säkra att jag inte dömer egna kursdeltagare inom ett halvår från deras träningstillfälle ser jag i mitt yrke som en omöjlighet. Vems ansvaret är - domarens, arrangörens eller tävlingsförarens - har jag inte kunnat utläsa någonstans, men som jag ser det blir det lika krångligt och orimligt oavsett. Klubbarna har redan svårt att få de ideella krafterna att räcka för allt som behöver göras och varken jag som domare eller den tävlande vet ju vem som dömer vilken klass förrän det är 1-2 veckor kvar till tävlingsdagen. Då är det i regel försent att anmäla sig till andra tävlingar istället och personligen har jag inte gott om lediga helger under året så att det är lätt att byta uppdrag i sista stund.

Att den tävlande ska utgå från en domarlista och låta bli att anmäla sig till en tävling där det finns risk att bli dömd av någon man i någon form utbildat sig för - ja, det missgynnar ju alla tre parter. (Klubben får färre tävlande,  i kursverksamheten kan det leda till färre bokningar och den tävlande får färre tävlingschanser).

Ett tredje alternativ skulle vara att, i likhet med andra välja att bortse från detta och köra på tills man får en anmälan. Detta väljer jag dock bort för min egen skull. Titeln ”oetiskt förfarande” känns inte så smickrande och tacksam varken i rollen som domare, egenföretagare eller som privatperson.

Själva kärnfrågan - om det är oetiskt att döma egna kursdeltagare - kan förstås diskuteras. I den bästa av världar kan jag definitivt hålla med om att det ultimata vore att hålla rollerna åtskiljda. Som organisationen ser ut just nu med svårigheter att hitta funktionärer och i en liten värld där alla känner alla, så har jag dock svårt att se hur tolkningen kommer gynna verksamheten i stort. Vi får nog räkna med att den del äldre domare ser det som naturligt att "pensionera sig" inför 2017 i samband med regelrevideringen och med denna tolkning försvinner nog ytterligare några.  Som aktiv i distriktets tävlingssektor vet jag att det tyvärr då inte blir så många kvar - och många av de jag själv försökt peppa till att utbilda sig till domare är själva aktiva även i instruktörsrollen.

De etiska ställningstaganden jag själv gjort är att undvika att döma elittävlingar i slutet på kvalperioden i år då jag själv var aspirant på platserna och jag hade för säkerhets skull tänkt göra likadant nästa år (dvs undvika uppdrag i elitklassen under mars-maj). Jag har också undvikit att döma träningskompisar som står mig väldigt nära, till exempel Hanna Borg  som hjälpte mig så mycket då hästen och åsnan blev allvarligt sjuka. Detta regleras dock inte av några bestämmelser, utan tvärtom är det helt ok att döma träningskompisar. 

 Men som sagt, tolkningen är som jag förstår det både genomtänkt och genomförd av de personer som har mest insyn i det hela och vi får hoppas att detta blir till det bästa!

Personligen innebär det ingen större tragedi även om det såklart känns som ett trist slut på något man engagerat sig i helhjärtat. Själva domarrollen har jag dock inte för min egen - eller för firmans skull - utan för att  dra mitt strå till stacken i det ideella arbetet. Eftersom jag arbetar med att coacha hundägare professionellt så har jag inte velat blanda ihop dessa roller genom att även hålla kurser ideellt, med undantag för ett par utbildningsdagar för klubben respektive distriktet. Jag varit rädd att ngn ska störa sig på det att en deltagare kanske väljer att fortsätta privat och att mina motiv ska ifrågasättas. Nu blev detta ihopblandat ändå - och det var verkligen inte meningen!  

Med den info jag nu tagit del av kommer jag självklart inte sätta upp mig på några domaruppdrag 2016 och så får jag försöka ta reda på om denna tolkning är något som SBK vill ta upp till diskussion och som kan ändras inför 2017.

Kanske dömde jag min sista tävling i Sverige igår och så får NM om två veckor bli ett pampigt avslut på tio år i domarrollen. Och inget ont som inte för något gott med sig – ett gäng lediga helgdagar kan ge fler och bättre träningar med egna hundar och väcker även tanken på att ”nästa häst” inte behöver vara lika långt in i framtiden som jag tidigare tänkt mig.

Läs hela inlägget »
Cesko, nybliven elitlydnadshund Cesko, nybliven elitlydnadshund

Har förstått att förvirringen kring lydnaden och kommande regelrevidering blir allt större och med förvirring följer ju också mycket oro...och tyvärr är det lätt att diskussioner på nätet får en hård ton på bekostnad av sakfrågan. Jag hoppas och att alla diskussioner kommer leda till ett riktigt bra slutresultat och lyft för lydnadssporten - men för att det ska bli så är det viktigt att åsikterna inte bara florerar på sociala medier utan också når "hela vägen fram"!

Cesko (bilden) är tillsammans med sin duktiga tränare Johan Haglund ett levande bevis på att lydnaden är öppen för alla raser - och att det är fullt möjligt att nå höga poäng med äldre hundar. Stort grattis till er och tack för att jag fått vara med på resan. Genom min egen Kajsa kommer mitt hjärta  alltid klappa lite extra för spetsar i de högsta klassern!

I den inbjudan jag fått till konferensen (se inklistrad text nedan) så anges det att "eventuella övriga punkter ska anmäls i förväg". Ser man till dagordningen så skulle jag gissa att det kan bli tight med tiden, så det är nog viktigt att följa anvisningarna om att förbereda UG Lydnad på sådant man önskar ta upp. Dessutom är det alltså utannonserat som en vidareutbildning och inte en konferens, så av den anledningen kan ju diskussionstiden vara rätt begränsad.

UG:s Thomas Lundin uppmanar via sitt officiella facebook-inlägg medlemmar att framföra sina synpunkter till oss domare som ska på vidareutbildning sista helgen i november.  Så - om du som läser här nu har en synpunkt, lämna den till mig här i kommentarsfältet eller via mail om du föredrar det (info@lyckagård.se

Många har undrat hos stora påverkansmöjligheter vi har denna helg i praktiken - och jag kan tyvärr inte svara på det. En mening som förbryllar mig i inbjudan är denna:

"Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar."

Om vi inte kan påverka texterna (regelboken?) vad /hur kan vi påverka då?
Jag ska höra med Thomas och se om han kan förklara här i kommentarsfältet - kan vara jag som läser texten fel och får allt om baktassen!

Det jag själv kommer ta upp finns beskrivet i mitt tidigare blogginlägg  "Domartankar inför spännande domaruppdrag". Stort tack för den enorma responsen på detta – dels är det förstås roligt att se att det man skriver blir läst och framförallt är det glädjande att se att det finns både engagemang och intresse. Utifrån kommentarsfältet förstår jag att jag uttryckt mig lite klumpigt, då någon skriver att det ska bli roligt att tävla för mig på NM eftersom jag är ”så tvärsäker i min bedömning”.   Det var definitivt inte min mening att ge den bilden. Tvärtom – jag tror att jag överväger mer eller mindre alla betyg jag sätter eftersom jag tycker det är rätt svårt att döma tävlingslydnad och den dagen jag inte tycker det, så tror jag inte att jag ska döma längre.

Jag kommer självklart vidarebefordra alla åsikter jag får in, oavsett om de överensstämmer med mina egna;-)

En sak som dykt upp i debatten och som jag inte känner igen ifrån bedömningen  i den här delen av landet, är att det bara är border collies som har chans till 10:or för att de andra hundarna inte springer tillräckligt fort.

Jag är nog den stora tempo-facisten i det här distriktet, men har inga problem med att sätta 10:or på en rottis eller annan större hund som verkligen tar i och utför uppgiften med glädje (har sett flera fina målbilder för detta genom bland annat Jonna Erixon och Philippa Falk). Jag har dock samma kriterier för en BC och kan tycka att många av dem blir överbetalda när de har ett rätt dåligt tempo (det är inte så ovanligt där heller -  tempo och attityd kommer självklart inte gratis på en BC heller,  utan bygger på självförtroende och arbetsglädje!)  Men det är ju en helt annan sak än att andra inte kan få tior och förhoppningsvis har dessa domare samma kriterier för hundar av andra raser som rör sig lite "hämmat" eller tryckt.

Att hundar som är renodlat avlade på praktiskt och fysiskt arbete kommer ha lättare att röra sig snabbt och smidigt säger ju sig själv och det är nog ingen slump att det främst är dessa rasrepresentanter som syns i toppen. Därutöver finns ju massa andra raser som också har en sund och fysisk kropp och kan springa riktigt fort, om de verkligen vill. Jag tycker det är jätteroligt ju fler raser som representeras och jag vill gärna se fler hundar som Cesko i eliten!

Maria Brandel skrev ett blogginlägg häromdagen som fått stor uppmärksamhet och där flera olika åsikter kommer fram i kommentarsfältet. Se inlägget här om du vill ta del av fler åsikter.

Kom ihåg nu att meddela vad du själv tycker!


Detta är den information jag fått i min inbjudan:

Preliminärt program 
I. Regler för arrangerande, administrerande, deltagande i, samt bedömande av lydnadsprov och tävlingar.
II. Praktiskt arrangemang samt utrustning.
III. Priser och uppflyttningar
IV. Moment och koefficienter
V. Generella anvisningar för utförande och bedömning av moment

VI. Bedömning av momenten 
Viktigt inför utbildningen Inför utbildningen ska alla läsa igenom avsnittet ”Bedömning av moment” i de kommande reglerna och göra anteckningar om vad som behöver tas upp för tolkningar. Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar. 

Om det finns annat ni önskar ta upp under utbildningen, vänligen maila detta till Thomas Lundin (thomas.lundin@brukshundklubben.se) innan utbildningen.  

 

 

Läs hela inlägget »
Flåsig Pingu efter snabb runda. Flåsig Pingu efter snabb runda.

Nu har Fredrik tävlat SM i två olika grenar, med två olika hundar, av två olika raser. Och totalt har han haft två hundar under hela sitt liv, varav den äldsta är 11 år och den yngsta snart ska fylla 3 (ja, med undantag för Möller förstås – en brun tyghund med gula öron som han växte upp tillsammans med). Däremellan har han också hunnit träna upp min Ruffe till godkänd vallhund och ett par genomförda rundor i IK1 (får). Jag är allt imponerad av min gamle man! ;-)

Gårdagens runda (unghunds-SM i vallning med Pingu) gick snabbt. Lite väl snabbt. Jag som är rätt nollad på vallningen trodde att det gick jättebra – snabbt, distinkt och snygga räddningar. Helt i en lydnads-domares smak;-)  Så när jag skulle möta upp och trodde att jag skulle gratta, möttes jag av en rätt besviken förare. Dock inte värre än att han efter någon timma flyttade fokus till dagens runda.

Målet var att hålla mer på bromsen så att banan kunde genomföras i lugnare tempo –och detta mål uppfylldes, men tyvärr missade de annat istället. I infållningen som de klarade så fint igår tog poängen slut idag. Poängen från båda dagarna räknas ihop som slutresultat och med stora poängtapp från respektive dag, så får Fredrik  leva vidare på att hans första border collie kvalade in till unghunds-SM, samt att han kvalade in som den 19:e bästa i Sverige. Det första han möttes av imorse var informationen att man visst hade ändrat starttid från utannonserade 9 till kl 8. Så kan det gå när man inte är med på Facebook!;-) Som tur var kom han i god tid och hann se några hundar köra banan innan det var hans tur, men han missade alltså samling och domargenomgång.

Det är verkligen intressant att vara två förare på samma hund (men det är nog bra för äktenskapet att vi har varsin gren:-) Såväl Ruffes som Pingus styrkor och svagheter har vi kunnat stöta och blöta tillsammans. Vi trivs båda oerhört bra med Pingu som tävlingskamrat. Hon vill alltid vara med och gör alltid sitt bästa, såväl i träning som på tävling. Detta är en fantastisk styrka, men ur en aspekt också en stor svårighet. När hon upplever att något är svårt eller känner att något är fel, så blir hon än mer intensiv.  I lydnaden har jag fått träna massor på att hon i exempelvis omdirigeringar ska behålla lugnet och lyssna – inte bara springa fortare för att kompensera. (Och detta trots att jag bara felar "på bus", men hon verkar ha egen perfektionism medfödd).

I vallningen är det precis samma sak och trots att hon är otroligt lyhörd och ”foglig” så är viljan att göra jobbet rätt ofta dominerande. Om en fårflock börjar springa och Fredrik ger signal för sakta så kommer en pratbubbla från Pingu som säger ”Yes sir, yes sir– jag ska bara få grepp om de här djuren först så att vi inte tappar dem”.  Stoppar Fredrik henne helt – vilket hon brukar klara om signal ges – så finns ju risken att avståndet blir för stort och fårflocken faktiskt sticker. En svår balans – och ett nytt fårgäng att läsa på varje tävling. Den typen av får som var på denna tävling har alltid varit svåra för Pingu då de är väldigt lättfotade, så hon behöver uppenbarligen mer träning på detta för att kunna få fram sitt bästa på tävling. I sommar har hon varit i riktigt fin form i vallningen, men tyvärr fick de inte chans att visa upp det denna helg.  Många paramtrar som ska stämma med andra ord och en del tävlingar leder till resultat, andra till mer träning! Jag kan verkligen förstå att så många faller för vallningen som tävlingsgren – en rejäl hundtränarutmaning. Själv är jag nöjd med att få vara en del i fåreriet här hemma – och mest nöjd med det upplägget är nog Fredrik ;-)

Fredrik & Pingu i SM-paraden
Fredrik & Pingu i SM-paraden
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Läs hela inlägget »
Ur regelboken för lydnadsklass elit Ur regelboken för lydnadsklass elit

Släkt och vänner som läser bloggen för att vara snälla får den korta versionen  direkt - jag har fått äran att  vara den svenska representanten i Nordiska mästerskapen i tävlingslydnad - och jag har tackat ja!

För lydnadsnördar som kanske kan vara intresserade av hur jag tänker kring det beslutet med tanke på att det "blåser lite" i lydnadsvärlden just nu, så följer en lite längre utläggning...;-)

Jag  har förstås grunnat lite på vad det är som egentligen händer! Många av de diskussioner som pågår kretsar kring att förarens agerande på planen snart bedöms mer än hundens. Med tanke på hur mycket bedömningen skiljer sig åt på detta plan så funderar jag på om det kan handla om rena missförstånd / tolkningsskillnader.

Enligt utdraget på bilden ska extrakommando leda till 2 poängs avdrag, förutom i rutan och fjärren där det ska kosta 1-2 poäng. Det är rätt så glasklara anvisningar – men den viktiga frågan är; vad är ett extrakommando?

I min domarhjärna är ett extrakommando när hunden behöver två signaler för samma uppgift – dvs repris på röstkommandot, eller ett extra handtecken. Tex att man får säga sitt två gånger från ligg vid sidan, eller loss två gånger då hunden ska släppa apporten.

Någonstans, någon gång, har jag utbildats i vikten av att skilja på ett extrakommando (EK) och ett dubbelkommando (DK). Jag uppfattar DK som ett kommando som förstärks med någon form av hjälp – tex att man flyttar handen samtidigt som man kommenderar. Eftersom EK generellt ger 2 poängs avdrag, så känns det rimligt för mig att ge ungefär 1 poängs avdrag för ett ”vanligt” DK (och 0,5 om det är litet och till synes sker omedvetet). Undantaget förstås om det är av tvingande karaktär - tex väldigt arg röst eller hotfull rörelse. Då blir avdraget betydligt större utifrån den generella anvisningen att hunden ska agera villigt och med intresse för uppgiften. Ytterligare ett undantag är om jag tror att hunden är beroende av förarens DK för att utföra uppgiften – då blir det snarare ett EK och det känns rättvist att det kostar lika mycket som för den förare som får säga kommandot två gånger.

Som tävlande i elit kan jag identifiera mig med dem som tappar gaisten när man tappar mängder med poäng på omedvetna fel – och när DK bedöms som EK. Fem av de sex hundar jag har haft förmånen att dela livet med har tävlats/tävlas upp till elitklass och resan dit har sett väldigt olika ut för respektive hund. En gemensam framgångsfaktor har dock varit vikten av att som förare känna att träning lönar sig. Den motsatta känslan upplevde jag själv i våras då jag fick en 8:a för en ruta med enda motiveringen att jag vred huvudet något då jag ropade ”hit”. Dvs en rörelse som möjligen kan tolkas som ett DK men som belastades som ett EK – dessutom i ett moment där avdrag för EK ska ligga mellan 1 och 2 poäng(...)

Totaltapp på 8 poäng (koefficient 4) är rätt avgörande när man satsar på SM-poäng. Själv vill jag överhuvudtaget inte dra för den typen av DK, då det känns naturligt att rikta munnen som ropar mot det öra som ska höra, (oavsett väderlek) men detta är liksom mycket annat också en tolkningsfråga. Om man får det avdraget den gången man får till allt man tränat så hårt för - ja, då händer det något med motivationen. Tyvärr inte i den riktningen att man blir sugen på att träna mer.

Jag känner mig överlag inte bekväm i att döma utifrån grundtänket att betyg 8 ska motsvara ”Excellent”. Svenska synonymer till excellent är ”Utmärkt” eller ”Fullvärdig”. För mig känns det logiskt att utmärkta och fullvärdiga utföranden ge betyg 10 och gränsfallen 9,5.

8:or vill jag ge på moment som innehåller någon form av miss – till exempel EK. För många utföranden som innehåller en större miss – till exempel tugg, eller ett missat delmoment, finns enligt regelanvisningarna betyget 7. Kvar för utföranden med ett par betydande missar, flera små, eller en riktigt stor som tex att hunden går istället för att springa, finns betygen 5-6.  Jag vill använda hela skalan så att skillnaden mellan "bra" vs "knappt godkänt" syns i totalpoängen och inte bara på planen.  

Åsikterna om detta kan förstås skilja sig åt, men där är några viktiga övergripande frågor som jag tycker vi måste fundera kring på djupet innan resonemanget går vidare.

Är merparten av oss domare så kompetenta att vi kan döma rättvist även om vi i huvudsak rör oss mellan betyg 5-8? Varenda halvpoäng får ju då extremt stor betydelse – och om små missar ska leda till stora avdrag ökar kraven betydligt på att vi inte missar en enda detalj. Själv upplever jag inte att jag dömer så bra så att jag kan leva upp till det och då tillhör jag ändå den yngre halvan i ligan ;-)

Om allt hänger så på håret, så kommer acceptansen för funktionärsmissar att minska – och vad gör det med sporten på sikt?  Ju högre krav vi ställer på de tävlandes utföranden, ju högre krav ställer detta på upplägg och tävlingsorganisation. Det är mycket för klubbarna att leva upp till – och är det rimligt i ideellt arbete? Vad händer med motivationen hos funktionärerna?

  • Att inte ge avdrag för missar man som domare ser är verkligen inte rättvist mot andra tävlande som tränat hårt för att undvika just de felen…
  • …men av precis samma anledning måste ju den som tränat in snygga och säkra utföranden också få poäng som speglar kvalitetsskillnaden. Säg att den som tränat bort sitt tugg på vittringspinnen råkar vrida huvudet i samband med ordet ”loss”. Om detta bedöms som EK och kostar lika mycket som lätt tugg  – då är det inte långsökt att tänka sig att den som lagt mycket tid på att träna bort  tugg tappar motivationen.
  • Vad händer med motivationen hos merparten av de tävlande om det krävs excellenta utföranden i snitt för att klara gränsen för 1:a pris? Kommer det leda till mer eller mindre hundträning på sikt?
  • En del tycker att bedömningen på mästerskap och rankingtävlingar kan vara hårdare än ”vanligt” – men för mig är det helt ologiskt eftersom vi utgår från samma regelbok. Sen är man såklart mer fokuserad på ett mästerskap – mer noggrann med att äta/dricka rätt och troligen har man även tagit ledigt från jobbet dagen innan för att hinna gå igenom programmet och genrepa sina placeringar. DET gör säkert viss skillnad. Många tar del av just denna bedömning (såväl andra domare som tävlande på väg upp) och det är viktigt att tänka på vad som händer med motivationen i stort – hur vi påverkar och vad vi förmedlar.


Vid regelkonferensen 2014 föreslog jag och andra att om det internationella regelverket tvingar oss att acceptera att  betyg 8 ska motsvara excellent så måste nivåerna för uppflyttning och 1:a pris ändras (idag krävs 8:or i snitt). Jag ser fram emot att ta del i tolkningsarbetet – och jag tycker att det är strongt av SBK att även ta med oss som röstade nej till internationella regler i referensgruppen. I denna fas när beslutet är taget, så väljer jag förstås att tro att det går att få fram en bra slutprodukt av det hela.

Min första tanke när jag blev ombedd att vara landets domarrepresentant i Nordiska var att tacka nej. Jag kan inte döma rättvist om jag huvudsakligen ska använda mittendelen av blocket  - så skicklig är jag inte. Och jag är inte beredd att ändra mig heller, utifrån argumenten ovan. Till svar fick jag beskedet att de vill att jag ska döma som jag gjorde på SM 2014 – dvs känna mig helt fri att använda alla siffrorna - och att främsta skälet för att jag blev utvald var att jag hade integritet för att stå för min bedömning och hålla en jämn linje.

Vilken ära – och vilken möjlighet!  Framförallt vill jag döma rättvist - och jag tror alltså att den chansen är störst om man vågar använda  hela betygsskalan. För mig ligger inte domarutmaningen i att vara den som ser mest och dömer hårdast, vilket tyvärr verkar vara lite av en trend just nu - inte minst på Z:at. (Jag tror inte att det finns någon folkgrupp i hela världen som kan lägga så mycket tankekraft på hur man kan svänga runt en kon, som lydnadsfolket:-))

  En tanke jag har är att undvika att se de andra domarnas betyg under hela tävlingen. Jag är helt säker på att man skulle påverkas på ett omedvetet plan av att märka att man hela tiden ligger under eller över de andra – och då riskerar man att ändra sig under tävlingens gång, vilket förstås blir allt annat än rättvist. Jag får väl antingen vända mig om, då vi ska visa skyltarna, eller helt enkelt blunda:-) Att döma är inte så olikt att tävla – in i bubblan, fokus här och nu – och gör din grej.

Jag har förstått att det finns många starka åsikter om lydnaden just nu, vilka framförallt kommer till uttryck på Facebook. Förhoppningsvis engagerar sig dessa personer även i det praktiska arbetet. Vi behöver fylla på med både domare och tävlingsledare och har man starka och säkra åsikter om bättre alternativ för bedömning och upplägg så är det ju bara att köra. Motivationen kommer tillbaka när man känner att ansträngning gör skillnad i praktiken!

Avslutningsvis vill jag tacka ägare och valpköpare på Kennel Lann Morian för att ni var så snälla och flyttade ert kennelläger så att jag kunde tacka ja till detta. Ser fram emot att träffa er lite tidigare i höst istället!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »
"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »
Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras.  Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss. Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras. Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss.

Eftermiddagen har tillbringats på Laxbutikens konferensanläggning här i Halland, där Jeanette Hallman och jag hade äran att föreläsa om hundassisterad rehabiliteringsträning.

Uppdraget gavs av Strokeförbundet i Halmstad samt Regionala Handikapprådet, med anledning av att det är Internationella strokedagen idag.

En person som varit mycket viktig för vår verksamhet - och som kanske också varit avgörande för att vi idag arbetar ihop -  är Jenny Blakey. Tragiskt nog finns Jenny inte med oss längre, då hon tidigare i år drabbades av en tredje stroke som tog hennes liv.

Ni som deltog i lagtävlingen LydnadsSlaget (2013/2014) bidrog alla till den regelbundna träning som Jenny och hennes rottweiler Zelda fick del av. Lotushallen sponsrade med hallhyran och träningen fortsatte på ideell basis efter att tävlingsintäkterna tog slut och ändra fram till Jennys sista vecka. Under det sista året kom Jeanette in i bilden och hennes stora yrkeskunskapser inom rebabilitering gav träningen yttterligare dimensioner. Samtidigt fick vi också chans att utveckla en gemensam verksamhet där vi kunde komplettera varandra på ett bra sätt i yrkesrollerna sjuksköterska respektive pedagog. Vi fick bilden av att hundträningen blev en viktig och glädjefylld del i Jennys tuffa vardag - och Jenny lärde oss mycket som vi med all säkerhet kommer bära med oss i vårt framtida arbete inom resurshundsbiten.

Temat idag på Internationella strokedagen var "Stroke mitt i livet samt anhörigas roll". Innan oss föreläste en 24-årig tjej som drabbades redan som tonåring. Skrämmande nog drabbas en person i Sverige var 17:e minut(!) och medelåldern sjunker dessvärre.  Mer fakta om vad stroke kan innebära och hur man ser om någon drabbas, finner du här

I länken nedan finns ett fint bildspel som Jeanette Hallman har gjort - och som idag blev en viktig del i vår föreläsning.

Läs hela inlägget »

Ska vi sammanfatta helgens tävlingsrusch positivt, så har vi fixat tre förstapris på tre dagar, varav dagens uppnåddes trots två nollor! 

 Vi har nu även att få 10:or på alla elitmomenten (vi hade fjärren "kvar" och den hade hon tio på både igår och idag!) 

Igår blev det även ett DM-silver och i fredags fick vi "domarens pris" på Höörs BK, som bestod i en ny gratisstart på deras klubb. Trevligt!

Tanken med att anmäla till alla tre tävlingarna var att ha marginaler om något oväntat inträffade. Oväntade saker inträffade, men inget som gav orsak till att bryta så istället fick vi ett rejält uthållighetstest.

Igår låg gruppmomenten sist och där blev vi varse ett nytt problem; under sista minuten, efter att tävlingsledaren gått slalom mellan hundarna, smyger Pingu upp och letar upp mig. Jag hoppades såklart att det var en slump, men det upprepades tyvärr idag.

Idag låg gruppmomenten först och sittandet gick kanon liksom övriga två dagar. Trots att nollan på platsen upprepades bestämde jag mig för att testa hur hon kändes inne på planen (tryckt eller som vanligt) och bryta direkt om hon var låg. Hon var snarare väldigt på och gjorde många fina saker (men allt var kanske inte riktigt så fint från alla synvinklar som det står i protokollet;-) Dirigeringsapporteringen blev svår på de andra två dagarna, men idag satte vi min tia, men inte domarens utan fick kommentaren "Något för intensivt för betyg 10".  DET kan jag definitivt leva med:-)

Tyvärr var nog lilla hundhjärnan lite för trött på vittringen, som gått superfint de andra två dagarna (betyg 9 respektive 8,5 med riktigt fina nosarbeten och tydliga val av rätt pinne). Idag fick hon in en kon i synfältet och jag vet inte om det var en effekt av gårdagens röriga konskick på en väldigt svår bana. Hon siktade mot konen först, vände mot pinnarna, blev osäker och kom mot mig. Jag fick då säga "leta" igen, men då blev det en regelrätt apportering och tyvärr inte av rätt pinne, utan den bredvid.

Känslorna över helgen är blandade. Överlag nöjd med känslan, men det här med platsliggningen är såklart inte bra. Samtidigt ångrar jag inte att jag startade idag - jag hade nog velat testa av det på träning på ungefär samma sätt för att veta om det var en slump eller ett varaktigt problem och min hantering av det hela hade inte sett annorlunda ut även om det inte var tävling (hon är så ymlen när hon kommer, så jag kan inte göra annat än att låta henne komma upp och kramas....) Självklart "får" hon komma till mig om det är för jobbigt att ligga kvar - nu ska vi bara ta reda på varför det är jobbigt så att hon slipper känna så!

 En teori är att hennes BPH som hon gjorde för ett par veckor sedan kan ha påverkat henne mer än jag trodde (jag vet - superklantigt att göra det mitt bland dessa "viktiga" tävlingar. Det var en chans i jobbet med kort varsel och jag gjorde det av yrkesintresse då det här med lämplighetstester är väldigt på tapeten inom resurshundsbiten. Avstod skotten även om jag uppfattar henne som helt skottfast och med tanke på det som inträffat nu så är jag väldigt nöjd med det beslutet, även om jag vet att man samtidigt ställer till statistiken för rasen.

Både igår och idag hade vi kantplats, med domare och tävlingsledare stående nära Pingu. Och både idag och igår hade domarna kepsar och stora jackor, samt idag även solglasögon - inte helt olika den där figuren som kommer gående mot hundarna på testbanan (typ som spökena på MH:t fast bara en och mer "människolik" och som Pingu inte ville bekanta sig med innan jag gick fram).

En annan möjlig förklaring är att jag valt att inte ha hakan i backen nu i värmen och när jag tänker efter har jag inte tränat ordentligt på att "ligga vanligt" i fyra minuter. Jag har känt mig så trygg med platsen men övertränat sittandet desto mer - och detta klarade hon ju galant alla tre dagarna med högsta betyg. Med lite tur är det den senare versionen som stämmer, men jag tror kanske snarare på kombinationen.

Pingu är en fantastisk hund att träna med och hon gör alltid sitt bästa, men det svåra är att hon är väldigt känslig för minsta förändring. Man lever och man lär - och även om vi inte skördade SM-poäng denna helg så har vi fått fantastiskt mycket och viktig information om vad vi bör fokusera i träningen. Det är ju så det är med tävlingslydnad - det ÄR svårt och med en hund som Pingu också väldigt skört, men samtidigt precis den lydnad jag vill ha. Framförallt är jag väldigt nöjd med att vi går precis lika bra på tävling som på träning och jag känner inte att vi tappar något av att tävla; det har varit ett viktigt mål i träningen och känns som en fantastisk grund för framtiden

Summa summarum från alla tre dagarna (fre / lör / sön)

Sitt i grupp 10 /10 /10
Plats              8 /0 /0
Fritt följ       9,5 / 8,5 / 9,5
Z:a                 10 / 9 / 9,5
Inkall            6/ 8,5 / 9,5
Rutan           10 / 8,5 / 10
Dir.app.              5 / 7,5 / 9
Hopp-apport         9 / 10 / 10
Vittring                     9 / 8,5 / 0
Fjärr                         8,5 / 10 / 10

Ja - det hade varit fint om vi hade byggt ihop det bästa:-) Vi har kanske haft otur i att fina vittringar (det som varit svårast för oss) tyvärr alltid inträffat i kombination med andra mer tillfälliga svårigheter, men jag tror inte på tur och otur och vill inte utvärdera varken träning eller tävling utifrån det. Finns det högre makter som styr så finns det nog betygligt viktigare saker i världen för dem att fokusera på än Pingus tävlingslydnad ;-)

Tack alla hjälpsamma människor på plats - funktionärer och medtävlande. Extra tack till Christer som hjälpsamt kom med vattenskålen igår så att Pingu fick dricka mellan vårt program och gruppmomenten, Jeanette & Maria som hjälpte oss med  uppvärmning, samt Kitty som såg till att vi fick avsluta dagen med en riktigt bra platsliggningsträning som blev så autentisk att domaren som ombads agera störning, missuppfattade och trodde att han dömde på riktigt :-) Och inte minst Cicci som bjöd på god fika och härlig promenad i Söderåsens naturreservat efter tävlingen.

Grattis Cecilia och Mini som tog DM-guld på hela 299 poäng. Kul om det kommer en liten pudel till SM!

Många skratt har det blivit, i gott sällskap - det behövde jag!

 

Läs hela inlägget »

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Läs hela inlägget »
Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Läs hela inlägget »
Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Läs hela inlägget »
Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Evaldsson Foto: Maria Evaldsson

Vi har efter mycket vånda bestämt oss - Pingu kommer att flytta.

Det känns inte rätt mot de andra hundarna att låta henne få så mycket uppmärksamhet. Visserligen är vi noggranna med att ge alla meningsfull aktivering och regelbunden träning, men det har ju ändå blivit Pingu som prioriterats när vi har chans till träning på nya platser, med nya får eller med kommendering. Detsamma gäller inlägg på facebook eller här i bloggen - det är lätt till att det handlar mest om henne då hon tävlas mest.  Vi tror att hundar känner sådant och vill inte riskera att de blir deprimerade.  Kanske är det överdrivet, men om inte annat finns det risk att andra stör sig på orättvis hundhantering. Därför tar vi detta beslut medan det ännu finns tid att göra annorlunda.

Beslutet stödjs också av att det känns viktigt för oss att sluta på topp, samtidigt som Pingu troligen har mer att ge.  Lydnadschampionatet och troligt kval till unghundcscupen är stora mål vi nu uppnått. Vi vill inte gå upp en division till där vi kan riskera att drabbas av avundsjuka eller missunnsamhet. Bättre att Pingu får komma till en förare som är mer hårdhudad och därmed förvaltar materialet på ett bättre sätt.

Om du är intresserad eller vet någon annan som kan erbjuda ett bra hem så hör av dig. Möjligheter för regelbunden vallning är ett krav och givetvis känns det även roligt om hon tävlas vidare i lydnaden.

Då detta är lite känsligt så vill jag inte ha några kommentarer på Facebook utan skriv hellre här på sidan. Tack.

Läs hela inlägget »
10 på fritt följ(!) Hagelskurar kanske bara är till fördel för Pingu! :-) Foto: Maria Evaldsson 10 på fritt följ(!) Hagelskurar kanske bara är till fördel för Pingu! :-) Foto: Maria Evaldsson

...är definitivt inget självändamål i sig. Däremot var det ett mål som jag trodde passade mig och Pingu - mig för att det skulle kunna få mig att prioritera träningstiden och Pingu för att hon alltid varit en "lillgammal" hund, som generellt är trygg i nya miljöer.

Ett annat mål vi har är att vi ska träna för att kunna tävla mycket och ofta, med bibehållen attityd. Ett mål som helt klart är överordnat det förstnämnda och som är viktigt för mig eftersom jag lärt mig att älska att tävla. Dels gillar jag själva kickarna på tävlingsdagen men jag gillar framförallt den effekt tävlandet får på min träning - regelbundenhet, målmedvetenhet, experimenterande och relationsstärkande.

Ett tredje mål vi har sedan början av året är att klara det här . En spännande resa som jag ser som ständigt pågående.  Vid en tävling tidigare i år valde jag att avstå helt då hjärnan började fokusera alltför mycket på poäng och resultat. En känsla jag inte vill ha in i varken träning eller tävling och då gäller det att vara konsekvent mot sig själv - en del som kan vara lätt att missa. Drar man parallellen till vikten av att ha rätt attityd hos hunden på plan så är det egentligen rätt självklart - jag avstår eller bryter om Pingu blir för speedad, då jag inte vill ha med bieffekterna av detta i kommande tävlingssituationer. Men jag avstår också om jag själv får fel fokus - då jag tror att tankar som innehåller "borde"/ "måste" är minst lika skadliga för såväl tävlingsupplevelsen som framtida motivation.

"Borde-tankarna" stannade bara ett kort tag - troligen eftersom jag var tävlingssugen. Jag kom snabbt tillbaka i rätt fokus igen men fick också ett par påminnelser om att aldrig ta inställningen för givet.

Om jag inte hade känt att vi är på rätt väg när det gäller de två sistnämnda målen som handlar om fokus och attityd, så hade jag alltså inte tillåtit mig att försöka uppnå det förstnämnda som handlade om ålder. Ett på ett sätt väldigt oviktigt mål, som kanske vid en första anblick bara upplevs fåfängt. Men för mig, just nu, var det ett mål som tillsammans med de två övriga har utvecklat mig  mycket som tävlingsförare under det senaste året.

Hade detta däremot varit mitt enda mål och utifrån devisen "kosta vad det kosta vill, men vi ska bli champions före 2,5 års ålder" så hade det kunnat förstöra hur mycket som helst. (Och jag hade nog haft svårt att se någon mening i det!)

Till senaste Brukshunden hade jag äran att intervjua Mia Umaerus som tävlat hela 18 bruks-SM. Mia har alltid varit duktig på att fokusera "Vad fungerar just nu?" och jag tror precis att det är vad detta handlade om för mig och Pingu. För oss var detta rätt mål just nu, men det betyder definitivt inte att det är ett mål jag rekommenderar generellt - eller att jag skulle tycka någon annan är sämre om dennes hund blir champion när den är åtta. Det är så otroligt många parametrar som spelar in - dels vilka mål man har upptill, men givetvis också hundens mognad och personlighet och inte minst livssituationen i övrigt.

Dessa dryga två år jag har haft förmånen att träna Pingu har varit rätt så intensiva på arbetsfronten - och just därför tror jag att målet varit jätteviktigt för mig  även ur ett hälsoperspektiv. Hade jag inte känt lite (positiv) stress kring mitt mål så hade det varit lätt hänt att låta jobbet ta ännu mer tid och kanske inte komma igång med träningen alls. Detta håller i sin tur igång träningen med de andra hundarna också, så något vi alla tjänar på! 
 
Championatet i all ära, men jag vill förstås inte ändra något i vår vardag nu när jag trivs så bra. Därför fortsätter vi nu med, för oss, höga målsättningar och kommer göra ett försök att kvala in till årets lydnads-SM. Rankinglistan kan man följa här - och om jag är rätt uppdaterad ska man i år vara bland de 50 bästa för att vara garanterad en plats (tidigare har det funnits 60 platser) . Jag är rätt säker på att jag inte blir besviken om vi inte klarar det. Däremot blir jag sporrad av att få vara med i fighten - ett mål som ger mig anledning att göra mitt allra bästa, att utvecklas som person och att spendera ännu mer tid med både Pingu och våra andra hundar.

Jag kommer hålla stenhårt på att bibehålla arbetsglädjen, frivillighet och yes-känsla i varje kommando och positiva tankar uppe i aphjärnan. Att få en SM-plats men inte gå in på planen som ett team, skulle kännas allt annat än meningsfullt, oavsett hundens ålder.

Viktigaste målet framöver blir därför att bevara det vi har och fortsätta möta utmaningar med nyfikenhet och samarbete. För svårt är det, men fantastiskt roligt!

Första förstapriset, oktober 2014. 261 p, med nollad vittring.
Andra förstapriset, 21/3 2015 och vår första SM-kvalpoäng (293).
Championatet i hamn, 28/3, 2015. 281 poäng med största poängmiss på vittringen (tappade pinnen), samt fjärren (lite splittrad och behövde extra kommando). Men riktigt glad över allt vi satte -Pingu var i stort obrydd över skottsalvor från intilliggande skyttetävling!
Läs hela inlägget »

I fredags kväll släpptes den svenska översättningen av de nya internationella lydnadsreglerna. Bland SBK distrikten fanns en majoritet för att Sverige ska ansluta sig till internationellt regelverk.

Vi i Halland röstade dock nej och förespråkar att istället anamma de delar man gillar i FCI:s regler, men med fortsatt möjlighet att själva bestämma över tävlingsformens upplägg och framtid. Hur det blir får vi se efter kongressens beslut.

Personligen är jag inte så bekymrad över hur momenten ser ut i klasserna - tror att det blir roliga förändringar - men däremot tror jag att det är viktigt att vi själva får styra över våra bedömningsanvisningar. Inte minst kanske formuleringar bör anpassas utifrån olika kulturer då vi tidigare sett exempel på att vi svenskar övertolkade formuleringarna kring röda och gula kort (kanske lite samma effekt som att vi inte går mot röd gubbe mitt i natten trots att det inte finns en enda bil i sikte:-)  Jag tror att det är viktigt att vi tonar ner "allvaret" i tävlingslydnad, samtidigt som vi behålller den häftiga utmaningen i att hitta balans mellan precision och uthållighet. Dvs - svårt, men trivsamt!

Har inte hunnit lusläsa reglerna själv än, men det passar nog bra idag då jag ligger nedbäddad med något influensaliknande. Återkommer kanske med egna synpunkter i ett kommande inlägg.

I FCI:s upplägg finns tre klasser; class 1, class 2 och class 3. Class 3 motsvarar dagens elit. Utöver detta kan varje land skapa en egen debutantklass som vi i svenska arbetsgruppen valt att kalla "Startklass" (dvs ersätter nuvarande klass 1).

Om vi antar de internationella reglerna så blir det enligt följande:
Klass 1 - ersätts av "Startklass"
Klass 2 - ersätts av "Class 1"
Klass 3 - ersätts av "Class 2"
Elit - ersätts av "Class 3"

 Igår skulle jag berättat om vårt förslag till hur startklassen kan se ut på Hallands domarkonferens, men fick vara hemma och kurera mig. Gjorde därför en lite mer utförlig powerpoint till konferensen, där jag försöker sammanfatta tankarna bakom förslaget. Vi har haft tighta tidsramar och arbetat på distans så mycket möjligt att jag kan ha missat väsentliga argument i denna sammanfattning.

Efter vi hade enats om vilka moment som skulle ingå, fördelades momenten mellan oss i gruppen, med uppdraget att ta fram en grovskiss som sedan justerats / kompletterats utifrån de andras uppfattningar. Jag fick äran att arbeta med linförighet/fritt följ - i förslaget omdöpt till "följsamhet". Ett uppdrag jag gärna åtog mig då jag tycker att nuvarande upplägg i svenska klass 1 är alldeles för svårt om man inte har en hund som är följsam av naturen. "För svårt" är förstås ett relativt begrepp, men jag tänker utifrån huvudsyftet att locka fler utövare till sporten och att alltfler ska uppleva tävlingssituationen som rolig och trivsam!

Oavsett om vi antar internationellt regelverk eller inte, så tror jag definitivt på startklassen som en lämplig revidering av nuvarande klass 1!

Läs hela inlägget »
Kajsa, (1991-2005), en av våra änglahundar. Kajsa, (1991-2005), en av våra änglahundar.

Sorgliga dagar, med guldkant av tacksamhet.

Tacksamhet över stora saker som livet och hälsan, efter tragiska påminnelser om det motsatta. Över att få kombinera hundträning med delar som påverkar livet på djupet. Tacksamhet över att ha någon att dela detta med, både när det är lätt och när det är som tyngst  - tack Jeanette!

Tacksamhet över banala saker som efterlängtade framsteg i egen träning när man tillåter sig glömma det andra för en stund.

Tacksamhet över mailet som väntade efter jobbet igår, trots att det innehöll ännu ett tungt besked. Vackra, sorgliga, rader som rörde till tårar och som sa att man kan ha betytt mycket för någon utan att veta om det. Påmind om att allt har sin tid. Tacksam över allt som varit och blivit till det som är. 

Tacksamhet över en tröstande kram från den som nu funnits vid min sida i tolv år och som säger att jag har gjort tillräckligt, när jag känner att jag borde gjort mer. Tacksamhet över mjuka mular och buffande nosar som låter tårarna landa.

Tacksamhet över att få ha lärt känna två fina personer som betytt mycket och som nu kommer att ta väl hand om våra änglahundar där uppe.

Tacksamhet över påminnelser om att allt är till låns. Viktiga påminnelser om att prioritera rätt idag, för det är inte säkert att möjligheten finns imorgon.

Tacksamhet över att glädjen inte alltid är så långt borta från sorgen.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

 För några år sedan drog jag och Fredrik igång en lydnadstävling i ett stort ridhus här i närheten. Sedan förra året är den  flyttad till Lotushallen. Det har överlag varit roligt att genomföra dessa tävlingar, men hade jag inte varit så luttrad i den ideella världen, så hade vi nog upphört samma år vi startade.

Första tävlingen i ridhuset: Problemet ansågs vara serveringen – det var ingen som ville hålla detta om vi inte var på hemmaplan. Inga problem, tyckte jag – vi arrangerar ju inte en tävling för att fika. Om ingen vill hålla serveringen så kollar vi med ridklubben om de vill passa på att tjäna en slant. Alternativt skriver vi på PM:et att man tar med egen matsäck.  Jag minns inte ens hur lösningen blev, men det blev aldrig något verkligt problem. (Dock tog alla diskussioner otroligt mycket energi!)

Till nästföljande år konstaterades att det var så fruktansvärt kallt på denna tävling. Det blev vargavinter just det året och vi hade säkrat med både snöröjning och annat, men visst – det var kallt. Någon annan påtalade att det tog lång tid. Och jo, det gjorde det eftersom vi fick väldigt många anmälningar. Jag och Fredrik försökte införa det nya begreppet klubbvärdar, för att synliggöra alla de personer som inte syns men får tävlingen att gå runt.

För ett par år sedan föddes idén att flytta tävlingen till Lotushallen. ”Det kommer aldrig att gå” sa pessimisterna. Där är för litet. Dessutom ligger den i Halmstad kommun och klubben i Falkenberg (hallen ligger precis på kommungränsen, jag kommer inte ens ihåg vilken kommun den ligger i och förstår heller inte vad det spelar för roll).

Första tävlingen i hallen genomfördes förra året. Anita & Thommy, hallägarna, ställde upp med superservice från fredag kväll till söndag kväll. Dessutom höll Anita en fin och uppskattad servering igång. Allt förlöpte väl.

Repris i år kändes självklar. Vi har överraskats  av 19 anmälningar till trean och 27 till elit(!) Dessvärre kan vi inte ta så många. 46 ekipage i de högre klasserna motsvarar ju nästan ett lydnads-SM och där kör man tre ringar parallellt. I Lotushallen har vi bara plats för ett ekipage åt gången – och jag tror att det är just det som de tävlande uppskattar.

Vi spånar på annorlunda klassfördelning till nästa år. Fick till svar att ”Ja, årets planering är ju idiotisk” (…) Hur man ska kunna förutse anmälningsläget vet jag inte; det kunde lika gärna varit fyra ekipage i trean. Eller inget.  27 elitekipage brukar man bara uppnå på rankingtävlingar. Just i år har vi bara tio ekipage i tvåan som går dagen innan ihop med 27 ettor. Det kan man inte heller veta på förhand.

Vi räknade på att vi kunde ta max 30 ekipage under söndagen, för att säkra kvalitet utan att funktionärerna går på knäna. Jag tycker detta är jätteviktigt! När vi startade tävlingen hade vi målet att bara ha personer på plats som tyckte det var roligt. Inget krusande och ingen övertalning. Inga offerkoftor på och de som hade knäppt dem ända upp i halsen ersattes av andra. ”Var bara här om du vill vara här!”

Inför årets tävling har en reservlista upprättats och vi har informerat reserverna om att ”vi spånar på ett annat upplägg kommande år med målet att alla som vill ska kunna delta”. Men ändå – fick höra av en kompis att det startat någon Facebook-tråd där folk beklagade sig över bortlottningar. ”Det ska man inte behöva räkna med i lydnad”.

Ja – vad ska man säga? Jag får verkligen be om ursäkt över att vi på Falkenbergs BK lyckats skapa en tävling på en trevlig plats, med behaglig temperatur, perfekt underlag, trevlig servering och så mycket service vi kan för de tävlande. Jag är hemskt ledsen över att det blev så bra så att vi är en av få tävlingar i landet som har fått för många anmälningar.

Eftersom jag numera bara har min företagssida på Facebook kan jag inte läsa andras inlägg (det är rätt skönt ibland :-) men jag tar gärna emot konkreta förslag på en annorlunda lösning. Det är ju synd att göra sådana här idiotiska upplägg bara för att man inte vet bättre (...)

Tack och lov är pessimisterna inte så många. Men tyvärr är det ofta de som uttalar sig och det tär på motivationen. Det finns en klick som har ett problemfokus som gör mig tokig. Mycket tyder på att dessa personer  inte ens vill lösa problemen utan de vill haka fast vid dem för att ha något att prata om.  Jag försöker se dem som bra statister i min mentala träning, men det är inte alltid jag orkar tänka så.

Många beklagar sig över att få engagerar sig ideellt. Jag tror att de exempel som jag radat upp här symboliserar en betydande del av r. De flesta människor jag känner vill väl och vill dra sitt strå till stacken. Men det är inte alltid den ideella viljan får luft under vingarna. Vi kanske borde öppna ögonen för vad det är som kväver den.

Carola Carlsson och Cicci Arvidsson har varit väldigt viktiga alla år i denna tävling – är jätteglad och tacksam över att ha så kompetenta och lösningsfokuserade klubbkamrater att arbeta tillsammans med. Nu kör vi så det ryker med årets kommande tävling!

 

 

 

Läs hela inlägget »
Vår åsna, som på denna bild tydligt visar hur dumt han tycker det är att jämföra sig med andra....;-) Vår åsna, som på denna bild tydligt visar hur dumt han tycker det är att jämföra sig med andra....;-)

Jag vill ha lite halvgalen lydnad, där det alltid är en liten nerv. På en så häftig hund som Pingu blir det lätt en stor nerv. Jag lär mig alltmer om att dragläget på Pingu är väldigt känsligt. Det handlar sällan om ska jag göra si eller så, utan det som avgör är hur mycket jag gör av något.

Min känsla efter helgens start var att vi fick massa ljud, vilket fick mig att nästan ta beslutet av att avstå inomhustävlingar ett tag. När jag ser filmen (tack Fia!) är det bara ljud i ett moment – sista sträckan på inkallningen. Efter att ha provat detta moment på två träningspass, ett hemma på gårdsplanen och ett inne i Lotushallen, så får jag ljud på exakt samma ställe. Vi har alltså fått ett momentproblem, inte ett tävlingsproblem (skönt!) Är rätt säker på att det är en effekt av att jag försökt få fram en annan teknik i hennes lägganden och där använt en del bollbelöning. Det var det där med dragläget…J Intressant med total felanalys  – jag var inledningsvis irriterad på mig själv för att jag inte bröt då jag absolut inte vill bygga in ljud på tävling, men inkallningen var första momentet och därefter var hon tyst (om än galet taggad!)

Trots sitt speedade läge lyckades vi sätta dirigeringsmomenten. Dessutom i en hall där Pingu aldrig tränat. Vi fick revansch på rutan från min tabbe förra veckan (betyg 10). Även dirigeringsapporten blev fin (betyg 9,5) liksom hopp-apporten (10). En filmsnutt med ”det bästa från dagen” finns här

Till denna tävling var 23 anmälda. 10 strök sig. Av oss 13 som startade, blev det två 1:a  pris. Pingu och jag hade haft mycket god chans på tredjeplatsen om vi fullföljt och gjort gruppmomenten. Dessa genomfördes sist och eftersom vi då missat för många poäng för att nå upp till vårt resultatmål, så avstod jag dessa. Samtidigt kändes det smickrande att vi låg så pass bra till placeringsmässigt bland flera duktiga ekipage, trots att vi körde i fel (läs ”för hög”) växel.

Lite dubbla känslor alltså – och ur detta föddes en idé; tänk så grymt mycket roligare det skulle vara att tävla elitlydnad om även placeringar kunde ge SM-kval. Precis som systemen med kval till unghundscupen i vallning eller tävlande om brukscerten! Ett större poängtapp skulle då fortfarande kunna ge chans till ett resultat, beroende på hur bra man presterar i förhållande till övriga medtävlande. Hela tävlingsdagen hade blivit spännande och det hade blivit mer värt att kämpa till sista momentet. Dessutom skulle hela systemet inte bli lika sårbart för ojämn bedömning eller svåra upplägg (som inte alltid är något klubbarna kan påverka, utan det kan ju även handla om extrema väderförhållanden, brister i lokaler, med mera).

Under helgens tävling nollade halva startfältet vittringen (däribland vi, trots att den suttit väldigt fint på sistone och hon inledde med relativt lugnt nosarbete). Bland de som fick betyg hade merparten 5:or eller 6:or. Det var uppenbarligen inte alldeles enkelt just där och då. Och just i dessa sammanhang hade det ju känts så mycket bättre om även placeringen räknades. 

Man kan tycka att vi haft lite stolpe ut på årets elitstarter, men jag tror inte så mycket på det där med tur och otur. Än så länge är vi ju uppenbarligen inte bättre än så här. Samtidigt är det viktigt att vara ärlig i sin utvärdering även från ”andra hållet”. Och med duktiga medtävlande kan det vara roligt att även ta hänsyn till placering. Förra veckan vann vi på 250 poäng, trots nollad ruta.

Resultatet från de två senaste tävlingarna – genomförda inom en och samma vecka – ser ut så här:

Sitt i grupp                                                 10

Platsliggning                                              10

Fritt följ                                                       8,5

Z:a                                                                 10

Inkall m stå och ligg                                9

Rutan                                                            10 

Dirigeringsapportering                          9,5

Metallapportering                                  10

Vittringsapportering                             8,5

Fjärrdirigering                                           7,5

 
Detta räknade jag ihop för att jag kände mig lite mer besviken än vad jag förnuftsmässigt insåg att jag borde vara. Summa: 295,5 poäng. Det är rätt bra ändå och vi kan bättre på fjärren! :-)  Så, vi tränar och tävlar vidare och boostar oss med  att vi redan uppnått tior på hälften av momenten!

Läs hela inlägget »
Valet av plats, här de halländska stranddynorna, kan påverka träningsläget såväl hos mig som hos min hund. Valet av plats, här de halländska stranddynorna, kan påverka träningsläget såväl hos mig som hos min hund.

 Den mentala träningen är lätt att förknippa med tävlingssituationen, men jag skulle nog vilja påstå att den är betydligt viktigare i träningssituationen. Tänk bara så många fler timmar vi lägger på träning jämfört med tävling - det är där vi skapar den övergripande känslan för det vi håller på med och det är där vi kan bygga ett starkt team. Hur jag känner och tänker under träningspassen kommer garanterat påverka bemötandet av min hund, vilket i sin tur påverkar vår förmåga att prestera tillsammans när det verkligen gäller.

Känslan för själva tävlingssituationen bygger jag visserligen på ett sätt främst under just tävling, men samtidigt blir den troligen mindre sårbar om vi i grunden har en riktigt bra och positiv känsla för träningen överlag. Tävling är ju också träning.  

Att få till den känslan handlar ibland om medvetenhet om vad/när man inte ska träna. Ibland är den svåraste utmaningen att inte följa planen, för att känslan säger något annat. Själv har jag just nu jättesvårt att träna Pingu i Lotushallen, där hon tycks ha fått skyhög förväntan som kan slå över i frustration och ljud. Först var jag rädd att problemet fanns generellt inomhus, men genom helgens tävling, måndagens träning i Gbg Hundarena, samt gårdagens på träningsloftet i Örkelljunga, så kan jag dra slutsatsen att det snarare är kopplat till just Lotushallen. Skönt såklart på ett sätt, men lite svårhanterat då jag gärna tränar där.  Samtidigt en tillgång då jag ofta får chans att försöka hitta fungerande uppvärmning på galen hund. Dessvärre är den just i det läget jättesvår att hitta och det är en utmaning i sig att inte "gå ut på plan" och starta momentträningen i fel läge när man betalar timtaxa för en hel hall...:-)

En extra check av både hundens och sitt eget träningsläge kan göra stor skillnad. Ett motargument kan vara att man inte har tid att tänka så - "har jag väl åkt för att träna på fritt följ  och har chansen med kommendering, så måste jag ta den. Jag hinner inte annars". Men varje dåligt/misslyckat träningspass behöver ju i regel vägas upp av flera riktigt bra pass. Just av den anledningen känner jag själv att det är viktigt att genomföra momenten i rätt läge - jag har inte tid för alltför många reparationspass.

Hunden blir inte bättre på fritt följ av av många fotkommandon, steg eller sträckor. Däremot blir den sannolikt bättre på momentet om merparten av de sträckor/steg vi går känns riktigt bra för oss båda. Får jag fram den känslan boostar jag oss båda med självförtroende i momentet, något som gynnar oss under både träning och tävling.

 Pingu är enkel sett till att hon alltid vill, men hon ger mig en stor och intressant utmaning i att hitta den hårfina balansen mellan positiv och negativ stress. Att arbeta i en harmonisk känsla, där vi ändå har en "flashigt" utförande. Vikten av det viktiga träningsläget som gör att jag älskar tävlingsluydnad

Jag fortsätter att nörda in mig i allt runtomkring momenten och tycker att det är vansinnigt intressant. De mentala och praktiska förberedelserna går in i varandra, men  jag har ändå gjort ett försök att avgränsa kurskonceptet "Tävla med glädje". Ett föredrag (som fortfarande heter "Tävla med glädje" där träningsupplägg och praktiska förberedelser fokuseras, samt ett föredrag som mer handlar om alla de chanser våra hundar ger oss för mental styrketräning och tankekontroll, vilket jag valt att kalla "Starka tillsammans". Närmast ska jag hålla det på Söderåsens, respektive Kinds Brukshundklubbar, vilket jag verkligen ser fram emot!

Läs hela inlägget »

 På senare tid har jag fått flera frågor från kursdeltagare och andra bekanta som vill ha hjälp med att välja "rätt" hund. Jag tror att det har att göra med att vi ofta uttrycker sådan tacksamhet över Pingu.

Matchningen mellan människo- och hundindivider är ett särskilt viktigt tema inom resurshundsbiten. Inom det fältet är jag  en stark förespråkare för att fokusera personlighet framför tränings-resultat. (Ja, det där är ett helt eget tema som man bland annat kan läsa om här :-)

Tillbaka till hundsporten - har grunnat på om det är lätt hänt att fokusera helt fel i ambitionen att hitta helt rätt. Istället för att utgå från sig själv, så kanske man omedvetet följer trender och sneglar på vad som ger framgång för andra.

Jag tror att den största framgångsfaktorn för ett väl sammansvetsat tävlingsteam är att man trivs ihop i stort. Att hunden  matchar min personlighet och att jag i gengäld kan erbjuda en vardag där hunden har chans att må bra och vara sig själv.

Vi är väldigt nöjda och tacksamma för den lilla trio vi har nu, men vi har ingen aning om hur respektive hund hade fungerat i andra sammanhang. Utan får eller andra vallningsmöjligheter,  med långa stunder av ensamhet under dagarna eller i en annan flockkonstellation - det hade säkert kunnat fungera, men det är inte säkert att vi hade upplevt våra hundar som vi upplever dem idag. I ett annat skede i livet är jag kanske mycket lyckligare med en hund som är framavlad för sällskap, även om jag har kvar mina tävlingsambitioner.

Förra veckan var vi uppe i fjällen med goda vänner och då blev detta så påtagligt. Under Pingus och min första tur på längdskidor tillsammans så bara vi gled iväg. Jag fick alldeles lagom draghjälp av Pingus 15 kilo och kände mig helt trygg i att kunna bromsa henne med ett lågt "ap-ap" vilket gjorde att jag vågade åka fort, trots att jag inte är så van skidåkare. Och denna känsla har återkommit regelbundet sedan vi fick hem henne - hon passar så bra för oss. I vårt liv. Just nu.

Pingu har aldrig varit i fjällen innan, men allt var så enkelt ändå. Dela bagageutymme med två hundkompisar på vägen upp var inga som helst problem varken för henne eller Ruffe. (I-or hade lyxweekend hos mina föräldrar, för att vi skulle kunna åka alla i en bil. Valet föll på honom då vi tror att han är den i gänget som uppskattar fjälläventyren minst och uppmärksamheten som stadshund mest:-) )
 

Ruffe fick bra dragträning med Fredrik som de nog kan ha nytta av här hemma i  kickbike-träningen (Ruffe är fortfarande inte helt färdig med sina säkerhetsanalyser kring den träningsformen:-)

Han utmärkte sig nog lite i längdspåret som draghund med jacka, men föregående dag fick han köldkramp i ena tassen. Vi vet inte om han därefter slängde ut med de andra tre tassarna i förebyggande syfte, eller om han trots att det inte var sådär jättekallt lyckades drabbas av köldkramp i allihop samtidigt :-)

Tur att han hunnit få sin nya fina reglerbara dragsele - då kunde vi enkelt justera så att den passade även över jackan:-)

Tyvärr är det ju trots allt så att det där med att välja "rätt" hund inte helt ligger i ens egna händer. Varje individ har en unik personlighet och ingen vet vad man får när man hämtar en liten valp på åtta veckor. Kanske är detta det allra svåraste inom hundsport för oss som verkligen älskar våra hundar - man byter liksom inte bara bort sin hund även om den inte blev det man har tänkt sig. För de flesta av oss är hundens roll som tränings- eller tävlingskamrat bara en liten del i något mycket större.

Och jag tror att det är det stora vi ska fokusera i valet av hund, framför tävlingsmässiga detaljer som tempo och rörelsemönster. Passar vi bra tillsammans så blir vi bra tillsammans!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, tävling

 Lampor i fönstren istället för ljusstakar. Vardagsrummet känns rymligt när den stora vida granen slängst ut. Köket känns rent utan det extra pyntet.

Från och med idag är allt som vanligt. Julen - ett välkommet inslag i vintermörket, men vardagen ändå så välkommen.

Välmående i vardagen ger chans att njuta av helgen. Längtan från en tråkig vardag till en befriande helg, kan snarare resultera i stress och besvikelse.

Att arbeta för att få semester - så många dagar till spillo och så  få dagar för njutning. Arbete med trivsel ger så mycket mer.  

Det är i vardagen som guldkanten och lyxen gör störst nytta. Rutiner för välmående - så mycket viktigare under vardagen än under helgen. Vanor som ger oss det mesta av det dagen har att erbjuda. Vardagarna är trots allt flest - och just därför är de så mycket viktigare.

Viktigaste uppgiften för det nyss inledda året - bibehålla vardagen till en stund att trivas i och en plats att längta till.

Detaljer från helgens bästa ger guldkant åt den vanliga, viktiga vardagen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson

Insikterna i föregående inlägg och 2014 års bloggande om tid och livsval inspirerade mig att skriva en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014. Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

”Det här är min tävling. Jag är inte den som letar trender och vill gå i andras fotspår. Jag vill trampa upp min egen stig. Om inte jag litar på min känsla – vem ska då göra det?

Jag går in i bubblan tillsammans med min hund. Här finns bara plats för oss två. Det som tidigare splittrat mitt fokus  finns inte längre kvar. Det här är min tävling. Inte din. Jag ser till att skalet på bubblan är så hårt att negativa tankar och åsikter inte når in. Jag sätter all tillit till mig och min hund. Det här är vårt. Jag litar på oss.

Inget av det som kan gå fel skrämmer. Jag gör precis det jag vill och riktningen är utstakad. Det är upp till mig nu.

Jag är stolt över det jag gör. Ingen kan klanka ner på mig. Jag står upp för de vägval jag gör. När andra blir osäkra sträcker jag på mig. När andra ältar det gamla, fokuserar jag på det kommande. När andra säger att det inte går, envisas jag med att hitta nya vägar. Det enda som kan stoppa mig är att göra ingenting.

Allt går inte som jag tänkt, men i varje miss finns kunskap som kommer ta mig framåt. Varje bakslag väcker revanschlust som kommer att få mig att träna mer och bättre. Det finns inget som kan knäcka oss. Medgång peppar och motgång bygger. Jag är stolt över det vi har tillsammans, jag och min hund.   

Det som har hänt är inte avgörande, utan det är det som händer nu som spelar roll. Jag är och presterar i nuet.

Jag har bestämt mig för att prioritera tid för det jag älskar. Jag vill känna stolthet över det jag gör. Jag vet vart jag är på väg och jag tänker ta mig den tid som krävs för att nå dit. Skuldbelägger du mig för att inte räcka till så kommer jag att ta avstånd. Min tid vill jag använda för att skapa, inte för att försvara eller ursäkta. Jag vill leva fullt ut, inte kompromissa.

Jag ska uppnå det jag har kapacitet för. Jag har drivet och viljan.  Allt jag behöver finns tillgängligt. Min uppgift är att tillåta mig. Att följa hjärtat med passion och stolthet.

Det här är min tid. Min hund. Det här är min tävling.”

Ovanstående text är en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014.

Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

Tack Olof för vänlig tillåtelse att använda din text!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling
Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat. Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat.

Inom Arbete med hund undervisar jag bland annat i entreprenörskap (hundifierat, så klart!) och har peppat eleverna att göra fina och lättlästa hemsidor. Blev i och med detta påmind om att det var dags för en uppfräschning av min egen sida -  och det hela slutade med att det blev en helt ny.

Orsaken till att det blev en helt ny sida är att skolans sida ligger hos Hemsida24 och under arbetet med den har jag blivit alltmer sugen på att byta leverantör. Tur att man saknar förstånd för att inse hur lång tid det tar att sålla och lägga över material :-)

När det gäller vår egen hundträning så finns en summering av året som gått, tillsammans med lite framtidsplaner på hundarnas egna sidor, som du hittar här

Gott Nytt År!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det blev ett rikt år. Rikt på innehåll, rikt på framgångar och rikt på insikter. Rikt på reflektioner kring liv och vardag. Men också rikt på prioriteringar, bortval och gränser runt det egna.

Mycket arbete och en del stress, men stressen kom ur annat. Övertiden räckte inte till för ambitionen. Fritiden räckte inte till för andras ambitioner.  Träning i att säga nej frigjorde tid för den träning som styrdes av viljan.

Tuff period men också en hållplats för en stunds betraktelse av det runt omkring. Avvaktan i att bjuda till och ställa upp, för att se vem som tar över rodret. Många avvaktande, men de förhandstippade och någon mer. Intressanta insikter kring för vems skull.

Ett slut på jakten för att bocka av det förväntade. En början på guldkantad vardag där tiden och energin räcker till. Mer spontanitet och fler besök på rätt platser. Fler svar styrda av magkänsla.

Mer av det som känns bra. Mindre av det påtvingade. Stolthet och full hängivelse, framför ursäktande och känsla av otillräcklighet.  Fler mjuka mular. Färre näsor i blöt.

Många tankar och frågor kring tiden. Ett enda tydligt svar. Det är nu det pågår. Det är nu det gäller. Inga insatser att bocka av på fiktiva listor för ett bättre sedan. Ett bättre sedan bygger på lycka nu.  

Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående. Rikt på det önskade.

Egentligen finns den där. Tillvaron precis som önskad. Den som är så bra, men inte för bra. Till för att upplevas, inte gömmas. På den saknade pusselbiten står det ”kör”.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Senaste kommentarer

2015

Kajsa Kajsa
Ibland hamnar det saker här i bloggen som vid första anblicken inte alls tycks ha med hundträning eller min yrkesverksamhet att göra. Nedanstående text kan nog trilla in i den kategorin, men egentligen är det motsatsen; Farmor och Farfar sa tidigt till mina föräldrar att ” Jenny måste få en hund”. 

Där började allt.  

Efter lucicahelgen bloggade jag om ”en viktig tävling”. Då visste jag inte hur viktig den faktiskt var. Den tävlingen skulle innebära sista chansen att få hälsa på min Farmor under ”normala” omständigheter.

 
Till Farmor,

Du höll mig när jag bara var några timmar gammal. Jag satt hos dig och höll din hand en sista gång när du bara hade några timmar kvar. Däremellan fick vi en fin tid tillsammans. Mina första 32 år – och Dina sista.

Det kommer ständigt människor ut och in i våra liv. En del relationer är helt unika och den som försvinner går inte att ersätta.

Barndomens jular innebar glada stunder hos Dig och Farfar. Årets jul blev desto mer sorgsen. Framtidens jular blir förhoppningsvis tillfälle att med tacksamhet minnas allt som var.

Det finns så mycket jag kan göra, som Du aldrig fick chansen till, men Du uttryckte det aldrig i bitterhet utan enbart i uppmuntran. Du lärde mig framförallt att ta de chanser som kommer, leva livet medan det pågår och vara tacksam över allt som är, medan det varar.

Tack för allt, älskade lilla Farmor. Du fanns alltid där – och genom allt Du lärde mig så kommer det fortsätta vara så. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå! Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå!

Jag fick en fråga på mailen häromdagen från en kursdeltagare och när jag hade skickat iväg svaret tänkte jag på att jag tror att det beskrivna problemet är väldigt vanligt.

Jag hade också flera medtävlande på senaste tävlingen med liknande dilemma. Frågade därför efter vänlig tillåtelse att lägga ut frågan och svaret här i bloggen, vilket gick alldeles utmärkt.

 

Kursdeltagarens fråga:  Jag känner mig så frustrerad för att min hund är så ojämn på tävlingsbanan! Tydligen är det inget ovanligt rasfenomen, säger de som tävlar samma ras, men jag vill hellre tro att det är något jag gör/inte gör som påverkar honom/oss. Jag har försökt analysera, tar noga vara på varje tävlingserfarenhet och försöker bygga upp träningen utifrån det.

 Vi träningstävlar, miljötränar, störningstränar, kedjetränar  - även om man såklart kan alltid kan göra mer av allt. Hans momentbetyg  varierar ofta mellan noll och tio.  

Senaste tävlingen nollade han platsen för första gången på fler år och efter fyra tävlingar i rad i tvåan med betyg 10 – nu var det en doft som skulle kollas upp. Tävlingen två veckor innan dess gick i storm, snö, hagel och drivis, han låg finfint på platsen där (!) men sen vägrade han sätta sig i startposition för fria följet och då bröt vi. Jag förstår hans vägran och respekterade hans beslut J. Det var verkligen hemskt väder.

Som du kanske minns är han en glad och energisk hund som gärna tar för sig och hittar på egna grejor :-) Av mig som förare kräver han extrem tydlighet och får han det så jobbar han jättefint. När vi vallar vet han såklart bättre än jag hur det ska gå till och då är han rätt svårstyrd, tar många egna beslut och han har ju oftast rätt – det säger vår instruktör! Samtidigt måste jag ju ändå få bestämma var vi tar fåren och i vilken takt. Så, å ena sidan mycket arbetsvillig och lättlärd, å andra sidan många egna idéer.

Jag undrar nu om du har några tankar och tips om hur jag ska tackla fortsatt träning och tävling??"

 

Mitt svar: De nollor du beskriver verkar - om jag tolkar dig rätt - bero på väldigt naturliga orsaker; starka dofter och skitväder:-)  Ska man klara sådant så har man antingen en hund som inte bryr sig om det ena eller det andra, eller moment som är galet övertränade. Just dofterna tror jag du kan komma tillrätta med genom riktigt starkt fokus och yes-känsla i varje del. Säkra hela tiden att han vill göra de uppgifter han får och anar du att han tappar gaisten så bygg tillbaka. Som jag ser det är detta ett ständigt arbete som aldrig blir klart. Själv upptäckte jag i lördags att jag tappat mitt uppsitt efter platsen och ser det inte som ett tävlingsproblem utan helt enkelt en detalj jag glömt att stärka på länge (i kombination med överträning av hakan i backen). 

Mina konskick stärker jag minst varannan gång på olika sätt, annars tappar jag dem på studs - detsamma gäller ställande under gång, stadga i fjärr, eller vad det än är. Jag försöker undvika att tänka "nu kan vi det här" och istället se en utmaning i att hålla förväntan i varje del och helst se tendenserna på träning innan de dyker upp på tävling. 
Men ibland missar man det såklart!

Om det är omständigheter på en tävling som man inte tränat för så kanske det hjälper att tänka att det är omständigheterna som påverkar, snarare än de mer standardiserade delarna i tävlingssituationen. Det är kanske just "dofter" från 13 hundar i rutan vi har behov av att träna, snarare än att göra rutan i en kedja (på vår vanliga plan, där alla dofter är bekanta).

 Och väljer man att starta trots att man vet att man egentligen inte tränat för det, så tycker jag ditt resonemang om att respektera hundens beslut är väldigt bra formulerat:-) 

När det gäller väta och kyla så tror jag många förstör mer än vad de får ut av att träna/tävla under sådana förhållanden. Kanske tjänar man mer på att fokusera sommarsäsongen och/eller inomhustävlingar och istället vara rädd om "go-känslan" i själva utövandet? Därmed inte sagt att det inte är träningsbart men om det tränas ska det vara lustfyllt både för en själv och hunden, annars tycker jag att hobbyn tappar  sin mening. Klura på vilka tävlingar  som är viktiga att genomföra och  som tar er framåt!


To be continued :-)
Återkommer med tips för yes-känsla i platsen. Har kört en lite halvknäpp variant för att lösa Pingus dilemma som jag bloggat en del om tidigare och återkommer med ett bloggavsnitt om "Panda-metoden" framöver:-)  Innan dess: God Jul!!
 

Läs hela inlägget »
Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!) Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!)





















De senaste dagarna har jag fått se mängder med exempel ¨på gott entreprenörskap i hundvärlden.

Här finns en idé som jag tycker är alldeles strålande och ett utmärkt exempel på hur man kan shoppa för en god sak utan att slita på miljön!

Ta en titt - kanske hittar du julklapp till dig själv eller någon annan och om du inte sett bloggen innan så slår du två flugor i en smäll - det är en av de bästa!

Jag får också ta del av mängder med goda idéer från mina elever i distansutbildningen (uchund.se) som nu är i utbildningens slutfas och inom entreprenörskapskursen presenterar kloka och fina och genomtänkta affärsidéer som kommer bli till stor glädje för såväl människor som hundar.

Dessutom har lärarkollegorna på skolan peppat gymnasieeeleverna att samla in över 4000:- till Radiohjälpen!

Och alla dessa människor har jag lärt känna genom hunderiet - det ligger verkligen något i uttrycket att "Hundfolk är speciella" ;-) 

Läs hela inlägget »
Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling! Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling!

Ett tag när jag arbetade mycket med mina tävlingsnerver så var jag noggrann med att alltid ha en plan B för tävlingsdagen, särskilt när jag körde långt.

När jag var som sämst coach för mig själv kunde jag annars klandra mig för att ha kört massa mil i onödan eller sabbat en hel helg med tidig uppstigning till ingen nytta (...)

Nu för tiden har jag en helt annan inställning till tävling och till mina egna prestationer, men jag har ändå behållit den där "Plan B-tanken". Nu är det kanske snarare en effektivitetsgrej för att jag ska hinna med allt jag vill göra.

Ett av mina viktigaste mål för året som varit har varit att besöka min Farmor minst en gång i månaden. Hon bor i Göteborg (ca 12 mil härifrån), lämplig besökstid på boendet är mellan 9-18 och lämplig längd på besöket ca en timma, vilket gör att jag gärna slår ihop det med annat när jag ändå kör såpass långt.

För att klara detta har jag försökt att att pricka in tävlingar och ibland jobb i Gbg-området. En av dessa tävlingar genomfördes i helgen, på Göteborgs-avdelningen. Den stora orsaken till att jag anmälde till tävlingen har med ett annat viktigt mål för året att göra - att  prioritera min träningstid året ut, även om det är stressigt med jobb och annat. Har jag en tävling inbokad så fungerar min hjärnverksamhet och koncentration på ett helt annat sätt än om jag inte har det. Visserligen har jag jobbat upp en träningsdisciplin som gör att jag nog skulle kunna träna dagligen ändå, men med tävlingen inbokad så finns träningstankarna ständigt i bakhuvudet och när det väl är dags för själva träningspasset så vet jag rätt så exakt jag jag ska göra. 

 Dock har framstegen i vittringen inte varit så stora som jag hoppats och strävat efter och i kombination med mycket annat som snurrade i huvudet, så var själva tävlingssuget var inte jättestort. Men eftersom jag ändå skulle till Farmor + hade slagit ihop med ytterligare en trevlig sak+ hade massa andra träningsmål att stämma av, så kunde jag ju lika gärna använda tävlingen till något konstruktivt.

Det var framförallt intressant att se effekten av att inte vara supertaggad. Jag tränar lite klokare och lite mer lagom innan tävlingsdagen och går in på plan med en mer behaglig anspänningsnivå. En negativ effekt  var att jag inte var riktigt fokuserad och gjorde två rejäla förarmissar - svängde fel i z:at men hann rädda upp i sista stund och gjorde fel handtecken på läggande i inkallningen. Pingus förvånade uppsyn var rätt obetalbar, men tack vare hennes välvilja att förstå och göra rätt så hann vi rädda upp även detta.

Det jag är absolut gladast för på denna tävling, som jag tror är den vi blivit hårdast bedömda på hittills är:

 - riktigt hög säkerhet i rutan som vi ju faktiskt nollat de två senaste tävlingarna, dock av helt olika anledningar. Det var en utmaning för mig att inte överarbeta träningen inför denna start.

- riktigt hög säkerhet i dirigeringsapporteringen som det fanns en stor osäkerhet i tidigare i höst, då Pingu generaliserade "frysa på vittringspinnen" till apportbocken (...)

- 10 på hopp-apporten trots att vår storlek på apport inte fanns tillgänglig (sedan nollan på detta har vi tränat med stor variation på greppytor på apporterna)

- ett betydligt mer harmoniskt startläge i vittringen, vilket vi jobbat galet mycket för, men tyvärr tog hon beslutet för snabbt och grep "pinnen bredvid". Detta var ingen överraskning men självklart hoppas man:-) Dock trodde nog Pingu att det blev helt rätt, så i alla fall en tävlingsvittring med harmonisk känsla. Det hade vi inte sist vi provade, i september, - då var det rock´n roll!

- en stabil fjärr utan extraeffekter:-)

-och inte minst; för tredje tävlingen i rad fixar hon nu platsen som vi jobbat så mkt med och därmed känns det verkligen som om knuten är löst, även om jag är fullt medveten om att sådant alltid kan ligga i bakhuvudet på den typen av hund som Pingu är. Och trots all mängdträning på just platsen så har vi på alla dessa tävlingar också lyckats bibehålla stadgan i sättandet.

Jag tar också med mig att hon satt i alla halter och fixade alla z:a skiften trots en dyngsur plan. Jag tror nästan att hon snarare tycker det är kul när det skvätter lite:-)

Blev impad av Björn Brockers bedömning - han snappade upp sådant som ingen annan domare dragit på hos oss innan, men med all rätt. Och stolt över att vi trots detta , nollan på vittringen, svampen till plan  och mina två onödiga förarmissar ändå fick ihop 250,5 poäng och en tredjeplacering av 13 startande.

En onödig poängmiss var uppsittet på platsen där jag behövde ett extrakommando - har anat det i all stadgeträning av själva läggandet men inte brytt mig om det, men nu får jag tänka om där.

Nästa tävling anmäler jag till när vi fixat vittringen på minst fem träningsmässiga upplägg i rad - ett mål som jag tror ger lika mycket träningstid som en tävlingsanmälan ;-)

Det viktigaste målet för året  är uppnått, dessutom med en liten råge, då jag har besökt Farmor vid 14 tillfällen under året (men det har definitivt inte varit tävling varje gång:-). 

Läs hela inlägget »
Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll! Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll!

Att få följa elever under ett helt år på det sätt jag får göra genom distansutbildningen (uchund.se) är en fantastisk förmån. En viktig del för oss när vi examinerar såväl resurshundförare som instruktörer / träningscoacher är att de visar god förmåga till självreflektion. Att få coacha andra på det planet är en riktigt spännande resa och att ta del av de skriftliga examinationerna ger oerhört mycket tillbaka på flera plan.

Rätt så tidigt i utbildningen avhandlar vi temat ”stress” vilket är ett obligatoriskt inslag såväl i den mentala träningen, som i vård och omsorgs-kursen som Jeanette håller – och dessutom är det förstås viktigt att känna grunderna kring stress för att kunna förstå och hjälpa stressade hundar och i ytterligare en dimension; coacha förare som blir stressade av hur stressade hundar beter sig!

 Ytterligare en dimension på stress som är relevant i utbildningen är den stress som kan uppstå till följd av prestationsångest i rollen som hundtränare och egenföretagare. I anslutning till detta pratade vi om ”additionsstressen” - den där viljan att vara lika bra som alla andra, men man glömmer att alla de egenskaper eller färdigheter man vill ha finns hos olika personer. Någon har jättefint hem, en annan är grym på att laga mat, en tredje är flitig med barnens fritidsaktiviteter och en fjärde är mycket framgångsrik på tävling.  Att ”kräva” av sig själv att man borde vara lika bra som alla dessa personer på respektive område skapar förstås en oerhörd stress – som vid närmare eftertanke grundar sig på helt orealistiska krav.

Nu när jag bedömer en av de allra sista examinationerna från årets elever är det fantastiskt glädjande att se hur många har tagit stora kliv framåt i relationen till sig själva. Ett citat som dök upp i mitt huvud tidigare idag under rättningsarbetet:

”Om du alltid jämför dig med de bästa, kommer du alltid vara sämst”.

Jag vet inte om citatet redan existerar, men annars får vi väl skapa det nuJ  Tror i vilket fall att det är väldigt lätt till att omedvetet jämföra sig med de som är bättre, av den enkla anledning att det är dessa personer man intresserar sig för. Samtidigt måste det så klart finnas utrymme för att ha förebilder och söka inspiration från personer som åstadkommit saker man själv skulle vilja klara – men att sträva efter att klara en prestation och jämföra sig som person, är ju inte riktigt samma sak.

Det mest sunda är nog att försöka bortse från jämförandet överhuvudtaget, men om man nu nödvändigtvis ska jämföra sig med andra kan man ju emellanåt vara snäll mot sig själv och jämföra sig med någon som är riktigt kass J

Många som tävlar hund lyfter fram vinningen i att kunna tävla mot sig själv, men även här gäller det att vara uppmärksam på jämförandet. Fredrik sa det så klokt efter en av årets vallhundstävlingar.

”Man kan inte träna som en nybörjare och jämföra sig med proffsen när man tävlar”

Då Fredrik haft ett intensivt år på arbetsfronten så har det helt enkelt inte funnits energi för att genomföra så strukturerade träningspass på bortaplan som han skulle behöva för att nå de resultat han siktade på. Och då är det viktigt att vara ärlig mot sig själv i utvärderingen, så att resultatet faktiskt analyseras utifrån insatsen.

Nästa gång du kommer på dig själv med att tänka att du är dålig – håll koll på vem du jämför dig med och vad du har investerat!

Läs hela inlägget »

Nu finns nya privattider ute för 2016. Du hittar dem här

För dig som vill göra något annorlunda av nästa år så startar vi på UC Hund en ny omgång av vår annorlunda och roliga distansutbildning - öppen för dig mellan 18 och 65!

Valbara inriktningar är träningscoach/instruktör samt resurshundförare (för dig som vill arbeta med hund i skola/vård/omsorg).

Inom båda yrkesspåren ingår tränarutbildningar i klickerträning och nosework, 8 träffdagar med hund på vår hundenhet i nordvästra Skåne och mängder med inspiration och kommunikationsmöjligheter med övriga elever genom vårt nätbaserade upplägg.

Utbildningen är CSN-berättigad och du betalar därför själv ingen kursavgift. För intresseanmälan och mer info, se www.uchund.se

Planeringen av sommarläger 2016 är i full gång och dessa utannonseras här på hemsidan så snart alla datum är spikade!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: hu
En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »
Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"! Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"!

Galet många besök på hemsidan senaste dygnet med anledning av gårdagens  blogg. Retligt då att upptäcka ett syftningsfel som nog kan få mig att framstå som lite väl självcentererad :-)

"...och så får NM om två veckor ett pampigt avslut på tio år i domarrollen."

Ordet "bli" har förstås fallit bort - det är ju NM som blir en pampig grej för mig, inte tvärtom:-) Men jag hoppas att texten lästes fort så att rätt budskap framgick:-)  (Nu är det redigerat och jag inser också att användandet av ordet pampigt utgör ett visst ålderstecken..;-) )

På tal om ålderstecken - några har frågat om/hur man kan driva detta vidare. Är jättetacksam för att folk bryr sig, men känner för egen del att motivationen tar stopp där.  Att "strida" för att få engagera sig ideellt - det känns lite bakvänt. Är heller inte ute efter att trigga till konflikter och dessutom är jag inte alls säker på att min tolkning är den bästa, utan jag konstaterar fakta och avvaktar och ser vad som händer (har fått indikationer på att SBK vill se över formuleringen på nytt). 

För min del blir det bra vilket som - det är roligt att döma och vara engagerad i tävlingsverksamheten och jag fortsätter gärna med det om det får fortsätta ske under trivsamma och lättsamma former.  Men jag drömde i natt att vi hade en åsna på gården igen - det var rätt så mysigt det också :-)  Nu behöver inte just dessa två saker ta ut vartannat - förra året hann jag ju med både och, men just nu är arbetsbelastningen högre än tidigare och dessutom startar Fredrik eget efter nyår, vilket jag kommer vara involverad i,  så det där med att lägga till saker utan att ta bort något annat känns inte aktuellt just för tillfället.

Jag tror överlag att det är viktigt att  lägga sin fritid i sammanhang som ger mer energi än de tar . Det där med energitjuvar är nog inget man bara "drabbas av" utan - precis som med vanliga tjuvar - kan man ju försvåra deras inbrottsförsök genom larm och ordentliga lås. Larmen kanske kan symboliseras med magkänslan och låsen skulle kunna utgöras av de viktiga gränserna runt sig själv. Exempelvis behöver man inte släppa in personer som lägger ett dåligt samvete framför dörren ("Vi ses ju inte så ofta" i anklagande ton varje gång man väl ses),  eller som ofrivilligt ger dig rollen som relationens projektledare ("Du har ju så mycket kring dig, så du kan väl ringa när du hinner"). Eller klubbkamraten som när du är på plats och hjälper till ger dig dåligt samvete för att du inte deltog förra gången (...)

  Det finns så mycket roligt att hinna göra medan man är i livet, så hamnar jag i relationer eller sammanhang som genomgående  tar mer energi än de ger, så flyttar jag hellre på mig, än att stanna och bli arg. Det kan nog ge intryck av konflikträdsla - men själv ser jag det som energibesparing!  Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor och sammanhang som ger förutsättningar för att trivas i rollen som sig själv. Livet är kort och lägger man för mycket tid på att ändra och anpassa sig på ett sätt så att man gör avkall på sina egna ambitioner, så hinner man kanske inte upptäcka vem man var och vad man ville egentligen :-)

Läs hela inlägget »
En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng. En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng.

Helgen som gick blev intensiv med domaruppdrag på Oskarströms lydnadstävling lördag förmiddag, följt av instruktörsuppdrag för kennel Lann Morian lördag eftermiddag/kväll och hela söndagen.

Så intensiva dagar brukar jag inte boka in, utan detta var en följd av domaruppdraget på Nordiska som krockade med ursprungsdatumet för kennellägret. En trevligt arrangerad tävling, härligt arbetsglada belgare och riktigt duktiga - och roliga - hundtränare bland valpköparna gjorde att energi och humör hölls på topp ändå och tiden gick rasande fort.

Lite tragikomiskt i sammanhanget att just denna agenda där jag växlade från domarroll till instruktörsroll på en och samma timme sammanföll med att det i fredags spreds ett uttalande från SBK på Facebook där utskottet för prov och tävling enligt ett offentligt inlägg från domare Carina Lundin (16/10) beskriver att deras tolkning av de etiska domarprinciperna ser ut enligt följande :

"Hej! Utskottet har tagit beslut i frågan om att döma deltagare som gått kurs för domaren:

Utskottet kan konstatera att det i den etiska policyn för prov och tävling finns nedskrivet hur man ska förhålla sig till detta.

Tolkningen av den etiska policyn är att man inte får döma personer som gått kurs för en under de senaste 6 månaderna. Detta gäller samtliga domare inom SBK."


Det som jag tidigare tagit del av är  SBK:s etiska policy för prov och tävling där man kan läsa följande:
_______________________________________________________________
Hundrelaterade regler
En funktionär får inte tjänstgöra för: 
Hund av funktionärens uppfödning (där bestämmelserna så anger) 
Hund som funktionären äger eller ägt * 
Hund som funktionären tävlat med * 
Hund som funktionären tränat *.
För agility och lydnadsklass tillkommer enligt regeltexten att domare inte får döma hund som under de senaste sex månaderna före provet ägts, tränats eller tävlats av person i domarens hushåll. 

Vid med * markerade punkter tillämpas en karenstid om sex månader. Begreppet tränat kräver  en speciell förklaring. Här avses en individuell träning mot någon form av ersättning. Det handlar alltså inte om till exempel deltagare i samma träningsgrupp. 
______________________________________________________________

Den tolkning jag själv gjort är att det är "träning av hund mot ersättning" som avses. Som instruktör och coach tränar jag inte hund åt någon annan (även om jag fått förfrågan i både allvarliga och skämtsamma ordalag), utan jag coachar människor att träna sin egen hund. Jag skulle gissa att denna bestämmelse, som härrör från SKK:s allmänna bestämmelser, från början kommit till för att du inte ska kunna bedöma ditt eget arbete – det vill säga en hund du själv har tränat - och det känns ju både självklart och logiskt.  (Denna typen av professionella uppdrag är ju till exempel rätt så vanliga i vallningsvärlden och säkert inom andra grenar också.)

I policyn  kan man lite längre fram läsa restriktioner i funktionärernas relation till föraren (tex att man inte får döma sina barn eller föräldrar eller respektive och gladast för det är väl Fredrik:-). Där anges dock inget om kursdeltagare.

Jag har därför tolkat alltihop helt annorlunda, men respekterar självklart den tolkning som SBK nu har valt att gå ut med - och den gör i sin tur att jag får välja bort domarrollen.

Att säkra att jag inte dömer egna kursdeltagare inom ett halvår från deras träningstillfälle ser jag i mitt yrke som en omöjlighet. Vems ansvaret är - domarens, arrangörens eller tävlingsförarens - har jag inte kunnat utläsa någonstans, men som jag ser det blir det lika krångligt och orimligt oavsett. Klubbarna har redan svårt att få de ideella krafterna att räcka för allt som behöver göras och varken jag som domare eller den tävlande vet ju vem som dömer vilken klass förrän det är 1-2 veckor kvar till tävlingsdagen. Då är det i regel försent att anmäla sig till andra tävlingar istället och personligen har jag inte gott om lediga helger under året så att det är lätt att byta uppdrag i sista stund.

Att den tävlande ska utgå från en domarlista och låta bli att anmäla sig till en tävling där det finns risk att bli dömd av någon man i någon form utbildat sig för - ja, det missgynnar ju alla tre parter. (Klubben får färre tävlande,  i kursverksamheten kan det leda till färre bokningar och den tävlande får färre tävlingschanser).

Ett tredje alternativ skulle vara att, i likhet med andra välja att bortse från detta och köra på tills man får en anmälan. Detta väljer jag dock bort för min egen skull. Titeln ”oetiskt förfarande” känns inte så smickrande och tacksam varken i rollen som domare, egenföretagare eller som privatperson.

Själva kärnfrågan - om det är oetiskt att döma egna kursdeltagare - kan förstås diskuteras. I den bästa av världar kan jag definitivt hålla med om att det ultimata vore att hålla rollerna åtskiljda. Som organisationen ser ut just nu med svårigheter att hitta funktionärer och i en liten värld där alla känner alla, så har jag dock svårt att se hur tolkningen kommer gynna verksamheten i stort. Vi får nog räkna med att den del äldre domare ser det som naturligt att "pensionera sig" inför 2017 i samband med regelrevideringen och med denna tolkning försvinner nog ytterligare några.  Som aktiv i distriktets tävlingssektor vet jag att det tyvärr då inte blir så många kvar - och många av de jag själv försökt peppa till att utbilda sig till domare är själva aktiva även i instruktörsrollen.

De etiska ställningstaganden jag själv gjort är att undvika att döma elittävlingar i slutet på kvalperioden i år då jag själv var aspirant på platserna och jag hade för säkerhets skull tänkt göra likadant nästa år (dvs undvika uppdrag i elitklassen under mars-maj). Jag har också undvikit att döma träningskompisar som står mig väldigt nära, till exempel Hanna Borg  som hjälpte mig så mycket då hästen och åsnan blev allvarligt sjuka. Detta regleras dock inte av några bestämmelser, utan tvärtom är det helt ok att döma träningskompisar. 

 Men som sagt, tolkningen är som jag förstår det både genomtänkt och genomförd av de personer som har mest insyn i det hela och vi får hoppas att detta blir till det bästa!

Personligen innebär det ingen större tragedi även om det såklart känns som ett trist slut på något man engagerat sig i helhjärtat. Själva domarrollen har jag dock inte för min egen - eller för firmans skull - utan för att  dra mitt strå till stacken i det ideella arbetet. Eftersom jag arbetar med att coacha hundägare professionellt så har jag inte velat blanda ihop dessa roller genom att även hålla kurser ideellt, med undantag för ett par utbildningsdagar för klubben respektive distriktet. Jag varit rädd att ngn ska störa sig på det att en deltagare kanske väljer att fortsätta privat och att mina motiv ska ifrågasättas. Nu blev detta ihopblandat ändå - och det var verkligen inte meningen!  

Med den info jag nu tagit del av kommer jag självklart inte sätta upp mig på några domaruppdrag 2016 och så får jag försöka ta reda på om denna tolkning är något som SBK vill ta upp till diskussion och som kan ändras inför 2017.

Kanske dömde jag min sista tävling i Sverige igår och så får NM om två veckor bli ett pampigt avslut på tio år i domarrollen. Och inget ont som inte för något gott med sig – ett gäng lediga helgdagar kan ge fler och bättre träningar med egna hundar och väcker även tanken på att ”nästa häst” inte behöver vara lika långt in i framtiden som jag tidigare tänkt mig.

Läs hela inlägget »
Cesko, nybliven elitlydnadshund Cesko, nybliven elitlydnadshund

Har förstått att förvirringen kring lydnaden och kommande regelrevidering blir allt större och med förvirring följer ju också mycket oro...och tyvärr är det lätt att diskussioner på nätet får en hård ton på bekostnad av sakfrågan. Jag hoppas och att alla diskussioner kommer leda till ett riktigt bra slutresultat och lyft för lydnadssporten - men för att det ska bli så är det viktigt att åsikterna inte bara florerar på sociala medier utan också når "hela vägen fram"!

Cesko (bilden) är tillsammans med sin duktiga tränare Johan Haglund ett levande bevis på att lydnaden är öppen för alla raser - och att det är fullt möjligt att nå höga poäng med äldre hundar. Stort grattis till er och tack för att jag fått vara med på resan. Genom min egen Kajsa kommer mitt hjärta  alltid klappa lite extra för spetsar i de högsta klassern!

I den inbjudan jag fått till konferensen (se inklistrad text nedan) så anges det att "eventuella övriga punkter ska anmäls i förväg". Ser man till dagordningen så skulle jag gissa att det kan bli tight med tiden, så det är nog viktigt att följa anvisningarna om att förbereda UG Lydnad på sådant man önskar ta upp. Dessutom är det alltså utannonserat som en vidareutbildning och inte en konferens, så av den anledningen kan ju diskussionstiden vara rätt begränsad.

UG:s Thomas Lundin uppmanar via sitt officiella facebook-inlägg medlemmar att framföra sina synpunkter till oss domare som ska på vidareutbildning sista helgen i november.  Så - om du som läser här nu har en synpunkt, lämna den till mig här i kommentarsfältet eller via mail om du föredrar det (info@lyckagård.se

Många har undrat hos stora påverkansmöjligheter vi har denna helg i praktiken - och jag kan tyvärr inte svara på det. En mening som förbryllar mig i inbjudan är denna:

"Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar."

Om vi inte kan påverka texterna (regelboken?) vad /hur kan vi påverka då?
Jag ska höra med Thomas och se om han kan förklara här i kommentarsfältet - kan vara jag som läser texten fel och får allt om baktassen!

Det jag själv kommer ta upp finns beskrivet i mitt tidigare blogginlägg  "Domartankar inför spännande domaruppdrag". Stort tack för den enorma responsen på detta – dels är det förstås roligt att se att det man skriver blir läst och framförallt är det glädjande att se att det finns både engagemang och intresse. Utifrån kommentarsfältet förstår jag att jag uttryckt mig lite klumpigt, då någon skriver att det ska bli roligt att tävla för mig på NM eftersom jag är ”så tvärsäker i min bedömning”.   Det var definitivt inte min mening att ge den bilden. Tvärtom – jag tror att jag överväger mer eller mindre alla betyg jag sätter eftersom jag tycker det är rätt svårt att döma tävlingslydnad och den dagen jag inte tycker det, så tror jag inte att jag ska döma längre.

Jag kommer självklart vidarebefordra alla åsikter jag får in, oavsett om de överensstämmer med mina egna;-)

En sak som dykt upp i debatten och som jag inte känner igen ifrån bedömningen  i den här delen av landet, är att det bara är border collies som har chans till 10:or för att de andra hundarna inte springer tillräckligt fort.

Jag är nog den stora tempo-facisten i det här distriktet, men har inga problem med att sätta 10:or på en rottis eller annan större hund som verkligen tar i och utför uppgiften med glädje (har sett flera fina målbilder för detta genom bland annat Jonna Erixon och Philippa Falk). Jag har dock samma kriterier för en BC och kan tycka att många av dem blir överbetalda när de har ett rätt dåligt tempo (det är inte så ovanligt där heller -  tempo och attityd kommer självklart inte gratis på en BC heller,  utan bygger på självförtroende och arbetsglädje!)  Men det är ju en helt annan sak än att andra inte kan få tior och förhoppningsvis har dessa domare samma kriterier för hundar av andra raser som rör sig lite "hämmat" eller tryckt.

Att hundar som är renodlat avlade på praktiskt och fysiskt arbete kommer ha lättare att röra sig snabbt och smidigt säger ju sig själv och det är nog ingen slump att det främst är dessa rasrepresentanter som syns i toppen. Därutöver finns ju massa andra raser som också har en sund och fysisk kropp och kan springa riktigt fort, om de verkligen vill. Jag tycker det är jätteroligt ju fler raser som representeras och jag vill gärna se fler hundar som Cesko i eliten!

Maria Brandel skrev ett blogginlägg häromdagen som fått stor uppmärksamhet och där flera olika åsikter kommer fram i kommentarsfältet. Se inlägget här om du vill ta del av fler åsikter.

Kom ihåg nu att meddela vad du själv tycker!


Detta är den information jag fått i min inbjudan:

Preliminärt program 
I. Regler för arrangerande, administrerande, deltagande i, samt bedömande av lydnadsprov och tävlingar.
II. Praktiskt arrangemang samt utrustning.
III. Priser och uppflyttningar
IV. Moment och koefficienter
V. Generella anvisningar för utförande och bedömning av moment

VI. Bedömning av momenten 
Viktigt inför utbildningen Inför utbildningen ska alla läsa igenom avsnittet ”Bedömning av moment” i de kommande reglerna och göra anteckningar om vad som behöver tas upp för tolkningar. Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar. 

Om det finns annat ni önskar ta upp under utbildningen, vänligen maila detta till Thomas Lundin (thomas.lundin@brukshundklubben.se) innan utbildningen.  

 

 

Läs hela inlägget »
Flåsig Pingu efter snabb runda. Flåsig Pingu efter snabb runda.

Nu har Fredrik tävlat SM i två olika grenar, med två olika hundar, av två olika raser. Och totalt har han haft två hundar under hela sitt liv, varav den äldsta är 11 år och den yngsta snart ska fylla 3 (ja, med undantag för Möller förstås – en brun tyghund med gula öron som han växte upp tillsammans med). Däremellan har han också hunnit träna upp min Ruffe till godkänd vallhund och ett par genomförda rundor i IK1 (får). Jag är allt imponerad av min gamle man! ;-)

Gårdagens runda (unghunds-SM i vallning med Pingu) gick snabbt. Lite väl snabbt. Jag som är rätt nollad på vallningen trodde att det gick jättebra – snabbt, distinkt och snygga räddningar. Helt i en lydnads-domares smak;-)  Så när jag skulle möta upp och trodde att jag skulle gratta, möttes jag av en rätt besviken förare. Dock inte värre än att han efter någon timma flyttade fokus till dagens runda.

Målet var att hålla mer på bromsen så att banan kunde genomföras i lugnare tempo –och detta mål uppfylldes, men tyvärr missade de annat istället. I infållningen som de klarade så fint igår tog poängen slut idag. Poängen från båda dagarna räknas ihop som slutresultat och med stora poängtapp från respektive dag, så får Fredrik  leva vidare på att hans första border collie kvalade in till unghunds-SM, samt att han kvalade in som den 19:e bästa i Sverige. Det första han möttes av imorse var informationen att man visst hade ändrat starttid från utannonserade 9 till kl 8. Så kan det gå när man inte är med på Facebook!;-) Som tur var kom han i god tid och hann se några hundar köra banan innan det var hans tur, men han missade alltså samling och domargenomgång.

Det är verkligen intressant att vara två förare på samma hund (men det är nog bra för äktenskapet att vi har varsin gren:-) Såväl Ruffes som Pingus styrkor och svagheter har vi kunnat stöta och blöta tillsammans. Vi trivs båda oerhört bra med Pingu som tävlingskamrat. Hon vill alltid vara med och gör alltid sitt bästa, såväl i träning som på tävling. Detta är en fantastisk styrka, men ur en aspekt också en stor svårighet. När hon upplever att något är svårt eller känner att något är fel, så blir hon än mer intensiv.  I lydnaden har jag fått träna massor på att hon i exempelvis omdirigeringar ska behålla lugnet och lyssna – inte bara springa fortare för att kompensera. (Och detta trots att jag bara felar "på bus", men hon verkar ha egen perfektionism medfödd).

I vallningen är det precis samma sak och trots att hon är otroligt lyhörd och ”foglig” så är viljan att göra jobbet rätt ofta dominerande. Om en fårflock börjar springa och Fredrik ger signal för sakta så kommer en pratbubbla från Pingu som säger ”Yes sir, yes sir– jag ska bara få grepp om de här djuren först så att vi inte tappar dem”.  Stoppar Fredrik henne helt – vilket hon brukar klara om signal ges – så finns ju risken att avståndet blir för stort och fårflocken faktiskt sticker. En svår balans – och ett nytt fårgäng att läsa på varje tävling. Den typen av får som var på denna tävling har alltid varit svåra för Pingu då de är väldigt lättfotade, så hon behöver uppenbarligen mer träning på detta för att kunna få fram sitt bästa på tävling. I sommar har hon varit i riktigt fin form i vallningen, men tyvärr fick de inte chans att visa upp det denna helg.  Många paramtrar som ska stämma med andra ord och en del tävlingar leder till resultat, andra till mer träning! Jag kan verkligen förstå att så många faller för vallningen som tävlingsgren – en rejäl hundtränarutmaning. Själv är jag nöjd med att få vara en del i fåreriet här hemma – och mest nöjd med det upplägget är nog Fredrik ;-)

Fredrik & Pingu i SM-paraden
Fredrik & Pingu i SM-paraden
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Läs hela inlägget »
Ur regelboken för lydnadsklass elit Ur regelboken för lydnadsklass elit

Släkt och vänner som läser bloggen för att vara snälla får den korta versionen  direkt - jag har fått äran att  vara den svenska representanten i Nordiska mästerskapen i tävlingslydnad - och jag har tackat ja!

För lydnadsnördar som kanske kan vara intresserade av hur jag tänker kring det beslutet med tanke på att det "blåser lite" i lydnadsvärlden just nu, så följer en lite längre utläggning...;-)

Jag  har förstås grunnat lite på vad det är som egentligen händer! Många av de diskussioner som pågår kretsar kring att förarens agerande på planen snart bedöms mer än hundens. Med tanke på hur mycket bedömningen skiljer sig åt på detta plan så funderar jag på om det kan handla om rena missförstånd / tolkningsskillnader.

Enligt utdraget på bilden ska extrakommando leda till 2 poängs avdrag, förutom i rutan och fjärren där det ska kosta 1-2 poäng. Det är rätt så glasklara anvisningar – men den viktiga frågan är; vad är ett extrakommando?

I min domarhjärna är ett extrakommando när hunden behöver två signaler för samma uppgift – dvs repris på röstkommandot, eller ett extra handtecken. Tex att man får säga sitt två gånger från ligg vid sidan, eller loss två gånger då hunden ska släppa apporten.

Någonstans, någon gång, har jag utbildats i vikten av att skilja på ett extrakommando (EK) och ett dubbelkommando (DK). Jag uppfattar DK som ett kommando som förstärks med någon form av hjälp – tex att man flyttar handen samtidigt som man kommenderar. Eftersom EK generellt ger 2 poängs avdrag, så känns det rimligt för mig att ge ungefär 1 poängs avdrag för ett ”vanligt” DK (och 0,5 om det är litet och till synes sker omedvetet). Undantaget förstås om det är av tvingande karaktär - tex väldigt arg röst eller hotfull rörelse. Då blir avdraget betydligt större utifrån den generella anvisningen att hunden ska agera villigt och med intresse för uppgiften. Ytterligare ett undantag är om jag tror att hunden är beroende av förarens DK för att utföra uppgiften – då blir det snarare ett EK och det känns rättvist att det kostar lika mycket som för den förare som får säga kommandot två gånger.

Som tävlande i elit kan jag identifiera mig med dem som tappar gaisten när man tappar mängder med poäng på omedvetna fel – och när DK bedöms som EK. Fem av de sex hundar jag har haft förmånen att dela livet med har tävlats/tävlas upp till elitklass och resan dit har sett väldigt olika ut för respektive hund. En gemensam framgångsfaktor har dock varit vikten av att som förare känna att träning lönar sig. Den motsatta känslan upplevde jag själv i våras då jag fick en 8:a för en ruta med enda motiveringen att jag vred huvudet något då jag ropade ”hit”. Dvs en rörelse som möjligen kan tolkas som ett DK men som belastades som ett EK – dessutom i ett moment där avdrag för EK ska ligga mellan 1 och 2 poäng(...)

Totaltapp på 8 poäng (koefficient 4) är rätt avgörande när man satsar på SM-poäng. Själv vill jag överhuvudtaget inte dra för den typen av DK, då det känns naturligt att rikta munnen som ropar mot det öra som ska höra, (oavsett väderlek) men detta är liksom mycket annat också en tolkningsfråga. Om man får det avdraget den gången man får till allt man tränat så hårt för - ja, då händer det något med motivationen. Tyvärr inte i den riktningen att man blir sugen på att träna mer.

Jag känner mig överlag inte bekväm i att döma utifrån grundtänket att betyg 8 ska motsvara ”Excellent”. Svenska synonymer till excellent är ”Utmärkt” eller ”Fullvärdig”. För mig känns det logiskt att utmärkta och fullvärdiga utföranden ge betyg 10 och gränsfallen 9,5.

8:or vill jag ge på moment som innehåller någon form av miss – till exempel EK. För många utföranden som innehåller en större miss – till exempel tugg, eller ett missat delmoment, finns enligt regelanvisningarna betyget 7. Kvar för utföranden med ett par betydande missar, flera små, eller en riktigt stor som tex att hunden går istället för att springa, finns betygen 5-6.  Jag vill använda hela skalan så att skillnaden mellan "bra" vs "knappt godkänt" syns i totalpoängen och inte bara på planen.  

Åsikterna om detta kan förstås skilja sig åt, men där är några viktiga övergripande frågor som jag tycker vi måste fundera kring på djupet innan resonemanget går vidare.

Är merparten av oss domare så kompetenta att vi kan döma rättvist även om vi i huvudsak rör oss mellan betyg 5-8? Varenda halvpoäng får ju då extremt stor betydelse – och om små missar ska leda till stora avdrag ökar kraven betydligt på att vi inte missar en enda detalj. Själv upplever jag inte att jag dömer så bra så att jag kan leva upp till det och då tillhör jag ändå den yngre halvan i ligan ;-)

Om allt hänger så på håret, så kommer acceptansen för funktionärsmissar att minska – och vad gör det med sporten på sikt?  Ju högre krav vi ställer på de tävlandes utföranden, ju högre krav ställer detta på upplägg och tävlingsorganisation. Det är mycket för klubbarna att leva upp till – och är det rimligt i ideellt arbete? Vad händer med motivationen hos funktionärerna?

  • Att inte ge avdrag för missar man som domare ser är verkligen inte rättvist mot andra tävlande som tränat hårt för att undvika just de felen…
  • …men av precis samma anledning måste ju den som tränat in snygga och säkra utföranden också få poäng som speglar kvalitetsskillnaden. Säg att den som tränat bort sitt tugg på vittringspinnen råkar vrida huvudet i samband med ordet ”loss”. Om detta bedöms som EK och kostar lika mycket som lätt tugg  – då är det inte långsökt att tänka sig att den som lagt mycket tid på att träna bort  tugg tappar motivationen.
  • Vad händer med motivationen hos merparten av de tävlande om det krävs excellenta utföranden i snitt för att klara gränsen för 1:a pris? Kommer det leda till mer eller mindre hundträning på sikt?
  • En del tycker att bedömningen på mästerskap och rankingtävlingar kan vara hårdare än ”vanligt” – men för mig är det helt ologiskt eftersom vi utgår från samma regelbok. Sen är man såklart mer fokuserad på ett mästerskap – mer noggrann med att äta/dricka rätt och troligen har man även tagit ledigt från jobbet dagen innan för att hinna gå igenom programmet och genrepa sina placeringar. DET gör säkert viss skillnad. Många tar del av just denna bedömning (såväl andra domare som tävlande på väg upp) och det är viktigt att tänka på vad som händer med motivationen i stort – hur vi påverkar och vad vi förmedlar.


Vid regelkonferensen 2014 föreslog jag och andra att om det internationella regelverket tvingar oss att acceptera att  betyg 8 ska motsvara excellent så måste nivåerna för uppflyttning och 1:a pris ändras (idag krävs 8:or i snitt). Jag ser fram emot att ta del i tolkningsarbetet – och jag tycker att det är strongt av SBK att även ta med oss som röstade nej till internationella regler i referensgruppen. I denna fas när beslutet är taget, så väljer jag förstås att tro att det går att få fram en bra slutprodukt av det hela.

Min första tanke när jag blev ombedd att vara landets domarrepresentant i Nordiska var att tacka nej. Jag kan inte döma rättvist om jag huvudsakligen ska använda mittendelen av blocket  - så skicklig är jag inte. Och jag är inte beredd att ändra mig heller, utifrån argumenten ovan. Till svar fick jag beskedet att de vill att jag ska döma som jag gjorde på SM 2014 – dvs känna mig helt fri att använda alla siffrorna - och att främsta skälet för att jag blev utvald var att jag hade integritet för att stå för min bedömning och hålla en jämn linje.

Vilken ära – och vilken möjlighet!  Framförallt vill jag döma rättvist - och jag tror alltså att den chansen är störst om man vågar använda  hela betygsskalan. För mig ligger inte domarutmaningen i att vara den som ser mest och dömer hårdast, vilket tyvärr verkar vara lite av en trend just nu - inte minst på Z:at. (Jag tror inte att det finns någon folkgrupp i hela världen som kan lägga så mycket tankekraft på hur man kan svänga runt en kon, som lydnadsfolket:-))

  En tanke jag har är att undvika att se de andra domarnas betyg under hela tävlingen. Jag är helt säker på att man skulle påverkas på ett omedvetet plan av att märka att man hela tiden ligger under eller över de andra – och då riskerar man att ändra sig under tävlingens gång, vilket förstås blir allt annat än rättvist. Jag får väl antingen vända mig om, då vi ska visa skyltarna, eller helt enkelt blunda:-) Att döma är inte så olikt att tävla – in i bubblan, fokus här och nu – och gör din grej.

Jag har förstått att det finns många starka åsikter om lydnaden just nu, vilka framförallt kommer till uttryck på Facebook. Förhoppningsvis engagerar sig dessa personer även i det praktiska arbetet. Vi behöver fylla på med både domare och tävlingsledare och har man starka och säkra åsikter om bättre alternativ för bedömning och upplägg så är det ju bara att köra. Motivationen kommer tillbaka när man känner att ansträngning gör skillnad i praktiken!

Avslutningsvis vill jag tacka ägare och valpköpare på Kennel Lann Morian för att ni var så snälla och flyttade ert kennelläger så att jag kunde tacka ja till detta. Ser fram emot att träffa er lite tidigare i höst istället!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »
"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »
Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras.  Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss. Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras. Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss.

Eftermiddagen har tillbringats på Laxbutikens konferensanläggning här i Halland, där Jeanette Hallman och jag hade äran att föreläsa om hundassisterad rehabiliteringsträning.

Uppdraget gavs av Strokeförbundet i Halmstad samt Regionala Handikapprådet, med anledning av att det är Internationella strokedagen idag.

En person som varit mycket viktig för vår verksamhet - och som kanske också varit avgörande för att vi idag arbetar ihop -  är Jenny Blakey. Tragiskt nog finns Jenny inte med oss längre, då hon tidigare i år drabbades av en tredje stroke som tog hennes liv.

Ni som deltog i lagtävlingen LydnadsSlaget (2013/2014) bidrog alla till den regelbundna träning som Jenny och hennes rottweiler Zelda fick del av. Lotushallen sponsrade med hallhyran och träningen fortsatte på ideell basis efter att tävlingsintäkterna tog slut och ändra fram till Jennys sista vecka. Under det sista året kom Jeanette in i bilden och hennes stora yrkeskunskapser inom rebabilitering gav träningen yttterligare dimensioner. Samtidigt fick vi också chans att utveckla en gemensam verksamhet där vi kunde komplettera varandra på ett bra sätt i yrkesrollerna sjuksköterska respektive pedagog. Vi fick bilden av att hundträningen blev en viktig och glädjefylld del i Jennys tuffa vardag - och Jenny lärde oss mycket som vi med all säkerhet kommer bära med oss i vårt framtida arbete inom resurshundsbiten.

Temat idag på Internationella strokedagen var "Stroke mitt i livet samt anhörigas roll". Innan oss föreläste en 24-årig tjej som drabbades redan som tonåring. Skrämmande nog drabbas en person i Sverige var 17:e minut(!) och medelåldern sjunker dessvärre.  Mer fakta om vad stroke kan innebära och hur man ser om någon drabbas, finner du här

I länken nedan finns ett fint bildspel som Jeanette Hallman har gjort - och som idag blev en viktig del i vår föreläsning.

Läs hela inlägget »

Ska vi sammanfatta helgens tävlingsrusch positivt, så har vi fixat tre förstapris på tre dagar, varav dagens uppnåddes trots två nollor! 

 Vi har nu även att få 10:or på alla elitmomenten (vi hade fjärren "kvar" och den hade hon tio på både igår och idag!) 

Igår blev det även ett DM-silver och i fredags fick vi "domarens pris" på Höörs BK, som bestod i en ny gratisstart på deras klubb. Trevligt!

Tanken med att anmäla till alla tre tävlingarna var att ha marginaler om något oväntat inträffade. Oväntade saker inträffade, men inget som gav orsak till att bryta så istället fick vi ett rejält uthållighetstest.

Igår låg gruppmomenten sist och där blev vi varse ett nytt problem; under sista minuten, efter att tävlingsledaren gått slalom mellan hundarna, smyger Pingu upp och letar upp mig. Jag hoppades såklart att det var en slump, men det upprepades tyvärr idag.

Idag låg gruppmomenten först och sittandet gick kanon liksom övriga två dagar. Trots att nollan på platsen upprepades bestämde jag mig för att testa hur hon kändes inne på planen (tryckt eller som vanligt) och bryta direkt om hon var låg. Hon var snarare väldigt på och gjorde många fina saker (men allt var kanske inte riktigt så fint från alla synvinklar som det står i protokollet;-) Dirigeringsapporteringen blev svår på de andra två dagarna, men idag satte vi min tia, men inte domarens utan fick kommentaren "Något för intensivt för betyg 10".  DET kan jag definitivt leva med:-)

Tyvärr var nog lilla hundhjärnan lite för trött på vittringen, som gått superfint de andra två dagarna (betyg 9 respektive 8,5 med riktigt fina nosarbeten och tydliga val av rätt pinne). Idag fick hon in en kon i synfältet och jag vet inte om det var en effekt av gårdagens röriga konskick på en väldigt svår bana. Hon siktade mot konen först, vände mot pinnarna, blev osäker och kom mot mig. Jag fick då säga "leta" igen, men då blev det en regelrätt apportering och tyvärr inte av rätt pinne, utan den bredvid.

Känslorna över helgen är blandade. Överlag nöjd med känslan, men det här med platsliggningen är såklart inte bra. Samtidigt ångrar jag inte att jag startade idag - jag hade nog velat testa av det på träning på ungefär samma sätt för att veta om det var en slump eller ett varaktigt problem och min hantering av det hela hade inte sett annorlunda ut även om det inte var tävling (hon är så ymlen när hon kommer, så jag kan inte göra annat än att låta henne komma upp och kramas....) Självklart "får" hon komma till mig om det är för jobbigt att ligga kvar - nu ska vi bara ta reda på varför det är jobbigt så att hon slipper känna så!

 En teori är att hennes BPH som hon gjorde för ett par veckor sedan kan ha påverkat henne mer än jag trodde (jag vet - superklantigt att göra det mitt bland dessa "viktiga" tävlingar. Det var en chans i jobbet med kort varsel och jag gjorde det av yrkesintresse då det här med lämplighetstester är väldigt på tapeten inom resurshundsbiten. Avstod skotten även om jag uppfattar henne som helt skottfast och med tanke på det som inträffat nu så är jag väldigt nöjd med det beslutet, även om jag vet att man samtidigt ställer till statistiken för rasen.

Både igår och idag hade vi kantplats, med domare och tävlingsledare stående nära Pingu. Och både idag och igår hade domarna kepsar och stora jackor, samt idag även solglasögon - inte helt olika den där figuren som kommer gående mot hundarna på testbanan (typ som spökena på MH:t fast bara en och mer "människolik" och som Pingu inte ville bekanta sig med innan jag gick fram).

En annan möjlig förklaring är att jag valt att inte ha hakan i backen nu i värmen och när jag tänker efter har jag inte tränat ordentligt på att "ligga vanligt" i fyra minuter. Jag har känt mig så trygg med platsen men övertränat sittandet desto mer - och detta klarade hon ju galant alla tre dagarna med högsta betyg. Med lite tur är det den senare versionen som stämmer, men jag tror kanske snarare på kombinationen.

Pingu är en fantastisk hund att träna med och hon gör alltid sitt bästa, men det svåra är att hon är väldigt känslig för minsta förändring. Man lever och man lär - och även om vi inte skördade SM-poäng denna helg så har vi fått fantastiskt mycket och viktig information om vad vi bör fokusera i träningen. Det är ju så det är med tävlingslydnad - det ÄR svårt och med en hund som Pingu också väldigt skört, men samtidigt precis den lydnad jag vill ha. Framförallt är jag väldigt nöjd med att vi går precis lika bra på tävling som på träning och jag känner inte att vi tappar något av att tävla; det har varit ett viktigt mål i träningen och känns som en fantastisk grund för framtiden

Summa summarum från alla tre dagarna (fre / lör / sön)

Sitt i grupp 10 /10 /10
Plats              8 /0 /0
Fritt följ       9,5 / 8,5 / 9,5
Z:a                 10 / 9 / 9,5
Inkall            6/ 8,5 / 9,5
Rutan           10 / 8,5 / 10
Dir.app.              5 / 7,5 / 9
Hopp-apport         9 / 10 / 10
Vittring                     9 / 8,5 / 0
Fjärr                         8,5 / 10 / 10

Ja - det hade varit fint om vi hade byggt ihop det bästa:-) Vi har kanske haft otur i att fina vittringar (det som varit svårast för oss) tyvärr alltid inträffat i kombination med andra mer tillfälliga svårigheter, men jag tror inte på tur och otur och vill inte utvärdera varken träning eller tävling utifrån det. Finns det högre makter som styr så finns det nog betygligt viktigare saker i världen för dem att fokusera på än Pingus tävlingslydnad ;-)

Tack alla hjälpsamma människor på plats - funktionärer och medtävlande. Extra tack till Christer som hjälpsamt kom med vattenskålen igår så att Pingu fick dricka mellan vårt program och gruppmomenten, Jeanette & Maria som hjälpte oss med  uppvärmning, samt Kitty som såg till att vi fick avsluta dagen med en riktigt bra platsliggningsträning som blev så autentisk att domaren som ombads agera störning, missuppfattade och trodde att han dömde på riktigt :-) Och inte minst Cicci som bjöd på god fika och härlig promenad i Söderåsens naturreservat efter tävlingen.

Grattis Cecilia och Mini som tog DM-guld på hela 299 poäng. Kul om det kommer en liten pudel till SM!

Många skratt har det blivit, i gott sällskap - det behövde jag!

 

Läs hela inlägget »

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Läs hela inlägget »
Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Läs hela inlägget »
Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Läs hela inlägget »
Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Evaldsson Foto: Maria Evaldsson

Vi har efter mycket vånda bestämt oss - Pingu kommer att flytta.

Det känns inte rätt mot de andra hundarna att låta henne få så mycket uppmärksamhet. Visserligen är vi noggranna med att ge alla meningsfull aktivering och regelbunden träning, men det har ju ändå blivit Pingu som prioriterats när vi har chans till träning på nya platser, med nya får eller med kommendering. Detsamma gäller inlägg på facebook eller här i bloggen - det är lätt till att det handlar mest om henne då hon tävlas mest.  Vi tror att hundar känner sådant och vill inte riskera att de blir deprimerade.  Kanske är det överdrivet, men om inte annat finns det risk att andra stör sig på orättvis hundhantering. Därför tar vi detta beslut medan det ännu finns tid att göra annorlunda.

Beslutet stödjs också av att det känns viktigt för oss att sluta på topp, samtidigt som Pingu troligen har mer att ge.  Lydnadschampionatet och troligt kval till unghundcscupen är stora mål vi nu uppnått. Vi vill inte gå upp en division till där vi kan riskera att drabbas av avundsjuka eller missunnsamhet. Bättre att Pingu får komma till en förare som är mer hårdhudad och därmed förvaltar materialet på ett bättre sätt.

Om du är intresserad eller vet någon annan som kan erbjuda ett bra hem så hör av dig. Möjligheter för regelbunden vallning är ett krav och givetvis känns det även roligt om hon tävlas vidare i lydnaden.

Då detta är lite känsligt så vill jag inte ha några kommentarer på Facebook utan skriv hellre här på sidan. Tack.

Läs hela inlägget »
10 på fritt följ(!) Hagelskurar kanske bara är till fördel för Pingu! :-) Foto: Maria Evaldsson 10 på fritt följ(!) Hagelskurar kanske bara är till fördel för Pingu! :-) Foto: Maria Evaldsson

...är definitivt inget självändamål i sig. Däremot var det ett mål som jag trodde passade mig och Pingu - mig för att det skulle kunna få mig att prioritera träningstiden och Pingu för att hon alltid varit en "lillgammal" hund, som generellt är trygg i nya miljöer.

Ett annat mål vi har är att vi ska träna för att kunna tävla mycket och ofta, med bibehållen attityd. Ett mål som helt klart är överordnat det förstnämnda och som är viktigt för mig eftersom jag lärt mig att älska att tävla. Dels gillar jag själva kickarna på tävlingsdagen men jag gillar framförallt den effekt tävlandet får på min träning - regelbundenhet, målmedvetenhet, experimenterande och relationsstärkande.

Ett tredje mål vi har sedan början av året är att klara det här . En spännande resa som jag ser som ständigt pågående.  Vid en tävling tidigare i år valde jag att avstå helt då hjärnan började fokusera alltför mycket på poäng och resultat. En känsla jag inte vill ha in i varken träning eller tävling och då gäller det att vara konsekvent mot sig själv - en del som kan vara lätt att missa. Drar man parallellen till vikten av att ha rätt attityd hos hunden på plan så är det egentligen rätt självklart - jag avstår eller bryter om Pingu blir för speedad, då jag inte vill ha med bieffekterna av detta i kommande tävlingssituationer. Men jag avstår också om jag själv får fel fokus - då jag tror att tankar som innehåller "borde"/ "måste" är minst lika skadliga för såväl tävlingsupplevelsen som framtida motivation.

"Borde-tankarna" stannade bara ett kort tag - troligen eftersom jag var tävlingssugen. Jag kom snabbt tillbaka i rätt fokus igen men fick också ett par påminnelser om att aldrig ta inställningen för givet.

Om jag inte hade känt att vi är på rätt väg när det gäller de två sistnämnda målen som handlar om fokus och attityd, så hade jag alltså inte tillåtit mig att försöka uppnå det förstnämnda som handlade om ålder. Ett på ett sätt väldigt oviktigt mål, som kanske vid en första anblick bara upplevs fåfängt. Men för mig, just nu, var det ett mål som tillsammans med de två övriga har utvecklat mig  mycket som tävlingsförare under det senaste året.

Hade detta däremot varit mitt enda mål och utifrån devisen "kosta vad det kosta vill, men vi ska bli champions före 2,5 års ålder" så hade det kunnat förstöra hur mycket som helst. (Och jag hade nog haft svårt att se någon mening i det!)

Till senaste Brukshunden hade jag äran att intervjua Mia Umaerus som tävlat hela 18 bruks-SM. Mia har alltid varit duktig på att fokusera "Vad fungerar just nu?" och jag tror precis att det är vad detta handlade om för mig och Pingu. För oss var detta rätt mål just nu, men det betyder definitivt inte att det är ett mål jag rekommenderar generellt - eller att jag skulle tycka någon annan är sämre om dennes hund blir champion när den är åtta. Det är så otroligt många parametrar som spelar in - dels vilka mål man har upptill, men givetvis också hundens mognad och personlighet och inte minst livssituationen i övrigt.

Dessa dryga två år jag har haft förmånen att träna Pingu har varit rätt så intensiva på arbetsfronten - och just därför tror jag att målet varit jätteviktigt för mig  även ur ett hälsoperspektiv. Hade jag inte känt lite (positiv) stress kring mitt mål så hade det varit lätt hänt att låta jobbet ta ännu mer tid och kanske inte komma igång med träningen alls. Detta håller i sin tur igång träningen med de andra hundarna också, så något vi alla tjänar på! 
 
Championatet i all ära, men jag vill förstås inte ändra något i vår vardag nu när jag trivs så bra. Därför fortsätter vi nu med, för oss, höga målsättningar och kommer göra ett försök att kvala in till årets lydnads-SM. Rankinglistan kan man följa här - och om jag är rätt uppdaterad ska man i år vara bland de 50 bästa för att vara garanterad en plats (tidigare har det funnits 60 platser) . Jag är rätt säker på att jag inte blir besviken om vi inte klarar det. Däremot blir jag sporrad av att få vara med i fighten - ett mål som ger mig anledning att göra mitt allra bästa, att utvecklas som person och att spendera ännu mer tid med både Pingu och våra andra hundar.

Jag kommer hålla stenhårt på att bibehålla arbetsglädjen, frivillighet och yes-känsla i varje kommando och positiva tankar uppe i aphjärnan. Att få en SM-plats men inte gå in på planen som ett team, skulle kännas allt annat än meningsfullt, oavsett hundens ålder.

Viktigaste målet framöver blir därför att bevara det vi har och fortsätta möta utmaningar med nyfikenhet och samarbete. För svårt är det, men fantastiskt roligt!

Första förstapriset, oktober 2014. 261 p, med nollad vittring.
Andra förstapriset, 21/3 2015 och vår första SM-kvalpoäng (293).
Championatet i hamn, 28/3, 2015. 281 poäng med största poängmiss på vittringen (tappade pinnen), samt fjärren (lite splittrad och behövde extra kommando). Men riktigt glad över allt vi satte -Pingu var i stort obrydd över skottsalvor från intilliggande skyttetävling!
Läs hela inlägget »

I fredags kväll släpptes den svenska översättningen av de nya internationella lydnadsreglerna. Bland SBK distrikten fanns en majoritet för att Sverige ska ansluta sig till internationellt regelverk.

Vi i Halland röstade dock nej och förespråkar att istället anamma de delar man gillar i FCI:s regler, men med fortsatt möjlighet att själva bestämma över tävlingsformens upplägg och framtid. Hur det blir får vi se efter kongressens beslut.

Personligen är jag inte så bekymrad över hur momenten ser ut i klasserna - tror att det blir roliga förändringar - men däremot tror jag att det är viktigt att vi själva får styra över våra bedömningsanvisningar. Inte minst kanske formuleringar bör anpassas utifrån olika kulturer då vi tidigare sett exempel på att vi svenskar övertolkade formuleringarna kring röda och gula kort (kanske lite samma effekt som att vi inte går mot röd gubbe mitt i natten trots att det inte finns en enda bil i sikte:-)  Jag tror att det är viktigt att vi tonar ner "allvaret" i tävlingslydnad, samtidigt som vi behålller den häftiga utmaningen i att hitta balans mellan precision och uthållighet. Dvs - svårt, men trivsamt!

Har inte hunnit lusläsa reglerna själv än, men det passar nog bra idag då jag ligger nedbäddad med något influensaliknande. Återkommer kanske med egna synpunkter i ett kommande inlägg.

I FCI:s upplägg finns tre klasser; class 1, class 2 och class 3. Class 3 motsvarar dagens elit. Utöver detta kan varje land skapa en egen debutantklass som vi i svenska arbetsgruppen valt att kalla "Startklass" (dvs ersätter nuvarande klass 1).

Om vi antar de internationella reglerna så blir det enligt följande:
Klass 1 - ersätts av "Startklass"
Klass 2 - ersätts av "Class 1"
Klass 3 - ersätts av "Class 2"
Elit - ersätts av "Class 3"

 Igår skulle jag berättat om vårt förslag till hur startklassen kan se ut på Hallands domarkonferens, men fick vara hemma och kurera mig. Gjorde därför en lite mer utförlig powerpoint till konferensen, där jag försöker sammanfatta tankarna bakom förslaget. Vi har haft tighta tidsramar och arbetat på distans så mycket möjligt att jag kan ha missat väsentliga argument i denna sammanfattning.

Efter vi hade enats om vilka moment som skulle ingå, fördelades momenten mellan oss i gruppen, med uppdraget att ta fram en grovskiss som sedan justerats / kompletterats utifrån de andras uppfattningar. Jag fick äran att arbeta med linförighet/fritt följ - i förslaget omdöpt till "följsamhet". Ett uppdrag jag gärna åtog mig då jag tycker att nuvarande upplägg i svenska klass 1 är alldeles för svårt om man inte har en hund som är följsam av naturen. "För svårt" är förstås ett relativt begrepp, men jag tänker utifrån huvudsyftet att locka fler utövare till sporten och att alltfler ska uppleva tävlingssituationen som rolig och trivsam!

Oavsett om vi antar internationellt regelverk eller inte, så tror jag definitivt på startklassen som en lämplig revidering av nuvarande klass 1!

Läs hela inlägget »
Kajsa, (1991-2005), en av våra änglahundar. Kajsa, (1991-2005), en av våra änglahundar.

Sorgliga dagar, med guldkant av tacksamhet.

Tacksamhet över stora saker som livet och hälsan, efter tragiska påminnelser om det motsatta. Över att få kombinera hundträning med delar som påverkar livet på djupet. Tacksamhet över att ha någon att dela detta med, både när det är lätt och när det är som tyngst  - tack Jeanette!

Tacksamhet över banala saker som efterlängtade framsteg i egen träning när man tillåter sig glömma det andra för en stund.

Tacksamhet över mailet som väntade efter jobbet igår, trots att det innehöll ännu ett tungt besked. Vackra, sorgliga, rader som rörde till tårar och som sa att man kan ha betytt mycket för någon utan att veta om det. Påmind om att allt har sin tid. Tacksam över allt som varit och blivit till det som är. 

Tacksamhet över en tröstande kram från den som nu funnits vid min sida i tolv år och som säger att jag har gjort tillräckligt, när jag känner att jag borde gjort mer. Tacksamhet över mjuka mular och buffande nosar som låter tårarna landa.

Tacksamhet över att få ha lärt känna två fina personer som betytt mycket och som nu kommer att ta väl hand om våra änglahundar där uppe.

Tacksamhet över påminnelser om att allt är till låns. Viktiga påminnelser om att prioritera rätt idag, för det är inte säkert att möjligheten finns imorgon.

Tacksamhet över att glädjen inte alltid är så långt borta från sorgen.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

 För några år sedan drog jag och Fredrik igång en lydnadstävling i ett stort ridhus här i närheten. Sedan förra året är den  flyttad till Lotushallen. Det har överlag varit roligt att genomföra dessa tävlingar, men hade jag inte varit så luttrad i den ideella världen, så hade vi nog upphört samma år vi startade.

Första tävlingen i ridhuset: Problemet ansågs vara serveringen – det var ingen som ville hålla detta om vi inte var på hemmaplan. Inga problem, tyckte jag – vi arrangerar ju inte en tävling för att fika. Om ingen vill hålla serveringen så kollar vi med ridklubben om de vill passa på att tjäna en slant. Alternativt skriver vi på PM:et att man tar med egen matsäck.  Jag minns inte ens hur lösningen blev, men det blev aldrig något verkligt problem. (Dock tog alla diskussioner otroligt mycket energi!)

Till nästföljande år konstaterades att det var så fruktansvärt kallt på denna tävling. Det blev vargavinter just det året och vi hade säkrat med både snöröjning och annat, men visst – det var kallt. Någon annan påtalade att det tog lång tid. Och jo, det gjorde det eftersom vi fick väldigt många anmälningar. Jag och Fredrik försökte införa det nya begreppet klubbvärdar, för att synliggöra alla de personer som inte syns men får tävlingen att gå runt.

För ett par år sedan föddes idén att flytta tävlingen till Lotushallen. ”Det kommer aldrig att gå” sa pessimisterna. Där är för litet. Dessutom ligger den i Halmstad kommun och klubben i Falkenberg (hallen ligger precis på kommungränsen, jag kommer inte ens ihåg vilken kommun den ligger i och förstår heller inte vad det spelar för roll).

Första tävlingen i hallen genomfördes förra året. Anita & Thommy, hallägarna, ställde upp med superservice från fredag kväll till söndag kväll. Dessutom höll Anita en fin och uppskattad servering igång. Allt förlöpte väl.

Repris i år kändes självklar. Vi har överraskats  av 19 anmälningar till trean och 27 till elit(!) Dessvärre kan vi inte ta så många. 46 ekipage i de högre klasserna motsvarar ju nästan ett lydnads-SM och där kör man tre ringar parallellt. I Lotushallen har vi bara plats för ett ekipage åt gången – och jag tror att det är just det som de tävlande uppskattar.

Vi spånar på annorlunda klassfördelning till nästa år. Fick till svar att ”Ja, årets planering är ju idiotisk” (…) Hur man ska kunna förutse anmälningsläget vet jag inte; det kunde lika gärna varit fyra ekipage i trean. Eller inget.  27 elitekipage brukar man bara uppnå på rankingtävlingar. Just i år har vi bara tio ekipage i tvåan som går dagen innan ihop med 27 ettor. Det kan man inte heller veta på förhand.

Vi räknade på att vi kunde ta max 30 ekipage under söndagen, för att säkra kvalitet utan att funktionärerna går på knäna. Jag tycker detta är jätteviktigt! När vi startade tävlingen hade vi målet att bara ha personer på plats som tyckte det var roligt. Inget krusande och ingen övertalning. Inga offerkoftor på och de som hade knäppt dem ända upp i halsen ersattes av andra. ”Var bara här om du vill vara här!”

Inför årets tävling har en reservlista upprättats och vi har informerat reserverna om att ”vi spånar på ett annat upplägg kommande år med målet att alla som vill ska kunna delta”. Men ändå – fick höra av en kompis att det startat någon Facebook-tråd där folk beklagade sig över bortlottningar. ”Det ska man inte behöva räkna med i lydnad”.

Ja – vad ska man säga? Jag får verkligen be om ursäkt över att vi på Falkenbergs BK lyckats skapa en tävling på en trevlig plats, med behaglig temperatur, perfekt underlag, trevlig servering och så mycket service vi kan för de tävlande. Jag är hemskt ledsen över att det blev så bra så att vi är en av få tävlingar i landet som har fått för många anmälningar.

Eftersom jag numera bara har min företagssida på Facebook kan jag inte läsa andras inlägg (det är rätt skönt ibland :-) men jag tar gärna emot konkreta förslag på en annorlunda lösning. Det är ju synd att göra sådana här idiotiska upplägg bara för att man inte vet bättre (...)

Tack och lov är pessimisterna inte så många. Men tyvärr är det ofta de som uttalar sig och det tär på motivationen. Det finns en klick som har ett problemfokus som gör mig tokig. Mycket tyder på att dessa personer  inte ens vill lösa problemen utan de vill haka fast vid dem för att ha något att prata om.  Jag försöker se dem som bra statister i min mentala träning, men det är inte alltid jag orkar tänka så.

Många beklagar sig över att få engagerar sig ideellt. Jag tror att de exempel som jag radat upp här symboliserar en betydande del av r. De flesta människor jag känner vill väl och vill dra sitt strå till stacken. Men det är inte alltid den ideella viljan får luft under vingarna. Vi kanske borde öppna ögonen för vad det är som kväver den.

Carola Carlsson och Cicci Arvidsson har varit väldigt viktiga alla år i denna tävling – är jätteglad och tacksam över att ha så kompetenta och lösningsfokuserade klubbkamrater att arbeta tillsammans med. Nu kör vi så det ryker med årets kommande tävling!

 

 

 

Läs hela inlägget »
Vår åsna, som på denna bild tydligt visar hur dumt han tycker det är att jämföra sig med andra....;-) Vår åsna, som på denna bild tydligt visar hur dumt han tycker det är att jämföra sig med andra....;-)

Jag vill ha lite halvgalen lydnad, där det alltid är en liten nerv. På en så häftig hund som Pingu blir det lätt en stor nerv. Jag lär mig alltmer om att dragläget på Pingu är väldigt känsligt. Det handlar sällan om ska jag göra si eller så, utan det som avgör är hur mycket jag gör av något.

Min känsla efter helgens start var att vi fick massa ljud, vilket fick mig att nästan ta beslutet av att avstå inomhustävlingar ett tag. När jag ser filmen (tack Fia!) är det bara ljud i ett moment – sista sträckan på inkallningen. Efter att ha provat detta moment på två träningspass, ett hemma på gårdsplanen och ett inne i Lotushallen, så får jag ljud på exakt samma ställe. Vi har alltså fått ett momentproblem, inte ett tävlingsproblem (skönt!) Är rätt säker på att det är en effekt av att jag försökt få fram en annan teknik i hennes lägganden och där använt en del bollbelöning. Det var det där med dragläget…J Intressant med total felanalys  – jag var inledningsvis irriterad på mig själv för att jag inte bröt då jag absolut inte vill bygga in ljud på tävling, men inkallningen var första momentet och därefter var hon tyst (om än galet taggad!)

Trots sitt speedade läge lyckades vi sätta dirigeringsmomenten. Dessutom i en hall där Pingu aldrig tränat. Vi fick revansch på rutan från min tabbe förra veckan (betyg 10). Även dirigeringsapporten blev fin (betyg 9,5) liksom hopp-apporten (10). En filmsnutt med ”det bästa från dagen” finns här

Till denna tävling var 23 anmälda. 10 strök sig. Av oss 13 som startade, blev det två 1:a  pris. Pingu och jag hade haft mycket god chans på tredjeplatsen om vi fullföljt och gjort gruppmomenten. Dessa genomfördes sist och eftersom vi då missat för många poäng för att nå upp till vårt resultatmål, så avstod jag dessa. Samtidigt kändes det smickrande att vi låg så pass bra till placeringsmässigt bland flera duktiga ekipage, trots att vi körde i fel (läs ”för hög”) växel.

Lite dubbla känslor alltså – och ur detta föddes en idé; tänk så grymt mycket roligare det skulle vara att tävla elitlydnad om även placeringar kunde ge SM-kval. Precis som systemen med kval till unghundscupen i vallning eller tävlande om brukscerten! Ett större poängtapp skulle då fortfarande kunna ge chans till ett resultat, beroende på hur bra man presterar i förhållande till övriga medtävlande. Hela tävlingsdagen hade blivit spännande och det hade blivit mer värt att kämpa till sista momentet. Dessutom skulle hela systemet inte bli lika sårbart för ojämn bedömning eller svåra upplägg (som inte alltid är något klubbarna kan påverka, utan det kan ju även handla om extrema väderförhållanden, brister i lokaler, med mera).

Under helgens tävling nollade halva startfältet vittringen (däribland vi, trots att den suttit väldigt fint på sistone och hon inledde med relativt lugnt nosarbete). Bland de som fick betyg hade merparten 5:or eller 6:or. Det var uppenbarligen inte alldeles enkelt just där och då. Och just i dessa sammanhang hade det ju känts så mycket bättre om även placeringen räknades. 

Man kan tycka att vi haft lite stolpe ut på årets elitstarter, men jag tror inte så mycket på det där med tur och otur. Än så länge är vi ju uppenbarligen inte bättre än så här. Samtidigt är det viktigt att vara ärlig i sin utvärdering även från ”andra hållet”. Och med duktiga medtävlande kan det vara roligt att även ta hänsyn till placering. Förra veckan vann vi på 250 poäng, trots nollad ruta.

Resultatet från de två senaste tävlingarna – genomförda inom en och samma vecka – ser ut så här:

Sitt i grupp                                                 10

Platsliggning                                              10

Fritt följ                                                       8,5

Z:a                                                                 10

Inkall m stå och ligg                                9

Rutan                                                            10 

Dirigeringsapportering                          9,5

Metallapportering                                  10

Vittringsapportering                             8,5

Fjärrdirigering                                           7,5

 
Detta räknade jag ihop för att jag kände mig lite mer besviken än vad jag förnuftsmässigt insåg att jag borde vara. Summa: 295,5 poäng. Det är rätt bra ändå och vi kan bättre på fjärren! :-)  Så, vi tränar och tävlar vidare och boostar oss med  att vi redan uppnått tior på hälften av momenten!

Läs hela inlägget »
Valet av plats, här de halländska stranddynorna, kan påverka träningsläget såväl hos mig som hos min hund. Valet av plats, här de halländska stranddynorna, kan påverka träningsläget såväl hos mig som hos min hund.

 Den mentala träningen är lätt att förknippa med tävlingssituationen, men jag skulle nog vilja påstå att den är betydligt viktigare i träningssituationen. Tänk bara så många fler timmar vi lägger på träning jämfört med tävling - det är där vi skapar den övergripande känslan för det vi håller på med och det är där vi kan bygga ett starkt team. Hur jag känner och tänker under träningspassen kommer garanterat påverka bemötandet av min hund, vilket i sin tur påverkar vår förmåga att prestera tillsammans när det verkligen gäller.

Känslan för själva tävlingssituationen bygger jag visserligen på ett sätt främst under just tävling, men samtidigt blir den troligen mindre sårbar om vi i grunden har en riktigt bra och positiv känsla för träningen överlag. Tävling är ju också träning.  

Att få till den känslan handlar ibland om medvetenhet om vad/när man inte ska träna. Ibland är den svåraste utmaningen att inte följa planen, för att känslan säger något annat. Själv har jag just nu jättesvårt att träna Pingu i Lotushallen, där hon tycks ha fått skyhög förväntan som kan slå över i frustration och ljud. Först var jag rädd att problemet fanns generellt inomhus, men genom helgens tävling, måndagens träning i Gbg Hundarena, samt gårdagens på träningsloftet i Örkelljunga, så kan jag dra slutsatsen att det snarare är kopplat till just Lotushallen. Skönt såklart på ett sätt, men lite svårhanterat då jag gärna tränar där.  Samtidigt en tillgång då jag ofta får chans att försöka hitta fungerande uppvärmning på galen hund. Dessvärre är den just i det läget jättesvår att hitta och det är en utmaning i sig att inte "gå ut på plan" och starta momentträningen i fel läge när man betalar timtaxa för en hel hall...:-)

En extra check av både hundens och sitt eget träningsläge kan göra stor skillnad. Ett motargument kan vara att man inte har tid att tänka så - "har jag väl åkt för att träna på fritt följ  och har chansen med kommendering, så måste jag ta den. Jag hinner inte annars". Men varje dåligt/misslyckat träningspass behöver ju i regel vägas upp av flera riktigt bra pass. Just av den anledningen känner jag själv att det är viktigt att genomföra momenten i rätt läge - jag har inte tid för alltför många reparationspass.

Hunden blir inte bättre på fritt följ av av många fotkommandon, steg eller sträckor. Däremot blir den sannolikt bättre på momentet om merparten av de sträckor/steg vi går känns riktigt bra för oss båda. Får jag fram den känslan boostar jag oss båda med självförtroende i momentet, något som gynnar oss under både träning och tävling.

 Pingu är enkel sett till att hon alltid vill, men hon ger mig en stor och intressant utmaning i att hitta den hårfina balansen mellan positiv och negativ stress. Att arbeta i en harmonisk känsla, där vi ändå har en "flashigt" utförande. Vikten av det viktiga träningsläget som gör att jag älskar tävlingsluydnad

Jag fortsätter att nörda in mig i allt runtomkring momenten och tycker att det är vansinnigt intressant. De mentala och praktiska förberedelserna går in i varandra, men  jag har ändå gjort ett försök att avgränsa kurskonceptet "Tävla med glädje". Ett föredrag (som fortfarande heter "Tävla med glädje" där träningsupplägg och praktiska förberedelser fokuseras, samt ett föredrag som mer handlar om alla de chanser våra hundar ger oss för mental styrketräning och tankekontroll, vilket jag valt att kalla "Starka tillsammans". Närmast ska jag hålla det på Söderåsens, respektive Kinds Brukshundklubbar, vilket jag verkligen ser fram emot!

Läs hela inlägget »

 På senare tid har jag fått flera frågor från kursdeltagare och andra bekanta som vill ha hjälp med att välja "rätt" hund. Jag tror att det har att göra med att vi ofta uttrycker sådan tacksamhet över Pingu.

Matchningen mellan människo- och hundindivider är ett särskilt viktigt tema inom resurshundsbiten. Inom det fältet är jag  en stark förespråkare för att fokusera personlighet framför tränings-resultat. (Ja, det där är ett helt eget tema som man bland annat kan läsa om här :-)

Tillbaka till hundsporten - har grunnat på om det är lätt hänt att fokusera helt fel i ambitionen att hitta helt rätt. Istället för att utgå från sig själv, så kanske man omedvetet följer trender och sneglar på vad som ger framgång för andra.

Jag tror att den största framgångsfaktorn för ett väl sammansvetsat tävlingsteam är att man trivs ihop i stort. Att hunden  matchar min personlighet och att jag i gengäld kan erbjuda en vardag där hunden har chans att må bra och vara sig själv.

Vi är väldigt nöjda och tacksamma för den lilla trio vi har nu, men vi har ingen aning om hur respektive hund hade fungerat i andra sammanhang. Utan får eller andra vallningsmöjligheter,  med långa stunder av ensamhet under dagarna eller i en annan flockkonstellation - det hade säkert kunnat fungera, men det är inte säkert att vi hade upplevt våra hundar som vi upplever dem idag. I ett annat skede i livet är jag kanske mycket lyckligare med en hund som är framavlad för sällskap, även om jag har kvar mina tävlingsambitioner.

Förra veckan var vi uppe i fjällen med goda vänner och då blev detta så påtagligt. Under Pingus och min första tur på längdskidor tillsammans så bara vi gled iväg. Jag fick alldeles lagom draghjälp av Pingus 15 kilo och kände mig helt trygg i att kunna bromsa henne med ett lågt "ap-ap" vilket gjorde att jag vågade åka fort, trots att jag inte är så van skidåkare. Och denna känsla har återkommit regelbundet sedan vi fick hem henne - hon passar så bra för oss. I vårt liv. Just nu.

Pingu har aldrig varit i fjällen innan, men allt var så enkelt ändå. Dela bagageutymme med två hundkompisar på vägen upp var inga som helst problem varken för henne eller Ruffe. (I-or hade lyxweekend hos mina föräldrar, för att vi skulle kunna åka alla i en bil. Valet föll på honom då vi tror att han är den i gänget som uppskattar fjälläventyren minst och uppmärksamheten som stadshund mest:-) )
 

Ruffe fick bra dragträning med Fredrik som de nog kan ha nytta av här hemma i  kickbike-träningen (Ruffe är fortfarande inte helt färdig med sina säkerhetsanalyser kring den träningsformen:-)

Han utmärkte sig nog lite i längdspåret som draghund med jacka, men föregående dag fick han köldkramp i ena tassen. Vi vet inte om han därefter slängde ut med de andra tre tassarna i förebyggande syfte, eller om han trots att det inte var sådär jättekallt lyckades drabbas av köldkramp i allihop samtidigt :-)

Tur att han hunnit få sin nya fina reglerbara dragsele - då kunde vi enkelt justera så att den passade även över jackan:-)

Tyvärr är det ju trots allt så att det där med att välja "rätt" hund inte helt ligger i ens egna händer. Varje individ har en unik personlighet och ingen vet vad man får när man hämtar en liten valp på åtta veckor. Kanske är detta det allra svåraste inom hundsport för oss som verkligen älskar våra hundar - man byter liksom inte bara bort sin hund även om den inte blev det man har tänkt sig. För de flesta av oss är hundens roll som tränings- eller tävlingskamrat bara en liten del i något mycket större.

Och jag tror att det är det stora vi ska fokusera i valet av hund, framför tävlingsmässiga detaljer som tempo och rörelsemönster. Passar vi bra tillsammans så blir vi bra tillsammans!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, tävling

 Lampor i fönstren istället för ljusstakar. Vardagsrummet känns rymligt när den stora vida granen slängst ut. Köket känns rent utan det extra pyntet.

Från och med idag är allt som vanligt. Julen - ett välkommet inslag i vintermörket, men vardagen ändå så välkommen.

Välmående i vardagen ger chans att njuta av helgen. Längtan från en tråkig vardag till en befriande helg, kan snarare resultera i stress och besvikelse.

Att arbeta för att få semester - så många dagar till spillo och så  få dagar för njutning. Arbete med trivsel ger så mycket mer.  

Det är i vardagen som guldkanten och lyxen gör störst nytta. Rutiner för välmående - så mycket viktigare under vardagen än under helgen. Vanor som ger oss det mesta av det dagen har att erbjuda. Vardagarna är trots allt flest - och just därför är de så mycket viktigare.

Viktigaste uppgiften för det nyss inledda året - bibehålla vardagen till en stund att trivas i och en plats att längta till.

Detaljer från helgens bästa ger guldkant åt den vanliga, viktiga vardagen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson

Insikterna i föregående inlägg och 2014 års bloggande om tid och livsval inspirerade mig att skriva en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014. Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

”Det här är min tävling. Jag är inte den som letar trender och vill gå i andras fotspår. Jag vill trampa upp min egen stig. Om inte jag litar på min känsla – vem ska då göra det?

Jag går in i bubblan tillsammans med min hund. Här finns bara plats för oss två. Det som tidigare splittrat mitt fokus  finns inte längre kvar. Det här är min tävling. Inte din. Jag ser till att skalet på bubblan är så hårt att negativa tankar och åsikter inte når in. Jag sätter all tillit till mig och min hund. Det här är vårt. Jag litar på oss.

Inget av det som kan gå fel skrämmer. Jag gör precis det jag vill och riktningen är utstakad. Det är upp till mig nu.

Jag är stolt över det jag gör. Ingen kan klanka ner på mig. Jag står upp för de vägval jag gör. När andra blir osäkra sträcker jag på mig. När andra ältar det gamla, fokuserar jag på det kommande. När andra säger att det inte går, envisas jag med att hitta nya vägar. Det enda som kan stoppa mig är att göra ingenting.

Allt går inte som jag tänkt, men i varje miss finns kunskap som kommer ta mig framåt. Varje bakslag väcker revanschlust som kommer att få mig att träna mer och bättre. Det finns inget som kan knäcka oss. Medgång peppar och motgång bygger. Jag är stolt över det vi har tillsammans, jag och min hund.   

Det som har hänt är inte avgörande, utan det är det som händer nu som spelar roll. Jag är och presterar i nuet.

Jag har bestämt mig för att prioritera tid för det jag älskar. Jag vill känna stolthet över det jag gör. Jag vet vart jag är på väg och jag tänker ta mig den tid som krävs för att nå dit. Skuldbelägger du mig för att inte räcka till så kommer jag att ta avstånd. Min tid vill jag använda för att skapa, inte för att försvara eller ursäkta. Jag vill leva fullt ut, inte kompromissa.

Jag ska uppnå det jag har kapacitet för. Jag har drivet och viljan.  Allt jag behöver finns tillgängligt. Min uppgift är att tillåta mig. Att följa hjärtat med passion och stolthet.

Det här är min tid. Min hund. Det här är min tävling.”

Ovanstående text är en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014.

Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

Tack Olof för vänlig tillåtelse att använda din text!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling
Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat. Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat.

Inom Arbete med hund undervisar jag bland annat i entreprenörskap (hundifierat, så klart!) och har peppat eleverna att göra fina och lättlästa hemsidor. Blev i och med detta påmind om att det var dags för en uppfräschning av min egen sida -  och det hela slutade med att det blev en helt ny.

Orsaken till att det blev en helt ny sida är att skolans sida ligger hos Hemsida24 och under arbetet med den har jag blivit alltmer sugen på att byta leverantör. Tur att man saknar förstånd för att inse hur lång tid det tar att sålla och lägga över material :-)

När det gäller vår egen hundträning så finns en summering av året som gått, tillsammans med lite framtidsplaner på hundarnas egna sidor, som du hittar här

Gott Nytt År!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det blev ett rikt år. Rikt på innehåll, rikt på framgångar och rikt på insikter. Rikt på reflektioner kring liv och vardag. Men också rikt på prioriteringar, bortval och gränser runt det egna.

Mycket arbete och en del stress, men stressen kom ur annat. Övertiden räckte inte till för ambitionen. Fritiden räckte inte till för andras ambitioner.  Träning i att säga nej frigjorde tid för den träning som styrdes av viljan.

Tuff period men också en hållplats för en stunds betraktelse av det runt omkring. Avvaktan i att bjuda till och ställa upp, för att se vem som tar över rodret. Många avvaktande, men de förhandstippade och någon mer. Intressanta insikter kring för vems skull.

Ett slut på jakten för att bocka av det förväntade. En början på guldkantad vardag där tiden och energin räcker till. Mer spontanitet och fler besök på rätt platser. Fler svar styrda av magkänsla.

Mer av det som känns bra. Mindre av det påtvingade. Stolthet och full hängivelse, framför ursäktande och känsla av otillräcklighet.  Fler mjuka mular. Färre näsor i blöt.

Många tankar och frågor kring tiden. Ett enda tydligt svar. Det är nu det pågår. Det är nu det gäller. Inga insatser att bocka av på fiktiva listor för ett bättre sedan. Ett bättre sedan bygger på lycka nu.  

Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående. Rikt på det önskade.

Egentligen finns den där. Tillvaron precis som önskad. Den som är så bra, men inte för bra. Till för att upplevas, inte gömmas. På den saknade pusselbiten står det ”kör”.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

2015

Kajsa Kajsa
Ibland hamnar det saker här i bloggen som vid första anblicken inte alls tycks ha med hundträning eller min yrkesverksamhet att göra. Nedanstående text kan nog trilla in i den kategorin, men egentligen är det motsatsen; Farmor och Farfar sa tidigt till mina föräldrar att ” Jenny måste få en hund”. 

Där började allt.  

Efter lucicahelgen bloggade jag om ”en viktig tävling”. Då visste jag inte hur viktig den faktiskt var. Den tävlingen skulle innebära sista chansen att få hälsa på min Farmor under ”normala” omständigheter.

 
Till Farmor,

Du höll mig när jag bara var några timmar gammal. Jag satt hos dig och höll din hand en sista gång när du bara hade några timmar kvar. Däremellan fick vi en fin tid tillsammans. Mina första 32 år – och Dina sista.

Det kommer ständigt människor ut och in i våra liv. En del relationer är helt unika och den som försvinner går inte att ersätta.

Barndomens jular innebar glada stunder hos Dig och Farfar. Årets jul blev desto mer sorgsen. Framtidens jular blir förhoppningsvis tillfälle att med tacksamhet minnas allt som var.

Det finns så mycket jag kan göra, som Du aldrig fick chansen till, men Du uttryckte det aldrig i bitterhet utan enbart i uppmuntran. Du lärde mig framförallt att ta de chanser som kommer, leva livet medan det pågår och vara tacksam över allt som är, medan det varar.

Tack för allt, älskade lilla Farmor. Du fanns alltid där – och genom allt Du lärde mig så kommer det fortsätta vara så. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå! Min gamla Mimmi. En hund som sällan tävlades i skitväder, men som kom till lydnads-SM ändå!

Jag fick en fråga på mailen häromdagen från en kursdeltagare och när jag hade skickat iväg svaret tänkte jag på att jag tror att det beskrivna problemet är väldigt vanligt.

Jag hade också flera medtävlande på senaste tävlingen med liknande dilemma. Frågade därför efter vänlig tillåtelse att lägga ut frågan och svaret här i bloggen, vilket gick alldeles utmärkt.

 

Kursdeltagarens fråga:  Jag känner mig så frustrerad för att min hund är så ojämn på tävlingsbanan! Tydligen är det inget ovanligt rasfenomen, säger de som tävlar samma ras, men jag vill hellre tro att det är något jag gör/inte gör som påverkar honom/oss. Jag har försökt analysera, tar noga vara på varje tävlingserfarenhet och försöker bygga upp träningen utifrån det.

 Vi träningstävlar, miljötränar, störningstränar, kedjetränar  - även om man såklart kan alltid kan göra mer av allt. Hans momentbetyg  varierar ofta mellan noll och tio.  

Senaste tävlingen nollade han platsen för första gången på fler år och efter fyra tävlingar i rad i tvåan med betyg 10 – nu var det en doft som skulle kollas upp. Tävlingen två veckor innan dess gick i storm, snö, hagel och drivis, han låg finfint på platsen där (!) men sen vägrade han sätta sig i startposition för fria följet och då bröt vi. Jag förstår hans vägran och respekterade hans beslut J. Det var verkligen hemskt väder.

Som du kanske minns är han en glad och energisk hund som gärna tar för sig och hittar på egna grejor :-) Av mig som förare kräver han extrem tydlighet och får han det så jobbar han jättefint. När vi vallar vet han såklart bättre än jag hur det ska gå till och då är han rätt svårstyrd, tar många egna beslut och han har ju oftast rätt – det säger vår instruktör! Samtidigt måste jag ju ändå få bestämma var vi tar fåren och i vilken takt. Så, å ena sidan mycket arbetsvillig och lättlärd, å andra sidan många egna idéer.

Jag undrar nu om du har några tankar och tips om hur jag ska tackla fortsatt träning och tävling??"

 

Mitt svar: De nollor du beskriver verkar - om jag tolkar dig rätt - bero på väldigt naturliga orsaker; starka dofter och skitväder:-)  Ska man klara sådant så har man antingen en hund som inte bryr sig om det ena eller det andra, eller moment som är galet övertränade. Just dofterna tror jag du kan komma tillrätta med genom riktigt starkt fokus och yes-känsla i varje del. Säkra hela tiden att han vill göra de uppgifter han får och anar du att han tappar gaisten så bygg tillbaka. Som jag ser det är detta ett ständigt arbete som aldrig blir klart. Själv upptäckte jag i lördags att jag tappat mitt uppsitt efter platsen och ser det inte som ett tävlingsproblem utan helt enkelt en detalj jag glömt att stärka på länge (i kombination med överträning av hakan i backen). 

Mina konskick stärker jag minst varannan gång på olika sätt, annars tappar jag dem på studs - detsamma gäller ställande under gång, stadga i fjärr, eller vad det än är. Jag försöker undvika att tänka "nu kan vi det här" och istället se en utmaning i att hålla förväntan i varje del och helst se tendenserna på träning innan de dyker upp på tävling. 
Men ibland missar man det såklart!

Om det är omständigheter på en tävling som man inte tränat för så kanske det hjälper att tänka att det är omständigheterna som påverkar, snarare än de mer standardiserade delarna i tävlingssituationen. Det är kanske just "dofter" från 13 hundar i rutan vi har behov av att träna, snarare än att göra rutan i en kedja (på vår vanliga plan, där alla dofter är bekanta).

 Och väljer man att starta trots att man vet att man egentligen inte tränat för det, så tycker jag ditt resonemang om att respektera hundens beslut är väldigt bra formulerat:-) 

När det gäller väta och kyla så tror jag många förstör mer än vad de får ut av att träna/tävla under sådana förhållanden. Kanske tjänar man mer på att fokusera sommarsäsongen och/eller inomhustävlingar och istället vara rädd om "go-känslan" i själva utövandet? Därmed inte sagt att det inte är träningsbart men om det tränas ska det vara lustfyllt både för en själv och hunden, annars tycker jag att hobbyn tappar  sin mening. Klura på vilka tävlingar  som är viktiga att genomföra och  som tar er framåt!


To be continued :-)
Återkommer med tips för yes-känsla i platsen. Har kört en lite halvknäpp variant för att lösa Pingus dilemma som jag bloggat en del om tidigare och återkommer med ett bloggavsnitt om "Panda-metoden" framöver:-)  Innan dess: God Jul!!
 

Läs hela inlägget »
Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!) Mitt eget fynd från Helènes bloppis! till förmån för Cancerfonden. (Bild lånad från Helènes blogg!)





















De senaste dagarna har jag fått se mängder med exempel ¨på gott entreprenörskap i hundvärlden.

Här finns en idé som jag tycker är alldeles strålande och ett utmärkt exempel på hur man kan shoppa för en god sak utan att slita på miljön!

Ta en titt - kanske hittar du julklapp till dig själv eller någon annan och om du inte sett bloggen innan så slår du två flugor i en smäll - det är en av de bästa!

Jag får också ta del av mängder med goda idéer från mina elever i distansutbildningen (uchund.se) som nu är i utbildningens slutfas och inom entreprenörskapskursen presenterar kloka och fina och genomtänkta affärsidéer som kommer bli till stor glädje för såväl människor som hundar.

Dessutom har lärarkollegorna på skolan peppat gymnasieeeleverna att samla in över 4000:- till Radiohjälpen!

Och alla dessa människor har jag lärt känna genom hunderiet - det ligger verkligen något i uttrycket att "Hundfolk är speciella" ;-) 

Läs hela inlägget »
Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling! Pingu under prisutdelningen - mkt nöjd med att ha vunnit en liten tygmus :-) Tack Gbg-avdelningen för ännu en trevlig och välarrangerad tävling!

Ett tag när jag arbetade mycket med mina tävlingsnerver så var jag noggrann med att alltid ha en plan B för tävlingsdagen, särskilt när jag körde långt.

När jag var som sämst coach för mig själv kunde jag annars klandra mig för att ha kört massa mil i onödan eller sabbat en hel helg med tidig uppstigning till ingen nytta (...)

Nu för tiden har jag en helt annan inställning till tävling och till mina egna prestationer, men jag har ändå behållit den där "Plan B-tanken". Nu är det kanske snarare en effektivitetsgrej för att jag ska hinna med allt jag vill göra.

Ett av mina viktigaste mål för året som varit har varit att besöka min Farmor minst en gång i månaden. Hon bor i Göteborg (ca 12 mil härifrån), lämplig besökstid på boendet är mellan 9-18 och lämplig längd på besöket ca en timma, vilket gör att jag gärna slår ihop det med annat när jag ändå kör såpass långt.

För att klara detta har jag försökt att att pricka in tävlingar och ibland jobb i Gbg-området. En av dessa tävlingar genomfördes i helgen, på Göteborgs-avdelningen. Den stora orsaken till att jag anmälde till tävlingen har med ett annat viktigt mål för året att göra - att  prioritera min träningstid året ut, även om det är stressigt med jobb och annat. Har jag en tävling inbokad så fungerar min hjärnverksamhet och koncentration på ett helt annat sätt än om jag inte har det. Visserligen har jag jobbat upp en träningsdisciplin som gör att jag nog skulle kunna träna dagligen ändå, men med tävlingen inbokad så finns träningstankarna ständigt i bakhuvudet och när det väl är dags för själva träningspasset så vet jag rätt så exakt jag jag ska göra. 

 Dock har framstegen i vittringen inte varit så stora som jag hoppats och strävat efter och i kombination med mycket annat som snurrade i huvudet, så var själva tävlingssuget var inte jättestort. Men eftersom jag ändå skulle till Farmor + hade slagit ihop med ytterligare en trevlig sak+ hade massa andra träningsmål att stämma av, så kunde jag ju lika gärna använda tävlingen till något konstruktivt.

Det var framförallt intressant att se effekten av att inte vara supertaggad. Jag tränar lite klokare och lite mer lagom innan tävlingsdagen och går in på plan med en mer behaglig anspänningsnivå. En negativ effekt  var att jag inte var riktigt fokuserad och gjorde två rejäla förarmissar - svängde fel i z:at men hann rädda upp i sista stund och gjorde fel handtecken på läggande i inkallningen. Pingus förvånade uppsyn var rätt obetalbar, men tack vare hennes välvilja att förstå och göra rätt så hann vi rädda upp även detta.

Det jag är absolut gladast för på denna tävling, som jag tror är den vi blivit hårdast bedömda på hittills är:

 - riktigt hög säkerhet i rutan som vi ju faktiskt nollat de två senaste tävlingarna, dock av helt olika anledningar. Det var en utmaning för mig att inte överarbeta träningen inför denna start.

- riktigt hög säkerhet i dirigeringsapporteringen som det fanns en stor osäkerhet i tidigare i höst, då Pingu generaliserade "frysa på vittringspinnen" till apportbocken (...)

- 10 på hopp-apporten trots att vår storlek på apport inte fanns tillgänglig (sedan nollan på detta har vi tränat med stor variation på greppytor på apporterna)

- ett betydligt mer harmoniskt startläge i vittringen, vilket vi jobbat galet mycket för, men tyvärr tog hon beslutet för snabbt och grep "pinnen bredvid". Detta var ingen överraskning men självklart hoppas man:-) Dock trodde nog Pingu att det blev helt rätt, så i alla fall en tävlingsvittring med harmonisk känsla. Det hade vi inte sist vi provade, i september, - då var det rock´n roll!

- en stabil fjärr utan extraeffekter:-)

-och inte minst; för tredje tävlingen i rad fixar hon nu platsen som vi jobbat så mkt med och därmed känns det verkligen som om knuten är löst, även om jag är fullt medveten om att sådant alltid kan ligga i bakhuvudet på den typen av hund som Pingu är. Och trots all mängdträning på just platsen så har vi på alla dessa tävlingar också lyckats bibehålla stadgan i sättandet.

Jag tar också med mig att hon satt i alla halter och fixade alla z:a skiften trots en dyngsur plan. Jag tror nästan att hon snarare tycker det är kul när det skvätter lite:-)

Blev impad av Björn Brockers bedömning - han snappade upp sådant som ingen annan domare dragit på hos oss innan, men med all rätt. Och stolt över att vi trots detta , nollan på vittringen, svampen till plan  och mina två onödiga förarmissar ändå fick ihop 250,5 poäng och en tredjeplacering av 13 startande.

En onödig poängmiss var uppsittet på platsen där jag behövde ett extrakommando - har anat det i all stadgeträning av själva läggandet men inte brytt mig om det, men nu får jag tänka om där.

Nästa tävling anmäler jag till när vi fixat vittringen på minst fem träningsmässiga upplägg i rad - ett mål som jag tror ger lika mycket träningstid som en tävlingsanmälan ;-)

Det viktigaste målet för året  är uppnått, dessutom med en liten råge, då jag har besökt Farmor vid 14 tillfällen under året (men det har definitivt inte varit tävling varje gång:-). 

Läs hela inlägget »
Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll! Pingu som valp, med I-or och Saga - två sanna förebilder om man vill vara snäll!

Att få följa elever under ett helt år på det sätt jag får göra genom distansutbildningen (uchund.se) är en fantastisk förmån. En viktig del för oss när vi examinerar såväl resurshundförare som instruktörer / träningscoacher är att de visar god förmåga till självreflektion. Att få coacha andra på det planet är en riktigt spännande resa och att ta del av de skriftliga examinationerna ger oerhört mycket tillbaka på flera plan.

Rätt så tidigt i utbildningen avhandlar vi temat ”stress” vilket är ett obligatoriskt inslag såväl i den mentala träningen, som i vård och omsorgs-kursen som Jeanette håller – och dessutom är det förstås viktigt att känna grunderna kring stress för att kunna förstå och hjälpa stressade hundar och i ytterligare en dimension; coacha förare som blir stressade av hur stressade hundar beter sig!

 Ytterligare en dimension på stress som är relevant i utbildningen är den stress som kan uppstå till följd av prestationsångest i rollen som hundtränare och egenföretagare. I anslutning till detta pratade vi om ”additionsstressen” - den där viljan att vara lika bra som alla andra, men man glömmer att alla de egenskaper eller färdigheter man vill ha finns hos olika personer. Någon har jättefint hem, en annan är grym på att laga mat, en tredje är flitig med barnens fritidsaktiviteter och en fjärde är mycket framgångsrik på tävling.  Att ”kräva” av sig själv att man borde vara lika bra som alla dessa personer på respektive område skapar förstås en oerhörd stress – som vid närmare eftertanke grundar sig på helt orealistiska krav.

Nu när jag bedömer en av de allra sista examinationerna från årets elever är det fantastiskt glädjande att se hur många har tagit stora kliv framåt i relationen till sig själva. Ett citat som dök upp i mitt huvud tidigare idag under rättningsarbetet:

”Om du alltid jämför dig med de bästa, kommer du alltid vara sämst”.

Jag vet inte om citatet redan existerar, men annars får vi väl skapa det nuJ  Tror i vilket fall att det är väldigt lätt till att omedvetet jämföra sig med de som är bättre, av den enkla anledning att det är dessa personer man intresserar sig för. Samtidigt måste det så klart finnas utrymme för att ha förebilder och söka inspiration från personer som åstadkommit saker man själv skulle vilja klara – men att sträva efter att klara en prestation och jämföra sig som person, är ju inte riktigt samma sak.

Det mest sunda är nog att försöka bortse från jämförandet överhuvudtaget, men om man nu nödvändigtvis ska jämföra sig med andra kan man ju emellanåt vara snäll mot sig själv och jämföra sig med någon som är riktigt kass J

Många som tävlar hund lyfter fram vinningen i att kunna tävla mot sig själv, men även här gäller det att vara uppmärksam på jämförandet. Fredrik sa det så klokt efter en av årets vallhundstävlingar.

”Man kan inte träna som en nybörjare och jämföra sig med proffsen när man tävlar”

Då Fredrik haft ett intensivt år på arbetsfronten så har det helt enkelt inte funnits energi för att genomföra så strukturerade träningspass på bortaplan som han skulle behöva för att nå de resultat han siktade på. Och då är det viktigt att vara ärlig mot sig själv i utvärderingen, så att resultatet faktiskt analyseras utifrån insatsen.

Nästa gång du kommer på dig själv med att tänka att du är dålig – håll koll på vem du jämför dig med och vad du har investerat!

Läs hela inlägget »

Nu finns nya privattider ute för 2016. Du hittar dem här

För dig som vill göra något annorlunda av nästa år så startar vi på UC Hund en ny omgång av vår annorlunda och roliga distansutbildning - öppen för dig mellan 18 och 65!

Valbara inriktningar är träningscoach/instruktör samt resurshundförare (för dig som vill arbeta med hund i skola/vård/omsorg).

Inom båda yrkesspåren ingår tränarutbildningar i klickerträning och nosework, 8 träffdagar med hund på vår hundenhet i nordvästra Skåne och mängder med inspiration och kommunikationsmöjligheter med övriga elever genom vårt nätbaserade upplägg.

Utbildningen är CSN-berättigad och du betalar därför själv ingen kursavgift. För intresseanmälan och mer info, se www.uchund.se

Planeringen av sommarläger 2016 är i full gång och dessa utannonseras här på hemsidan så snart alla datum är spikade!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: hu
En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »
Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"! Publicerad många gånger förr - men den här stunden - när årets lamm fick träffa de snälla stormularna - tog mig definitivt till "nuet"!

Galet många besök på hemsidan senaste dygnet med anledning av gårdagens  blogg. Retligt då att upptäcka ett syftningsfel som nog kan få mig att framstå som lite väl självcentererad :-)

"...och så får NM om två veckor ett pampigt avslut på tio år i domarrollen."

Ordet "bli" har förstås fallit bort - det är ju NM som blir en pampig grej för mig, inte tvärtom:-) Men jag hoppas att texten lästes fort så att rätt budskap framgick:-)  (Nu är det redigerat och jag inser också att användandet av ordet pampigt utgör ett visst ålderstecken..;-) )

På tal om ålderstecken - några har frågat om/hur man kan driva detta vidare. Är jättetacksam för att folk bryr sig, men känner för egen del att motivationen tar stopp där.  Att "strida" för att få engagera sig ideellt - det känns lite bakvänt. Är heller inte ute efter att trigga till konflikter och dessutom är jag inte alls säker på att min tolkning är den bästa, utan jag konstaterar fakta och avvaktar och ser vad som händer (har fått indikationer på att SBK vill se över formuleringen på nytt). 

För min del blir det bra vilket som - det är roligt att döma och vara engagerad i tävlingsverksamheten och jag fortsätter gärna med det om det får fortsätta ske under trivsamma och lättsamma former.  Men jag drömde i natt att vi hade en åsna på gården igen - det var rätt så mysigt det också :-)  Nu behöver inte just dessa två saker ta ut vartannat - förra året hann jag ju med både och, men just nu är arbetsbelastningen högre än tidigare och dessutom startar Fredrik eget efter nyår, vilket jag kommer vara involverad i,  så det där med att lägga till saker utan att ta bort något annat känns inte aktuellt just för tillfället.

Jag tror överlag att det är viktigt att  lägga sin fritid i sammanhang som ger mer energi än de tar . Det där med energitjuvar är nog inget man bara "drabbas av" utan - precis som med vanliga tjuvar - kan man ju försvåra deras inbrottsförsök genom larm och ordentliga lås. Larmen kanske kan symboliseras med magkänslan och låsen skulle kunna utgöras av de viktiga gränserna runt sig själv. Exempelvis behöver man inte släppa in personer som lägger ett dåligt samvete framför dörren ("Vi ses ju inte så ofta" i anklagande ton varje gång man väl ses),  eller som ofrivilligt ger dig rollen som relationens projektledare ("Du har ju så mycket kring dig, så du kan väl ringa när du hinner"). Eller klubbkamraten som när du är på plats och hjälper till ger dig dåligt samvete för att du inte deltog förra gången (...)

  Det finns så mycket roligt att hinna göra medan man är i livet, så hamnar jag i relationer eller sammanhang som genomgående  tar mer energi än de ger, så flyttar jag hellre på mig, än att stanna och bli arg. Det kan nog ge intryck av konflikträdsla - men själv ser jag det som energibesparing!  Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor och sammanhang som ger förutsättningar för att trivas i rollen som sig själv. Livet är kort och lägger man för mycket tid på att ändra och anpassa sig på ett sätt så att man gör avkall på sina egna ambitioner, så hinner man kanske inte upptäcka vem man var och vad man ville egentligen :-)

Läs hela inlägget »
En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng. En av kennelägarna, Birgitta Hedenberg, gratuleras av en av "valparna" då hon på förmiddagen klarat appellen med sin egen hund Kalle på fina 288 poäng.

Helgen som gick blev intensiv med domaruppdrag på Oskarströms lydnadstävling lördag förmiddag, följt av instruktörsuppdrag för kennel Lann Morian lördag eftermiddag/kväll och hela söndagen.

Så intensiva dagar brukar jag inte boka in, utan detta var en följd av domaruppdraget på Nordiska som krockade med ursprungsdatumet för kennellägret. En trevligt arrangerad tävling, härligt arbetsglada belgare och riktigt duktiga - och roliga - hundtränare bland valpköparna gjorde att energi och humör hölls på topp ändå och tiden gick rasande fort.

Lite tragikomiskt i sammanhanget att just denna agenda där jag växlade från domarroll till instruktörsroll på en och samma timme sammanföll med att det i fredags spreds ett uttalande från SBK på Facebook där utskottet för prov och tävling enligt ett offentligt inlägg från domare Carina Lundin (16/10) beskriver att deras tolkning av de etiska domarprinciperna ser ut enligt följande :

"Hej! Utskottet har tagit beslut i frågan om att döma deltagare som gått kurs för domaren:

Utskottet kan konstatera att det i den etiska policyn för prov och tävling finns nedskrivet hur man ska förhålla sig till detta.

Tolkningen av den etiska policyn är att man inte får döma personer som gått kurs för en under de senaste 6 månaderna. Detta gäller samtliga domare inom SBK."


Det som jag tidigare tagit del av är  SBK:s etiska policy för prov och tävling där man kan läsa följande:
_______________________________________________________________
Hundrelaterade regler
En funktionär får inte tjänstgöra för: 
Hund av funktionärens uppfödning (där bestämmelserna så anger) 
Hund som funktionären äger eller ägt * 
Hund som funktionären tävlat med * 
Hund som funktionären tränat *.
För agility och lydnadsklass tillkommer enligt regeltexten att domare inte får döma hund som under de senaste sex månaderna före provet ägts, tränats eller tävlats av person i domarens hushåll. 

Vid med * markerade punkter tillämpas en karenstid om sex månader. Begreppet tränat kräver  en speciell förklaring. Här avses en individuell träning mot någon form av ersättning. Det handlar alltså inte om till exempel deltagare i samma träningsgrupp. 
______________________________________________________________

Den tolkning jag själv gjort är att det är "träning av hund mot ersättning" som avses. Som instruktör och coach tränar jag inte hund åt någon annan (även om jag fått förfrågan i både allvarliga och skämtsamma ordalag), utan jag coachar människor att träna sin egen hund. Jag skulle gissa att denna bestämmelse, som härrör från SKK:s allmänna bestämmelser, från början kommit till för att du inte ska kunna bedöma ditt eget arbete – det vill säga en hund du själv har tränat - och det känns ju både självklart och logiskt.  (Denna typen av professionella uppdrag är ju till exempel rätt så vanliga i vallningsvärlden och säkert inom andra grenar också.)

I policyn  kan man lite längre fram läsa restriktioner i funktionärernas relation till föraren (tex att man inte får döma sina barn eller föräldrar eller respektive och gladast för det är väl Fredrik:-). Där anges dock inget om kursdeltagare.

Jag har därför tolkat alltihop helt annorlunda, men respekterar självklart den tolkning som SBK nu har valt att gå ut med - och den gör i sin tur att jag får välja bort domarrollen.

Att säkra att jag inte dömer egna kursdeltagare inom ett halvår från deras träningstillfälle ser jag i mitt yrke som en omöjlighet. Vems ansvaret är - domarens, arrangörens eller tävlingsförarens - har jag inte kunnat utläsa någonstans, men som jag ser det blir det lika krångligt och orimligt oavsett. Klubbarna har redan svårt att få de ideella krafterna att räcka för allt som behöver göras och varken jag som domare eller den tävlande vet ju vem som dömer vilken klass förrän det är 1-2 veckor kvar till tävlingsdagen. Då är det i regel försent att anmäla sig till andra tävlingar istället och personligen har jag inte gott om lediga helger under året så att det är lätt att byta uppdrag i sista stund.

Att den tävlande ska utgå från en domarlista och låta bli att anmäla sig till en tävling där det finns risk att bli dömd av någon man i någon form utbildat sig för - ja, det missgynnar ju alla tre parter. (Klubben får färre tävlande,  i kursverksamheten kan det leda till färre bokningar och den tävlande får färre tävlingschanser).

Ett tredje alternativ skulle vara att, i likhet med andra välja att bortse från detta och köra på tills man får en anmälan. Detta väljer jag dock bort för min egen skull. Titeln ”oetiskt förfarande” känns inte så smickrande och tacksam varken i rollen som domare, egenföretagare eller som privatperson.

Själva kärnfrågan - om det är oetiskt att döma egna kursdeltagare - kan förstås diskuteras. I den bästa av världar kan jag definitivt hålla med om att det ultimata vore att hålla rollerna åtskiljda. Som organisationen ser ut just nu med svårigheter att hitta funktionärer och i en liten värld där alla känner alla, så har jag dock svårt att se hur tolkningen kommer gynna verksamheten i stort. Vi får nog räkna med att den del äldre domare ser det som naturligt att "pensionera sig" inför 2017 i samband med regelrevideringen och med denna tolkning försvinner nog ytterligare några.  Som aktiv i distriktets tävlingssektor vet jag att det tyvärr då inte blir så många kvar - och många av de jag själv försökt peppa till att utbilda sig till domare är själva aktiva även i instruktörsrollen.

De etiska ställningstaganden jag själv gjort är att undvika att döma elittävlingar i slutet på kvalperioden i år då jag själv var aspirant på platserna och jag hade för säkerhets skull tänkt göra likadant nästa år (dvs undvika uppdrag i elitklassen under mars-maj). Jag har också undvikit att döma träningskompisar som står mig väldigt nära, till exempel Hanna Borg  som hjälpte mig så mycket då hästen och åsnan blev allvarligt sjuka. Detta regleras dock inte av några bestämmelser, utan tvärtom är det helt ok att döma träningskompisar. 

 Men som sagt, tolkningen är som jag förstår det både genomtänkt och genomförd av de personer som har mest insyn i det hela och vi får hoppas att detta blir till det bästa!

Personligen innebär det ingen större tragedi även om det såklart känns som ett trist slut på något man engagerat sig i helhjärtat. Själva domarrollen har jag dock inte för min egen - eller för firmans skull - utan för att  dra mitt strå till stacken i det ideella arbetet. Eftersom jag arbetar med att coacha hundägare professionellt så har jag inte velat blanda ihop dessa roller genom att även hålla kurser ideellt, med undantag för ett par utbildningsdagar för klubben respektive distriktet. Jag varit rädd att ngn ska störa sig på det att en deltagare kanske väljer att fortsätta privat och att mina motiv ska ifrågasättas. Nu blev detta ihopblandat ändå - och det var verkligen inte meningen!  

Med den info jag nu tagit del av kommer jag självklart inte sätta upp mig på några domaruppdrag 2016 och så får jag försöka ta reda på om denna tolkning är något som SBK vill ta upp till diskussion och som kan ändras inför 2017.

Kanske dömde jag min sista tävling i Sverige igår och så får NM om två veckor bli ett pampigt avslut på tio år i domarrollen. Och inget ont som inte för något gott med sig – ett gäng lediga helgdagar kan ge fler och bättre träningar med egna hundar och väcker även tanken på att ”nästa häst” inte behöver vara lika långt in i framtiden som jag tidigare tänkt mig.

Läs hela inlägget »
Cesko, nybliven elitlydnadshund Cesko, nybliven elitlydnadshund

Har förstått att förvirringen kring lydnaden och kommande regelrevidering blir allt större och med förvirring följer ju också mycket oro...och tyvärr är det lätt att diskussioner på nätet får en hård ton på bekostnad av sakfrågan. Jag hoppas och att alla diskussioner kommer leda till ett riktigt bra slutresultat och lyft för lydnadssporten - men för att det ska bli så är det viktigt att åsikterna inte bara florerar på sociala medier utan också når "hela vägen fram"!

Cesko (bilden) är tillsammans med sin duktiga tränare Johan Haglund ett levande bevis på att lydnaden är öppen för alla raser - och att det är fullt möjligt att nå höga poäng med äldre hundar. Stort grattis till er och tack för att jag fått vara med på resan. Genom min egen Kajsa kommer mitt hjärta  alltid klappa lite extra för spetsar i de högsta klassern!

I den inbjudan jag fått till konferensen (se inklistrad text nedan) så anges det att "eventuella övriga punkter ska anmäls i förväg". Ser man till dagordningen så skulle jag gissa att det kan bli tight med tiden, så det är nog viktigt att följa anvisningarna om att förbereda UG Lydnad på sådant man önskar ta upp. Dessutom är det alltså utannonserat som en vidareutbildning och inte en konferens, så av den anledningen kan ju diskussionstiden vara rätt begränsad.

UG:s Thomas Lundin uppmanar via sitt officiella facebook-inlägg medlemmar att framföra sina synpunkter till oss domare som ska på vidareutbildning sista helgen i november.  Så - om du som läser här nu har en synpunkt, lämna den till mig här i kommentarsfältet eller via mail om du föredrar det (info@lyckagård.se

Många har undrat hos stora påverkansmöjligheter vi har denna helg i praktiken - och jag kan tyvärr inte svara på det. En mening som förbryllar mig i inbjudan är denna:

"Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar."

Om vi inte kan påverka texterna (regelboken?) vad /hur kan vi påverka då?
Jag ska höra med Thomas och se om han kan förklara här i kommentarsfältet - kan vara jag som läser texten fel och får allt om baktassen!

Det jag själv kommer ta upp finns beskrivet i mitt tidigare blogginlägg  "Domartankar inför spännande domaruppdrag". Stort tack för den enorma responsen på detta – dels är det förstås roligt att se att det man skriver blir läst och framförallt är det glädjande att se att det finns både engagemang och intresse. Utifrån kommentarsfältet förstår jag att jag uttryckt mig lite klumpigt, då någon skriver att det ska bli roligt att tävla för mig på NM eftersom jag är ”så tvärsäker i min bedömning”.   Det var definitivt inte min mening att ge den bilden. Tvärtom – jag tror att jag överväger mer eller mindre alla betyg jag sätter eftersom jag tycker det är rätt svårt att döma tävlingslydnad och den dagen jag inte tycker det, så tror jag inte att jag ska döma längre.

Jag kommer självklart vidarebefordra alla åsikter jag får in, oavsett om de överensstämmer med mina egna;-)

En sak som dykt upp i debatten och som jag inte känner igen ifrån bedömningen  i den här delen av landet, är att det bara är border collies som har chans till 10:or för att de andra hundarna inte springer tillräckligt fort.

Jag är nog den stora tempo-facisten i det här distriktet, men har inga problem med att sätta 10:or på en rottis eller annan större hund som verkligen tar i och utför uppgiften med glädje (har sett flera fina målbilder för detta genom bland annat Jonna Erixon och Philippa Falk). Jag har dock samma kriterier för en BC och kan tycka att många av dem blir överbetalda när de har ett rätt dåligt tempo (det är inte så ovanligt där heller -  tempo och attityd kommer självklart inte gratis på en BC heller,  utan bygger på självförtroende och arbetsglädje!)  Men det är ju en helt annan sak än att andra inte kan få tior och förhoppningsvis har dessa domare samma kriterier för hundar av andra raser som rör sig lite "hämmat" eller tryckt.

Att hundar som är renodlat avlade på praktiskt och fysiskt arbete kommer ha lättare att röra sig snabbt och smidigt säger ju sig själv och det är nog ingen slump att det främst är dessa rasrepresentanter som syns i toppen. Därutöver finns ju massa andra raser som också har en sund och fysisk kropp och kan springa riktigt fort, om de verkligen vill. Jag tycker det är jätteroligt ju fler raser som representeras och jag vill gärna se fler hundar som Cesko i eliten!

Maria Brandel skrev ett blogginlägg häromdagen som fått stor uppmärksamhet och där flera olika åsikter kommer fram i kommentarsfältet. Se inlägget här om du vill ta del av fler åsikter.

Kom ihåg nu att meddela vad du själv tycker!


Detta är den information jag fått i min inbjudan:

Preliminärt program 
I. Regler för arrangerande, administrerande, deltagande i, samt bedömande av lydnadsprov och tävlingar.
II. Praktiskt arrangemang samt utrustning.
III. Priser och uppflyttningar
IV. Moment och koefficienter
V. Generella anvisningar för utförande och bedömning av moment

VI. Bedömning av momenten 
Viktigt inför utbildningen Inför utbildningen ska alla läsa igenom avsnittet ”Bedömning av moment” i de kommande reglerna och göra anteckningar om vad som behöver tas upp för tolkningar. Vi kommer inte att ha någon möjlighet att justera texterna, däremot kommer en språkgranskare att ha läst igenom och kvalitetsgranskat översättningar och ordval innan utbildning startar. 

Om det finns annat ni önskar ta upp under utbildningen, vänligen maila detta till Thomas Lundin (thomas.lundin@brukshundklubben.se) innan utbildningen.  

 

 

Läs hela inlägget »
Flåsig Pingu efter snabb runda. Flåsig Pingu efter snabb runda.

Nu har Fredrik tävlat SM i två olika grenar, med två olika hundar, av två olika raser. Och totalt har han haft två hundar under hela sitt liv, varav den äldsta är 11 år och den yngsta snart ska fylla 3 (ja, med undantag för Möller förstås – en brun tyghund med gula öron som han växte upp tillsammans med). Däremellan har han också hunnit träna upp min Ruffe till godkänd vallhund och ett par genomförda rundor i IK1 (får). Jag är allt imponerad av min gamle man! ;-)

Gårdagens runda (unghunds-SM i vallning med Pingu) gick snabbt. Lite väl snabbt. Jag som är rätt nollad på vallningen trodde att det gick jättebra – snabbt, distinkt och snygga räddningar. Helt i en lydnads-domares smak;-)  Så när jag skulle möta upp och trodde att jag skulle gratta, möttes jag av en rätt besviken förare. Dock inte värre än att han efter någon timma flyttade fokus till dagens runda.

Målet var att hålla mer på bromsen så att banan kunde genomföras i lugnare tempo –och detta mål uppfylldes, men tyvärr missade de annat istället. I infållningen som de klarade så fint igår tog poängen slut idag. Poängen från båda dagarna räknas ihop som slutresultat och med stora poängtapp från respektive dag, så får Fredrik  leva vidare på att hans första border collie kvalade in till unghunds-SM, samt att han kvalade in som den 19:e bästa i Sverige. Det första han möttes av imorse var informationen att man visst hade ändrat starttid från utannonserade 9 till kl 8. Så kan det gå när man inte är med på Facebook!;-) Som tur var kom han i god tid och hann se några hundar köra banan innan det var hans tur, men han missade alltså samling och domargenomgång.

Det är verkligen intressant att vara två förare på samma hund (men det är nog bra för äktenskapet att vi har varsin gren:-) Såväl Ruffes som Pingus styrkor och svagheter har vi kunnat stöta och blöta tillsammans. Vi trivs båda oerhört bra med Pingu som tävlingskamrat. Hon vill alltid vara med och gör alltid sitt bästa, såväl i träning som på tävling. Detta är en fantastisk styrka, men ur en aspekt också en stor svårighet. När hon upplever att något är svårt eller känner att något är fel, så blir hon än mer intensiv.  I lydnaden har jag fått träna massor på att hon i exempelvis omdirigeringar ska behålla lugnet och lyssna – inte bara springa fortare för att kompensera. (Och detta trots att jag bara felar "på bus", men hon verkar ha egen perfektionism medfödd).

I vallningen är det precis samma sak och trots att hon är otroligt lyhörd och ”foglig” så är viljan att göra jobbet rätt ofta dominerande. Om en fårflock börjar springa och Fredrik ger signal för sakta så kommer en pratbubbla från Pingu som säger ”Yes sir, yes sir– jag ska bara få grepp om de här djuren först så att vi inte tappar dem”.  Stoppar Fredrik henne helt – vilket hon brukar klara om signal ges – så finns ju risken att avståndet blir för stort och fårflocken faktiskt sticker. En svår balans – och ett nytt fårgäng att läsa på varje tävling. Den typen av får som var på denna tävling har alltid varit svåra för Pingu då de är väldigt lättfotade, så hon behöver uppenbarligen mer träning på detta för att kunna få fram sitt bästa på tävling. I sommar har hon varit i riktigt fin form i vallningen, men tyvärr fick de inte chans att visa upp det denna helg.  Många paramtrar som ska stämma med andra ord och en del tävlingar leder till resultat, andra till mer träning! Jag kan verkligen förstå att så många faller för vallningen som tävlingsgren – en rejäl hundtränarutmaning. Själv är jag nöjd med att få vara en del i fåreriet här hemma – och mest nöjd med det upplägget är nog Fredrik ;-)

Fredrik & Pingu i SM-paraden
Fredrik & Pingu i SM-paraden
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
...där självklart alla tävlingsfåren också fick gå med!:-)
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Stort grattis till världens finaste vallnings-team från en stolt matte <3
Läs hela inlägget »
Ur regelboken för lydnadsklass elit Ur regelboken för lydnadsklass elit

Släkt och vänner som läser bloggen för att vara snälla får den korta versionen  direkt - jag har fått äran att  vara den svenska representanten i Nordiska mästerskapen i tävlingslydnad - och jag har tackat ja!

För lydnadsnördar som kanske kan vara intresserade av hur jag tänker kring det beslutet med tanke på att det "blåser lite" i lydnadsvärlden just nu, så följer en lite längre utläggning...;-)

Jag  har förstås grunnat lite på vad det är som egentligen händer! Många av de diskussioner som pågår kretsar kring att förarens agerande på planen snart bedöms mer än hundens. Med tanke på hur mycket bedömningen skiljer sig åt på detta plan så funderar jag på om det kan handla om rena missförstånd / tolkningsskillnader.

Enligt utdraget på bilden ska extrakommando leda till 2 poängs avdrag, förutom i rutan och fjärren där det ska kosta 1-2 poäng. Det är rätt så glasklara anvisningar – men den viktiga frågan är; vad är ett extrakommando?

I min domarhjärna är ett extrakommando när hunden behöver två signaler för samma uppgift – dvs repris på röstkommandot, eller ett extra handtecken. Tex att man får säga sitt två gånger från ligg vid sidan, eller loss två gånger då hunden ska släppa apporten.

Någonstans, någon gång, har jag utbildats i vikten av att skilja på ett extrakommando (EK) och ett dubbelkommando (DK). Jag uppfattar DK som ett kommando som förstärks med någon form av hjälp – tex att man flyttar handen samtidigt som man kommenderar. Eftersom EK generellt ger 2 poängs avdrag, så känns det rimligt för mig att ge ungefär 1 poängs avdrag för ett ”vanligt” DK (och 0,5 om det är litet och till synes sker omedvetet). Undantaget förstås om det är av tvingande karaktär - tex väldigt arg röst eller hotfull rörelse. Då blir avdraget betydligt större utifrån den generella anvisningen att hunden ska agera villigt och med intresse för uppgiften. Ytterligare ett undantag är om jag tror att hunden är beroende av förarens DK för att utföra uppgiften – då blir det snarare ett EK och det känns rättvist att det kostar lika mycket som för den förare som får säga kommandot två gånger.

Som tävlande i elit kan jag identifiera mig med dem som tappar gaisten när man tappar mängder med poäng på omedvetna fel – och när DK bedöms som EK. Fem av de sex hundar jag har haft förmånen att dela livet med har tävlats/tävlas upp till elitklass och resan dit har sett väldigt olika ut för respektive hund. En gemensam framgångsfaktor har dock varit vikten av att som förare känna att träning lönar sig. Den motsatta känslan upplevde jag själv i våras då jag fick en 8:a för en ruta med enda motiveringen att jag vred huvudet något då jag ropade ”hit”. Dvs en rörelse som möjligen kan tolkas som ett DK men som belastades som ett EK – dessutom i ett moment där avdrag för EK ska ligga mellan 1 och 2 poäng(...)

Totaltapp på 8 poäng (koefficient 4) är rätt avgörande när man satsar på SM-poäng. Själv vill jag överhuvudtaget inte dra för den typen av DK, då det känns naturligt att rikta munnen som ropar mot det öra som ska höra, (oavsett väderlek) men detta är liksom mycket annat också en tolkningsfråga. Om man får det avdraget den gången man får till allt man tränat så hårt för - ja, då händer det något med motivationen. Tyvärr inte i den riktningen att man blir sugen på att träna mer.

Jag känner mig överlag inte bekväm i att döma utifrån grundtänket att betyg 8 ska motsvara ”Excellent”. Svenska synonymer till excellent är ”Utmärkt” eller ”Fullvärdig”. För mig känns det logiskt att utmärkta och fullvärdiga utföranden ge betyg 10 och gränsfallen 9,5.

8:or vill jag ge på moment som innehåller någon form av miss – till exempel EK. För många utföranden som innehåller en större miss – till exempel tugg, eller ett missat delmoment, finns enligt regelanvisningarna betyget 7. Kvar för utföranden med ett par betydande missar, flera små, eller en riktigt stor som tex att hunden går istället för att springa, finns betygen 5-6.  Jag vill använda hela skalan så att skillnaden mellan "bra" vs "knappt godkänt" syns i totalpoängen och inte bara på planen.  

Åsikterna om detta kan förstås skilja sig åt, men där är några viktiga övergripande frågor som jag tycker vi måste fundera kring på djupet innan resonemanget går vidare.

Är merparten av oss domare så kompetenta att vi kan döma rättvist även om vi i huvudsak rör oss mellan betyg 5-8? Varenda halvpoäng får ju då extremt stor betydelse – och om små missar ska leda till stora avdrag ökar kraven betydligt på att vi inte missar en enda detalj. Själv upplever jag inte att jag dömer så bra så att jag kan leva upp till det och då tillhör jag ändå den yngre halvan i ligan ;-)

Om allt hänger så på håret, så kommer acceptansen för funktionärsmissar att minska – och vad gör det med sporten på sikt?  Ju högre krav vi ställer på de tävlandes utföranden, ju högre krav ställer detta på upplägg och tävlingsorganisation. Det är mycket för klubbarna att leva upp till – och är det rimligt i ideellt arbete? Vad händer med motivationen hos funktionärerna?

  • Att inte ge avdrag för missar man som domare ser är verkligen inte rättvist mot andra tävlande som tränat hårt för att undvika just de felen…
  • …men av precis samma anledning måste ju den som tränat in snygga och säkra utföranden också få poäng som speglar kvalitetsskillnaden. Säg att den som tränat bort sitt tugg på vittringspinnen råkar vrida huvudet i samband med ordet ”loss”. Om detta bedöms som EK och kostar lika mycket som lätt tugg  – då är det inte långsökt att tänka sig att den som lagt mycket tid på att träna bort  tugg tappar motivationen.
  • Vad händer med motivationen hos merparten av de tävlande om det krävs excellenta utföranden i snitt för att klara gränsen för 1:a pris? Kommer det leda till mer eller mindre hundträning på sikt?
  • En del tycker att bedömningen på mästerskap och rankingtävlingar kan vara hårdare än ”vanligt” – men för mig är det helt ologiskt eftersom vi utgår från samma regelbok. Sen är man såklart mer fokuserad på ett mästerskap – mer noggrann med att äta/dricka rätt och troligen har man även tagit ledigt från jobbet dagen innan för att hinna gå igenom programmet och genrepa sina placeringar. DET gör säkert viss skillnad. Många tar del av just denna bedömning (såväl andra domare som tävlande på väg upp) och det är viktigt att tänka på vad som händer med motivationen i stort – hur vi påverkar och vad vi förmedlar.


Vid regelkonferensen 2014 föreslog jag och andra att om det internationella regelverket tvingar oss att acceptera att  betyg 8 ska motsvara excellent så måste nivåerna för uppflyttning och 1:a pris ändras (idag krävs 8:or i snitt). Jag ser fram emot att ta del i tolkningsarbetet – och jag tycker att det är strongt av SBK att även ta med oss som röstade nej till internationella regler i referensgruppen. I denna fas när beslutet är taget, så väljer jag förstås att tro att det går att få fram en bra slutprodukt av det hela.

Min första tanke när jag blev ombedd att vara landets domarrepresentant i Nordiska var att tacka nej. Jag kan inte döma rättvist om jag huvudsakligen ska använda mittendelen av blocket  - så skicklig är jag inte. Och jag är inte beredd att ändra mig heller, utifrån argumenten ovan. Till svar fick jag beskedet att de vill att jag ska döma som jag gjorde på SM 2014 – dvs känna mig helt fri att använda alla siffrorna - och att främsta skälet för att jag blev utvald var att jag hade integritet för att stå för min bedömning och hålla en jämn linje.

Vilken ära – och vilken möjlighet!  Framförallt vill jag döma rättvist - och jag tror alltså att den chansen är störst om man vågar använda  hela betygsskalan. För mig ligger inte domarutmaningen i att vara den som ser mest och dömer hårdast, vilket tyvärr verkar vara lite av en trend just nu - inte minst på Z:at. (Jag tror inte att det finns någon folkgrupp i hela världen som kan lägga så mycket tankekraft på hur man kan svänga runt en kon, som lydnadsfolket:-))

  En tanke jag har är att undvika att se de andra domarnas betyg under hela tävlingen. Jag är helt säker på att man skulle påverkas på ett omedvetet plan av att märka att man hela tiden ligger under eller över de andra – och då riskerar man att ändra sig under tävlingens gång, vilket förstås blir allt annat än rättvist. Jag får väl antingen vända mig om, då vi ska visa skyltarna, eller helt enkelt blunda:-) Att döma är inte så olikt att tävla – in i bubblan, fokus här och nu – och gör din grej.

Jag har förstått att det finns många starka åsikter om lydnaden just nu, vilka framförallt kommer till uttryck på Facebook. Förhoppningsvis engagerar sig dessa personer även i det praktiska arbetet. Vi behöver fylla på med både domare och tävlingsledare och har man starka och säkra åsikter om bättre alternativ för bedömning och upplägg så är det ju bara att köra. Motivationen kommer tillbaka när man känner att ansträngning gör skillnad i praktiken!

Avslutningsvis vill jag tacka ägare och valpköpare på Kennel Lann Morian för att ni var så snälla och flyttade ert kennelläger så att jag kunde tacka ja till detta. Ser fram emot att träffa er lite tidigare i höst istället!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »
"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »