jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2015 > 11

En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2015 > 11

En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »

2015 > 11

En grym stund på tävlingsplan! En grym stund på tävlingsplan!

Förra veckan blev jag intervjuad i Helène Lindströms blogg angående domarreflektioner från Nordiska – och jag spånade då loss lite på lydnad som ligger på gränsen mellan 10 och 0.

Och på helgens tävling kan man väl säga att jag levde upp till det själv (se bilden!)

Jag tror att vi på ett sätt gjorde vår hittills häftigaste tävling. Känslan var exakt där jag vill ha den – en fokuserad och taggad -men samtidigt harmonisk - Pingu, mitt huvud var enbart fyllt med bra tankar och ett samspel som gav en total känsla av lycka, tacksamhet och stolthet.

När vi gick av planen möttes vi av medtävlande som liksom ville beklaga och undrade vad som hänt. Men det möttes av ett brett leende som liksom inte förstod att det förväntades att man skulle vara besviken!

Besviken med sex tior på åtta genomförda moment - och när man dessutom lyckas få dem i både känsla och protokoll? Omöjligt!

Retligt att nolla när det kunde blivit hur bra som helst?  Ja – det är klart att det kan vara lite retligt – men samtidigt var poängen väldigt sekundära i målet för denna tävling och jag lyckades hålla dem sekundära även i utvärderingen. Det fåtalet tävlingar vi gör i höst är inplanerade för avstämning och struktur. Avstämningen berör framförallt platsliggningen som vi jobbat med under fem månaders tävlingsuppehåll och nu fick jag kvitto på att förra tävlingens lyckande inte var tillfälligt och att den sitter utmärkt även när vi inte är på hemmaplan. Det känns som om vi hittat helt rätt verktyg där – en viss panda iblandad som jag ska berätta om i en annan blogg:-)

Parallellt jobbar vi på med vittringen.

Det vi nollade är moment som vi vanligtvis kan, men situationer som vi uppenbarligen behöver träna mer på:

  • För första gången någonsin hittade Pingu inte rutan. Den stod i ett hörn och i en liten svacka och jag tror inte Pingu såg den alls från konen. Däremot såg hon en av z:a-konorna och sprang mot den. Jag stoppade henne och försökte dirigera om men hennes blick var som fastlåst i min och jag fick henne aldrig att vända på huvudet. Funderar på om man borde träna in ”look forward” som motsats till vallningens ”look back”J Hon gjorde en snarlik miss där i våras, men då hade vi tränat mer på svåra omdirigeringar och klarade det. Bara att inse att träning är färskvara – och försöka hinna träna mer än vad vi gör!

 

  • Den andra nollan kom på hopp-apporten där hon tappade apporten precis innan återhoppet. Detta har hänt en tävling innan, då hon var tränad på minsta storleken men där det enbart fanns mellan eller stor att tillgå. Sedan dess har jag varierat olika apporter en hel del för att hon ska klara vilket som. Nu börjar jag såklart klura på om det är bästa strategin… Har samtidigt varit lite försiktig med våra apporteringar då frysmarkeringen som jag tränade in till vittringen i september dök upp både i dirigeringsapporteringen och hopp-apporten…:-)    Har på sistone därför bara kört muskelminne på alldeles vanliga apporteringar, men uppenbarligen behöver vi ändra på något nu. Får klura på vad och hur!


Jag var klok och avstod vittringen, även om jag var grymt sugen på att vara kvar i den där känslan – och såklart nyfiken på resultatet av senaste veckornas intensivträning. Samtidigt vill jag inte bygga in fler minnesbilder hos varken henne eller mig av att just det momentet blir för svårt på tävling, så jag tog istället chansen att ge det några veckor till innan vi testar på nytt i skarpt läge.

Någon av de medtävlande undrade om jag inte tyckte det var tråkigt med brutna resultat på SBK tävling. I den lyckokänsla jag haft sedan denna stund på plan, så kan jag ärligt säga att det rör mig inte i ryggen. Om någon annan har tid att sitta där och fundera över våra resultat, så kan ju vi vara ute och träna under tiden;-)  Sen har man nog väldigt olika känslor för resultatet ”bryter”. För mig handlar det enbart om att göra det jag tror är smartast inför nästa tävling. Jag vill se varje tävling som en del i något större och i den mån jag själv kan påverka tänker jag se till att dessa tävlingar enbart tar oss framåt. Det ligger kanske en gammal föreställning kvar i att man bara bryter om man tappar kontrollen?!

Skrivaren gav oss väldigt värmande ord och det enda han klagade på var att han frös om fingrarna under vårt program eftersom han inte fick skriva något;-) Att få tio på fria följet än en gång, för en annan domare, känns förstås häftigt. Att sätta 10 på inkallningen för tredje tävlingen i rad har en alldeles särskild betydelse då det är ett moment som jag med tidigare hundar inte haft så högt självförtroende i.  Tian på dirigerings-apporteringen efter ett försök på rutan som blev lite förvirrande för oss båda, var ytterligare en styrka. Tidigare har det varit svårt att få Pingu tilbaka till harmonisk känsla om hon själv känt att något blivit tokigt.  Nu klarade vi att ladda om på ett bra sätt båda två och det tar vi med oss!

Och jag håller fast vid det jag sa i intervjun – jag är helt övertygad om att de tior vi fick till på denna tävling i både protokoll och känsla hänger ihop med att vi inte är så rädda för nollorna. Någon (med lite mer prestige:-)) hade kanske valt att avvakta tävlandet tills allt satt mycket säkrare – men för mig skullle nog det säkerhetstänket på köpet hämma det flow där vi får våra tior.

Så länge tävlingarna ger oss båda självförtroende, mer träningstid och riktigt häftiga kickar så ser jag ingen anledning att ändra strategi. Det må bli en lite brokig resultatlista, men nu när jag har lärt mig att älska att tävla och har en hund som gärna gör mig sällskap på den resan så tänker jag bara hålla i hatten - och pandan - och köra. Förhoppningsvis hinner vi med en tävling till i år!

Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Pingu med pandan efter gruppmomenten. Busig blick och svansen i topp - långt ifrån det ösregn till hund som inte ville ligga plats i våras!
Läs hela inlägget »
Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor! Domarligan - jag hade turen att få döma med riktigt trevliga kollegor!

Helgen som gick tillbringade jag i danska Herning, med hedersuppdraget att döma Nordiska mästerskapen i lydnad. Detta domaruppdrag blev speciellt på många sätt; dels var det mitt första uppdrag utomlands, dels min första internationella tävling som domare och dels var det första gången jag representerade mitt land i någon form.

Resultaten i kort sammanfattad version: Det individuella guldet gick till danska Miriam Sondregaard som därmed stod för den historiska bedriften att ta guld i både VM och NM samma år. Silvret gick till Finland och bronset till Norge. I lagtävlingen var det Finland som tog guld, Danmark silver och Norge åter brons. Svenskarna blev alltså medaljlösa, men min sammanfattande bilr är att det ändå var det de svenska ekipagen tillsammans med de norska som uppvisade mest arbetsglädje hos hundarna. Alla gjorde fina och imponerande saker i ringen, men för flera i kombination med kostsamma missar. Landslagsdebutanterna gjorde överlag väldigt bra ifrån sig. Allra bäst gick det för Emelie Wickström som tog en individuell femteplats, tätt följd av Anna Hilding.

Fram till nu har jag trott att SM:et 2014 skulle vara min stora höjdpunkt i domarkarriären, men jag tror denna helg faktiskt var snäppet bättre. Liter nerver finns förstås med i spelet, men för min del handlade det mest om att infinna mig vid rätt plats vid rätt tid. (Med mitt lokalsinne är det en utmaning att ta mig från hotellrummet till frukosten.) Nu såg de danska arrangörerna, med överdomare Mats Grönbaek Möller i spetsen till att jag blev mer än väl omhändertagen, så den oron kunde jag snabbt släppa. Jag kände mig också väldigt trygg i att Mats uppmuntrade oss att tänka "helhet" inför betygssättningen, samt den goda stämning som tidigt infann sig i domar-gänget.

Väl på plats i ringen trivdes jag oerhört bra - självklart är man väldigt laddad och fokuserad, men ingen negativ anspänning. Istället gick jag in i en känsla av flow som är svår att beskriva och som är en stor skillnad mot vanliga domaruppdrag. Det höga tempot förstärkte nog känslan ytterligare. Efter avslutat moment beordrades vi visa betygen på studs, så där fanns inte ens en sekunds betänketid. Den finska domaren, som är betydligt mer rutinerad än mig i sådana här sammanhang, sa att detta utan tvekan var den snabbaste bedömning han genomfört. Detta gjorde att man helt enkelt inte kunde tänka två varv och även om man självklart gör små missar, så tror jag att det gynnar tävlingen i stort – första känslan utan djupare analys är troligen det mest rättvisa. En erfarenhet som fick mig att tänka på de domarkonferenser jag varit på, där man ibland får se filmade moment flera gånger om och diskuterar betyg utifrån det. Detta upplägkan ha stort värde då man diskuterar målbilder utifrån bedömningsanvisningarna i regelboken, men när det gäller domararbetet i praktiken så är det förmågan att ta snabba beslut utifrån en enda sekvens som sätts på prov och får avgörande betydelse för den tävlande.

Totalt var vi fyra domare – en från varje representerat land – och i resultaträkningen tar man bort det lägsta + det högsta betyget på varje moment. En trygghet som domare då man kan tabba sig utan att sabba för någon tävlande, men samtidigt en svårighet för de tävlande då man måste övertyga två domare om en tia för att den ska räknas. Min plan att inte ta del av de andras bedömning gick i stöpet då betygen rapporterades ut i högtalarsystemet, men jag tror och hoppas inte att man lät sig påverkas på något omedvetet plan.

Innan mästerskaps-helgen hade jag fått rådet att tänka på att vara riktigt noggrann från början eftersom det var så många bra hundar med på samma tävling – vilket gör Nordiska mästerskapen till en väldigt unik tävling. Samtidigt påminde jag mig också om vikten av att även våga sätta höga poäng från början, så att inte startnumret får en avgörande betydelse. Sveriges Niina Svartberg gav mig den utmaningen direkt då som första startande levererade ett riktigt snyggt fritt följ.

Med facit i hand visade det sig vara ett av tävlingens absolut bästa fria följ – det har man ju ingen aning om när 27 ekipage återstår – men jag gav betyg 9 och är glad att jag hade modet att göra det. Hela blocket användes båda dagarna, även om det blev betydligt färre tior än jag trott. På lördagen delade jag ut tävlingens enda tia utöver gruppmomenten och på söndagen hade jag en eller två om jag minns rätt.  Detta förvånade mig, men jag tror att underlaget – som av de tävlande beskrevs som ”medelhalt” kan ha haft en viss hämmande effekt på en del hundar. Samtidigt var det också väldigt  få ”generalmissar” och ingen ”på-tårna-tjuvstart” eller "hann-inte-stanna"och kanske hänger det ihop? Delar som på merparten av ekipagen höll en imponerande hög nivå var posititioerna i fritt följ, samt fjärrdirigeringarna. Överlag visades också stor säkerhet i dirigeringsmomenten.

Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!
Alla funktionärerna var väldigt trevliga - här är min sekreterare som såg till att rätt poäng noterades!

Ytterligare en skillnad ”mot vanligt” var att inte ha någon skrivare vid sin sida. Det enda vi skulle rapportera var betygen och sekreteraren satt vid sidan av ringen. Jag trodde detta skulle bli en svårighet, men det var precis tvärtom. 100% fokus kunde riktas mot ekipaget. Tidigare har jag varit mot denna princip då jag tycker att det är viktigt att vi domare tydligt kan motivera de poäng vi sätter så att det inte slutar med "jag tycker  nog 7". Men visst borde man kunna fixa någon teknisk utrustning där man som domare bara pratar in sina tankar i en liten mikrofon, så att det kan skrivas ut på papper någonstans? (Det gäller bara att tänka sig för mer än en gång innan man tänker högt:-))
 

Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!
Scandic såg till att gästerna med hund kände sig välkomna!

Innan jag åkte hem blev jag inbjuden som domare till en annan internationell tävling i Danmark nästa år och hörde mig själv tacka ja utan alltför mycket betänketid. Hörde också mig själv fråga om det var möjligt att tävla ena dagen och döma den andra. Med en lyxig helg med tåg och flygresa, hotell, goda middagar och väldigt trevligt sällskap så var det enda jag möjligen kunde sakna sällskapet av en hund:-)

Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.
Det är nog en ännu mer speciell känsla att få representera sitt land tillsammans med sin hund.

Självklart ger erfarenheterna kring en sådan här helg även lite tankar kring ren hundträning och dessa kommer ventileras i en intervju i Heléne Lindströms blogg high5hundkurser.se inom några dagar.

Vill avslutningsvis rikta ett stort och varmt tack till SBK för förtroendet och en minnesvärd helg. Ett särskilt tack till  UG lydnads Thomas Lundin för värdefullt "domar-pepp" såväl innan som efter!

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter