jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 06

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2015 > 06

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »

2015 > 06

Igår på lägerdagen kom vi in på vikten av att ta beslut i sin träning – bestämma sig för vad man vill förändra och vad man vill acceptera. Jag tror att det är lätt hänt att det som hamnar däremellan stjäl en hel del energi. De där sakerna man inte är nöjd med, men heller inte har ork och energi att försöka påverka.

I vissa fall kan det vara bättre att ha ett moment eller delmoment man inte är så nöjd med, men acceptera det och istället försöka göra de andra momenten ännu starkare. Utan den tanken kring fria följet hade Fredrik och I-or aldrig deltagit i två lydnads-SM. Och inte jag och Mimmi heller – vi fick aldrig till en bra inkallning, men hade råd att ha den ”dålig” i och med att vi kunde göra resten desto bättre. Det viktigaste tror jag är att acceptera fullt ut så att man inte går och ältar, önskar eller ursäktar sig. Att ta kontrollen över sina känslor genom att fatta ett beslut. Att lägga energi på rätt saker.

I perspektiv är de där sakerna i hundtävlandet rätt så banala, men ändå viktiga eftersom de kan prägla hela känslan för vår hobby och fritidsaktivitet. Och kan jag lära mig att tilllämpa sinnesrobönen i det banala, så kan jag ha nytta av det i livet i stort. Själv har jag påmint mig om den många gånger den senaste tiden.

2015 skulle nämligen bli mitt bästa år någonsin. Jag minns så väl när jag bestämde mig för det runt årsskiftet. Det gör man kanske varje år i någon form, men just inför detta år tyckte jag att jag hade de bästa förutsättningarna. Nu hade jag chansen att satsa tid på rätt saker och njuta av allt vi byggt upp här hemma. Leva min dröm och äga min tid.

Det har inte blivit så, av flera skäl. Det som hör hemma i bloggen handlar förstås mycket om denna månadens tuffa beslut och avsked.

Men de senaste månaderna har innehållit många fina stunder också. Stunder där jag har kunnat känna lycka, trots att det var just lyckan som försvann.  Till exempel under lägerdagarna när jag får göra det jag älskar, eller i sällskap med goda vänner som får mig att skratta och må bra. Det är konstigt att man fungerar så, men det är samtidigt tur. Jag tror många kan känna igen sig i skulden över att plötsligt skratta och vara glad när man egentligen borde vara ledsen. De där människorna som står bakom uttalanden som  ”du får inte vara så känslig” eller som kallar min blogg för en "tyck-synd-om-mig -blogg". De vet nog inte att det också finns fördelar med att vara riktigt ledsen när man är ledsen och riktigt glad när man är glad.  (Detta speglas såklart i bloggen där jag ofta skriver ur "hjärtat". Ett rätt så fritt skrivande - det är ju helt upp till läsaren att ta sig tid att läsa och jag vet i regel inte så mycket om vem som egentligen läser.

Alla tårarna som kom – jag minns att jag tänkte; hur mycket kan man gråta egentligen? Tar tårar aldrig slut? Men nu är jag glad att de kom då, allihop på en gång. De tog inte slut helt, för nu kommer det enstaka. Som när jag kom ut ur skogen vid promenaden och ser vår gård och tycker att ”Men där står ju Sören?!” Och så är det bara halmen från gödselkärran som lyste väldigt gult när solen stod på. Eller som när jag vaknade från drömmen att vi hade tagit ett annat beslut för Rasken. Att jag hade med honom hemma hos goda vänner och blev tillsagd ”Men du behöver väl inte ha åsnan i soffan i alla fall”. En dröm som kanske sa mig att det hade inte gått att göra något bra av det andra beslutet. Det hade varit väldigt svårt att få någon lycka ur det alternativet också.

De hemska besluten som nog bara en djurägare kan förstå. Beslut där man tvingas acceptera att inget alternativ är bra. Det ska inte kännas bra. De självkritiska tankarna att saker kanske hade varit annorlunda om jag hade försökt prioritera ännu mer tid för ridning. Om jag hade läst på mer om fång och förstått hur farligt frostgräset kunde vara. Om jag hade vetat att vår tid var så begränsad, så hade jag varit i stallet och hagen ännu mer, tagit fler bilder, myst mer. Njutit av allt det som häst- och åsneägandet kan innebära. Men så kan man också vara glad och tacksam över allt som blev. Att jag förverkligade drömmen om en egen häst och att lära mig rida. Stolt över den viktminskning vi uppnådde för Sörens del – om än inte tillräcklig - och över att det blev minst en timmes ridning i veckan, ibland två, trots att det har varit rätt så intensivt på alla håll dessa år. Nöjd över att ge dem en tillvaro där de fick röra sig väldigt fritt och så gott som dagligen själva kunde välja mellan stall, skog eller hage.  Det handlar om hur man väljer att se det och hur man förhåller sig till sig själv.

Och så finns det ett viktigt förhållningssätt däremellan. Det som kallas acceptans. Allt blir inte vad vi gör det till. Att allt inte handlar om beslut eller prioriteringar. Sjukdom, sorg och smärta – det handlar ofta om saker vi inte kan kontrollera. Allt är dessutom relativt.  Vår sorg är ingenting i förhållande till vad någon annan går igenom, men just i stunden känner man sig som den mest ledsna människan på jorden ändå och man ska nog tillåta sig att känna så, just då.

Ibland får man luta sig tillbaka, utan självanalys och acceptera. Det är då det är så bra att läsa sinnesrobönen ännu en gång.

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var. Min favoritbild på Sören och Rasken (sommaren 2014). Den illustrerar hur otroligt snälla de var.

 
Våra älskade stormular, Sören och Rasken, Helan och Halvan, fick i torsdags galoppera tillsammans över regnbågsbron på friska hovar, till skog och ängar som aldrig kan orsaka den hemska sjukdomen fång.

I torsdags morse släpptes de ut i vår egen sommarhage, något som de troligen väntat på hela våren. Där fick de beta tills veterinären kom. Livskamraterna sedan 18 år fick vara intill varandra till sista andetaget och jag tror inte att någon av dem hann förstå vad som hände.

 Tack för allt ni gav – vi hoppas och tror att detta var det bästa vi kunde göra för er båda. Tomrummet kommer bli stort och saknaden enorm. Det vänliga morgongnägget från dig Sören som oftast mötte oss så fort ytterdörren öppnades och det något mer uppmanande skriandet från dig Rasken som vi talade om ifall vi var några minuter sena med maten. Jag har tyckt att jag hört er ändå nu och jag hoppas det kommer fortsätta vara så - ni hörde hit! Ridturerna, stallmyset, er vänlighet mot lammen och hundarna, allt ni lärde oss och drömmar som uppfylldes. Vi glömmer er aldrig - ni kommer alltid vara en del av vår lilla gård och har en stor och speciell plats i våra hjärtan.

För hästen fanns det tyvärr inte mycket att göra och för åsnans del hade vi ett svårt val, då han hade viss chans att tillfriskna. Ett val som kändes omöjligt då inget av alternativen var bra och det blev mycket vånda och många tårar. Jag valde till och med att följa med på den inplanerade turridningen med jobbet i onsdags för att få tänka "i rätt miljö". Tack till förstående kollegor som övertalade mig att följa med trots att risken fanns att jag skulle bryta ihop totalt. Så blev det inte, utan det blev snarare en paus från det jobbiga och att se friska, betande hästar med starka hovar stärkte min känsla för vad ett värdigt häst- och åsneliv bör innehålla.

Slutligen blev det ett samtal med en kvinna som haft åsnor i 35 år som bekräftade vår magkänsla för hur starkt åsnor knyter an till sina livskamrater och detta ledde oss fram till vilket av de hemska alternativen som skulle innebära minst lidande för vår älskade Rasken. En närmare beskrivning av detta och den två månader långa behandlingsperioden finns på deras minnessida som du hittar här.

Tack för alla omtankar och för råd för att hitta lösningar för vår fina lilla åsna. Det värmer att veta att vi har så många omtänksamma människor runt omkring oss.

Till er som hade frågor om vilka behandlingar vi gjort och om vi haft rätt hovslagare, så vill jag göra det tydligt att vi varit i bästa tänkbara händer. Hovslagare Christer Rhodin har verkat dem regelbundet sedan de kom till oss. Jag har förstått på hästfolket häromkring att han är en av de bästa och han har varit otroligt mån om våra djur. Veterinär Hanna Borg (klinikchef och specialist på hästens sjukdomar) som är en mycket god vän till oss har varit med oss sedan vi hämtade Sören och Rasken för drygt tre år sedan och vi skulle omöjligt kunnat hitta någon som med både hjärta och kompetens brydde sig mer om dessa två. Tack Hanna för allt du ställt upp med och extra tack för dina insatser och ditt stora stöd under denna tuffa tid, det har betytt mer än jag kan beskriva i ord.

Läs hela inlägget »
En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-) En anka som anmälde sig som frivillig för att ingå i våra förberedelser för uppgiften "Påverka beteenden". Här får den prova "Omvänt lockande" tillsammans med Jeanette:-)

De senaste två dagarna har jag fått tre telefonförsäljare att själva ta initiativ till att avsluta samtalet - och detta utan att vara varken otrevlig eller ironisk (i alla fall i stort sett:-)

Det enda jag har gjort annorlunda är att utnyttja deras inlednade fras som antyder att de har väldigt mycket fakta om mig /nuvarande avtal. Det verkar för övrigt att vara en modern strategi "Vi ringer angående din Skoda och den har ju rullat på vägarna sedan 2010..."

Försäljaren som ville kränga elavtal blev ombedd att räkna lite mer specifikt på vilken skillnad hans förslag skulle innebära för oss sett till årskostnaden (Det är ju jätteintressant att får reda på och vansinnigt smidigt om någon gör det åt en). En annan som ville att jag skulle återuppta en vägassistansförsärking blev ombedd att kolla upp när och varför jag sa upp den (jag vet att jag hade ett bra skäl men kom i ärlighetens namn inte ihåg!). Ingen av dem var så sugen på att ge mig den servicen och i detta blev det liksom underförstått att jag inte hade tillräcklig information för att teckna ett avtal och tja; då vill de ju inte lägga mer tid på att prata med mig!

Lite småkomiskt blev det när elnissen ifrågasatte varför jag inte valde att köpa el "till självkostnadspris" istället för vårt nuvarande alternativ. Jag bad honom berätta mer om hur de finansierar sina personalkostnader (...) När man undervisar i entreprenörskap är det faktiskt rent kompetensutvecklande att ta del av deras strategier och omformuleringar - och vi kunde skratta tillsammans i alla fall åt det ideella välgörenhetsprojektet för västlänningar med eget hus, innan han bad att få tacka för sig. 

Gillar den förändrade känslan jag börjar få för dessa samtal - och har mina duktiga elever i "Arbete med hund"  att tacka för inspirationen. Genom seminarium och uppgifter har vi tillsammans spånat mycket kring hur vi kan påverka beteenden såväl hos andra människor som hos oss själva.

Har tidigare varit den där som irriterat väst "Jag är faktiskt med i nixregistret" och även om det kanske går snabbare, så tar det energi eftersom jag samtidigt blir irriterad.

Det är verkligen intressant att klura på hur vi kan ändra beteenden och känslor kring vardagliga irritationsmoment. Lite skvallerträning på apan själv, helt enkelt!
 

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter