jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 07

Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid

Senaste kommentarer

2015 > 07

Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid

2015 > 07

Foto: Jeanette Hallman Foto: Jeanette Hallman

Detaljplaneringen för hösten är nu klar - och med allting sammanräknat - så har jag just nu inte en enda timme kvar för bokning :-(

Kurssidan är uppdaterad med länkar till ett par heldagar jag håller på uppdrag i Skåne i augusti resp september och där det ev kan finnas platser kvar. Man kan även chansa på att anmäla sig som reserv till denna månadens läger (se formulär längst ner på kurs/läger-sidan).

Ledsen för att tiderna just nu inte räcker till alla som vill. Ska försöka planera så att jag kan erbjuda desto fler tider här på hemmaplan efter årsskiftet, både för enskilda privattränare och för träningsgäng - jag tycker ju att det är fantastiskt roligt. Vårens fredagsträningar kommer med stor sannolikhet tillbaka då!

Skulle jag få luckor för träning någon kväll eller avbokningar, så lägger jag ut tiderna på hemsidan och/eller här på Facebook. Då handlar det troligen om tider med rätt så kort varsel då jag vill säkra att både tid och ernergi räcker till för det som utlovas!

För den som var kurssugen i höst kanske Sporting Dog Seminar 10/10 i Göteborg kan vara ett bra alternativ. Ser själv fram emot denna dag. Mer info här

För den som vill fördjupa sig i samspel människa-hund på flera plan - och få tillgång till coachning alldeles gratis  - kan det eventuellt fortfarande finnas chans att komma med i höstens omgång av "Arbete med hund". Klicka här  för mer info.

Bilden på mig och Pingu är från en lydnadstävling på Halmstad BK i våras. Om jag inte minns fel stod Vivianne med Pingus halvsyster Chess högst upp på pallen. Förra helgen gjorde de en imponerande SM-debut genom att ta sig till final och placera sig i topp-tio. Stort grattis till er - och stort grattis till många andra fina insatser. Ett särskilt grattis till Carin med Lyxa som vann alltihop och till Maria som knep två finalplatser!

Jag och Pingu tränar vidare och hoppas komma med nästa år. Redan i höst tävlar Pingu ett annat SM med husse - "Unghundscupen" vilket är SM för unga vallhundar. Är riktigt imponerad över både hund och husse <3

Läs hela inlägget »

Den äldre damen i gungstol som skulle känna sig bitter över att hon aldrig fick lära sig rida. 

Flickan som drömde om en egen häst så mycket att hon tillbringade hela dagen på sommarlandet i Danmark vid ponnyridningen; red en tur, sprang och ställde sig i kön igen. Köplatsen valdes strategiskt för att tajma favorithästen. 

Hästarna på en gård i närheten av morföräldrarna. De två hästarna man inte fick gå in till för att de kunde sparkas. Stadsbarnet som aldrig fick gå på ridskola och inte kunde missa tillfället att vara nära hästar och därför gick under staketet ändå. De vänliga mularna. Doften av häst. Riktig sommar. Lycka.

Flickan i Lasse-filmen som kom ridande till hundgårdarna på sin häst och hämtade Lassie. Scenen, just den scenen, som måste var så nära lyckan man kunde komma.

Turridningen i vuxen ålder som gav ett leende från öra till öra. Vännen som sa de där orden som kom att spela så stor roll ”Nu är du verkligen lycklig”. Och lite senare  - den skenande hästen som gjorde att viljan att lära sig rida växte sig ännu starkare.

Skildringarna av Sven Forsling i ”Flickan och hästen” om hur nära en människa och häst kunde komma varandra. Nyfikenheten på om närheten verkligen kunde bli lika stor som till en hund? Motivationen att få uppleva det där med häst som tydligen var så mycket mer. Beskrivningen av den gråtande flickan på boxgolvet som blev tröstad av sin häst. Tvivlet kring om modet skulle vara tillräckligt stort för att våga sitta ner i ett litet utrymme bredvid ett så stort djur.

Hästen. Den stora, trygga, gula hästen som tålmodigt och vänligt lärde ut det som behövdes. Hunden vid sidan som kompletterade scenen och lät 30-åringen få vara den där lyckliga flickan i Lassie-filmerna. Hon som hade allt. Tilliten som till slut gav modet att galoppera igen, precis innan det skulle vara för sent.

Hovarna som gav så många lyckoturer i skogen, men som en dag inte orkade mer. Mulen. Den buffande mulen som försökte trösta 32-åringen på boxgolvet, som grät som ett litet barn. Tårarna som aldrig ville ta slut. Viljan att vara stark den där sista kvällen. Trösten som istället kom från djuren själva. Tilliten som hade vuxit fram för att våga sitta just där, på boxgolvet, utan att vara det minsta rädd. Bara ledsen.  

Åsnan. Den sötaste lilla åsnan som alltid gjorde som hästen och som ville vara där hästen var. Förtvivlan över att han även följde hästen in i sjukdomen. Beslutet. Det vidriga beslutet utan bra alternativ. Ångesten som alltid kommer ifrågasätta vad som kunde gjorts bättre. Som alltid kommer klandra för att tiden inte tillvaratogs mer. Sista dagen. Viljan som är naiv och på något sätt tror att den dagen kan göras bra. Förnuftet som vet att det inte går. Och däremellan känslorna som kommer som de är.

Slutet på sagan som inte stämmer inte med någon av barndomens hästböcker. Ett förbannat dåligt slut. Samtidigt ingen ånger över att just den här boken blev läst.

Alla sakerna. Borstar och hovkratsar som plockades ihop under gårdagen för att sedan läggas tillbaka i stallet. De hör dit. Täcken och schabrak som hänger på klädsträcket och strax ska plockas ner en sista gång. Åsnans täcke som lämnades till skräddaren i vintras för att passa lite bättre. Insikten. Den hemska insikten i att just den passformen aldrig kommer komma till nytta mer. Tårarna som tränger fram vid tanken på att de två fina mulvännerna inte kommer tillbaka.

Tystnaden. Den hemska tystnaden som bara skulle kunna brytas av ett vänligt gnägganden eller envist skriande.

Krokarna i stallet med grimmor. Favoriterna får hänga kvar, så kanske en liten del av drömmen lever vidare ändå. En minnesplats. De sista dofterna av den stora gule och den lilla grå. Tomheten som tagit vid efter lyckan och som är precis lika stor. Tacksamhet över tre innehållsrika år. Förtvivlan över de år som skulle följt men aldrig blev.

Tårarna som rinner längs kinderna medan texten blir till. Kinden, som kanske en dag tillhör en äldre dam i gungstol.  Som den dagen trots allt kanske sträcks upp av ett litet leende över drömmen som blev uppfylld. Lyckan som kom och lyckan som gick. Tacksamhet över det som ändå blev.

Läs hela inlägget »
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Helène tillsammans med sitt härliga hundgäng i den fantastiskt fina kökssoffan i form av en dagbädd!
Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-) Mitt nattygsbord i gästrummet - stor inspiration med små medel. Jag har redan börjat leta efter lämpliga stubbar! :-)

Det är så häftigt när man träffar människor som inspirerar på olika vis. Efter två dagar hemma hos Helène Lindström är jag verkligen inspirerad på flera plan – att träna ännu mer, att skriva ännu mer, inspirerad till heminredning och inte minst inspirerad till att fortsätta fokusera lyckan och välmåendet i hundträning framför poäng, meriter och placeringar. Inspirerad till nya kursupplägg och idéer. Och detta mitt i semestern!:-)

Bara jag och Pingu, en tretimmars bilfärd upp till Ullekalv i Östergötland, en resa som inte var optimerad på något sätt genom att slås ihop med jobb, tävling eller andra besök – ren och skär lyx och väldigt välkommet. När jag fick inbjudan från Helène för ett par månader sedan så kände jag ett spontant  ”ja tack” – och det efter att bara ha träffats en gång och trots att jag generellt försöker hålla ner på rena hundaktiviteter just under de få semesterveckorna. Men jag har ju bestämt mig för att leva mer på magkänsla – och den stämde väl; det blev två riktigt bra dagar och Heléne är en fantastiskt generös person och skicklig coach!

Dagarna varvades med många små träningspass och långa snack i anslutning till måltiderna. Pingu och Tarzan är lika i mycket; intensiva border collies med massor med styrkor som såklart också medför vissa svårigheter – och det var verkligen givande att träna med någon som förstår så exakt vad de svårigheterna består i, samtidigt som vi delar ambitionen att låta arbetsglädjen vara överordnad allt annat.

Vi har även gemensamma nämnare i rollen som småföretagare och instruktörer med stort intresse för mental träning. Skribentrollen är ytterligare en sak som förenar och vi hade spännande diskussioner kring ordens betydelse – bland annat kring begreppet ”att vara nöjd”. Helène har mycket kloka och intressanta tankar om detta – liksom om mycket annat, så när jag fick frågan om hon fick göra en intervju med mig till sin blogg så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick stjäla idén och göra detsamma:-) Generös som hon är, så var det inga problem, så vi intervjuade vararndra helt enkelt, men med lite olika ingångar.

Intervjun med mig finns att läsa i Helènes välskrivna blogg på www.high5hundkurser.se Där finns också en förklaring till varför ordet ”transporter” hädanefter inte kommer existera i någon av våra respektive kursverksamheter (eller i egen träning heller för den delen) utan från och med nu är det förspel som gäller ;-)  Även detta ett resultat av diskussionen kring ordens betydelse. Transporter känns fel för den del som är så viktig i programmet, samtidigt som det också kan symbolisera att själva gåendet är det viktiga. Det är ju just detta som blir så svårt för en del hundar då ”bara gå vid sidan” kan bli en alltför okonkret uppgift. Och ordet ”momentrutiner” kan nog låta invecklat och krångligt och säkerligen avskräcka vilken praktiker som helst. Läs mer om vikten av bra förspel i intervjun nedan!

Om Heléne Lindström:

Helène driver egen kursverksamhet och arbetar som mental tränare. Hon tränar aktivt med både border collies och jack russels och den mest aktiva tävlingshunden nu är border collien Tarzan som ligger som 5:e reserv till årets lydnads-SM.

Jag håller tummarna stenhårt för att de kommer med – de platsar definitivt bland de bästa i landet. Jag fick också se hennes jack russel Tiger in action – en mycket duktig, vältränad och charmig liten hund, som förhoppningsvis startar en egen tävlingskarriär han också. (Helènes förra jack russel, som tyvärr omkom i en olycka, tävlade i elitlydnad).

Mer om Hèlene och hundarna kan du läsa på high5hundkurser.se

 

Om vi börjar med vårt nya begrepp ”förspel” – det vill säga förbereda hunden för de olika moment som genomförs på tävling; vad tycker du är viktigt att tänka på i detta arbete?

- Jag upplever att vi ibland glömmer bort att kommunicera med hunden på hundens villkor. I fokus på ordförståelse och signalkontroll så tenderar vi att missa hundens viktigaste kommunikationsmedel; kroppsspråk och mimik. Hundarna läser ju av alla våra små subtila signaler hela tiden och hundens sätt att kommunicera borde därför kunna vävas in så mycket mer i våra tävlingsmässiga utföranden. 

Det här gäller såklart inte bara under själva förspelet utan minst lika mycket i andra delar av träningen. Till exempel kanske vi ger hunden dubbla budskap i en apporteringsingång då vårt mål är att den snabbt och glatt ska komma in till vår sida, samtidigt som vi granskande rynkar pannan för att kolla att den verkligen håller apporten stilla. Eller strävar efter att få ett frimodigt och energiskt fritt följ fastän vi själva är spända, sammanbitna och hela vår kropp signalerar osäkerhet.
 

 När jag pratar kroppsspråk och uttryck så menar jag mer små signaler som vi förmedlar - inte stora hjälper. Det finns ju så mycket man kan göra utan att det är ett dubbelkommando!  

Själv har jag till exempel ett litet diskret leende som en keep going-signal, vilket bekräftar min hund och får honom att känna sig trygg. Hundar är förstås olika inkännande från individ till individ och just därför är det så viktigt att titta på just sin egen hund och sitt eget agerande och granska vad man själv förmedlar, samt hur detta tas emot. Ett konkret tips är att filma ett vanligt träningspass – inte ett ”prestationspass” där syftet är att lägga ut det på hemsida eller facebook – utan ett helt vanligt pass, för att studera just kommunikationen.


Jag skulle verkligen önska att detta blev mer uppmärksammat i hundvärlden, för jag tror att där finns hur mycket som helst att utveckla. Ju duktigare vi blir på detta, desto större chanser för att få ut det bästa av våra hundar. Tyvärr ser man många exempel där all träningsanalys sker utifrån mänskligt perspektiv, utan att vi beaktar hur hunden fungerar som art. Genom att lära oss att tolka små signaler skulle vi kunna förutse mycket av det som händer i såväl träning som tävling. Och genom att använda oss mer av mimik och kroppsspråk så kommunicerar vi med hunden på dess egna villkor!

Du har tidigare tävlat dressyr med häst under många år. Jag upplever att många som gör snabba och stora framsteg inom hundtävlandet på det sätt du har gjort ofta har en bakgrund i just hästvärlden. Vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför dressyr och lydnad?

- Förutom de uppenbara likheterna att man ska samspela med en annan levande varelse som kommunicerar på ett annat sätt, så finns det också en stor likhet i att man ska genomföra ett program med flera moment utan avbrott. I dressyren behöver du, precis som i lydnaden, förbereda med små hjälper, riktningar och placeringar så att hästen vet vad som kommer ske. Precis på samma sätt bör vi tänka med hunden – ett förspel, utan döda punkter där hunden alltid har en uppgift. Hur förspelet ska se ut är förstås väldigt olika från hund till hund. En del hundar kanske behöver ”blåsa ur och nollställas” – men då är det också en uppgift. Har man en hund som behöver växla mellan på och av, så ska inte av vara en död punkt utan det är ändå en aktiv del i förberedelsen.

En skillnad är att vi med häst har en övervägande fysisk kommunikation. Men samtidigt är det också en likhet att om du är mjuk i känslan blir du också mjuk i dina hjälper, så att ni är i harmoni med varandra. Hästen blir dock inte lika personbunden som hunden. I och med att man inte delar vardagen på samma sätt, så får relationen inte lika stor betydelse som med en hund. En duktig ryttare kan utan problem låna en okänd häst och prestera tillsammans med den, men detta är ju i princip omöjligt med en lydnadshund.

Mina viktigaste prioriteringar som tränare är relativt lika med häst och hund; hela utmaningen för mig ligger i att förstå en annan individ. Samspel, relation och känsla är alltid överordnat det tekniska utförandet.


Hur skulle du beskriva dig själv som tävlingsmänniska idag?

Från att tidigare ha upplevt ett läge där jag aldrig kunnat vara nöjd med det jag gör, så är jag idag en person som ofta känner mig väldigt nöjd. Detta är dock inte synonymt med att jag vill slå mig till ro och sluta utvecklas; tvärtom! När jag känner mig som mest nöjd är jag samtidigt som mest inspirerad för fortsatt arbete. Känslan av att ”Vi har gjort vårt bästa och vi har gjort det ihop”, får mig att vilja göra mer och motiverar mig att arbeta hårt för att uppnå nya mål. 

Ibland räcker ”vårt bästa” för ett visst resultat och ibland inte. Jag känner ingen frustration i det, utan tycker att det är jätteviktigt att ofta påminna sig om att man tränar och presterar ihop med en individ som faktiskt inte har valt att tävla. Och just därför känns det så självklart att prioritera en riktigt bra känsla i det vi gör.

Tack Helène & Leffe, samt de tre härliga hundpersonligheterna Mick, Tarzan och Tiger, för att jag och Pingu fick göra ett besök i er harmoniska och välkomnande hemmiljö!

Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Finaste hundbädden jag sett - och dessutom med en fantastiskt fin liten hund "inuti":-) Tiger stal mitt hjärta totalt!
Läs hela inlägget »
En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag! En god laxbakelse - perfekt semesterlyx för en regnig dag!

Inom idrottspsykologin finns en övergripande regel som jag tror och gissar att merparten av alla forskare och coacher inom fältet är överens om; "fokus på det du kan påverka".

Få skulle nog säga emot tyngden bakom orden. Tvärtom skulle nog de flesta instämma i att det är ett rätt så förnuftigt och energibesparande sätt att leva sitt liv.

Och ändå är det så svårt! Jag kom på mig själv med att avsluta ett mail med "Glad sommar - vi får hoppas den kommer tillbaka snart".  Lite klämkäckt och på ett sätt jag själv definitivt inte uppskattar. Under juni-juli-augusti tycks vi svenskar bestämma oss för att all vår lycka hänger på vädret. Och detta trots att vi vet att väderleken är rätt så varierande och vi får räkna med allt mellan 12 och 30 grader. Vi svenskar borde vara anpassningsbara och vi borde inte bli förvånade eller besvikna när det regnar. Vi borde planera för både och och se till att vi kan få bra dagar oavsett.

Visst är det tråkigt när regnet öser ner samma dag som man planerat en utflykt. Men det blir ju inte precis enklare att hantera för att man blir påmind om det dåliga vädret i varje sms, mail eller snabbkonversation i affären eller med grannen. "Det är inte klokt vad det blåser idag", "Nu är det inget strandväder precis", "Ja - det här är typiskt svensk sommar". Om det är så typiskt - varför planerar vi inte bättre då?

 En intressant kategori är de som använder fint väder som ett slags trumfkort. Man känner igen dem på att de ringer eller sms:ar när man är på solresa bara för att meddela att det är toppenväder hemma. "Här sitter vi i 25 grader och sol och snart ska vi bada. Det är säkert 20 grader i vattnet. Hoppas att ni också har det bra". Som ett omvänt semestervykort - det är den som är på semester som får hälsningen och mellan raderna kan man läsa "Ha,ha - ni la alla pengarna i sjön och kunde lika gärna varit hemma". Varför gör man så? Är man en lite bättre människa om man är den som får mest sol?:-) 

Under mitt juli-läger kom värmen. Vi hade närmare 30 grader. Eftersom jag vill att alla deltagare ska vara nöjda och få ut så mycket som möjligt av sin träningstid, så inledde jag lägret med ett "prata-värme-förbud". Jag påtalade att det skulle bli varmt, riktigt varmt under dagarna och att det inte fanns skugga på planen. Vår uppgift som hundtränare skulle vara att se till att hålla hundarna svala genom skugga och vatten, samt att planera bra pass utifrån rådande omständigheter.

Man fick alltså inte göra en plan - genomföra - och skylla resultatet på värmen. För värmen visst vi ju om när vi planerade. Först såg alla lite betänksamma ut, men sedan tror jag var och en bestämde sig för att köra på den föreslagna linjen. Jag har nog aldrig sett mer välplanerade träningspass och bättre attityd hos lägerhundar under samtliga pass. Jag vet att många av hundarna där egentligen är rätt värmekänsliga - och det upplever jag att de flesta hundar är; särskilt när det handlar om den plötsliga värmen som kommer. Men de mest värmekänsliga hundarna är nog de som aldrig får chansen att träna i värme! Som instruktör är det förstås också en utmaning, men samma regel gällde för mig. Se till att kursdeltagarna har det så bra som möjligt och fokus på det man kan påverka genom parasoll, fika med lite sockerkickar, kall dricka, vattendunk, sprayflaska,  glass - och inte minst tillgång till hallen med svalkande fikarum och hunddusch, samt den närliggande sjön som man hann besöka på lunchrasten. Allra sista passet på fredag eftermiddag körde vi inne i hallen, vilket nog blev en välkommen "belöning" både för hundar, mattor och instruktörs-apan.

Kanske kan man tillämpa samma strategi i sin semesterplanering; du vet att vädret kommer variera. Du vet att det sannolikt kommer regna några dagar. Du kan alltså inte göra en semesterplan - genomföra - och skylla resultatet på vädret. För att vädret är något du inte kan påverka - och att sommarvädret i Sverige är väldigt varierande - är ju något du vet om nu när du planerar... Kanske kan den inställningen ge semestern med bästa attityden någonsin?

Läs hela inlägget »
Att älska både vanor och förändring - det borde vara en rätt så märklig kombination?  En sida av mig försöker styra tillvaron mer mot ordningen och lugnet.  Struktur, fasta tider och få njuta av stressfriheten av att sköta en del arbetsuppdrag "på rutin". En annan sida av mig älskar att hitta nya sätt att göra saker på, testa nya idéer och förverkliga drömmar - ibland redan innan man hunnit tänka tanken färdigt.

Semestertider gör att man släpper lite på de vanliga rutinerna - och i detta finns också chansen att hitta ett nytt sätt att göra saker på. Den tanken kan verkligen locka mig - att göra det vanliga helt annorlunda. Jag tror ju att källan till lycka finns utanför boxen, inte inne i den. 

Vore det kanske bättre att jobba 4 x 10 h istället för 5 x 8? Och skulle det till och med kunna bli så effektivt att vi skulle få samma arbete gjort på 3 x 10 som 5 x 8? För oss med lång ställtid, skulle det säkerligen vara minst lika effektivt. Borde jag prova - jag som har stor chans att göra precis som jag vill med arbetstiden? Vad ska jag göra den extra lediga dagen - jag gillar ju mitt jobb! Samtidigt finns det massor med saker jag önskar att jag hade tid för som ligger utanför jobbet. Eller ska man tänka tvärtom - 6 arbetsdagar per vecka med 6 h på varje och på så vis öka chansen för att skapa precis den vardag man vill ha och kanske även bli lite mer flexibel?

Att pausa från vardagen ger också chans att ifrågasätta det man brukar göra - sin egen "politik" och sitt eget sätt att hantera tiden, tankarna och livet.

Nyligen putsade jag våra fönster- på ett nytt sätt - tack vare att jag fått tips om en riktigt bra maskin. Jag brukar inte gilla maskiner (när det gäller teknik är jag pinsamt konservativ) men denna var till mer nytta än besvär. (Kärchers fönsterputsmaskin. Runt 500-lappen och riktigt prisvärd om man inte har utanpåliggande spröjs!)

I sällskap av några sommarpatare blev det där fönsterputsandet riktigt trevligt. Resultatet blev bra, men inte 100%. Bestämde mig  för att 90% räckte mer än väl. De nyputsade fönstrena påminde mig om vikten av att se saker i nya perspektiv. Att nya perspektiv inte bara dyker upp, utan att man anstränger sig en smula. Några retliga ränder påminde mig om att även det som inte är perfekt kan bli rätt så bra ändå. Hellre lite ränder som resultat, än att känna bitterhet eller stress över att man inte ens kommit igång och försökt. Vikten av att få bort de där fläckarna som man retat sig på en längre tid.

En del styrs av rutiner - rena fönster till midsommar och advent, kanske. Andra väntar tills de är tillräckligt smutsiga. Ibland inträffar saker som gör att vi får putsa dem lite oplanerat - en storm, eller en pannkakssmet som förflyttade sig lite för långt från bunken. Just när det inträffar känns det väldigt retligt, men i efterhand kan man känna tacksamhet över att man fick den där anledningen att putsa ordentligt. Chansen att se saker i nya perspektiv.

En sida av mig tänker att det där med midsommar och jul känns som en bra och trygg rutin som man kanske skulle införa. En annan sida av mig tänker att  man får anpassa utifrån väder och tid. Viktigast kanske att det inte går för lång tid emellan.  Att man putsar hyfsat regelbundet, så att man inte ser luddigt och enkelspårigt utan skapar den där vanan som gör att man håller sig öppen för att se saker ur nya perspektiv.
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: tid
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter