jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 04

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Läs hela inlägget »
Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Läs hela inlägget »
Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Läs hela inlägget »
Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Evaldsson Foto: Maria Evaldsson

Vi har efter mycket vånda bestämt oss - Pingu kommer att flytta.

Det känns inte rätt mot de andra hundarna att låta henne få så mycket uppmärksamhet. Visserligen är vi noggranna med att ge alla meningsfull aktivering och regelbunden träning, men det har ju ändå blivit Pingu som prioriterats när vi har chans till träning på nya platser, med nya får eller med kommendering. Detsamma gäller inlägg på facebook eller här i bloggen - det är lätt till att det handlar mest om henne då hon tävlas mest.  Vi tror att hundar känner sådant och vill inte riskera att de blir deprimerade.  Kanske är det överdrivet, men om inte annat finns det risk att andra stör sig på orättvis hundhantering. Därför tar vi detta beslut medan det ännu finns tid att göra annorlunda.

Beslutet stödjs också av att det känns viktigt för oss att sluta på topp, samtidigt som Pingu troligen har mer att ge.  Lydnadschampionatet och troligt kval till unghundcscupen är stora mål vi nu uppnått. Vi vill inte gå upp en division till där vi kan riskera att drabbas av avundsjuka eller missunnsamhet. Bättre att Pingu får komma till en förare som är mer hårdhudad och därmed förvaltar materialet på ett bättre sätt.

Om du är intresserad eller vet någon annan som kan erbjuda ett bra hem så hör av dig. Möjligheter för regelbunden vallning är ett krav och givetvis känns det även roligt om hon tävlas vidare i lydnaden.

Då detta är lite känsligt så vill jag inte ha några kommentarer på Facebook utan skriv hellre här på sidan. Tack.

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2015 > 04

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Läs hela inlägget »
Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Läs hela inlägget »
Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Läs hela inlägget »
Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Evaldsson Foto: Maria Evaldsson

Vi har efter mycket vånda bestämt oss - Pingu kommer att flytta.

Det känns inte rätt mot de andra hundarna att låta henne få så mycket uppmärksamhet. Visserligen är vi noggranna med att ge alla meningsfull aktivering och regelbunden träning, men det har ju ändå blivit Pingu som prioriterats när vi har chans till träning på nya platser, med nya får eller med kommendering. Detsamma gäller inlägg på facebook eller här i bloggen - det är lätt till att det handlar mest om henne då hon tävlas mest.  Vi tror att hundar känner sådant och vill inte riskera att de blir deprimerade.  Kanske är det överdrivet, men om inte annat finns det risk att andra stör sig på orättvis hundhantering. Därför tar vi detta beslut medan det ännu finns tid att göra annorlunda.

Beslutet stödjs också av att det känns viktigt för oss att sluta på topp, samtidigt som Pingu troligen har mer att ge.  Lydnadschampionatet och troligt kval till unghundcscupen är stora mål vi nu uppnått. Vi vill inte gå upp en division till där vi kan riskera att drabbas av avundsjuka eller missunnsamhet. Bättre att Pingu får komma till en förare som är mer hårdhudad och därmed förvaltar materialet på ett bättre sätt.

Om du är intresserad eller vet någon annan som kan erbjuda ett bra hem så hör av dig. Möjligheter för regelbunden vallning är ett krav och givetvis känns det även roligt om hon tävlas vidare i lydnaden.

Då detta är lite känsligt så vill jag inte ha några kommentarer på Facebook utan skriv hellre här på sidan. Tack.

Läs hela inlägget »

2015 > 04

Temat i rubriken har jag skrivit om många gånger - och de flesta som tränat för mig, eller hört mig prata om tävlingspsykologi, har nog hört mina tankar om vikten av att se sin hund som en medspelare istället för en motspelare.

I detta finns strategiska argument (det sägs att lag med spelare som försöker göra varandra bra lyckas bättre än de som sysslar med motsatsen:-) men jag tycker också att de djuretiska aspekterna är viktiga.

Tyvärr ser man ofta folk på tävling som i sitt missnöje över resultatet tillskriver hunden dåliga (mänskliga) egenskaper som att den skulle ignorera, "passa på att jävlas" , eller slarva. Jag har länge velat se detta som ren okunskap, men samtidigt hör man dessa uttalanden från många som borde veta så mycket bättre.

För drygt ett par veckor sedan märkte jag att min häst inte var som vanligt på ridturen. Han ville inte trava. Jag försökte förstås mana på honom lite extra, men då det inte gav respons satt jag av och kollade hovarna. Inget som fastnat, så jag satt upp igen och han kändes fortsatt slö och trött, så vi skrittade resten av rundan. Min första tanke var att jag kanske var dum som red ut vid fodringstiden; han ville förmodligen hem och äta. När vi vände hemåt och känslan bestod, så förstod jag att detta inte var orsaken.

Red ut efter ett par dagar igen, med samma resultat. Höll såklart lite extra koll på honom och såg bland annat att han gick in i stallet och la sig mitt på dagen - inte alls likt honom. Tempade (ingen feber), bokade hovslagaren  tidigare än planerat och fick god veterinärkonsultation (tack duktiga Hanna Borg på Hallands djursjukhus för ovärderlig hjälp).  Han fick medicin för ev förkänning av fång (osäker på om jag uttrycker mig rätt här ) och blev bättre.  Men tyvärr blev han sämre igår igen - riktigt dålig kändes det som - och han fick akut smärtlindring. Efter röntgen som genomfördes idag har vi nu den ledsamma informationen att han har fång, med lindring till måttlig hovbensrotation.

Orsaken till hans beteende under ridturerna var alltså smärta. Min instintktiva känsla att inte mana på honom mer handlar inte om
kunskap (jag är ju väldigt grön på det här med häst och gör nog mängder av omedvetna "fel" när jag rider!) Det handlar snarare om ett grundantagande om att djur inte gör saker för att jävlas. Beter de sig plötsligt annorlunda eller inte presterar som vanligt, så beror det i min värld mycket troligt på att något är fel (otrygghet, smärta, att de inte förstår). Eller kanske bara en så simpel sak som att man slarvat med belöning och bibehållen förväntan.

Idag när jag stod och kramade min stora gula vän och kände hans tunga huvud på min axel, så tänkte jag på våra två sista ridturer - och jag kände då en extra stor tacksamhet över att jag inte är den sortens djurägare som tänker i termer av "utvecklingssamtal", trots och "vinna kamper". Tänk så många steg han bar mig, trots att han hade ont.  Han gjorde sitt bästa men när vi skulle trava gjorde det  tydligen för ont.

Den enda art som jag någonsin sett räcka upp ett långfinger, eller göra någon annan handling av utstuderad elakhet är människan själv. Som man känner sig själv känner man andra - kanske är det en förklaring till att så många vill tillskriva djuren denna mänskliga egenskap? Den som ändå känner sig helt övertygad om att ens hund eller häst gör vissa saker för att jävlas bör nog  ställa sig  frågan; hur har du behandlat ditt djur för att förvänta dig det bemötandet tillbaka?

Efter engagerande kommentarer på min Facebook-sida vill jag göra förtydligandet att jag med jävlas i detta avseende menar att man utgår från att djuret gör saker för att de vill en illa. Att djur gör en del saker för att de är kloka och precis som oss människor gör det som lönar sig, är alltså för mig en annan sak!

Nu väntar ett par veckors behandling för vår fina Sören, så får vi se hur han svarar. Vi hoppas på det bästa, men förstår att vi också måste  förbereda oss på det värsta.
 

Läs hela inlägget »
Hade kunnat bli en superbild...:-) Hade kunnat bli en superbild...:-)

Det finns en del tävlingsförare som alltid – eller i alla fall så gott som alltid – presterar ”snygga rader”. En start i varje klass med höga poäng, följt av ett championat på tre raka där snittpoängen ligger närmare 300 än 256. Tidigare har jag kanske haft det som en outtalad målbild; att bli sådär duktig på grundträning och noggrann så att man liksom säkrar sina prestationer. Att ha så mycket självdisciplin så att man inte bygger ihop helheten innan delarna är klara. Orsaken till att jag imponerats kan nog vara för att det ligger så långt ifrån hur jag är som person. I det mesta. Skulle jag välja ett livsmotto så är det nog "det kan gå"!

Jag märker ibland att detta sätt att leva sitt liv - eller träna sin hund - eller boka en resa - kan vara väldigt provocerande. Det blir nästan lite plågsamt för den mer genomarbetande karaktären – och ännu mer plågsamt är det kanske när det blir ett ok resultat ändå.

Efter att just ha färdigställt ett tema om ”lydnad för tävling” till Brukshunden, så inser jag att min övertygelse om att det inte finns några facit troligen är det som minskar gör att jag generellt inte har någon större rädsla för felen i träningen (man kan ju inte uppleva att det blir fel om man inte utgår från att det finns ett rätt!)

Därmed inte sagt att mitt sätt är bättre; tvärtom kanske jag gör fler fel än de flesta eftersom jag inte är så noggrann. Däremot är jag  grymt noggrann med att det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig vilja träna hund om slutresultat eller metodval var överordnat känslan. De etiska principerna ger mig visserligen en ram men det är en skala därifrån till att vara en slav under andras förväntningar och rådande trender.

Om jag tvingade in mig själv i en struktur och noggrannhet som jag tycker är supertråkig – så himla onödigt det skulle vara att utöva då. Pingu är den typen av hund som man hade kunnat fixa till de där snygga raderna med. Även om hon i sin intensitet och signalkänslighet kan kräva väldigt genomtänkta upplägg, så är hon jämn i sitt humör och i sin träningsattityd. Få saker som hänt på våra tävlingar har förvånat mig. Jag hade alltså helt enkelt kunnat vänta lite med en del starter tills vi tränat ännu mer. Istället för att som nu anmäla när jag känner att ”det kan gå” så skulle jag vänta tills jag vet att det går. Det hade nog sett bättre ut på pappret.

Samtidigt är jag inte så säker på att det hade fungerat för mig – jag tror att jag behöver ”friheten i skapandet” för att få ut något.  Och nu ser jag de där förarna framför mig som liksom vrider sig av obehag när man kör sin shabby chic-lydnad. ”Är det inte risk att man bygger in slarv? Plocka nu ut den här delen och grundträna i två månader. Det kommer du ha nytta av sedan”. Jag kan ge samma råd när jag coachar någon – men bara om ”felet” eller bristen ifråga skapar en jobbig känsla hos hund eller förare. I de fallen är det självklart viktigt att plocka isär, stärka delar och se till att den jobbiga känslan inte behöver uppstå mer. Däremot har vi nog väldigt individuella ribbor för när en jobbig känsla inträder – och det är detta jag tror att det är så viktigt att hålla koll på, så att man tränar (och lever) på ett sätt som passar en själv.

Att traggla delmoment och grunder utifrån ett facit så att man håller sig till det förväntade – så omtänksam mot min omgivning är jag uppenbarligen inte (och de hade sannolikt varken brytt sig eller visat någon större tacksamhet ändå;-) Dessutom tvivlar jag på att resultatet blivit bättre – eller blivit alls. Jag tränar så gott som dagligen med Pingu och är övertygad om att det är ”go with the flow”-känslan som driver oss. Vi har trots avsaknaden av perfektionstankar i träningen haft 10:or i alla elitmoment utom favoriten (fjärren) men vi har det inte alltid (och det har i och för sig ingen annan heller). Dessutom kan jag vara genuint glad för 8:or också. Lite gladare än vad man bör vara i facitvärlden!

Nu har vi rätt så exakt en månad på oss att försöka komma med till SM. Kvalpoängen är högre än någonsin och det räcker inte med en höjdartävling för att ta oss in på listan, utan vi behöver två. Två tävlingar som går några poäng bättre än det vi presterat hittills och detta på en väldigt begränsad tid där varje start kommer bli lite svårare än den föregående rent psykologiskt. Chansen att vi ska klara det är alltså rätt så liten, men det kan gå. Det räcker för mig. Hade det inte varit för ”det kan gå-strategin” så hade vi inte haft chansen för den spänning dessa tävlingar ger. Och jag inser att spänningen och flow-känslan ger mig så mycket mer än de där raderna. Vi är alla olika  - och det viktigaste är att hålla koll på sig själv. Som någon sa -  de andra är ju så många!

Läs hela inlägget »
Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund Föreläsning på Kinds BK. Foto: Lotta Hägglund

Igår hade jag äran att gästa Kinds Brukshundklubb för att hålla föreläsningen ”Starka tillsammans – mental träning för hundägare”. Roligt att komma till en klubb där jag aldrig varit tidigare och där de allra flesta ansikten var helt nya för mig. Där fanns riktigt roliga deltagare med i gänget som verkligen bjöd på sig själva - nästan så att man skulle anställa ett par av dem som sidekicks:-)

En av deltagarna kom fram efteråt och sa att hon både gråtit och skrattat under föreläsningen – och detsamma hände i Söderåsen. Det känns förstås bra med ett upplägg som berör, men det är också svårt då man aldrig vet hur det tas emot. Just inom SBK är ju den mer känslomässiga och "djupare" approachen till hundträning inte så vanlig - och troligen inte något man som åhörare är inställd på. Dessvärre kom det lite tårar under ögonlocken även för egen del, vilket inte var riktigt meningen. Skalman finns med i delar av föreläsningen – jag nämner nog alla de sex hundar vi haft i olika exempel – men hans historia känns extra viktig. Dels för att den är speciell och präglar det mesta jag gör inom hund idag och dels eftersom jag vill att även de som för tillfället inte upplever glädje och framsteg i hundträningen ska känna att föreläsningens innehåll även är för dem. Tidigare år har jag alltid låtit tillfället avgöra om det känns bra att ”blotta” det jobbiga eller inte, men i Starka tillsammans finns Skalman med i min powerpoint på ett sätt så att jag inte kan hoppa över ämnet.

Denna gång fick jag dock svart på vitt på att jag troligen ska låta bli att berätta om honom om jag inte har Pingu med mig – rösten bar inte och jag fick raskt hoppa vidare. Har tidigare trott att jag inbillar mig när jag upplever att det är så mycket enklare att berätta om Skalman när jag har henne vid min sida. Med de framgångar vi har hunnit uppnå och med hennes ”representativa” uppförande i princip var vi än befinner oss, så blir hon något av en motpol till det jobbiga jag berättar om. En motpol som ger känslan av att få mandat att kunna berätta, utan att tappa åhörares eller elevers förtroende.  Hennes närvaro ger mig ett lugn och en trygghet som gör att det är enkelt att föreläsa. Alltid nöjd med att bara ligga intill mig, hur lång lektion eller föreläsning det än är och alltid tillhands för en liten kelstund som får mig i bra mood innan start eller i pauserna.

Orsaken till att hon lämnades hemma igår var för att hon skulle kunna valla med husse och Ruffe. Lägger ju beslag på henne allt som oftast ändå, men inser nu att föreläsningskvällarna får prioriteras.  I synnerhet kanske om jag föreläser just på temat hur man kan bli stark tillsammans med sin hund…:-)

I-or kan ge mig samma trygghet och hjälp i kursledarrollen, där han är en trygg och flitigt använd statist i gruppmoment eller som ”publikhund”. Han är utmärkt både för dem som är lite osäkra och för dem som faktiskt behöver prova hur nära deras hund kan arbeta andra (han)hundar.

Ruffe är en klippa på hemmaplan om vi får besökare som gärna vill klappa hundarna – alltid lika glad, alltid massa pussar att dela ut och får han dessutom umgås med barn så ser man ett stort kelpieleende från öra till öra. Han var uppskattad när jag arbetade inom daglig verksamhet och jag hoppas han får chans för fler sådana uppdrag – är det någon som kan få en att känna sig sedd och älskad precis som man är, så är det Ruffe.  Pingu kan tvärtom vara väldigt selektiv och är känslig för om någon har ett avvikande beteende (de flesta barn räknas in i den kategorin:-)Det är verkligen häftigt hur hundar kompletterar oss – och varandra – på så många olika plan. 

Läs hela inlägget »
Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år. Mimmi och jag på U-SM i elitspår, tror det kan ha varit 2006 då Mimmi var 8 år.

Jag kommer allt som oftast på mig själv med att söka ett lämpligt tävlingsmål för alla våra tre hundar. Till exempel hade vi fram till förra veckan planen att I-or skulle tävla DM i elitspår samma vecka som han fyller 11. Men varför är själva tävlandet så viktigt – man kan väl lika gärna bara träna?

I mitt ständiga sökande efter tävlingsformer och mål som kan passa för mig och Ruffe så säger många ”men man måste ju inte tävla”. Helt sant – och Ruffe själv som gillar rutiner och ogillar förändringar och överraskningar är nog egentligen gladast över att slippa själva tävlingsdagen.  Men ändå fortsätter jag mitt letande. Varför det?

Jag kan ju börja med att konstatera att det som står i aprilskämts-bloggen INTE är orsaken. Jag tror inte att hundar håller koll på vad en tävling är och vem som får tävla mest :-)

En del hävdar att de måste ha en tävling för att träna. Och känner att de måste träna för hundarnas aktiveringsbehov. Ser jag till personligheterna på våra working kelpies så vet jag varken att I-or eller Rudolf, som är inne på sitt sjunde år, skulle börja klättra på väggarna om de inte fick träna. Tvärtom skulle de nog snabbt ”gå ner i fas” och bli rätt så passiva.  Det vill säga – argumentet kan inte vara att vi ”måste tävla för att vi måste träna” ur rena bekvämlighetsskäl. Däremot anser jag nog att man har en skyldighet att ge den typen av hundar någon form av aktivering, även när de kommer upp i åren.  Utan tävlingsmålen blir det lätt till att lydnadsträningen ersätts av lite stallarbete vid utfordringen av fåren, ett spår, eller ett halvseriöst uppletande under promenaden. Detta är aktiviteter som hundarna gillar och blir trötta av, men jag söker ändå det där tävlingsmomentet med kelpiegrabbarna, trots att vår yngsta hund mer än väl räcker till för att stilla mitt eget tävlingsbehov. Varför?

Ju mer jag grunnar på det, ju tydligare blir det att det händer något med mig och relationen till hundarna när vi tävlar. Jag får ett fokus som gör att jag är 100% närvarande i träningspassen, en vilja som gör att jag passar på att träna något delmoment om jag får ett par minuter över, en glädje när vi uppnår delmål i träningen  som är svår att matcha i tricksträning eller aktivering. Jag går all in för att bli bättre på att förstå och samspela med den individ jag tränar – en känsla som inte uppnås om jag gör ett godissök i trädgården eller spontan tricksträning. Och DET tror jag hundarna märker, vilket i sin tur påverkar relationen. Kanske är en fokuserad förare för dem lika värdefullt som en fokuserad hund för oss. Det borde ju vara så om man tänker på hur lagidrottare påverkas av att prestera och kämpa tillsammans. Meriten i sig är inget hundarna förstår eller efterfrågar, men jag tror definitivt att vi smittar dem med känslan. Jag tror också att hundarna påverkas positivt av träningsupplägg som hela tiden syftar till att bli bättre – att utmanas av svåra saker. Då kommer ju den där äkta glädjen när man lyckas, som liksom inte visar sig i en slentrianmässig belöning för något hunden har kunnat i tio år.

Jag märker det så tydligt på I-or nu när jag uppdaterade honom i brukslydnaden inför DM:et. Vi kom på ett nytt fusk i krypet, vi fick tillbaka stegen som han blivit lite osäker i på ålderns höst och vi stärkte intensiteten i skallet. De dagar vi tränat kom han på kvällen och la sig tätt, tätt intill mig i soffan – jag har svårt att tro att det är en slump. Detsamma gäller Ruffe nu när jag är lockad av Nordic Style vilket får oss att återgå till den målmedvetna träning vi hade under våra första år tillsammans för att ta oss till elitlydnaden. Även om Ruffe - nu som då - vissa pass kan vara minst lika intresserad av varför löv på marken flyttar sig eller vem som går i utkanten på planen, så känner jag att vi blir så mycket tightare när vi tränar mot ett mål med en tydlig deadline.

Nu blir det ingen start för I-or på DM:et, då ingen av oss har tid att köra honom båda dagarna (delad tävling. Tror inte man får dispens på förarbyte till lydnaden på grund av tidsbrist:-) DET spelar dock inte så stor roll, men all träning fram till nu under tiden vi trodde att han skulle starta – DEN har varit värdefull för oss och troligen även för I-or. Och nu när han ändå är så pigg och uppdaterad så får vi kanske spana efter en annan lämplig tävling att sikta på istället…:-) Lite synd att det inte finns veterantävlingar i bruks för gamla tävlingshundar - det hade varit fantastiskt roligt. Tänk om man kunde låtit veteranerna delta i appellen igen i mån av plats, med fysiskt vänliga fältspår, lägre hopphöjd och lite mindre krävande upplägg.  Fast vi hade nog saknat uppletandet...  

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Evaldsson Foto: Maria Evaldsson

Vi har efter mycket vånda bestämt oss - Pingu kommer att flytta.

Det känns inte rätt mot de andra hundarna att låta henne få så mycket uppmärksamhet. Visserligen är vi noggranna med att ge alla meningsfull aktivering och regelbunden träning, men det har ju ändå blivit Pingu som prioriterats när vi har chans till träning på nya platser, med nya får eller med kommendering. Detsamma gäller inlägg på facebook eller här i bloggen - det är lätt till att det handlar mest om henne då hon tävlas mest.  Vi tror att hundar känner sådant och vill inte riskera att de blir deprimerade.  Kanske är det överdrivet, men om inte annat finns det risk att andra stör sig på orättvis hundhantering. Därför tar vi detta beslut medan det ännu finns tid att göra annorlunda.

Beslutet stödjs också av att det känns viktigt för oss att sluta på topp, samtidigt som Pingu troligen har mer att ge.  Lydnadschampionatet och troligt kval till unghundcscupen är stora mål vi nu uppnått. Vi vill inte gå upp en division till där vi kan riskera att drabbas av avundsjuka eller missunnsamhet. Bättre att Pingu får komma till en förare som är mer hårdhudad och därmed förvaltar materialet på ett bättre sätt.

Om du är intresserad eller vet någon annan som kan erbjuda ett bra hem så hör av dig. Möjligheter för regelbunden vallning är ett krav och givetvis känns det även roligt om hon tävlas vidare i lydnaden.

Då detta är lite känsligt så vill jag inte ha några kommentarer på Facebook utan skriv hellre här på sidan. Tack.

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter