jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 01

 På senare tid har jag fått flera frågor från kursdeltagare och andra bekanta som vill ha hjälp med att välja "rätt" hund. Jag tror att det har att göra med att vi ofta uttrycker sådan tacksamhet över Pingu.

Matchningen mellan människo- och hundindivider är ett särskilt viktigt tema inom resurshundsbiten. Inom det fältet är jag  en stark förespråkare för att fokusera personlighet framför tränings-resultat. (Ja, det där är ett helt eget tema som man bland annat kan läsa om här :-)

Tillbaka till hundsporten - har grunnat på om det är lätt hänt att fokusera helt fel i ambitionen att hitta helt rätt. Istället för att utgå från sig själv, så kanske man omedvetet följer trender och sneglar på vad som ger framgång för andra.

Jag tror att den största framgångsfaktorn för ett väl sammansvetsat tävlingsteam är att man trivs ihop i stort. Att hunden  matchar min personlighet och att jag i gengäld kan erbjuda en vardag där hunden har chans att må bra och vara sig själv.

Vi är väldigt nöjda och tacksamma för den lilla trio vi har nu, men vi har ingen aning om hur respektive hund hade fungerat i andra sammanhang. Utan får eller andra vallningsmöjligheter,  med långa stunder av ensamhet under dagarna eller i en annan flockkonstellation - det hade säkert kunnat fungera, men det är inte säkert att vi hade upplevt våra hundar som vi upplever dem idag. I ett annat skede i livet är jag kanske mycket lyckligare med en hund som är framavlad för sällskap, även om jag har kvar mina tävlingsambitioner.

Förra veckan var vi uppe i fjällen med goda vänner och då blev detta så påtagligt. Under Pingus och min första tur på längdskidor tillsammans så bara vi gled iväg. Jag fick alldeles lagom draghjälp av Pingus 15 kilo och kände mig helt trygg i att kunna bromsa henne med ett lågt "ap-ap" vilket gjorde att jag vågade åka fort, trots att jag inte är så van skidåkare. Och denna känsla har återkommit regelbundet sedan vi fick hem henne - hon passar så bra för oss. I vårt liv. Just nu.

Pingu har aldrig varit i fjällen innan, men allt var så enkelt ändå. Dela bagageutymme med två hundkompisar på vägen upp var inga som helst problem varken för henne eller Ruffe. (I-or hade lyxweekend hos mina föräldrar, för att vi skulle kunna åka alla i en bil. Valet föll på honom då vi tror att han är den i gänget som uppskattar fjälläventyren minst och uppmärksamheten som stadshund mest:-) )
 

Ruffe fick bra dragträning med Fredrik som de nog kan ha nytta av här hemma i  kickbike-träningen (Ruffe är fortfarande inte helt färdig med sina säkerhetsanalyser kring den träningsformen:-)

Han utmärkte sig nog lite i längdspåret som draghund med jacka, men föregående dag fick han köldkramp i ena tassen. Vi vet inte om han därefter slängde ut med de andra tre tassarna i förebyggande syfte, eller om han trots att det inte var sådär jättekallt lyckades drabbas av köldkramp i allihop samtidigt :-)

Tur att han hunnit få sin nya fina reglerbara dragsele - då kunde vi enkelt justera så att den passade även över jackan:-)

Tyvärr är det ju trots allt så att det där med att välja "rätt" hund inte helt ligger i ens egna händer. Varje individ har en unik personlighet och ingen vet vad man får när man hämtar en liten valp på åtta veckor. Kanske är detta det allra svåraste inom hundsport för oss som verkligen älskar våra hundar - man byter liksom inte bara bort sin hund även om den inte blev det man har tänkt sig. För de flesta av oss är hundens roll som tränings- eller tävlingskamrat bara en liten del i något mycket större.

Och jag tror att det är det stora vi ska fokusera i valet av hund, framför tävlingsmässiga detaljer som tempo och rörelsemönster. Passar vi bra tillsammans så blir vi bra tillsammans!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, tävling

 Lampor i fönstren istället för ljusstakar. Vardagsrummet känns rymligt när den stora vida granen slängst ut. Köket känns rent utan det extra pyntet.

Från och med idag är allt som vanligt. Julen - ett välkommet inslag i vintermörket, men vardagen ändå så välkommen.

Välmående i vardagen ger chans att njuta av helgen. Längtan från en tråkig vardag till en befriande helg, kan snarare resultera i stress och besvikelse.

Att arbeta för att få semester - så många dagar till spillo och så  få dagar för njutning. Arbete med trivsel ger så mycket mer.  

Det är i vardagen som guldkanten och lyxen gör störst nytta. Rutiner för välmående - så mycket viktigare under vardagen än under helgen. Vanor som ger oss det mesta av det dagen har att erbjuda. Vardagarna är trots allt flest - och just därför är de så mycket viktigare.

Viktigaste uppgiften för det nyss inledda året - bibehålla vardagen till en stund att trivas i och en plats att längta till.

Detaljer från helgens bästa ger guldkant åt den vanliga, viktiga vardagen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson

Insikterna i föregående inlägg och 2014 års bloggande om tid och livsval inspirerade mig att skriva en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014. Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

”Det här är min tävling. Jag är inte den som letar trender och vill gå i andras fotspår. Jag vill trampa upp min egen stig. Om inte jag litar på min känsla – vem ska då göra det?

Jag går in i bubblan tillsammans med min hund. Här finns bara plats för oss två. Det som tidigare splittrat mitt fokus  finns inte längre kvar. Det här är min tävling. Inte din. Jag ser till att skalet på bubblan är så hårt att negativa tankar och åsikter inte når in. Jag sätter all tillit till mig och min hund. Det här är vårt. Jag litar på oss.

Inget av det som kan gå fel skrämmer. Jag gör precis det jag vill och riktningen är utstakad. Det är upp till mig nu.

Jag är stolt över det jag gör. Ingen kan klanka ner på mig. Jag står upp för de vägval jag gör. När andra blir osäkra sträcker jag på mig. När andra ältar det gamla, fokuserar jag på det kommande. När andra säger att det inte går, envisas jag med att hitta nya vägar. Det enda som kan stoppa mig är att göra ingenting.

Allt går inte som jag tänkt, men i varje miss finns kunskap som kommer ta mig framåt. Varje bakslag väcker revanschlust som kommer att få mig att träna mer och bättre. Det finns inget som kan knäcka oss. Medgång peppar och motgång bygger. Jag är stolt över det vi har tillsammans, jag och min hund.   

Det som har hänt är inte avgörande, utan det är det som händer nu som spelar roll. Jag är och presterar i nuet.

Jag har bestämt mig för att prioritera tid för det jag älskar. Jag vill känna stolthet över det jag gör. Jag vet vart jag är på väg och jag tänker ta mig den tid som krävs för att nå dit. Skuldbelägger du mig för att inte räcka till så kommer jag att ta avstånd. Min tid vill jag använda för att skapa, inte för att försvara eller ursäkta. Jag vill leva fullt ut, inte kompromissa.

Jag ska uppnå det jag har kapacitet för. Jag har drivet och viljan.  Allt jag behöver finns tillgängligt. Min uppgift är att tillåta mig. Att följa hjärtat med passion och stolthet.

Det här är min tid. Min hund. Det här är min tävling.”

Ovanstående text är en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014.

Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

Tack Olof för vänlig tillåtelse att använda din text!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling
Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat. Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat.

Inom Arbete med hund undervisar jag bland annat i entreprenörskap (hundifierat, så klart!) och har peppat eleverna att göra fina och lättlästa hemsidor. Blev i och med detta påmind om att det var dags för en uppfräschning av min egen sida -  och det hela slutade med att det blev en helt ny.

Orsaken till att det blev en helt ny sida är att skolans sida ligger hos Hemsida24 och under arbetet med den har jag blivit alltmer sugen på att byta leverantör. Tur att man saknar förstånd för att inse hur lång tid det tar att sålla och lägga över material :-)

När det gäller vår egen hundträning så finns en summering av året som gått, tillsammans med lite framtidsplaner på hundarnas egna sidor, som du hittar här

Gott Nytt År!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det blev ett rikt år. Rikt på innehåll, rikt på framgångar och rikt på insikter. Rikt på reflektioner kring liv och vardag. Men också rikt på prioriteringar, bortval och gränser runt det egna.

Mycket arbete och en del stress, men stressen kom ur annat. Övertiden räckte inte till för ambitionen. Fritiden räckte inte till för andras ambitioner.  Träning i att säga nej frigjorde tid för den träning som styrdes av viljan.

Tuff period men också en hållplats för en stunds betraktelse av det runt omkring. Avvaktan i att bjuda till och ställa upp, för att se vem som tar över rodret. Många avvaktande, men de förhandstippade och någon mer. Intressanta insikter kring för vems skull.

Ett slut på jakten för att bocka av det förväntade. En början på guldkantad vardag där tiden och energin räcker till. Mer spontanitet och fler besök på rätt platser. Fler svar styrda av magkänsla.

Mer av det som känns bra. Mindre av det påtvingade. Stolthet och full hängivelse, framför ursäktande och känsla av otillräcklighet.  Fler mjuka mular. Färre näsor i blöt.

Många tankar och frågor kring tiden. Ett enda tydligt svar. Det är nu det pågår. Det är nu det gäller. Inga insatser att bocka av på fiktiva listor för ett bättre sedan. Ett bättre sedan bygger på lycka nu.  

Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående. Rikt på det önskade.

Egentligen finns den där. Tillvaron precis som önskad. Den som är så bra, men inte för bra. Till för att upplevas, inte gömmas. På den saknade pusselbiten står det ”kör”.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Senaste kommentarer

2015 > 01

 På senare tid har jag fått flera frågor från kursdeltagare och andra bekanta som vill ha hjälp med att välja "rätt" hund. Jag tror att det har att göra med att vi ofta uttrycker sådan tacksamhet över Pingu.

Matchningen mellan människo- och hundindivider är ett särskilt viktigt tema inom resurshundsbiten. Inom det fältet är jag  en stark förespråkare för att fokusera personlighet framför tränings-resultat. (Ja, det där är ett helt eget tema som man bland annat kan läsa om här :-)

Tillbaka till hundsporten - har grunnat på om det är lätt hänt att fokusera helt fel i ambitionen att hitta helt rätt. Istället för att utgå från sig själv, så kanske man omedvetet följer trender och sneglar på vad som ger framgång för andra.

Jag tror att den största framgångsfaktorn för ett väl sammansvetsat tävlingsteam är att man trivs ihop i stort. Att hunden  matchar min personlighet och att jag i gengäld kan erbjuda en vardag där hunden har chans att må bra och vara sig själv.

Vi är väldigt nöjda och tacksamma för den lilla trio vi har nu, men vi har ingen aning om hur respektive hund hade fungerat i andra sammanhang. Utan får eller andra vallningsmöjligheter,  med långa stunder av ensamhet under dagarna eller i en annan flockkonstellation - det hade säkert kunnat fungera, men det är inte säkert att vi hade upplevt våra hundar som vi upplever dem idag. I ett annat skede i livet är jag kanske mycket lyckligare med en hund som är framavlad för sällskap, även om jag har kvar mina tävlingsambitioner.

Förra veckan var vi uppe i fjällen med goda vänner och då blev detta så påtagligt. Under Pingus och min första tur på längdskidor tillsammans så bara vi gled iväg. Jag fick alldeles lagom draghjälp av Pingus 15 kilo och kände mig helt trygg i att kunna bromsa henne med ett lågt "ap-ap" vilket gjorde att jag vågade åka fort, trots att jag inte är så van skidåkare. Och denna känsla har återkommit regelbundet sedan vi fick hem henne - hon passar så bra för oss. I vårt liv. Just nu.

Pingu har aldrig varit i fjällen innan, men allt var så enkelt ändå. Dela bagageutymme med två hundkompisar på vägen upp var inga som helst problem varken för henne eller Ruffe. (I-or hade lyxweekend hos mina föräldrar, för att vi skulle kunna åka alla i en bil. Valet föll på honom då vi tror att han är den i gänget som uppskattar fjälläventyren minst och uppmärksamheten som stadshund mest:-) )
 

Ruffe fick bra dragträning med Fredrik som de nog kan ha nytta av här hemma i  kickbike-träningen (Ruffe är fortfarande inte helt färdig med sina säkerhetsanalyser kring den träningsformen:-)

Han utmärkte sig nog lite i längdspåret som draghund med jacka, men föregående dag fick han köldkramp i ena tassen. Vi vet inte om han därefter slängde ut med de andra tre tassarna i förebyggande syfte, eller om han trots att det inte var sådär jättekallt lyckades drabbas av köldkramp i allihop samtidigt :-)

Tur att han hunnit få sin nya fina reglerbara dragsele - då kunde vi enkelt justera så att den passade även över jackan:-)

Tyvärr är det ju trots allt så att det där med att välja "rätt" hund inte helt ligger i ens egna händer. Varje individ har en unik personlighet och ingen vet vad man får när man hämtar en liten valp på åtta veckor. Kanske är detta det allra svåraste inom hundsport för oss som verkligen älskar våra hundar - man byter liksom inte bara bort sin hund även om den inte blev det man har tänkt sig. För de flesta av oss är hundens roll som tränings- eller tävlingskamrat bara en liten del i något mycket större.

Och jag tror att det är det stora vi ska fokusera i valet av hund, framför tävlingsmässiga detaljer som tempo och rörelsemönster. Passar vi bra tillsammans så blir vi bra tillsammans!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, tävling

 Lampor i fönstren istället för ljusstakar. Vardagsrummet känns rymligt när den stora vida granen slängst ut. Köket känns rent utan det extra pyntet.

Från och med idag är allt som vanligt. Julen - ett välkommet inslag i vintermörket, men vardagen ändå så välkommen.

Välmående i vardagen ger chans att njuta av helgen. Längtan från en tråkig vardag till en befriande helg, kan snarare resultera i stress och besvikelse.

Att arbeta för att få semester - så många dagar till spillo och så  få dagar för njutning. Arbete med trivsel ger så mycket mer.  

Det är i vardagen som guldkanten och lyxen gör störst nytta. Rutiner för välmående - så mycket viktigare under vardagen än under helgen. Vanor som ger oss det mesta av det dagen har att erbjuda. Vardagarna är trots allt flest - och just därför är de så mycket viktigare.

Viktigaste uppgiften för det nyss inledda året - bibehålla vardagen till en stund att trivas i och en plats att längta till.

Detaljer från helgens bästa ger guldkant åt den vanliga, viktiga vardagen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson

Insikterna i föregående inlägg och 2014 års bloggande om tid och livsval inspirerade mig att skriva en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014. Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

”Det här är min tävling. Jag är inte den som letar trender och vill gå i andras fotspår. Jag vill trampa upp min egen stig. Om inte jag litar på min känsla – vem ska då göra det?

Jag går in i bubblan tillsammans med min hund. Här finns bara plats för oss två. Det som tidigare splittrat mitt fokus  finns inte längre kvar. Det här är min tävling. Inte din. Jag ser till att skalet på bubblan är så hårt att negativa tankar och åsikter inte når in. Jag sätter all tillit till mig och min hund. Det här är vårt. Jag litar på oss.

Inget av det som kan gå fel skrämmer. Jag gör precis det jag vill och riktningen är utstakad. Det är upp till mig nu.

Jag är stolt över det jag gör. Ingen kan klanka ner på mig. Jag står upp för de vägval jag gör. När andra blir osäkra sträcker jag på mig. När andra ältar det gamla, fokuserar jag på det kommande. När andra säger att det inte går, envisas jag med att hitta nya vägar. Det enda som kan stoppa mig är att göra ingenting.

Allt går inte som jag tänkt, men i varje miss finns kunskap som kommer ta mig framåt. Varje bakslag väcker revanschlust som kommer att få mig att träna mer och bättre. Det finns inget som kan knäcka oss. Medgång peppar och motgång bygger. Jag är stolt över det vi har tillsammans, jag och min hund.   

Det som har hänt är inte avgörande, utan det är det som händer nu som spelar roll. Jag är och presterar i nuet.

Jag har bestämt mig för att prioritera tid för det jag älskar. Jag vill känna stolthet över det jag gör. Jag vet vart jag är på väg och jag tänker ta mig den tid som krävs för att nå dit. Skuldbelägger du mig för att inte räcka till så kommer jag att ta avstånd. Min tid vill jag använda för att skapa, inte för att försvara eller ursäkta. Jag vill leva fullt ut, inte kompromissa.

Jag ska uppnå det jag har kapacitet för. Jag har drivet och viljan.  Allt jag behöver finns tillgängligt. Min uppgift är att tillåta mig. Att följa hjärtat med passion och stolthet.

Det här är min tid. Min hund. Det här är min tävling.”

Ovanstående text är en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014.

Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

Tack Olof för vänlig tillåtelse att använda din text!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling
Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat. Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat.

Inom Arbete med hund undervisar jag bland annat i entreprenörskap (hundifierat, så klart!) och har peppat eleverna att göra fina och lättlästa hemsidor. Blev i och med detta påmind om att det var dags för en uppfräschning av min egen sida -  och det hela slutade med att det blev en helt ny.

Orsaken till att det blev en helt ny sida är att skolans sida ligger hos Hemsida24 och under arbetet med den har jag blivit alltmer sugen på att byta leverantör. Tur att man saknar förstånd för att inse hur lång tid det tar att sålla och lägga över material :-)

När det gäller vår egen hundträning så finns en summering av året som gått, tillsammans med lite framtidsplaner på hundarnas egna sidor, som du hittar här

Gott Nytt År!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det blev ett rikt år. Rikt på innehåll, rikt på framgångar och rikt på insikter. Rikt på reflektioner kring liv och vardag. Men också rikt på prioriteringar, bortval och gränser runt det egna.

Mycket arbete och en del stress, men stressen kom ur annat. Övertiden räckte inte till för ambitionen. Fritiden räckte inte till för andras ambitioner.  Träning i att säga nej frigjorde tid för den träning som styrdes av viljan.

Tuff period men också en hållplats för en stunds betraktelse av det runt omkring. Avvaktan i att bjuda till och ställa upp, för att se vem som tar över rodret. Många avvaktande, men de förhandstippade och någon mer. Intressanta insikter kring för vems skull.

Ett slut på jakten för att bocka av det förväntade. En början på guldkantad vardag där tiden och energin räcker till. Mer spontanitet och fler besök på rätt platser. Fler svar styrda av magkänsla.

Mer av det som känns bra. Mindre av det påtvingade. Stolthet och full hängivelse, framför ursäktande och känsla av otillräcklighet.  Fler mjuka mular. Färre näsor i blöt.

Många tankar och frågor kring tiden. Ett enda tydligt svar. Det är nu det pågår. Det är nu det gäller. Inga insatser att bocka av på fiktiva listor för ett bättre sedan. Ett bättre sedan bygger på lycka nu.  

Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående. Rikt på det önskade.

Egentligen finns den där. Tillvaron precis som önskad. Den som är så bra, men inte för bra. Till för att upplevas, inte gömmas. På den saknade pusselbiten står det ”kör”.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

2015 > 01

 På senare tid har jag fått flera frågor från kursdeltagare och andra bekanta som vill ha hjälp med att välja "rätt" hund. Jag tror att det har att göra med att vi ofta uttrycker sådan tacksamhet över Pingu.

Matchningen mellan människo- och hundindivider är ett särskilt viktigt tema inom resurshundsbiten. Inom det fältet är jag  en stark förespråkare för att fokusera personlighet framför tränings-resultat. (Ja, det där är ett helt eget tema som man bland annat kan läsa om här :-)

Tillbaka till hundsporten - har grunnat på om det är lätt hänt att fokusera helt fel i ambitionen att hitta helt rätt. Istället för att utgå från sig själv, så kanske man omedvetet följer trender och sneglar på vad som ger framgång för andra.

Jag tror att den största framgångsfaktorn för ett väl sammansvetsat tävlingsteam är att man trivs ihop i stort. Att hunden  matchar min personlighet och att jag i gengäld kan erbjuda en vardag där hunden har chans att må bra och vara sig själv.

Vi är väldigt nöjda och tacksamma för den lilla trio vi har nu, men vi har ingen aning om hur respektive hund hade fungerat i andra sammanhang. Utan får eller andra vallningsmöjligheter,  med långa stunder av ensamhet under dagarna eller i en annan flockkonstellation - det hade säkert kunnat fungera, men det är inte säkert att vi hade upplevt våra hundar som vi upplever dem idag. I ett annat skede i livet är jag kanske mycket lyckligare med en hund som är framavlad för sällskap, även om jag har kvar mina tävlingsambitioner.

Förra veckan var vi uppe i fjällen med goda vänner och då blev detta så påtagligt. Under Pingus och min första tur på längdskidor tillsammans så bara vi gled iväg. Jag fick alldeles lagom draghjälp av Pingus 15 kilo och kände mig helt trygg i att kunna bromsa henne med ett lågt "ap-ap" vilket gjorde att jag vågade åka fort, trots att jag inte är så van skidåkare. Och denna känsla har återkommit regelbundet sedan vi fick hem henne - hon passar så bra för oss. I vårt liv. Just nu.

Pingu har aldrig varit i fjällen innan, men allt var så enkelt ändå. Dela bagageutymme med två hundkompisar på vägen upp var inga som helst problem varken för henne eller Ruffe. (I-or hade lyxweekend hos mina föräldrar, för att vi skulle kunna åka alla i en bil. Valet föll på honom då vi tror att han är den i gänget som uppskattar fjälläventyren minst och uppmärksamheten som stadshund mest:-) )
 

Ruffe fick bra dragträning med Fredrik som de nog kan ha nytta av här hemma i  kickbike-träningen (Ruffe är fortfarande inte helt färdig med sina säkerhetsanalyser kring den träningsformen:-)

Han utmärkte sig nog lite i längdspåret som draghund med jacka, men föregående dag fick han köldkramp i ena tassen. Vi vet inte om han därefter slängde ut med de andra tre tassarna i förebyggande syfte, eller om han trots att det inte var sådär jättekallt lyckades drabbas av köldkramp i allihop samtidigt :-)

Tur att han hunnit få sin nya fina reglerbara dragsele - då kunde vi enkelt justera så att den passade även över jackan:-)

Tyvärr är det ju trots allt så att det där med att välja "rätt" hund inte helt ligger i ens egna händer. Varje individ har en unik personlighet och ingen vet vad man får när man hämtar en liten valp på åtta veckor. Kanske är detta det allra svåraste inom hundsport för oss som verkligen älskar våra hundar - man byter liksom inte bara bort sin hund även om den inte blev det man har tänkt sig. För de flesta av oss är hundens roll som tränings- eller tävlingskamrat bara en liten del i något mycket större.

Och jag tror att det är det stora vi ska fokusera i valet av hund, framför tävlingsmässiga detaljer som tempo och rörelsemönster. Passar vi bra tillsammans så blir vi bra tillsammans!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, tävling

 Lampor i fönstren istället för ljusstakar. Vardagsrummet känns rymligt när den stora vida granen slängst ut. Köket känns rent utan det extra pyntet.

Från och med idag är allt som vanligt. Julen - ett välkommet inslag i vintermörket, men vardagen ändå så välkommen.

Välmående i vardagen ger chans att njuta av helgen. Längtan från en tråkig vardag till en befriande helg, kan snarare resultera i stress och besvikelse.

Att arbeta för att få semester - så många dagar till spillo och så  få dagar för njutning. Arbete med trivsel ger så mycket mer.  

Det är i vardagen som guldkanten och lyxen gör störst nytta. Rutiner för välmående - så mycket viktigare under vardagen än under helgen. Vanor som ger oss det mesta av det dagen har att erbjuda. Vardagarna är trots allt flest - och just därför är de så mycket viktigare.

Viktigaste uppgiften för det nyss inledda året - bibehålla vardagen till en stund att trivas i och en plats att längta till.

Detaljer från helgens bästa ger guldkant åt den vanliga, viktiga vardagen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson Minuterna innan planentré, 10/1. Foto: Sandra Berntsson

Insikterna i föregående inlägg och 2014 års bloggande om tid och livsval inspirerade mig att skriva en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014. Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

”Det här är min tävling. Jag är inte den som letar trender och vill gå i andras fotspår. Jag vill trampa upp min egen stig. Om inte jag litar på min känsla – vem ska då göra det?

Jag går in i bubblan tillsammans med min hund. Här finns bara plats för oss två. Det som tidigare splittrat mitt fokus  finns inte längre kvar. Det här är min tävling. Inte din. Jag ser till att skalet på bubblan är så hårt att negativa tankar och åsikter inte når in. Jag sätter all tillit till mig och min hund. Det här är vårt. Jag litar på oss.

Inget av det som kan gå fel skrämmer. Jag gör precis det jag vill och riktningen är utstakad. Det är upp till mig nu.

Jag är stolt över det jag gör. Ingen kan klanka ner på mig. Jag står upp för de vägval jag gör. När andra blir osäkra sträcker jag på mig. När andra ältar det gamla, fokuserar jag på det kommande. När andra säger att det inte går, envisas jag med att hitta nya vägar. Det enda som kan stoppa mig är att göra ingenting.

Allt går inte som jag tänkt, men i varje miss finns kunskap som kommer ta mig framåt. Varje bakslag väcker revanschlust som kommer att få mig att träna mer och bättre. Det finns inget som kan knäcka oss. Medgång peppar och motgång bygger. Jag är stolt över det vi har tillsammans, jag och min hund.   

Det som har hänt är inte avgörande, utan det är det som händer nu som spelar roll. Jag är och presterar i nuet.

Jag har bestämt mig för att prioritera tid för det jag älskar. Jag vill känna stolthet över det jag gör. Jag vet vart jag är på väg och jag tänker ta mig den tid som krävs för att nå dit. Skuldbelägger du mig för att inte räcka till så kommer jag att ta avstånd. Min tid vill jag använda för att skapa, inte för att försvara eller ursäkta. Jag vill leva fullt ut, inte kompromissa.

Jag ska uppnå det jag har kapacitet för. Jag har drivet och viljan.  Allt jag behöver finns tillgängligt. Min uppgift är att tillåta mig. Att följa hjärtat med passion och stolthet.

Det här är min tid. Min hund. Det här är min tävling.”

Ovanstående text är en hundifierad variant av en av de bästa texter jag läst – Olof Röhlanders ”Min tid - mitt liv”, publicerad på olofrohlander.se den 27 dec, 2014.

Olofs veckobrev, föreläsningar och böcker rekommenderas varmt till alla som är intresserade av personlig utveckling och mental träning.

Tack Olof för vänlig tillåtelse att använda din text!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Sandra Berntsson Foto: Sandra Berntsson

Helgens två tävlingsstarter gav viktiga insikter. Trots att vi inte uppnådde de poäng jag siktat på och trots att vi tycks ha fått ett nytt problem som kan ta lite tid att lösa, så åkte jag och Pingu hem som ett ännu starkare team.

På tävlingarna fanns flera duktiga ekipage och många fina utföranden levererades. Talang-gruppen var på plats, så vi var många som siktade högt. Under mina egna utföranden på plan kände jag en enorm stolthet, trots att vi resultatmässigt var medelmåttiga. Jag ringde hem och sa att vi nog kan ha klarat ett förstapris igen trots nolla på vittringen, för resten gick så bra. När jag sedan såg poängen trodde jag att de räknat fel (vi var 16,5 poäng från förstapris J).

Där fanns flera utföranden både före och efter vår start som var tekniskt mycket bättre. Ändå den där märkliga känslan av stolthet.  

När tävlingsledaren under sitt i grupp öppnade dörren och sa att jag skulle kalla på min hund så tänkte jag direkt att hon sett fel på border collie. Innan jag hann kalla kom Pingu smygande och då var nästa tanke ”vem har skrämt upp henne”. Hann dock se att de andra tre satt stabilt innan dörren stängdes. Fick lägga band på mig för att inte krama om Pingu alltför mycket – det är ju såklart ingen bra erfarenhet till nästa start att man blir tokbelönad om man följer efter apan:-/

Pingu såg så olycklig ut och min kärlek till henne blev om möjligt ännu starkare. Jag kände inte den minsta irritation mot min lilla träningskamrat. Däremot blev jag såklart konfunderad då detta aldrig inträffat vare sig på träning eller tävling. Eftersom jag inte hade en aning om orsak och inte ville orsaka mer osäkerhet varken hos Pingu eller medtävlandes hundar valde jag att avstå platsen. Det var förvånansvärt lätt att tänka om och sätta nya mål för dagen där jag skulle ta chansen att arbeta med gårdagens miss, vittringen, tillika vår stora svaghet generellt.

Jag kan förvånas lite av mina känslor och tankar. Fokus på det långsiktiga målet avtog inte det minsta. Kände förvånansvärt liten besvikelse trots att jag hade höga förhoppningar för dessa dagar. Konstigt nog infann sig en känsla av att vi är ännu starkare nu än vad vi var i förrgår.

Glädjen över dirigeringsmomenten var hög. Trots noggrann bedömning lyckades vi kamma hem 9,5 både på rutan och dirigeringsapporteringen, följt av en 10:a på hoppapporten. Rutan var, utifrån min målbild, en av våra snyggaste någonsin och detta under dag två, med mycket publik och andra ringar intill. Fria följet kändes kanon båda dagarna. Inga ljud och inte ett enda kontaktsläpp. Bra känsla rakt igenom.

Genom Pingu lär jag känna en ny sida av mig själv. En vinnarskalle som ibland har skapat en oro för att jag ska bli någon jag inte vill vara. Och det var nog detta som kändes så ofantligt bra i helgen – min känsla för missarna. Kände ett stort lugn i att hantera dem konstruktivt. Att våga göra små vittringsövningar inne i hallen före start som med all sannolikhet såg väldigt märkliga ut, men som fick oss att uppnå målet med en korrekt utförd vittring dag två.

Stoltheten sitter inte i att vi skulle vara bättre eller säkrare än snittet. Stoltheten sitter i insikten om att min tilltro till vår förmåga är väldigt stark. Kärleken till våra hundar är – även när det gäller – långt mycket starkare än de där poängen som jag tror att jag åker till tävlingen för.

Missarna ger information, men ingen stress och inget tvivel. Att få träna mer och tävla mer är inget negativt – tvärtom en anledning att göra mer av det jag älskar mest. Vilken förmån att få känna så.  

Fria följet, dag 2. Foto: Sandra Berntsson
Foto: Sandra Berntsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling

Vi har klurat ut en lite annorlunda strategi i vittringsträningen som jag tycker börjar ta oss allt närmare "rätt känsla" och säkrare utförande. Vid första anblicken kan man nog tycka att vi krånglar till det onödigt mycket - men så har det också varit en krånglig resa för oss.

Tanken med att lägga på "sitt fint" direkt efter att hon hittat rätt pinne är att minska stressen. Pingu har så gott som alltid haft alldeles för bråttom i detta moment och jag tror att det är en kombination av det tempo jag byggt upp i andra delar, samt hennes starka vilja att göra rätt som slår över i frustration när det blir svårt. Med facit i hand så skulle vi kanske inte tränat så mycket snabba gripanden och speed in i andra apporteringar, för den tanken ställer nog till det i det här momentet.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på att biten "kasta sig in till matte" kanske ska plockas bort helt emellanåt. Istället får hon gå in i en uppgift som kräver lugn och koncentration. Vi har använt just "sitt fint" för att hitta rätt aktivitetsnivå inför andra moment, framförallt dirigeringsmomenten, vilket gett fint resultat. Nu börjar hon bli såpass duktig på det så vi kanske får följa den roliga idéen från Sandra "nu får du lära henne stå på händer istället":-)


Självklart finns risken att denna metod slår över och hon blir alltför passiv eller tvekar inför ingången, men det är ju detta som är tävlingslydnad - att hitta den där perfekta balansen, att stärka en tanke, men inte för mycket och sen få precis lagom av allt när det verkligen gäller.

På dagens tävling såg nog vårt vittringsupplägg väldigt märkligt ut - både under uppvärmning och sedan strategin på plan. Vi fick en bra chans till träningstävling då  hon i sitt i grupp helt otippat kom smygande efter mig. Eftersom jag inte alls visste vad som föranlett detta valde vi att även avstå platsen och därmed var ju alla chanser till ett poängmässigt resultat borta. Dagen innan satt hon med betyg 10 på samma plats och fick till och med kommentarer från TL om hur fint hon suttit.

Vittringsträningen med Pingu har inte varit alldeles enkel. Det övergripande problemet har varit att hon haft alldeles för bråttom. Runt sommaren hade vi även problemet att Pingu - då någon annan la ut apporterna- alltid sökte upp en kon först. En bieffekt av överträning av dirigeringsapportering. Tränade dessa två moment parallellt och intensivt under en period och troligen blev det en liten felkoppling "när någon annan lägger apporterna ska man alltid till en kon först". Helt rätt tanke i dirigeringsapporteringen, mindre önskvärd i vittringen:-) Under dagen och gårdagen fanns inga sådana tendenser trots att vi hade z:a-konorna runt oss och bara det känns som ett viktigt framsteg.

Vi har jobbat med detta på flera olika sätt:
- arbetat med godis samt tändstickor i glasflaskor för att träna Pingu att leta lugnt och avsluta med frysmarkering. I denna träning fick jag svart på vitt i min teori om att hon är grym på att selektera dofter om hon är i rätt aktivitetsnivå.
- ökat träning av spår och norsarbete för att få fram bättre självständighet och trygghet i att lita på sin lilla nos. En bieffekt med vallningen är att man sällan har dåligt samvete för att hunden inte fått göra något, varpå nosarbetet kan bli lidande. Det var tydligt att den var välbehövlig, då Pingu kan bli frågande och frustrerad även i uppletandet. Ibland kan all "will to please" bli en svårighet.
- lagt pinnarna supertätt och till och med i högar för att få fram ett  mer noggrant sökarbete
- och så "´sitt fint-tanken"!

Ännu mer värdefullt var att jag inte kunde se någon frustration i utförandet varken dag 1 (då hon hann gripa fel för att sedan apportera rätt) eller idag, då utförandet låg väldigt nära målbilden.

Ytterligare en viktig del för Pingu verkar vara att ha rätt blickfokus när pinnarna läggs ut. Har separat tränat in kommandot "titta", men tyvärr höll det inte riktigt i tävlingssituationen igår utan då höll hon blicken konstant på mig. Idag (bilden) vågade jag hjälpa henne lite mer med stödkommando då jag visste att jag ändå skulle bryta. Detta ska vi definitivt träna mer på då jag tror att både tankarna före, samt tankarna efter (tex sitt-fint) är en viktig del för att få fram det harmoniska utförande jag vill ha.

Tack Sandra Berntsson för fina bilder och för hjälp med vittringsklurande både inför och under tävlingsdagarna. Tack också övriga träningskamrater för tålamod och hjälp med detta moment. Låsningar både på TL och konor syntes inte alls igår och sådant går definitivt inte att träna på egen hand!

Det har tagit tid och jag har fått vända ut och in på klurandet kring detta, men den stora fördelen är att jag verkligen börjar gilla momentet. Mina första hundar, Kajsa & Mimmi, hade relativt lätt för det. Med I-or fick vi klura lite då han också kunde ha för snabba gripanden. Ruffe har också haft relativt lätt för själva nosarbetet, där är det snarare apporeringsbiten som varit svår.

Pingu har tvingat mig att träna det mycket och att våga testa nya tankar när de mer klassiska varianterna med gömma i gräs och hjälpande godisbitar inte riktigt har räckt hela vägen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning, pingu, tävling
Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat. Bästa tävlingshelgen 2014 - hela flocken tävlade, i tre olika grenar (lydnad, spår och vallning) med riktigt bra resultat.

Inom Arbete med hund undervisar jag bland annat i entreprenörskap (hundifierat, så klart!) och har peppat eleverna att göra fina och lättlästa hemsidor. Blev i och med detta påmind om att det var dags för en uppfräschning av min egen sida -  och det hela slutade med att det blev en helt ny.

Orsaken till att det blev en helt ny sida är att skolans sida ligger hos Hemsida24 och under arbetet med den har jag blivit alltmer sugen på att byta leverantör. Tur att man saknar förstånd för att inse hur lång tid det tar att sålla och lägga över material :-)

När det gäller vår egen hundträning så finns en summering av året som gått, tillsammans med lite framtidsplaner på hundarnas egna sidor, som du hittar här

Gott Nytt År!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det blev ett rikt år. Rikt på innehåll, rikt på framgångar och rikt på insikter. Rikt på reflektioner kring liv och vardag. Men också rikt på prioriteringar, bortval och gränser runt det egna.

Mycket arbete och en del stress, men stressen kom ur annat. Övertiden räckte inte till för ambitionen. Fritiden räckte inte till för andras ambitioner.  Träning i att säga nej frigjorde tid för den träning som styrdes av viljan.

Tuff period men också en hållplats för en stunds betraktelse av det runt omkring. Avvaktan i att bjuda till och ställa upp, för att se vem som tar över rodret. Många avvaktande, men de förhandstippade och någon mer. Intressanta insikter kring för vems skull.

Ett slut på jakten för att bocka av det förväntade. En början på guldkantad vardag där tiden och energin räcker till. Mer spontanitet och fler besök på rätt platser. Fler svar styrda av magkänsla.

Mer av det som känns bra. Mindre av det påtvingade. Stolthet och full hängivelse, framför ursäktande och känsla av otillräcklighet.  Fler mjuka mular. Färre näsor i blöt.

Många tankar och frågor kring tiden. Ett enda tydligt svar. Det är nu det pågår. Det är nu det gäller. Inga insatser att bocka av på fiktiva listor för ett bättre sedan. Ett bättre sedan bygger på lycka nu.  

Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående. Rikt på det önskade.

Egentligen finns den där. Tillvaron precis som önskad. Den som är så bra, men inte för bra. Till för att upplevas, inte gömmas. På den saknade pusselbiten står det ”kör”.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter