jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 05

"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »
Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras.  Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss. Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras. Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss.

Eftermiddagen har tillbringats på Laxbutikens konferensanläggning här i Halland, där Jeanette Hallman och jag hade äran att föreläsa om hundassisterad rehabiliteringsträning.

Uppdraget gavs av Strokeförbundet i Halmstad samt Regionala Handikapprådet, med anledning av att det är Internationella strokedagen idag.

En person som varit mycket viktig för vår verksamhet - och som kanske också varit avgörande för att vi idag arbetar ihop -  är Jenny Blakey. Tragiskt nog finns Jenny inte med oss längre, då hon tidigare i år drabbades av en tredje stroke som tog hennes liv.

Ni som deltog i lagtävlingen LydnadsSlaget (2013/2014) bidrog alla till den regelbundna träning som Jenny och hennes rottweiler Zelda fick del av. Lotushallen sponsrade med hallhyran och träningen fortsatte på ideell basis efter att tävlingsintäkterna tog slut och ändra fram till Jennys sista vecka. Under det sista året kom Jeanette in i bilden och hennes stora yrkeskunskapser inom rebabilitering gav träningen yttterligare dimensioner. Samtidigt fick vi också chans att utveckla en gemensam verksamhet där vi kunde komplettera varandra på ett bra sätt i yrkesrollerna sjuksköterska respektive pedagog. Vi fick bilden av att hundträningen blev en viktig och glädjefylld del i Jennys tuffa vardag - och Jenny lärde oss mycket som vi med all säkerhet kommer bära med oss i vårt framtida arbete inom resurshundsbiten.

Temat idag på Internationella strokedagen var "Stroke mitt i livet samt anhörigas roll". Innan oss föreläste en 24-årig tjej som drabbades redan som tonåring. Skrämmande nog drabbas en person i Sverige var 17:e minut(!) och medelåldern sjunker dessvärre.  Mer fakta om vad stroke kan innebära och hur man ser om någon drabbas, finner du här

I länken nedan finns ett fint bildspel som Jeanette Hallman har gjort - och som idag blev en viktig del i vår föreläsning.

Läs hela inlägget »

Ska vi sammanfatta helgens tävlingsrusch positivt, så har vi fixat tre förstapris på tre dagar, varav dagens uppnåddes trots två nollor! 

 Vi har nu även att få 10:or på alla elitmomenten (vi hade fjärren "kvar" och den hade hon tio på både igår och idag!) 

Igår blev det även ett DM-silver och i fredags fick vi "domarens pris" på Höörs BK, som bestod i en ny gratisstart på deras klubb. Trevligt!

Tanken med att anmäla till alla tre tävlingarna var att ha marginaler om något oväntat inträffade. Oväntade saker inträffade, men inget som gav orsak till att bryta så istället fick vi ett rejält uthållighetstest.

Igår låg gruppmomenten sist och där blev vi varse ett nytt problem; under sista minuten, efter att tävlingsledaren gått slalom mellan hundarna, smyger Pingu upp och letar upp mig. Jag hoppades såklart att det var en slump, men det upprepades tyvärr idag.

Idag låg gruppmomenten först och sittandet gick kanon liksom övriga två dagar. Trots att nollan på platsen upprepades bestämde jag mig för att testa hur hon kändes inne på planen (tryckt eller som vanligt) och bryta direkt om hon var låg. Hon var snarare väldigt på och gjorde många fina saker (men allt var kanske inte riktigt så fint från alla synvinklar som det står i protokollet;-) Dirigeringsapporteringen blev svår på de andra två dagarna, men idag satte vi min tia, men inte domarens utan fick kommentaren "Något för intensivt för betyg 10".  DET kan jag definitivt leva med:-)

Tyvärr var nog lilla hundhjärnan lite för trött på vittringen, som gått superfint de andra två dagarna (betyg 9 respektive 8,5 med riktigt fina nosarbeten och tydliga val av rätt pinne). Idag fick hon in en kon i synfältet och jag vet inte om det var en effekt av gårdagens röriga konskick på en väldigt svår bana. Hon siktade mot konen först, vände mot pinnarna, blev osäker och kom mot mig. Jag fick då säga "leta" igen, men då blev det en regelrätt apportering och tyvärr inte av rätt pinne, utan den bredvid.

Känslorna över helgen är blandade. Överlag nöjd med känslan, men det här med platsliggningen är såklart inte bra. Samtidigt ångrar jag inte att jag startade idag - jag hade nog velat testa av det på träning på ungefär samma sätt för att veta om det var en slump eller ett varaktigt problem och min hantering av det hela hade inte sett annorlunda ut även om det inte var tävling (hon är så ymlen när hon kommer, så jag kan inte göra annat än att låta henne komma upp och kramas....) Självklart "får" hon komma till mig om det är för jobbigt att ligga kvar - nu ska vi bara ta reda på varför det är jobbigt så att hon slipper känna så!

 En teori är att hennes BPH som hon gjorde för ett par veckor sedan kan ha påverkat henne mer än jag trodde (jag vet - superklantigt att göra det mitt bland dessa "viktiga" tävlingar. Det var en chans i jobbet med kort varsel och jag gjorde det av yrkesintresse då det här med lämplighetstester är väldigt på tapeten inom resurshundsbiten. Avstod skotten även om jag uppfattar henne som helt skottfast och med tanke på det som inträffat nu så är jag väldigt nöjd med det beslutet, även om jag vet att man samtidigt ställer till statistiken för rasen.

Både igår och idag hade vi kantplats, med domare och tävlingsledare stående nära Pingu. Och både idag och igår hade domarna kepsar och stora jackor, samt idag även solglasögon - inte helt olika den där figuren som kommer gående mot hundarna på testbanan (typ som spökena på MH:t fast bara en och mer "människolik" och som Pingu inte ville bekanta sig med innan jag gick fram).

En annan möjlig förklaring är att jag valt att inte ha hakan i backen nu i värmen och när jag tänker efter har jag inte tränat ordentligt på att "ligga vanligt" i fyra minuter. Jag har känt mig så trygg med platsen men övertränat sittandet desto mer - och detta klarade hon ju galant alla tre dagarna med högsta betyg. Med lite tur är det den senare versionen som stämmer, men jag tror kanske snarare på kombinationen.

Pingu är en fantastisk hund att träna med och hon gör alltid sitt bästa, men det svåra är att hon är väldigt känslig för minsta förändring. Man lever och man lär - och även om vi inte skördade SM-poäng denna helg så har vi fått fantastiskt mycket och viktig information om vad vi bör fokusera i träningen. Det är ju så det är med tävlingslydnad - det ÄR svårt och med en hund som Pingu också väldigt skört, men samtidigt precis den lydnad jag vill ha. Framförallt är jag väldigt nöjd med att vi går precis lika bra på tävling som på träning och jag känner inte att vi tappar något av att tävla; det har varit ett viktigt mål i träningen och känns som en fantastisk grund för framtiden

Summa summarum från alla tre dagarna (fre / lör / sön)

Sitt i grupp 10 /10 /10
Plats              8 /0 /0
Fritt följ       9,5 / 8,5 / 9,5
Z:a                 10 / 9 / 9,5
Inkall            6/ 8,5 / 9,5
Rutan           10 / 8,5 / 10
Dir.app.              5 / 7,5 / 9
Hopp-apport         9 / 10 / 10
Vittring                     9 / 8,5 / 0
Fjärr                         8,5 / 10 / 10

Ja - det hade varit fint om vi hade byggt ihop det bästa:-) Vi har kanske haft otur i att fina vittringar (det som varit svårast för oss) tyvärr alltid inträffat i kombination med andra mer tillfälliga svårigheter, men jag tror inte på tur och otur och vill inte utvärdera varken träning eller tävling utifrån det. Finns det högre makter som styr så finns det nog betygligt viktigare saker i världen för dem att fokusera på än Pingus tävlingslydnad ;-)

Tack alla hjälpsamma människor på plats - funktionärer och medtävlande. Extra tack till Christer som hjälpsamt kom med vattenskålen igår så att Pingu fick dricka mellan vårt program och gruppmomenten, Jeanette & Maria som hjälpte oss med  uppvärmning, samt Kitty som såg till att vi fick avsluta dagen med en riktigt bra platsliggningsträning som blev så autentisk att domaren som ombads agera störning, missuppfattade och trodde att han dömde på riktigt :-) Och inte minst Cicci som bjöd på god fika och härlig promenad i Söderåsens naturreservat efter tävlingen.

Grattis Cecilia och Mini som tog DM-guld på hela 299 poäng. Kul om det kommer en liten pudel till SM!

Många skratt har det blivit, i gott sällskap - det behövde jag!

 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2015 > 05

"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »
Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras.  Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss. Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras. Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss.

Eftermiddagen har tillbringats på Laxbutikens konferensanläggning här i Halland, där Jeanette Hallman och jag hade äran att föreläsa om hundassisterad rehabiliteringsträning.

Uppdraget gavs av Strokeförbundet i Halmstad samt Regionala Handikapprådet, med anledning av att det är Internationella strokedagen idag.

En person som varit mycket viktig för vår verksamhet - och som kanske också varit avgörande för att vi idag arbetar ihop -  är Jenny Blakey. Tragiskt nog finns Jenny inte med oss längre, då hon tidigare i år drabbades av en tredje stroke som tog hennes liv.

Ni som deltog i lagtävlingen LydnadsSlaget (2013/2014) bidrog alla till den regelbundna träning som Jenny och hennes rottweiler Zelda fick del av. Lotushallen sponsrade med hallhyran och träningen fortsatte på ideell basis efter att tävlingsintäkterna tog slut och ändra fram till Jennys sista vecka. Under det sista året kom Jeanette in i bilden och hennes stora yrkeskunskapser inom rebabilitering gav träningen yttterligare dimensioner. Samtidigt fick vi också chans att utveckla en gemensam verksamhet där vi kunde komplettera varandra på ett bra sätt i yrkesrollerna sjuksköterska respektive pedagog. Vi fick bilden av att hundträningen blev en viktig och glädjefylld del i Jennys tuffa vardag - och Jenny lärde oss mycket som vi med all säkerhet kommer bära med oss i vårt framtida arbete inom resurshundsbiten.

Temat idag på Internationella strokedagen var "Stroke mitt i livet samt anhörigas roll". Innan oss föreläste en 24-årig tjej som drabbades redan som tonåring. Skrämmande nog drabbas en person i Sverige var 17:e minut(!) och medelåldern sjunker dessvärre.  Mer fakta om vad stroke kan innebära och hur man ser om någon drabbas, finner du här

I länken nedan finns ett fint bildspel som Jeanette Hallman har gjort - och som idag blev en viktig del i vår föreläsning.

Läs hela inlägget »

Ska vi sammanfatta helgens tävlingsrusch positivt, så har vi fixat tre förstapris på tre dagar, varav dagens uppnåddes trots två nollor! 

 Vi har nu även att få 10:or på alla elitmomenten (vi hade fjärren "kvar" och den hade hon tio på både igår och idag!) 

Igår blev det även ett DM-silver och i fredags fick vi "domarens pris" på Höörs BK, som bestod i en ny gratisstart på deras klubb. Trevligt!

Tanken med att anmäla till alla tre tävlingarna var att ha marginaler om något oväntat inträffade. Oväntade saker inträffade, men inget som gav orsak till att bryta så istället fick vi ett rejält uthållighetstest.

Igår låg gruppmomenten sist och där blev vi varse ett nytt problem; under sista minuten, efter att tävlingsledaren gått slalom mellan hundarna, smyger Pingu upp och letar upp mig. Jag hoppades såklart att det var en slump, men det upprepades tyvärr idag.

Idag låg gruppmomenten först och sittandet gick kanon liksom övriga två dagar. Trots att nollan på platsen upprepades bestämde jag mig för att testa hur hon kändes inne på planen (tryckt eller som vanligt) och bryta direkt om hon var låg. Hon var snarare väldigt på och gjorde många fina saker (men allt var kanske inte riktigt så fint från alla synvinklar som det står i protokollet;-) Dirigeringsapporteringen blev svår på de andra två dagarna, men idag satte vi min tia, men inte domarens utan fick kommentaren "Något för intensivt för betyg 10".  DET kan jag definitivt leva med:-)

Tyvärr var nog lilla hundhjärnan lite för trött på vittringen, som gått superfint de andra två dagarna (betyg 9 respektive 8,5 med riktigt fina nosarbeten och tydliga val av rätt pinne). Idag fick hon in en kon i synfältet och jag vet inte om det var en effekt av gårdagens röriga konskick på en väldigt svår bana. Hon siktade mot konen först, vände mot pinnarna, blev osäker och kom mot mig. Jag fick då säga "leta" igen, men då blev det en regelrätt apportering och tyvärr inte av rätt pinne, utan den bredvid.

Känslorna över helgen är blandade. Överlag nöjd med känslan, men det här med platsliggningen är såklart inte bra. Samtidigt ångrar jag inte att jag startade idag - jag hade nog velat testa av det på träning på ungefär samma sätt för att veta om det var en slump eller ett varaktigt problem och min hantering av det hela hade inte sett annorlunda ut även om det inte var tävling (hon är så ymlen när hon kommer, så jag kan inte göra annat än att låta henne komma upp och kramas....) Självklart "får" hon komma till mig om det är för jobbigt att ligga kvar - nu ska vi bara ta reda på varför det är jobbigt så att hon slipper känna så!

 En teori är att hennes BPH som hon gjorde för ett par veckor sedan kan ha påverkat henne mer än jag trodde (jag vet - superklantigt att göra det mitt bland dessa "viktiga" tävlingar. Det var en chans i jobbet med kort varsel och jag gjorde det av yrkesintresse då det här med lämplighetstester är väldigt på tapeten inom resurshundsbiten. Avstod skotten även om jag uppfattar henne som helt skottfast och med tanke på det som inträffat nu så är jag väldigt nöjd med det beslutet, även om jag vet att man samtidigt ställer till statistiken för rasen.

Både igår och idag hade vi kantplats, med domare och tävlingsledare stående nära Pingu. Och både idag och igår hade domarna kepsar och stora jackor, samt idag även solglasögon - inte helt olika den där figuren som kommer gående mot hundarna på testbanan (typ som spökena på MH:t fast bara en och mer "människolik" och som Pingu inte ville bekanta sig med innan jag gick fram).

En annan möjlig förklaring är att jag valt att inte ha hakan i backen nu i värmen och när jag tänker efter har jag inte tränat ordentligt på att "ligga vanligt" i fyra minuter. Jag har känt mig så trygg med platsen men övertränat sittandet desto mer - och detta klarade hon ju galant alla tre dagarna med högsta betyg. Med lite tur är det den senare versionen som stämmer, men jag tror kanske snarare på kombinationen.

Pingu är en fantastisk hund att träna med och hon gör alltid sitt bästa, men det svåra är att hon är väldigt känslig för minsta förändring. Man lever och man lär - och även om vi inte skördade SM-poäng denna helg så har vi fått fantastiskt mycket och viktig information om vad vi bör fokusera i träningen. Det är ju så det är med tävlingslydnad - det ÄR svårt och med en hund som Pingu också väldigt skört, men samtidigt precis den lydnad jag vill ha. Framförallt är jag väldigt nöjd med att vi går precis lika bra på tävling som på träning och jag känner inte att vi tappar något av att tävla; det har varit ett viktigt mål i träningen och känns som en fantastisk grund för framtiden

Summa summarum från alla tre dagarna (fre / lör / sön)

Sitt i grupp 10 /10 /10
Plats              8 /0 /0
Fritt följ       9,5 / 8,5 / 9,5
Z:a                 10 / 9 / 9,5
Inkall            6/ 8,5 / 9,5
Rutan           10 / 8,5 / 10
Dir.app.              5 / 7,5 / 9
Hopp-apport         9 / 10 / 10
Vittring                     9 / 8,5 / 0
Fjärr                         8,5 / 10 / 10

Ja - det hade varit fint om vi hade byggt ihop det bästa:-) Vi har kanske haft otur i att fina vittringar (det som varit svårast för oss) tyvärr alltid inträffat i kombination med andra mer tillfälliga svårigheter, men jag tror inte på tur och otur och vill inte utvärdera varken träning eller tävling utifrån det. Finns det högre makter som styr så finns det nog betygligt viktigare saker i världen för dem att fokusera på än Pingus tävlingslydnad ;-)

Tack alla hjälpsamma människor på plats - funktionärer och medtävlande. Extra tack till Christer som hjälpsamt kom med vattenskålen igår så att Pingu fick dricka mellan vårt program och gruppmomenten, Jeanette & Maria som hjälpte oss med  uppvärmning, samt Kitty som såg till att vi fick avsluta dagen med en riktigt bra platsliggningsträning som blev så autentisk att domaren som ombads agera störning, missuppfattade och trodde att han dömde på riktigt :-) Och inte minst Cicci som bjöd på god fika och härlig promenad i Söderåsens naturreservat efter tävlingen.

Grattis Cecilia och Mini som tog DM-guld på hela 299 poäng. Kul om det kommer en liten pudel till SM!

Många skratt har det blivit, i gott sällskap - det behövde jag!

 

Läs hela inlägget »

2015 > 05

"Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson. "Lagd hund ligger inte". Foto Mia Evaldsson.

...fungerar oftast inte på träning heller!

 Ibland kan denna inställning kanske upplevas provocerande, särskilt om man själv är fullt övertygad om att det enbart är på tävling en viss sak inte fungerar...

Orsaken till att jag absolut inte vill se det så, är att vi i den sanningen mer eller mindre tar bort våra möjligheter att lösa problemet (eller ja; det blir i alla fall väldigt dyrt, svårt och omständigt!)

Däremot är det nog sant att det enbart är på tävling som tränaren ser problemet - och detta av den enkla anledning att det endast är på tävling man försätter sig i just den aktuella situationen (medvetet eller omedvetet).

Pingus platsbeteende (se föregående blogg) var fram till i måndags ett sådant exempel.  Jag tyckte ju verkligen att jag hade tränat på alla eventuella påverkande faktorer såsom tid, nya personer, nya hundar, nya platser, värme, regn, hakan ner och hakan upp. Eftersom jag bara hade tre veckor på mig mellan tävlingarna som fallerade och den som skulle lyckas (i fredags) var jag förstås väl medveten om att mängdträningen kanske inte var tillräcklig. Men jag låg i och visst hade vi tränat på allt...fast med facit i hand, uppenbarligen inte! Och skillnaden träning-tävling var för stor för att det enbart skulle handla om mängden träning...

Inför träningstävlingen i måndags var jag inte lika taggad som vanligt. Kvalperioden var precis slut och vi hade ett tråkigt problem att ta tag i.. Eftersom jag ändå inte hade något roligt upplägg planerat - och problemet med platsen väldigt konstaterat - så kunde jag ju lika gärna passa på att testa platsupplägg och försöka få mer information om vad det är som händer i lilla Pingu-hjärnan. 

En strategi om hon reser sig var förstås viktig att ha klar. Skulle problemet uppstå måste jag  förmedla till Pingu att beteendet "resa sig" varken leder till bollbelöning eller att få tillbaka mig. För att förmedla detta fullt ut tror jag att det är superviktigt att hon får göra om hela uppgiften. Problemet på tävling uppstår efter tre minuter. Om hon då reser sig nu efter tre minuter måste jag lägga om henne så att hon får ligga minst tre minuter till för att komma över tröskeln.

Jag vet att många  hade tänkt annorlunda här - belöna efter en minut, två minuter etc och försöka smyga förbi den kritiska punkten genom att pingponga med kriterierna. Kanske möjligt - men svårt i ett sådant här moment som kräver statister och tar så pass mycket tid i varje övning. Jag tror också att pingpong-upplägget ibland härrör ur en rädsla för att det ska bli fel igen -man säkrar med upplägg och belöningar så att situationen inte uppstår; och det är just här jag tror att man lurar sig själv när det gäller skillnad träning/tävling. Om vi inte vill ha fram felen på träning, så kommer vi ju se till att det inte blir så - och då är det bara på tävling vi får se dem!

Problemet med min plan var att jag då skulle behöva ett gäng hundar som kunde ligga plats i minst 2 x 3,5 minuter, helt tävlingsmässigt. Jag insåg snabbt att det kommer bli svårt att hitta statister som gillar det upplägget - de flesta vill nog ha chans att belöna efter en viss tid eller "fela" om tex hunden nosar och då skulle mitt behov av den tysta stirrande gruppen människor försvinna. Och det är ju troligen inte endast en gång jag behöver rigga situationen utan flera - på nya platser, med nya hundar och nya gömslen... 

Orealistiska upplägg ger ingen motivation, så jag klurade lite till. Bestämde mig till slut för att ta chansen att utnyttja människorna på plats men skippa hundarna. Jag hade ju 20 minuter till mitt förfogande som alla andra och även om jag nästan skämdes för ett vansinnigt tråkigt upplägg, så var det viktigt att ta chansen. Om inte annat skulle det ju kunna ge information om det är hundarna eller människorna som är den utlösande faktorn.

Vi riggade med tre statister - domare, tävlingsledare, skrivare. Omgivande kurser gav lite allmän tävlingskänsla. Vi körde först sitt i grupp, där Pingu faktiskt var lite orolig, vilket hon inte brukar vara. Kedjade detta till en platsliggning. Statisterna var ombedda att vara helt tysta, se allvarliga ut och gärna titta på klockor emellanåt, för att däremellan stirra på Pingu. Till min stora glädje reste sig Pingu efter rätt så exakt tre minuter. Jag hade full koll på henne genom ett litet titthål i planket jag stod bakom och kunde direkt hon gjorde valet att resa sig ropa "Men oj, vad gör du?"

I detta läget var jag glad att jag tränade med folk jag känner; Pingu kastade sig ner och tryckte hakan i backen, vilket man nog lätt hade kunnat tolka till att hon hade tidigare erfarenhet av att det inte är så trevligt att resa sig från platsen. Det har hon inte (hon har ju lyckats komma till mig vid tävlingarna och sist fick jag anstränga mig kraftigt för att inte pussa på henne:-) men däremot så kan hon vår "fellek" mer än väl där mitt "oj - vad gör du" betyder "nu missar du belöningen".

Hon kan också beteendet hakan i backen med störning väldigt väl och därför var det logiskt för henne att slänga sig ner och inta en position som sa "det var inte jag som reste mig och du kommer aldrig kunna lura upp mig härifrån, för jag vill ha min boll". Exakt den reaktion jag ville ha - och jag var jätteglad att hon inte är mer påverkad i situationen än att hon kunde återgå till den uppgifts- och lektanken. Det tyder på att hon inte har panik på något sätt utan troligen bara tar till "smyga upp till matte" för att hon får en jobbig känsla i kroppen.

I detta läge hade det kanske varit frestande att belöna då hon gjorde ett klokt val - men det hade inte tagit mig över tröskeln; ligga i över tre minuter i tävlingslik situation efter tävlingsledarens slalomgång och alltihop. Snarare hade jag belönat "ligga ner i tio sekunder efter kontakt med matte" - och det kan hon redan, även på tävling:-)

Istället fick hon göra om hela övningen och belöning skulle endast utfalla om hon klarade den kritiska punkten. Tävlingsledaren gick återigen slalom i halvtid - och Pingu låg kvar i tre minuter, över tre minuter och slutligen alla fyra. Då fick hon tillbaka mig, boll, lek och kel. 

Jag tror att situationen kanske behöver uppstå ett par gånger till, varvat med massa lyckanden såklart - och jag kommer lägga upp kommande träningar likadant. Att jag ser henne hela tiden är superviktigt för timingen - och jag är jätteglad för att ha ett felkommando som fungerar så bra på håll och även när jag inte syns. Då kan jag tajma så att hon aldrig hinner röra sig mer än någon meter mot mig och inte blir förstärkt i att se resandet som en lösning. 

Har skrattat åt mig själv när jag berättat för andra om träningen och helt överlyckligt konstaterat "hon reste sig på platsen på träning i måndags". Det är mycket möjligt att detta ändå kommer ta lång tid att lösa fullt ut, men det spelar inte så stor roll; det viktiga för mig är att jag har tillräcklig information om orsaken till problemet för att kunna göra ett träningsupplägg som tar oss framåt. Och förstås; att vi inte har något problem som endast uppstår på tävling för hur i all sin dar löser man det?

Grundproblemet i uttalandet "det händer bara på tävling" tror jag är att vi har en förseställning om att hunden förstår begreppen träning och tävling (rätt så förmänskligande och ologiskt), samt att hunden inte vill prestera på tävling (varför skulle den inte vilja det?)  . Kanske är detta också en del i problemet; när vi har chansen att träningstävla så tävlingslikt som möjligt så vill passa på att kedja och genomföra alla momenten, istället för att plocka ut de delar som brister, fånga tendenser och få till riktigt kvalitativ träning av det viktigaste.

Syftet med  en träningstävling är ju inte att lura hundarna  - utan att ge oss chansen att träna på exakt det vi tävlar i. Ibland är det inte så svårt som vi tror, vi måste bara våga se och möta bristerna.

Nu tänker kanske någon "men jag blir så spänd på tävling, DET kan jag inte få fram på träning". Det kan man visst, brukar jag påstå - att gå ett fritt följ naken på klubben skulle säkerligen framkalla en viss anspänning för de flesta. Skämt åsido; en lustig hatt eller clownnäsa kanske räcker för att dra till sig allas blickar. Eller gå in i klubbstugan och säg "Snart kör jag ett skitsnyggt fritt följ här ute, kom gärna ut och titta".

Och dessutom så tror jag inte att den där anspänningen i sig spelar så stor roll som vi tror / bestämmer oss för. Många hundar klarar att göra enklare saker/favoritmoment med en anspänd förare. Bristerna visar sig ofta i de delar som visar bristande tendenser även på träning, samt i de delar vi aldrig ger oss chans att träna på.

Om det ska bli bekvämt och kul att tävla måste vi vara  ärliga i vår träning och våga möta bristerna så att vi kan gå över de trösklar som finns framför oss. Hundar har nog inget emot tävling om de får göra roliga saker som de kan.

Ibland kan det vara svårt att förstå exakt vad det är vi (jag och min hund)  inte kan och då är det viktigt att gå in i träningen med mod och nyfikenhet. Inte helt olikt forskningsarbete - ta reda på alla variabler som finns, undersöka deras påverkan och vara öppen för ett resultat som motsäger tesen. Men vi tjänar inte mycket på att försöka lura någon; varken oss själva eller hundarna. Den enda man möjligen ska lura är i så fall domaren:-)
 

Läs hela inlägget »
Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-) Visningsbodarna utanför K-rauta - utmärkt ställe för "nya gömslen på ny plats med diverse störningar". Hoppas ingen såg oss:-)


I det tidigare bloggavsnittet "Förstapris trots två nollor" berättar jag om vad som hände med vår plats ibörjan av månaden. En gång kanske är ingen gång, men två gånger är definitivt mer än en tendens. Jag valde därför att stryka mig från den inplanerade tävlingen i Borås 14/5, för att istället ha tre sammanhängande veckor på mig att mängdträna platsliggningen. Detta val skulle innebära att vi satsade allt på sista kvalhelgen (denna) då vi hade tävling i fredags och skulle startat i Ullared idag. Inte ett drömläge, men det kändes som det enda kloka att göra utifrån de förutsättningar vi hade - både med hänsyn till Pingu och till medtävlande.

Inför starten i fredags kände jag mig väldigt säker och väl förberedd.  Vi har under dessa tre veckor övertränat tiden på platsen (6-8 minuter med hakan i backen har hon klarat galant). Genom snälla och omtänksamma träningskompisar har jag fått chans att träna med helt nya hundar, med nya störningar, samt med "sambos" som Pingu aldrig träffat och som agerat TL. Har utnyttjat det tråkiga faktumet med sjuk häst till att kombinera många dagliga stallbesök med många små pass "platsliggning" i trygg hemmamiljö. Har tagit med Pingu i bilen så snart jag ska någonstans för att få chansen att träna på nya gömställen, med fokus på "första försöket räknas". I fredags var jag på plats i mycket god tid och hade till och med chans att träna på det gömsle som användes på tävlingen. Pingu kändes glad, taggad och låg stabilt med hakan i - och även där med snälla personer som ställde upp och agerade lite störning.

Vi slapp kantplats denna gång och hade dessutom turen att hamna mellan träningskompisen Flow och en annan snäll bc-tik. Tävlingsledaren var väldigt "mjuk" och lågmäld. Möjligen fick jag en impuls att dra av domarens luva när vi var på väg att gömma oss:-) men i övrigt kändes förutsättningarna så bra de kunde vara.

Sittande i grupp gick - liksom vid tidigare starter jättebra. Överträningen av hakan i backen (som jag trodde skulle vara vår stora och viktiga räddning) gav resultat. Hon hade enligt publiken legat med hakan i ända till tiden 3:15, då hon återupprepade beteendet och utan synlig förvarning reste sig upp för att smyga till mig(...) Tack till syster Chess husse som kände till vårt problem och var snäll och hade järnkoll på vad som hände på banan och exakt när det inträffade (stämmer rätt så väl med de andra två starterna, med undantag för att hon denna gång valde att själv gå slalom mellan funktionärerna innan hon gick till mig?!)

Det är alltid en jobbig känsla när man inte förstår exakt vad det är man inte har tränat på/vad man ska göra annorlunda. Ännu jobbigare känsla är det att inse att den situation man behöver (massa människo- och hundstatister) är rätt svår att rigga för mängdträning. Träningskompisen Jeanette hade ett klokt förslag; tävla, avstå platsen och be om hjälp från medtävlande/funktionärer att få göra en tävlingsmässigt plats efteråt. Ett väldigt klokt förslag, för mer autentiskt än så blir nog inte situationen.

Träningskompisen Sandra hade  klok reflektion från själva händelsen på tävlingsdagen; kan Pingus beteende kopplas till tävlingsledarens beteende att röra sig bort mot oss förare för att meddela att "tiden är ute"? Jag iakttog tävlingsledaren på gruppen som körde efter oss och han flyttade han sig lite grand och framförallt tittade han mycket på tidtagaruret. Då slog det mig - den faktorn har jag inte haft med i träningen (men jag är så knäpp så jag har till och med tagit med pärmar till "funktionärerna" på träning eftersom BPH-beskrivaren hade pärm...)

Det låter nog överdrivet, men i varje styrka finns en svaghet - och i Pingus styrkor av att vara en fantastisk träningskamrat som i stort presterar som man tränar - finns också svagheten i känsligheten. Hon har järnkoll på allt. Om jag sneglar pyttelite neråt -sådär så att man ser hunden i ögonvrån -istället för att titta rakt framåt när jag säger plats, så lägger hon sig inte, till exempel. Om jag överdriver ett handtecken minsta möjliga - kanske tar i något mer på grund av adrenalinet på tävling - så kan hon fastna mitt i ett fjärrskifte. Att ändra ton- eller röstläge är inte ens att tänka på.  Styrkan i detta är att jag tvingas till hundra procent koncentration (vilket jag behöver då jag har lätt för att ta in för mycket på en gång) och att Pingu presterar därefter. Vi har - om jag minns rätt - tex inte haft en enda miss på våra skiften i z:at - jag vet exakt hur jag måste säga dem för att de ska fungera och Pingu agerar därefter.

Tillbaka till tidtagaruret; testledarenpå BPH-beskrivningen höll på mycket med sitt tidtagarur hela testet och en bit längre bort stod "gruppen" (synonymt med domare/skrivare på tävling?) som råstirrade på Pingu. Och i den situationen hände ju lite överraskande saker som hon blev rädd för. Inte livrädd (då hade jag brutit direkt!) men rädd och hon fann ett stort stöd i att vara hos mig. När främmande person (hatt,rock,solglasögon) närmade sig så tryckte hon sig så hårt mot mitt ben att jag höll på att tappa balansen. När jag gick fram till personen, skramlet och halvfiguren så hängde hon med utan större svårighet. Så länge hon fick vara nära mig så verkade hon helt ok i situationen. Och - om jag nu inte är helt fel i mina tolkningar - så är det ju exakt denna strategi hon tar till i platsliggningen; gå till matte om det känns jobbigt.

På tävlingen 3/5 trillade hon tillbaka till sitt gamla mönster i vittringen - blev osäker, sökte sig mot en kon, kom på sig själv, blev stressad kom mot mig, behövde ett extra kommando - och apporterade då istället för att leta. På tävlingarna innan 1/5 samt 2/5 hade hon betygen 8,5 resp 9 och jag var riktigt nöjd med fokuserat nosarbete.Osäkerheten i vittringen återkom i ett par träningar veckan därpå då vi hade assisterande TL och nu kan jag ju inte låta bli att fundera på det där tidtagaruret - hade TL ett sådant på vittringen 3/5 men inte de andra två dagarna?

En positiv grej som växter fram ur detta var att jag kom på en strategi för att överträna vittringen ännu mer - och detta tack vare ett telefonsamtal med Christer Ericsson som har massor med tankar och erfarenheter om nosarbete generellt. Kanske var det även kombinationen med att mina vuxenelever i samma veva hade en del frågor om signalkontroll som gjorde att vi fick ett fint genombrott i träningen.

Tävlingslydnad är skitsvårt (i alla fall om man går all in för att bygga det på frivillighet och arbetsglädje)- det är därför jag älskar det. Man skulle kunna gräma sig rätt mycket över att man gjorde BPH-beskrivningen mitt i kvalperioden, men det är inga tankar som kommer hjälpa oss framåt.

Det bästa med att avsluta kvalperioden med ett nytt - och oväntat problem - är att jag troligen kommer hålla upp samma träningsånga närmaste tiden som vi hade gjort om vi hade kvalat in. Det här måste ju såklart lösas och jag är beredd på att det kommer att ta tid. Därav blir det tävlingsuppehåll, men definitivt inte träningsuppehåll.

Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av "hakan" med störning - vi passar på när Royal Canin-leveransen kommer:-) Snacka om skum TL!
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning av impulskontroll. Jag och Ruffe går fot runt Pingu. Mycket dum övning tycker Pingu, eftersom vi både utmanade hennes "svartsjuka" när jag gör något med annan hund och hennes låsningar på att kontrollera vad Ruffe gör. Men hon var duktig!:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Överträning på avvikande beteensde hos TL...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)
Avvikande beteende hos grannhunden...:-)

...och därutöver har vi såklart gjort massa alldeles vanliga platsliggningar - själva när jag är i stallet - och tillsammans med andra människor och hundar, där det inte händer något konstigt alls. Jag tyckte att vi hade förberett oss väl och säkrat med både hänslen och livrem, men uppenbarligen har vi inte lyckats träna på rätt sak. 

Tidtagarur eller inte, men  troligen någon form av känslighet som gör att Pingu läser av funktionärerna i känslan "nu ska det snart hända något" och den känslan ska vi nu försöka skvallerträna till lustfyllda saker. Och skulle hon "välja fel" och resa sig så får jag helt enkelt gå tillbaka och lägga om henne, så att hon förstår att det inte är en lösning. Bättre att ligga alldeles still så kommer ju apan strax tillbaka!

Vid ett tillfälle har hon kommit upp på sitt i grupp (Växjös inomhushall). Dagen innan hade hon fullt på båda gruppmomenten och jag vet inte vad som orsakade det då, så någon form av osäkerhet har ju funnits även innan hennes BPH. Såg dock inga tendenser på samma beteende därefter, varken i träning eller tävling.

Kanske finns det någon som funderar på om vi tränar för mycket. Det tror jag inte. Pingu är född till att jobba och såväl i lydnaden som i vallningen är det när vi tränar intensivt som hon går - och verkar må - som bäst. Med tidigare hundar har jag ofta fått tänka på att "spara dem" till tävlingsdagen. Med den energi och det arbetsbehov som Pingu har så är det katastrof om jag inte hinner träna mycket inför - och gärna även på - själva tävlingsdagen. En svaghet som också är en styrka - det är en stor hjälp för såväl träningsmotivationen att ha en hund som alltid vill göra samma sak som man själv. Träningsglädjen är viktig för mig på så många plan just nu och ingen kunde gett mig mer av den än Pingu!

Läs hela inlägget »
Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras.  Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss. Ur Hallandsposten, tidigare i år. Jenny var mycket stolt över detta och vi är tacksamma över att reportaget hann genomföras. Tack Jenny för allt du lärde oss. Du fattas oss.

Eftermiddagen har tillbringats på Laxbutikens konferensanläggning här i Halland, där Jeanette Hallman och jag hade äran att föreläsa om hundassisterad rehabiliteringsträning.

Uppdraget gavs av Strokeförbundet i Halmstad samt Regionala Handikapprådet, med anledning av att det är Internationella strokedagen idag.

En person som varit mycket viktig för vår verksamhet - och som kanske också varit avgörande för att vi idag arbetar ihop -  är Jenny Blakey. Tragiskt nog finns Jenny inte med oss längre, då hon tidigare i år drabbades av en tredje stroke som tog hennes liv.

Ni som deltog i lagtävlingen LydnadsSlaget (2013/2014) bidrog alla till den regelbundna träning som Jenny och hennes rottweiler Zelda fick del av. Lotushallen sponsrade med hallhyran och träningen fortsatte på ideell basis efter att tävlingsintäkterna tog slut och ändra fram till Jennys sista vecka. Under det sista året kom Jeanette in i bilden och hennes stora yrkeskunskapser inom rebabilitering gav träningen yttterligare dimensioner. Samtidigt fick vi också chans att utveckla en gemensam verksamhet där vi kunde komplettera varandra på ett bra sätt i yrkesrollerna sjuksköterska respektive pedagog. Vi fick bilden av att hundträningen blev en viktig och glädjefylld del i Jennys tuffa vardag - och Jenny lärde oss mycket som vi med all säkerhet kommer bära med oss i vårt framtida arbete inom resurshundsbiten.

Temat idag på Internationella strokedagen var "Stroke mitt i livet samt anhörigas roll". Innan oss föreläste en 24-årig tjej som drabbades redan som tonåring. Skrämmande nog drabbas en person i Sverige var 17:e minut(!) och medelåldern sjunker dessvärre.  Mer fakta om vad stroke kan innebära och hur man ser om någon drabbas, finner du här

I länken nedan finns ett fint bildspel som Jeanette Hallman har gjort - och som idag blev en viktig del i vår föreläsning.

Läs hela inlägget »

Ska vi sammanfatta helgens tävlingsrusch positivt, så har vi fixat tre förstapris på tre dagar, varav dagens uppnåddes trots två nollor! 

 Vi har nu även att få 10:or på alla elitmomenten (vi hade fjärren "kvar" och den hade hon tio på både igår och idag!) 

Igår blev det även ett DM-silver och i fredags fick vi "domarens pris" på Höörs BK, som bestod i en ny gratisstart på deras klubb. Trevligt!

Tanken med att anmäla till alla tre tävlingarna var att ha marginaler om något oväntat inträffade. Oväntade saker inträffade, men inget som gav orsak till att bryta så istället fick vi ett rejält uthållighetstest.

Igår låg gruppmomenten sist och där blev vi varse ett nytt problem; under sista minuten, efter att tävlingsledaren gått slalom mellan hundarna, smyger Pingu upp och letar upp mig. Jag hoppades såklart att det var en slump, men det upprepades tyvärr idag.

Idag låg gruppmomenten först och sittandet gick kanon liksom övriga två dagar. Trots att nollan på platsen upprepades bestämde jag mig för att testa hur hon kändes inne på planen (tryckt eller som vanligt) och bryta direkt om hon var låg. Hon var snarare väldigt på och gjorde många fina saker (men allt var kanske inte riktigt så fint från alla synvinklar som det står i protokollet;-) Dirigeringsapporteringen blev svår på de andra två dagarna, men idag satte vi min tia, men inte domarens utan fick kommentaren "Något för intensivt för betyg 10".  DET kan jag definitivt leva med:-)

Tyvärr var nog lilla hundhjärnan lite för trött på vittringen, som gått superfint de andra två dagarna (betyg 9 respektive 8,5 med riktigt fina nosarbeten och tydliga val av rätt pinne). Idag fick hon in en kon i synfältet och jag vet inte om det var en effekt av gårdagens röriga konskick på en väldigt svår bana. Hon siktade mot konen först, vände mot pinnarna, blev osäker och kom mot mig. Jag fick då säga "leta" igen, men då blev det en regelrätt apportering och tyvärr inte av rätt pinne, utan den bredvid.

Känslorna över helgen är blandade. Överlag nöjd med känslan, men det här med platsliggningen är såklart inte bra. Samtidigt ångrar jag inte att jag startade idag - jag hade nog velat testa av det på träning på ungefär samma sätt för att veta om det var en slump eller ett varaktigt problem och min hantering av det hela hade inte sett annorlunda ut även om det inte var tävling (hon är så ymlen när hon kommer, så jag kan inte göra annat än att låta henne komma upp och kramas....) Självklart "får" hon komma till mig om det är för jobbigt att ligga kvar - nu ska vi bara ta reda på varför det är jobbigt så att hon slipper känna så!

 En teori är att hennes BPH som hon gjorde för ett par veckor sedan kan ha påverkat henne mer än jag trodde (jag vet - superklantigt att göra det mitt bland dessa "viktiga" tävlingar. Det var en chans i jobbet med kort varsel och jag gjorde det av yrkesintresse då det här med lämplighetstester är väldigt på tapeten inom resurshundsbiten. Avstod skotten även om jag uppfattar henne som helt skottfast och med tanke på det som inträffat nu så är jag väldigt nöjd med det beslutet, även om jag vet att man samtidigt ställer till statistiken för rasen.

Både igår och idag hade vi kantplats, med domare och tävlingsledare stående nära Pingu. Och både idag och igår hade domarna kepsar och stora jackor, samt idag även solglasögon - inte helt olika den där figuren som kommer gående mot hundarna på testbanan (typ som spökena på MH:t fast bara en och mer "människolik" och som Pingu inte ville bekanta sig med innan jag gick fram).

En annan möjlig förklaring är att jag valt att inte ha hakan i backen nu i värmen och när jag tänker efter har jag inte tränat ordentligt på att "ligga vanligt" i fyra minuter. Jag har känt mig så trygg med platsen men övertränat sittandet desto mer - och detta klarade hon ju galant alla tre dagarna med högsta betyg. Med lite tur är det den senare versionen som stämmer, men jag tror kanske snarare på kombinationen.

Pingu är en fantastisk hund att träna med och hon gör alltid sitt bästa, men det svåra är att hon är väldigt känslig för minsta förändring. Man lever och man lär - och även om vi inte skördade SM-poäng denna helg så har vi fått fantastiskt mycket och viktig information om vad vi bör fokusera i träningen. Det är ju så det är med tävlingslydnad - det ÄR svårt och med en hund som Pingu också väldigt skört, men samtidigt precis den lydnad jag vill ha. Framförallt är jag väldigt nöjd med att vi går precis lika bra på tävling som på träning och jag känner inte att vi tappar något av att tävla; det har varit ett viktigt mål i träningen och känns som en fantastisk grund för framtiden

Summa summarum från alla tre dagarna (fre / lör / sön)

Sitt i grupp 10 /10 /10
Plats              8 /0 /0
Fritt följ       9,5 / 8,5 / 9,5
Z:a                 10 / 9 / 9,5
Inkall            6/ 8,5 / 9,5
Rutan           10 / 8,5 / 10
Dir.app.              5 / 7,5 / 9
Hopp-apport         9 / 10 / 10
Vittring                     9 / 8,5 / 0
Fjärr                         8,5 / 10 / 10

Ja - det hade varit fint om vi hade byggt ihop det bästa:-) Vi har kanske haft otur i att fina vittringar (det som varit svårast för oss) tyvärr alltid inträffat i kombination med andra mer tillfälliga svårigheter, men jag tror inte på tur och otur och vill inte utvärdera varken träning eller tävling utifrån det. Finns det högre makter som styr så finns det nog betygligt viktigare saker i världen för dem att fokusera på än Pingus tävlingslydnad ;-)

Tack alla hjälpsamma människor på plats - funktionärer och medtävlande. Extra tack till Christer som hjälpsamt kom med vattenskålen igår så att Pingu fick dricka mellan vårt program och gruppmomenten, Jeanette & Maria som hjälpte oss med  uppvärmning, samt Kitty som såg till att vi fick avsluta dagen med en riktigt bra platsliggningsträning som blev så autentisk att domaren som ombads agera störning, missuppfattade och trodde att han dömde på riktigt :-) Och inte minst Cicci som bjöd på god fika och härlig promenad i Söderåsens naturreservat efter tävlingen.

Grattis Cecilia och Mini som tog DM-guld på hela 299 poäng. Kul om det kommer en liten pudel till SM!

Många skratt har det blivit, i gott sällskap - det behövde jag!

 

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter