jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016

Nu är vårplaneringen snart helt spikad. Min största fasa är att jag ska glömma något jag lovat - och brukar därför vara noggrann med att ha allt sparat i mailform. Men - vill ändå för säkerhets skull kolla om det är någon som förväntar sig kurs eller föreläsning på bortaplan under januari-augusti och som jag kan ha glömt att kontakta. Kontakta mig i så fall snarast via jenny@lyckagard.se

Ibland säger någon "Det här var kul, det gör vi om nästa år" men det är inte säkert min hjärna registrerar det som en formell bokningsförfrågan! :-)

I januari kommer jag annonsera ut sommarens läger - känns halvgalet att tänka sommardagar så här mitt i julen, men lite framförhållning brukar vara önskvärt inför semestern.

Tider för privat träning finns nu utlagda - välkommen att boka här  
Är ni ett par träningskompisar som vill boka en egen hel-eller halvdag - hör av dig via mailen, så ser vi vad som går att lösa.

I väntan på tomten, missa inte lucköppninen på Helénes och min Facebook-sida "Hjärnkoll för hundtränare"
 

Läs hela inlägget »
Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »

I helgen gjorde jag och Pingu en tävling som gjorde mig löjligt stolt och glad som ett litet barn. En tävling som av andra troligen inte skulle betraktas som en av våra svåraste – snarare tvärtom. Appellen kallas till och med ”Pellejöns-klassen” i vissa kretsar, så då är man väl en Pellejöns även på pappret nu då! :-)

För mig var ett resultat av målmedvetet arbete med en av Pingus svagheter (eller för starka styrka:-)). Den fina analys jag fick av Ingrid Hammarlind då jag konsulterade henne för hjälp med vittringen handlade om att Pingu i nosarbetet måste ur ”samarbetsbubblan” för att kunna gå helt in i ”jaktbubblan”. En teori som stämde så väl  för både de bakslag och de framsteg vi haft i detta moment – och även en förklaring till varför varje framstegsmetod endast höll ett fåtal gånger. Kanske också en förklaring till att fler tycks ha problem med detta moment nu än förr, då dagens träning generellt bygger mer på just samarbete. (Den enda metod jag känner till som jag inte har provat är att med en kraftig korrigering skrämma slag på Pingu då hon tar fel pinne och det skulle heller aldrig falla mig in, eftersom det stämmer väldigt dåligt överens med mina motiv för att tävla hund!) Att vi var för mycket i samarbetsbubblan var dessutom en förklaring som kändes bra i hjärtat, även om det ställt till det en hel del för oss.

Teorin gav också en förklaring till svårigheten att komma igång med spårträningen. (Hade sedan tidigare en del i träningsplanen att spåra mycket för att stärka hennes generella nosarbete).  Pingu ville att vi skulle lösa uppgiften tillsammans – som vi brukar göra – och det är verkligen inte lätt att bara ignorera och vänta ut en hund med så mycket will to please. Den frustration som hos många andra hundar skulle resultera i ”jag gör väl det själv då” tenderade hos Pingu att istället utvecklas till negativ stress, så det slutade jag snabbt med, för att istället trigga ”jakten” ännu mer än jag gjort tidigare.

De tre senaste spåren hon har gått har hon arbetat helt självständigt, med hög svans och stark målmedvetenhet – och sitt allra bästa spår hittills gjorde hon passande nog på tävlingen igår.  Det var en rejäl kick att följa Pingu som med hög svans utstrålade självförtroende, självständighet och målmedvetenhet. När vi kom i mål fick vi till och med ”extraberöm” från både domare och annan publik som tyckte att ”det där var verkligen snyggt”. Att vi skulle kunna ta oss runt och få med pinnarna visste jag, men att hon skulle göra ett så snyggt spårarbete fanns liksom inte på kartan, dessutom inte när det råkade blåsa rejält trots att vi åkt inåt landet, till Småland). Jag kom på mig själv med att vilja förklara vårt utgångsläge och vilken fantastisk prestation detta var ”egentligen”, men lyckades hejda mig själv någorlunda. ”Tack, vad roligt att höra” är ju ett mer lagom långt svar i sammanhanget :-)
 

"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)
"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)

Funderade mycket på det där under hemvägen. Varför har många av oss hundtränare så stort behov av att förklara hur svårt något har varit. Att man vill förklara det vid bakslag känns naturligt, men behovet att även förklara det vid framgång är desto mer intressant.

Likaså är det viktigt för många att betona att ens egen gren, ras eller hundindivid är svår (helst svårast!) Nog för att det är inspirerande med utmaningar, men varför är det viktigt att förmedla att man gör något svårt? Det borde väl räcka att man har roligt och mår bra av aktiviteten! :-) Eller tycker vi inte att vi duger om vi inte gör svåra saker och "riktiga" prestationer? Eller kanske bara ett behov av att förklara varför man är SÅ överdrivet glad och tacksam? Det tål att grunnas vidare på! 

Och jo, jag är ruggigt motiverade att fortsätta utvecklas i spåret.  Tillsammans med den här hunden blir det en givande intensivutbildning för mig, om hundträning i allmänhet och nosarbete i synnerhet. För sju år sedan tävlade jag sista elitspårtävlingen med Mimmi och för två år sedan lånade jag I-or av Fredrik, bara för att få tävla brukset igen, så det är allt något jag har saknat!

Tack Gislaved-Västbo BK för en väldigt fint arrangerad tävling med trevlig stämning såväl från funktionärer som medtävlande!

Läs hela inlägget »

Att vårt koncept till och med skulle leda till kommunala anställningar så här snabbt hade jag inte ens vågat hoppas (en av kurserna inom utbildningen är därför entreprenörskap:-))

I många kommuner är vård- och terapihundskoncepten redan etablerade och då är det lite svårare för oss att "slå oss fram" med vår - lite annorlunda - nisch där det är förarens kompetens som är i fokus, framför hundens färdigheter.

Är också väldigt tacksam över att få chansen att utveckla detta som jag verkligen brinner för. Tacksam gentemot alla elever, för det här har vi gjort tillsammans. Tacksam gentemot kollegorna på skolan; Sara Andersson som driver hundgymnasiet och som gav mig chansen att starta utbildningen inom Örkelljungas utbildningscentrum, rektor Kristian Lindgren som tror på vårt koncept och nu låtit oss starta fjärde omgången, hundfysioterapeut Eleonor Mohlin som förhöjer kvaliteten i vår utbildning på så många plan, samt sjuksköterska och lärarkollega Jeanette Hallman som med yrkesexpertis och sitt engagemang ser till att våra resurshundförare är väl rustade för arbete på fältet.

Stort grattis Nathalie Gustafsson och stort lycka till på nya jobbet. Du kommer göra mycket gott för många - och verkligen inte illa att få en sådan här anställning bara en sommar efter slutförd utbildning. Men jag är inte förvånad - minns att jag hajade till på din projektredovisning med känslan "det här är RIKTIGT bra!!" Dessutom tror och hoppas jag att du banar väg för fler. Tänk så många ringar på vattnet det blir, som kan leda till att fler människor får chans till ett bättre liv med hjälp av våra fyrbenta kamrater.

Läs hela inlägget »
(Bilden hör till länkad artikel) (Bilden hör till länkad artikel)

http://www.svd.se/giftiga-applen-aterkallas-av-ica

Tragisk nyhet att läsa - och det hela uppptäckt i en stickprovskontroll. Naivt vill man ju tro att livsmedel i svenska stora matkedjor är mer kontrollerad än att man ska förlita sig på stickprov,

Tänk så skönt det skulle vara att handla i en butik där ALLT redan är noga utvalt ur miljö- och hälsosynpunkt (djuretiska aspekter inkluerade) och kontrollerat i största möjliga mån.  Det är allt lite märkligt att den kedjan inte redan existerar och är väletablerad i hela landet.

Dyrare? Javisst, men varför i all sin dar ska mat vara billig? Det sägs till exempel att alla inte har råd att köpa närproducerat kött, men jag har svårt att köpa det argumentet. Däremot blir det mindre volym för pengarna, kanske djupfryst istället för färskt och kanske rätter där en jätteköttbit att lägga på grillen byts ut mot recept där köttet utgör en mindre del.

Förra veckan bilade vi hem från Italien och passerade ett antal djurtransporter i den extrema värmen, ute på autobahn. I sådana lägen är jag väldigt tacksam för mina envisa val att aldrig stötta den produktionen, oavsett om det gälller en pizzaingrediens, smidig snabbmat eller valet i kyldisken i affären. Jag måste inte ha skinka på mackan bara för att jag är sugen på det. I  alla fall inte om jag inte kan gå in i den där djurtransporten och känna att det sättet att hantera levande varelser är helt ok.

Så länge vi fortfarande slänger tonvis med mat från såväl hushåll som skolor, så har vi ju råd att tänka annorlunda. Och när vi inte betalar med pengar, så betalar vi - och många i produktionskedjan- med något annat.

 

Läs hela inlägget »
Höstens träningstider finns nu utlagda - se mer info här

Det har varit mycket på alla håll på sistone och något som tyvärr fått stå tillbaka lite är de enskilda träningstimmarna. Detta handlar definitivt inte om att jag tycker de är mindre viktiga eller roliga - tvärtom saknar jag dem. Dock är de lättare att få till under sommarhalvåret när man inte är beroende av halltider som ska synas, så planen är att ta upp dem på allvar nästa vår.

 I år har det inte varit möjligt på grund av att det varit mycket annat jobb - inte minst vårt eget företag där även Fredrik jobbar sedan årsskiftet vilket ger mig massor med mer administrativt arbete:-) Har fått lära mig en hel del nytt såsom tex omvänd byggmoms, ROT och á conto. Därtill har våren innehållit en lamningsmånad, två parallella klasser i vår distansutbildning, nya roliga skrivprojekt, oväntat men roligt ideellt arbete kring landslaget samt roliga uppdrag som föreläsare och tränare på bortaplan. Och upp på allt så har jag kanske min once-in-a-life-time-hund när det gäller rolig tävlingspartner. Vårt senaste projekt är att vi tänker ge oss på brukset och tävla spår, vilket då ska synkas med vallningsäventyren med husse. Och så har vi kelpie-gubbarna som såklart ska ha sitt.Det blir lite pyssel för att få ihop allt! 
I-or har blivit piggare och börjat blogga igen, så det blir ju lite avlastning när det gäller uppdateringar av hemsidan ;-) Du hittar hans blogg här

Fram till våren gör jag ett litet undantag för dig som tränat här innan och kanske inte kommit med på sommarläger, eller har möjlighet att boka en hel eftermiddag. Kontakta mig via mail om du vill boka en enskild timma - jag har några strötider som jag kan synka med annat jobb eller egen träning. Och så har jag riktigt bra kollegor som jag gärna rekommenderar i de fall jag inte kan lösa det själv. Det är tråkigt att behöva säga nej, men jag är noggrann med att inte lägga mer intensiv planering än att jag kan vara pigg, närvarande och engagerad på bokade tider och kurser.

Så alla tidigare kursdeltagare och privattränare här på hemmaplan - även om det just nu varit klent utbud för er, så beror det alltså inte på bristande intresse - tvärtom saknar jag den delen av jobbet en hel del!

För den som vill ha lite regelbunden vardagspepp finns Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag driver tillsammans med Helène Lindström. Om du gillar sidan, så kommer våra uppdateringar i ditt nyhetsflöde!
Läs hela inlägget »

På söndag är det sista chansen att lämna sina synpunkter inför regelrevideringen i lydnad 2017 och det är superviktigt att göra detta även om man ställer sig positiv till det hela!
 
Många är förvirrade kring vad som gäller då det varit många turer kring detta. Någon tyckte det var konstigt att jag nu röstade ja till remissförslaget eftersom jag tidigare varit emot att ansluta till FCI:s regelverk. Det är jag fortfarande - men det förslag som nu ligger på remiss handlar om att att kopiera momenten men behålla beslutsrätten över bedömning och regelverk själva och det stämmer med den uppfattning jag haft sedan november 2014 då jag blev insatt i det hela.

I mitt svar betonar jag att jag tror att det är minst lika viktigt HUR revideringen genomförs som ATT. Ett kort utdrag:

"Och – kanske viktigast av allt; vi måste ha en verklighetsförankring i det förändringsarbete som sker. Om syftet med jämn bedömning ska uppnås så blir det inte funktionellt att ha diffusare regler än att våra minst intresserade (och kompetenta) domare förstår och agerar efter dess innebörd!"

Jag skriver också lite om mina tankar om bedömningspyramider, om min känsla för nya gruppmomentet i elit, om formuleringar som inkluderar, samt min uppfattning om vikten av att i bedömningen se till huvudmomentet. Detta är alltså mina högst personliga åsikter och i detta remissvar företräder jag ingen annan än mig själv - även om tankarna och åsikterna vuxit fram ur flera olika roller och erfarenheter. Det finns såklart även risk att jag missförstått saker och ting på vägen. Är inte alls säker på att det finns utrymme för dessa tankar "runtomkring"  i sammanhanget, utan det viktigaste och mest relevanta inför regelbeslutet är - som jag förstått det - att det tydligt framgår om man svarar ja eller nej.

Vill du läsa mitt svar i sin helhet så finner du det i PDF-filen nedan. Självklart går det utmärkt att - vid intresse - hänvisa till det i ditt eget svar.

Mer info om hur du lämnar dina synpunkter finner du här (SBK) eller här (SKK).
 

Läs hela inlägget »

Olika hundförare sprider olika typer av inspiration - man kan önska sig någons noggrannhet, någons kreativitet eller någons målmedvetenhet.

Nu när jag fått följa Helène på nära håll under en hel tävlingshelg - och dessutom en väldigt speciell sådan - så blir det ännu tydligare för mig varför jag trivs så bra i hennes sällskap. Hennes inställning till alltihop är så harmonisk och i den harmonin ryms äkta generositet mot andras framgång, en cool attityd på banan och såklart - ett väldigt fint samspel med krutpaketet Tarzan. Helènes harmoniska förhållningssätt balanserar upp Tarzans dynamik på ett utmärkt sätt - så utmärkt så att deras allra första SM-start tog dem hela vägen till en av de femton åtråvärda finalplatserna!

Foto: Lena Kerje
Foto: Lena Kerje

Grattis till finalplatsen! Var detta ett resultat som fanns med i dina förhoppningar?
- Tack!! Förhoppningar - ja! Klart jag hoppades! Men det var absolut inget jag räknade med. 

Hände det något under tävlingen som du inte hade förberett dig på?
Nä, faktiskt inte. Jo förresten! Att Tarzan inte hörde mitt fösta inkallningskommando i finalen. Note to myself: Skrik högre på nästa SM! ;)

Detta var ditt allra första SM. Stämde upplevelsen av hela helgen med det du förväntat dig?
 - Det var faktiskt ännu roligare än jag hade trott. Inte bara på grund av att Tarzan skötte sig fint, utan minst lika mycket beroende på den fina stämning jag upplevde. Vänner, bekanta, medtävlare och personer jag överhuvudtaget inte kände kom fram och spred sina positiva vibbar. Något jag är väldigt glad och tacksam över!

Jag tycker också det var lätt att fokusera på det jag skulle inne på planen på grund av tydliga och proffsiga tävlingsledare. Dessutom har jag fått nya insikter om hur bra coaching kan göra underverk för att öka den egna prestationsförmågan. ;)

Du agerar väldigt "coolt" och avslappnat kring hela SM-arrangemanget. Känner du dig sådan innerst inne, eller är det något du får arbeta med?
Hrm... Säg så här, det är något jag har fått jobbat med väldigt under lång tid (läs typ 20 år!) men som numera är en känsla som jag ganska lätt kan framkalla. Därmed inte sagt att jag aldrig blir nervös eller spänd. Men idag kan jag kontrollera det på ett helt annat sätt än jag kunde förr. Jag vet vad och hur jag vill känna för att bli mitt bästa jag. 
 
Din plan var att göra "precis som vanligt". Höll du den - och var det i så fall lätt eller svårt?
Ganska lätt. Dels beroende på att jag från början bestämt mig för just detta. Och för att min coach påminde om detta vid de få tillfällen jag började svaja lite.

Vad har varit den största utmaningen på din och Trasans väg mot SM-final?
Det var nog just detta att hålla mig till min plan. Inte överarbeta. Inte göra massa "konstiga" saker som jag inte brukar göra inför tävling, och inte börja tänka för mycket. Men däremot att vara förberedd på att ett SM innebär lite andra mentala utmaningar än vanliga tävlingar.

Om du nu - med facit i hand - hade fått välja en enda sak som ni skulle ha tränat lite extra på inför det här SM:et, vad skulle det vara då?
Mer träning med många, okända personer på planen som kommenderar i "hett" läge.

Vad är du mest nöjd med då det gäller era rundor?
Då det gäller Tarzan, att han fixade att fokusera i en för honom ovan och ganska tuff miljö. Och att han verkligen gjorde sitt bästa i alla moment, även då han tyckte det var lite svårt.
Då det gäller mig själv att jag höll mig till den plan jag bestämt och hade rätt tankar i skallen inne på banan.
Och som ekipage kändes det som att vi synkade fint och gav varandra bra energier.

Hur upplevde du stämningen bland er tävlande?
Mycket bra! Faktiskt mycket lättsammare och mer uppsluppen än jag vågat hoppats på. Det gjorde också att hela helgen blev ett fint minne, inte bara själva tävlingen.

Fick du blodad tand att tävla SM-final igen?
You bet!! :)

Vad kommer du prioritera i träningen framöver?
Säkerhet. Jämnhet. Mer utmaningar. Och en och annan del och detalj som vi definitivt behöver förbättra. ;)

Vad vill du ge för råd till den som drömmer om att tävla SM?
Att inte nörda in sig  för mycket på detaljer, som  i det stora hela spelar mindre roll. Typ ett och annat blicksläpp  i fria följet.  Ett aningen långsamt läggande under gång. En tass som rör sig i fjärren. Fokuserar man för mycket på detaljer kommer man bli superbra på just detaljer. Men kanske aldrig få ihop en helhet som håller för  t e x SM-start. 

Med det menar jag inte att man ska strunta att träna på delar och detaljer. Det behövs givetvis också. Men med en bra helhet - utan nollor - och ett trevligt samarbete med hunden kommer man väldigt långt tror jag.

Tack Helène för den ständiga inspiration du sprider - såväl i text, som  i instruktörs- och föreläsarrollen, samt på banan tillsammans med din vapendragare Tarzan.
"Som champagne och jordgubbar" sa speakern på SM och ja; det går inte annat än att hålla med! Det här ekipaget kommer vi få se mer av (de har redan hunnit tävla - igår drämde de till med 303 poäng!)

Vill du läsa mer om Helène så gå in på hennes hemsida www.hihg5hundkurser.se där du bland annat finner en av hund-Sveriges mest läsvärda bloggar. I avsnittet "SM ur mitt perspetiv" f inns även en kul film som visar SM-helgen från lite olika vinklar och sidor!

Här i min blogg finner du ett par inlägg tillbaka även en intervju som vi genomförde innan SM.

På Facebook finns sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag och Helène driver tillsammans. "Gilla" gärna sidan, så blir vi motiverade att skriva ofta!

Läs hela inlägget »

En gång när jag missade en uppflyttning till elit bestämde jag mig för att inte låta den missen styra närmaste månadernas träning, utan träna och agera som om jag redan var uppflyttad. Det tog oss ett stort steg framåt och den där retliga missen blev inte att så mycket att reta sig på för den spelade ju inte så stor roll i sammanhanget.

Nu då jag hamnade på reserv-plats till lydnads-SM bestämde jag mig för att göra likadant - låtsas som om jag var med (eller rättare sagt, bli överdrivet optimistisk för att vi skulle bli inkallade som reserver). Det blev en väldigt nyttig resa där jag gick igenom de mentala utmaningar som kan uppstå inför en viktig tävling och lärde mig mer om hur jag ska träna - och inte träna - de senaste veckorna fram till dagen D.

Jag lärde mig också mycket om mitt viktiga trigger-ord "Tillit". För min egen del handlar det framförallt om tillit till att jag själv har gjort tillräckligt - att inte klandra mig själv för missar som trots allt uppstår och att lita på att träning och förberedelser håller.
 

En person som lärt mig väldigt mycket om detta denna helg är Helène Lindström som jag fick äran att följa på nära håll genom att inta en coachande roll. Under helgen imponerades jag flera gånger av hennes lugn inför alla de olika situationer och omständigheter som ett mästerskap innebär - men så är hon också grym på mental träning. Mer om hennes upplevelse av helgen kan du läsa om här 

Helène har också satt ihop en kul film som ger en bra bild av hur tävlingarna var upplagda - och inte minst visar det fantastiska samspel hon och Tarzan har tillsammans. Ett samspel som tog dem hela vägen till final på deras första SM. Stort grattis och stort tack för att jag fick vara med på er resa (den skakiga filmen visar att jag nästintill upplevde det som om jag tävlade själv!) Inom kort kommer även en uppföljning till intervjun i föregående blogg.

Även prispallen vittnade om vikten av tillit - tre  tjejer, Sarah Karlsson, Madelaine Eriksson och Diana Ljungström,  som med attityd och självförtroende är fina förebilder för oss andra när det gäller tillit till egen förmåga. Stort grattis till er alla för välförtjänta medaljer och extra kul att Sarah, som är Pingus uppfödare, fick kliva högst upp på pallen. Vilken grej! Dessutom kom Valltäppans Chess - Pingus halvsyster som alltså också är Sarahs uppfödning- på fjärde plats. Mer om resultatlistan kan du läsa här

Också förmånen att följa landslaget på nära håll ger mig fina kvinnliga förebilder på detta område - inte minst genom landslagsledaren Heidi Billkvam som nog spelar i en egen division, men också genom alla förare som med helt olika personligheter tycks ha en gemensam nämnare i att fullt ut tillåta sig att satsa och lyckas.

På SM hamnade jag och Pingu plötsligt på scenen då landslaget skulle firas för det nyss ervörade VM-bronset. Trevlig initiativ från arrangören!

Tävlingslydnad ger verkligen personlig utveckling på så många plan och just nu präglas sportens yttersta elit dessutom av en rejäl dos girlpower som vi alla kan låta oss inspireras av. Som observatör av tävlandet en sådan här helg så blir det också så tydligt att det är den personliga resan som spelar roll i sammanhanget. Jag känner många av dem som deltog och vet att många har tuffa utmaningar att kämpa med, medan omgivningen mest kanske ser framsteg och lyckanden.

Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!
Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!

Någon annan som dagligen lär mig mycket om tillit i allmänhet och girlpower i synnerhet är Pingu. När vi åker iväg på äventyr tillsammans så är det nästan som att vara iväg med vilken tjejkompis som helst. Dessutom någon som alltid vill göra samma sak som jag gör, vilket gör det hela väldigt lättsamt. Skrattade gott åt henne då hon koncentrerat tittade in i hotellrumets spegel samtidigt som jag la på mascaran på morgonen.

Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.
Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.

Det blev ingen start för oss denna gång, men resan i sig, lite träning i den speciella SM-miljön när tillfälle gavs, inspirerande målbilder från de tävlande och den viktiga påminnelsen om att även de bästa har små eller större missar ibland, har tagit oss ännu ett steg framåt på vår resa. 

Tack till Upplandsdistriktet för ett SM med riktigt trevlig stämning!

Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Läs hela inlägget »

Nästa helg är det dags för lydnads-SM, som i år äger rum i Norrtälje. Helène Lindström är en av de 50 som lyckats kvala in till årets SM. Vi lärde känna varandra för ett par år sedan och Helène har blivit såväl en nära vän som en rolig kollega. Vårt senaste gemensamma projekt är Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare"

Helène har många års tävlingserfarenhet från hästvärlden, men inom hunderiet är detta hennes första SM. I och med att Helène arbetar som mental tränare tycker jag det är extra spännande att ta del av hennes tankar och mål inför SM-debuten.

Håll till godo, så här tänker en av landets trevligaste hundtränare som har en riktigt glad och häftlig lydnad tillsammans med sin hund Tarzan!


Vilka förväntningar har du på er SM-start?
Mina förväntningar på detta - vårt första - SM ligger helt och hållet på att ha kul.  Kul tillsammans med min hund, mina vänner och mig själv :-)

Hur förbereder du dig för att öka chansen för att det blir så?
Jag  ser till att omge mig - och bolla tankar tillsammans - med personer som hjälper mig att behålla rätt tanke. Med tiden har jag blivit ganska medveten om vad jag behöver för att må bra och prestera och har också blivit rätt duktig på att sålla bort det som gör motsatsen. 

Vilka mål har du?
Prestationsmässigt attt få till en stabil helhet utan nollor. Mentalt att ha energi&glädje i det vi gör, vilket är ett övergripande mål i all min träning. Självklart kommer jag försöka se till att Tarzan och jag sköter våra uppgifter både på och utanför planen och min förhoppning är att det också ska innebära en bra prestation. Samtidigt vet jag hur små marginaler det är och hur hårfin skillnaden är mellan höga betyg och nollor. Och även hur olika domare värderar olika utföranden, vilket man som tävlande inte kan påverka.

Vilka är dina, respektive Tarzans, viktigaste uppgifter?
Mina uppgifter - förutom att se till att behålla rätt mål och tankar i mitt huvud - är att sköta mina olika uppgifter inför varje moment inne på tävlingsplanen. Oavsett hur och vad vi presterar och hur det känns. Skulle vi missa är det ännu viktigare att jag behåller fokus. Och flyter det på måste jag påminna mig om att varje moment är en ny tävling och att jag måste vara här&nu hela tiden.

Hur ser er uppladdning ut?
Då det gäller träningen och uppladdningen fram till SM har jag inte gjort några jättestora förändringar mot hur vi brukar träna. Den största skillnaden är att jag tränat lite mer intensivt (flera pass) och framförallt planerat min träning noga så fokus legat på rätt saker. Vi har periodvis fystränat lite mera än vi brukar och jag har medvetet flera gånger tränat då det varit som varmast mitt på dagen. 

Har du varit frestad att ändra på något och hur har du i så fall arbetat mentalt med detta?
Jajamensan! ;) Dels har jag varit frestad att gå in och peta i saker som jag tycker ska förbättras. Men jag vet att om man petar i en ände så faller det lätt i en annan. Därför väntar jag med "petandet" tills efter SM. Det viktigaste för oss på just detta SM är att få till en hyfsat stabil helhet.

Jag är även frestad att ändra lite rent generellt på mitt träningsupplägg med Tarzan. Exakt hur vill jag inte gå in på just nu, men jag kommer tänka i lite andra banor under höstens och vinterns träningspass. Det finns ju ett liv även efter SM... 

Vilka är Tarzans styrkor respektive svagheter?
Tarzans styrka ligger i hans vilja och  stora arbetskapacitet. Han älskar alla sina belöningar (på gott och ont) och är alltid entusiastisk till träning. Han har fart och tryck i sig själv och utmaningen för mig har varit - och är fortfarande - att försöka kanalisera hans energi på ett bra sätt. 

På minuskontot ligger att han är impulsiv och att benen och skallen inte alltid är helt synkade. Det är mycket känslor i hans lilla hundkropp och dom ställer till lite oreda ibland. Det senare har blivit mycket bättre, men eftersom det tillhör hans grundpersonlighet är det förmodligen något som jag alltid kommer få jobba med.

Vilka är dina styrkor respektive svagheter?
Min styrka ligger i att jag har lätt att fokusera och är "störningstålig". Nuförtiden har jag också lätt att hitta bra tankar och känslor i träning och tävling. Det senare var min stora svaghet förr i tiden, men jag har jobbat med den mentala biten under många år och i dag har jag mycket lättare att hantera mig själv på ett bra sätt.
Självklart kan jag känna mig besviken och missnöjd ibland, men dom känslorna brukar gå över ganska snabbt och jag har lättare att se konstruktivt på misstag och brister.

Min svaghet är att jag är ganska otålig och gärna vill ha snabb utdelning och snabba resultat. Men å andra sidan kan det också vara en stryka för det innebär att jag också är driven. ;)

Vilka ord är viktiga för dig att ha med dig in på planen?
Don´t think. Just act!

Vilken är din största mentala utmaning inför er SM-start?
Att hålla mig utanför allvars- och resultattänk. Det passar inte mig alls och är inget som gynnar min prestation.

Har du någon plan B med dig och i så fall för vad?
Ha ha, med Tarzan måste man ha en Plan B (och C...) för i princip allt. Det har varit en stor utmaning för mig i träningen med honom, men har å andra sidan gjort att jag fått nerver av stål. Eller stål och stål... lättmetall i alla fall. :)

Vad är det främst som har motiverat dig att träna så målinriktat så att ni nu ska starta SM?
Jag har alltid som mål att försöka bli lite bättre på det jag gör - i alla fall då det gäller saker jag tycker är roliga. Och hundträning är roligt! Vart det sedan leder vet man ju aldrig från början. Jag är inte den typen av person som tidigt sätter upp höga tävlingsmål. Jag tränar rätt målmedvetet ändå, fast mina mål ligger på ett annat plan.

Hundträning är inte livet för mig. Det är en del av livet - en rolig och utmanande del - och de erfarenheter jag får har jag nytta av i många andra sammanhang också. 

Vad hoppas du kunna säga till dig själv efter detta SM?
F-n vad kul vi hade! Och vad bra vi var!!

Tack Helène för att du delar med dig av dina tankar - och allt gott inför din och Tarzans SM-start!

Mer om Helène kan du läsa på hennes hemsida High5hundkurser.se där du finner ett roligt kursutbud och en av hund-Sveriges i särklass mest läsvärda bloggar!

Och gilla gärna vår Facebook-sida, så kommer det regelbundet små tankenötter, citat eller annan form av pepp och klurande i ditt nyhetsflöde!

Läs hela inlägget »

En av de första uppgifterna som våra elever får  i distansutbildningen "Arbete med hund" är att påverka beteenden hos fem olika individer; en egen hund, någon annans hund, en individ av en annan djurart än hund, en annan person, samt sig själv. Den sistnämnda är kanske oftast den svåraste, men också oerhört viktig. Den har dessutom ett trippelsyfte då det utöver klickertränarutbildning och en kurs i  pedagogik ingår tvåhundra timmar mental träning i utbildningen.

Tanken är förstås att i första hand arbeta "belöningsbaserat" genom att förstärka det vi vill se mer av, både hos oss själva och hos andra. Och  "människoträningen" kan inspireras mycket av hundträningen där vi ofta riggar miljön för att skapa goda förutsättningar för förändring och lyckanden. 

Jag brukar försöka göra en del av uppgifterna parallellt med eleverna och även om det nu är fjärde omgången, så känns just denna uppgift alltid inspirerande.

Ett av de beteenden jag vill ser mer av hos mig själv, är att ta mig tid för det jag allra helst vill göra. Det låter ju rätt galet att inte göra det, men jag kämpar hårt med en liten Luther på axeln som ofta säger till mig att jag borde göra A, B och C innan jag får göra det jag allra helst vill - som att träna hund, eller skriva. Lite ironiskt att jag dessutom i min yrkesroll skulle kunna klassa båda dessa saker som "välinvesterad arbetstid", men dit har jag inte kommit riktigt än.

Träning och texter som inte skapas på uppdrag av någon annan ser jag som en ren fritidsaktivitet. Kanske ska jag behålla det där - men i så fall kan jag ju inte hålla på och jobba över så mycket som jag gör, för då är det lätt att fritiden bara räcker till för de "måsten" som finns i vardagen. (Det här bloggavsnittet till exempel - det skulle definitivt kunna skrivas på arbetstid som reklam för utbildningen eller för att hålla liv i hemsidan, men så blir det inte. Klockan är 22:30 och dagens ordinarie arbetstimmar var avverkade för längesedan...)

Det handlar alltså om att låta de praktiska prioriteringarna följa viljan.  Jag blir allt bättre på det, men inte i den takt jag skulle önska. Pingu är till stor hjälp, eftersom hon tycker det är så vansinnigt kul att träna. När hon kommer och lägger nosen i knäet med en blick som säger "Kom så går vi ut och gör det roligaste vi vet" så har det helt klart en viss inverkan. Men hon är samtidigt en rätt så artig fröken så ibland när jag är mitt upp i något annat, missar jag nog hennes små påminnelser.

Dags för en förändring med andra ord. Miljöförändringar har jag gjort många gånger genom att rigga fin träningsmiljö både ute och inne. Men denna gång blir det en förändring i arbetsmiljön, som jag tror kommer påminna mig om just viljan. Så här ser min nya bakgrundsbild på datorn ut: 

En fördel i de alltför korta hundliven är att de kan lära oss mycket om att ta chansen, fånga dagen, njuta i stunden och allt annat som man borde göra mer av. Jag har aldrig synkat så väl "på alla plan" med en hund som jag gör med Pingu och jag vill unna mig att tillvara ta den tid vi får.  Dessutom leder passen med henne allra oftast till att även de andra hundarna får fler träningspass, vilket ger ytterligare ringar på vattnet  när det gäller välinvesterad tid <3  Detta är investeringar jag aldrig någonsin brukar ångra, när de väl är gjorda, till skillnad från mycket annat som slinker in under såväl jobb som fritid.

Jag har några gånger hört mig själv säga att den största anledningen till att jag är så glad för min reservplats till lydnads-SM är för att den får mig att prioritera träningstiden. Och jag har varit nöjd med den inställningen, men inser vid närmare eftertanke att den är så otroligt fel. Jag ska ju kunna prioritera min träningstid ändå, om det är något jag vekrligen vill, inte minst inför mig själv. Så - jag ser till att bli bättre på detta, för det är rätt så dumt att lägga sin vardagslycka under ett par månaders tid i händerna på en kvallista.

Samtidigt är det inte helt enkelt med många roliga jobbuppdrag som jag brinner för, men jag vet också att jag mår bättre och är bättre när jag fördelar tiden mellan olika saker. När det kommer till den prioriterade egotiden är det inte bara hundträningen jag saknar - jag vill tillbringa mer tid i trädgården, mer tid på cafeer i stan och mer tid försjunken med en bra bok i soffan. Något som är fullt möjligt, om jag på rätt sätt förvaltar egenföretagarens frihet i att styra sin tid.

Så - från och med nu går jag in stenhårt för att inte överskrida 40 timmars arbetsvecka innan jag uppnått minst sju timmars hundträningsvecka (och då räknas bara effektiv träningstid med chans för bra fokus!) :-)  Och jag tror att bakgrundsbilden kommer bli till stor hjälp för att påverka mitt beteende!

Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Läs hela inlägget »

Vårt absolut fulaste bord, med en vacker men billig duk, prydd av en av de vackraste blomsterbuketter jag fått och som var en försenad men vältajmad födelsedagspresent. En flaska med god äpplemust som vi fick av våra midsommargäster. Och den vackra kulissen i bakgrunden och strandterassen i de halländska dynorna, ägde vi just den här kvällen tillsammans med våra inbjudna vänner.

De flesta av oss har en vacker plats i närhete som vi har rätt att äga för en stund, om vi tar chansen. Vi behöver inte äga strandtomter, båtar, eller fantastiska hus för att få möjlighet att få njuta av det där som kanske de flesta av oss- rik som fattig - är ute efter i slutändan. En stunds avkoppling och trevlig samvaro med en vacker kuliss. För några av oss är det havet, för andra något annat.

Med den svenska allemansrätten och vår vackra natur, så är vi nog mycket rikare än vi förstår. Jag blir alltmer övertygad om att lyckan är enkel och för att hitta den är det just i enkelheten vi måste leta. Och  våga chansa. Visst hade vi tur med vädret igår, men den turen hade inte kunnat upplevas utan risken för det motsatta.  Åskskurar var utlovade så sent som samma dag. Trist med alla förberedelser om planen hade spruckit, men desto roligare när den höll.

En mer säker plan hade krävt en inglasad uteplats med havsutsikt - ett lite större projekt, med en lite större insats :-) Men man klarar sig rätt bra med en lite mindre säker plan A om man bara accepterar att det ibland får bli plan B.

Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

Försöker på olika sätt träna mig själv i ”en sak i taget”. Märker att jag mår betydligt bättre av att inte alltid optimera allting på samma sätt som jag försökt göra tidigare och vill bli bättre på att leva så.  Samtidigt är det svårt - särskilt nu när det händer mycket på alla håll och man önskar att de långa dagarna var dubbelt så långa.

Läste nyligen att vetenskapliga undersökningar dessutom visat att multitasking är rent ineffektivt, så det finns egentligen inte ett enda skäl att hålla på så där, utan bara en stor risk för den psykiska hälsan. Och den fysiska, fick jag bittert erfara när jag glömde mig för en stund, förra helgen. Precis innan jag skulle åka till Värmland på landslagssamling ”skulle jag bara” klia mig med en tops i örat och gick omkring och plockade ihop det sista samtidigt. Lyckas då slå armbågen i en dörrpost så att topsen trycks in med en faslig kraft och har aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv. Mitt skrik gav ett litet mentaltest av hundarna på köpet. Pingu kom direkt och klängde på mig, I-or avvaktade tills jag lugnat mig något  (tyckte jag hörde honom mumla något om hysteriskt kvinnofolk) och stackars Ruffe gick ner i källaren och kom inte fram igen innan jag åkte.

En snabb googling visade att man inte kan göra så mycket åt en deformerad trumhinna och att det tar två månader att läka (det hade gärna fått stå två veckor åtminstone). Som tur var la sig den värsta smärtan efter ett par dygn och nu är det mest ”obehagligt.” Har dessutom  fått erfara hur mycket nedsatt hörsel på ena örat kan påverka vardagen. Betydligt mer än man tror!

På den 40 mil långa hemvägen stannade jag en enda gång för att tanka, samt köpa en macka. När jag betalat och vänder mig om för att gå ut från macken, så står där en person som jag några timmar tidigare fått i uppdrag av Heidi att kontakta med en fråga om rankingtävlingar. Vad är oddsen? Plötsligt växte motivationen för multitasking igen, eller så är det ”go with the flow” jag ska fokusera på och se till att hålla koll på den hårfina gränsen  :-)

På bilden nedan - mitt fina resesällskap I-or, tillika mästaren i mindfulness.´Han vill inte jobba för hårt...

...men är ändå mån om att synas i vissa sammanhang och vara med där det händer :-)

Fint referat från landslagssamlingen - författat av Helena till vänster på bilden ovan, samt  en galet rolig film som Heidi Billkvam klippt ihop finns i lydnadsbloggen som du hittar här

Tack alla inblandade för att ni bidrog till att första aktiva jobbet IRL som landslagscoach blev en mycket trevlig upplevelse med värmande feedback som motiverar och inspirerar för framtiden!

Läs hela inlägget »
Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Igår kväll genomfördes clinicen för äldre hundar. Med Eleonor Mohlins proffsiga upplägg, duktiga hundtränare, trevliga åhörare, mysfika genom Anita (Lotushallen) - och inte minst oerhört charmiga "gammelhundar", så blev det en riktigt lyckad kväll.

Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!
Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!

Jag tror att alla ägarna blev ordentligt peppade för vidare träning och alla fyra demohundar som var i åldrarna 9-13 visade tydligt att de har massor med träningslust och "still going strong".

Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!
Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!

vÄven en del bus och "åsikter" uttrycktes mellan varven och man kunde nog lika gärna tagit det för en unghundskurs. Samtidigt kom gamla tälings-skills till nytta under övningarna och det fina samarbetet med förarna visade att detta var ekipage där parterna kände varandra utan och innan.

Stämningen var ovanligt avslappnad och det blir nog något speciellt när vi bara tränar för hundens skull och det inte finns minsta precisionskrav rent tekniskt, eller prestige för vad andra tycker om olika utföranden. (Här har vi förresten ytterligare en anledning för oss tävlingsförare att även prioritera träningen med de äldre hundarna....) Det mest tydliga exemplet på detta uppstod nog under fikastunden då en hund lät litegrand i pausburen och ägaren sa "Det är för att han vill ha sista biten av min smörgås" - och så gick hon och gav honom den :-) Och det vet vi väl alla som har gamla hundar att de oftast får precis som de vill.  (Apans försök till konsekvens och struktur är genomskådade för längesedan!:-))

I-or uppskattade verkligen att få gå kurs med husse igen och trots att det blev en helkväll med mycket intryck, så bjöd han upp till kamplek med sina leksaker när vi kom hem. Han mår alltså rätt så bra trots sin "snedhet". 

Trappor och en del andra balanskrävande delar i vardagen är lite jobbigt, men han löser det på sitt eget sätt. Nu under vinterhalvåret tillbringas många kvällar nere i gillestugan där vi har en kamin. Om I-or vill ner till oss, så skäller han sedan två veckor tillbaka på översta steget i trappan, varpå någon av oss får gå upp och gå vid hans sida ner. Rätt så smart egentligen - och för I-ors del är hans handikapp inga problem eller något att försöka dölja. Istället uttrycker han tydligt "jag har rätt till assistans" :-)

Tack snälla Eleonor Mohlin för att du arrangerade denna kväll för oss och för alla inspierande tips på hur vi med enkla medel kan skapa nyttiga övningar med det vi har hemma.

...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
Läs hela inlägget »

 I första blogg-avsnittet efter förra årsskiftet skrev jag:

"Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående."

Jag är tacksam över att jag gick in i 2015 med den inställningen. Skulle jag ha levt med "nästa år" i åtanke så är det mycket som hade varit försent. Samtidigt, om man vänder på det, hade jag vetat vad som skulle hända under året, så hade jag prioriterat annorlunda i alla fall. Det finns också mycket jag önskar att jag hade gjort. Men kanske hade jag då missat guldkornen - omtänksamhet och tilltro från vänner, energi och inspiration från engagerade elever, boken som blev skriven, hundarnas vardagsglädje, stolta ögonblick på tävlingsbanan och - inte minst -  nya kontoret som får mig att känna större arbetsglädje än någonsin.

Varenda bräda där uppe har specialmått, så det har varit som ett stort pussel. Med tanke på utgångsläget (ska se om jag hittar gamla bilder) så blev det en särskilt stor glädje i att ha det färdiglagt. Kanske också ett välgörande arbete just under 2015, även om vi skämtsamt svurit över det några gånger.

Sadeln uppe på bjälken var  Fredriks idé. Jag vill inte göra mig av med den och jag har heller ingen specifik minnesplats för Sören och Rasken, så det känns jättefint att den får hänga där med påminnelse om ett händelserikt år som både tog och som gav.

Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
Läs hela inlägget »
Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår. Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår.

Ibland måste det tyvörr hända tråkiga saker för att man ska få tummen ur. Gamla hundar har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har länge velat arrangera en specifik kurs för dem.

I förrgår fick I-or - vad allt tyder på - en liten propp och under gårdagen var vi ordentligt oroliga. Röntgen var inte aktuellt eftersom de vill undvika att ge lugnande när något inte står rätt till i hjärnan. Det enda vi kunde göra var att avvakta och se och tack och lov är han riktigt pigg idag. I förmiddags var vi i Lotushallen och där levde han verkligen upp och ville helst köra både agility och lydnad. Han är lite "sne" och balansen är inte så bra, men han verkar vid gott mod och vi hoppas på det bästa.

I november märkte vi att han väldigt plötsligt tappade muskler och hade dålig styrsel på bakdelen. Han visade också stark smärta i flera leder. Veterinären tyckte först att det var vanliga ålderstecken , men vår känsla sa annorlunda då förändringen skett så snabbt. Blodproven visade höga titrar på både erlichia och borrelia, så han fick behandling för detta och blev bättre. Efter det som hänt nu går tankarna mot att han kanske fått en propp redan i höstas som vi inte uppfattat?

Efter dagens vändning känns det som en ny chans att tillvarata tiden och därför har jag nu bokat in duktiga hundfysioterapeuten Eleonor Mohlin för en egen kurskväll för I-or - och andra äldre hundar som förtjänar lite egentid och uppmärksamhet.

Upplägget, som blir i clinic-form (det vill säga ´väldigt "åhörar-vänligt)  kommer innehålla tips på träning för hemmabruk som stärker hunden fysiskt, samtidigt som den ger meningsfull aktivering. 

Jag tycker allt att detta är extra viktigt för just tävlingshundarna som ofta fått så mycket träning och uppmärksamhet hela livet och sedan kanske hastigt pensioneras på grund av ålder, skada eller efterträdare. Det är så onödigt att ha dåligt samvete när några få minuter per dag kan göra stor skillnad både för hunden och en själv.

Att se träningsglädjen i en äldre hund är underbart och jag vet av erfarenhet från våra tidigare hundar att man inte ångrar det när deras tid på jorden nått sitt slut. Tvärtom önskar man ofta att man hade tagit sig mer tid, när det fanns chans.

Jag har haft turen att mina två första hundar båda blev 14 år gamla. Vi hoppas att vi får minst lika många år med I-or, men förlitar oss inte på turen utan ska göra vad vi kan för att det blir så.

Eftersom jag behöver kunskapen omgående för att hjälpa I-or på bästa sätt, så är kursen inbokad med kort varsel - den äger rum i Lotushallen, onsdag 27/1 kl 18:30-20:30.

Det finns ett par platser till med hund, samt ett antal observatörsplatser. Deltagande sker till självkostnadspris och anmälan + inbetalning går därför direkt till Eleonor. För mer info och möjlighet att anmäla, klicka här 

www.resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar!

Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work

Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar! Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work
 
Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!
Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

Senaste kommentarer

2016

Nu är vårplaneringen snart helt spikad. Min största fasa är att jag ska glömma något jag lovat - och brukar därför vara noggrann med att ha allt sparat i mailform. Men - vill ändå för säkerhets skull kolla om det är någon som förväntar sig kurs eller föreläsning på bortaplan under januari-augusti och som jag kan ha glömt att kontakta. Kontakta mig i så fall snarast via jenny@lyckagard.se

Ibland säger någon "Det här var kul, det gör vi om nästa år" men det är inte säkert min hjärna registrerar det som en formell bokningsförfrågan! :-)

I januari kommer jag annonsera ut sommarens läger - känns halvgalet att tänka sommardagar så här mitt i julen, men lite framförhållning brukar vara önskvärt inför semestern.

Tider för privat träning finns nu utlagda - välkommen att boka här  
Är ni ett par träningskompisar som vill boka en egen hel-eller halvdag - hör av dig via mailen, så ser vi vad som går att lösa.

I väntan på tomten, missa inte lucköppninen på Helénes och min Facebook-sida "Hjärnkoll för hundtränare"
 

Läs hela inlägget »
Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »

I helgen gjorde jag och Pingu en tävling som gjorde mig löjligt stolt och glad som ett litet barn. En tävling som av andra troligen inte skulle betraktas som en av våra svåraste – snarare tvärtom. Appellen kallas till och med ”Pellejöns-klassen” i vissa kretsar, så då är man väl en Pellejöns även på pappret nu då! :-)

För mig var ett resultat av målmedvetet arbete med en av Pingus svagheter (eller för starka styrka:-)). Den fina analys jag fick av Ingrid Hammarlind då jag konsulterade henne för hjälp med vittringen handlade om att Pingu i nosarbetet måste ur ”samarbetsbubblan” för att kunna gå helt in i ”jaktbubblan”. En teori som stämde så väl  för både de bakslag och de framsteg vi haft i detta moment – och även en förklaring till varför varje framstegsmetod endast höll ett fåtal gånger. Kanske också en förklaring till att fler tycks ha problem med detta moment nu än förr, då dagens träning generellt bygger mer på just samarbete. (Den enda metod jag känner till som jag inte har provat är att med en kraftig korrigering skrämma slag på Pingu då hon tar fel pinne och det skulle heller aldrig falla mig in, eftersom det stämmer väldigt dåligt överens med mina motiv för att tävla hund!) Att vi var för mycket i samarbetsbubblan var dessutom en förklaring som kändes bra i hjärtat, även om det ställt till det en hel del för oss.

Teorin gav också en förklaring till svårigheten att komma igång med spårträningen. (Hade sedan tidigare en del i träningsplanen att spåra mycket för att stärka hennes generella nosarbete).  Pingu ville att vi skulle lösa uppgiften tillsammans – som vi brukar göra – och det är verkligen inte lätt att bara ignorera och vänta ut en hund med så mycket will to please. Den frustration som hos många andra hundar skulle resultera i ”jag gör väl det själv då” tenderade hos Pingu att istället utvecklas till negativ stress, så det slutade jag snabbt med, för att istället trigga ”jakten” ännu mer än jag gjort tidigare.

De tre senaste spåren hon har gått har hon arbetat helt självständigt, med hög svans och stark målmedvetenhet – och sitt allra bästa spår hittills gjorde hon passande nog på tävlingen igår.  Det var en rejäl kick att följa Pingu som med hög svans utstrålade självförtroende, självständighet och målmedvetenhet. När vi kom i mål fick vi till och med ”extraberöm” från både domare och annan publik som tyckte att ”det där var verkligen snyggt”. Att vi skulle kunna ta oss runt och få med pinnarna visste jag, men att hon skulle göra ett så snyggt spårarbete fanns liksom inte på kartan, dessutom inte när det råkade blåsa rejält trots att vi åkt inåt landet, till Småland). Jag kom på mig själv med att vilja förklara vårt utgångsläge och vilken fantastisk prestation detta var ”egentligen”, men lyckades hejda mig själv någorlunda. ”Tack, vad roligt att höra” är ju ett mer lagom långt svar i sammanhanget :-)
 

"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)
"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)

Funderade mycket på det där under hemvägen. Varför har många av oss hundtränare så stort behov av att förklara hur svårt något har varit. Att man vill förklara det vid bakslag känns naturligt, men behovet att även förklara det vid framgång är desto mer intressant.

Likaså är det viktigt för många att betona att ens egen gren, ras eller hundindivid är svår (helst svårast!) Nog för att det är inspirerande med utmaningar, men varför är det viktigt att förmedla att man gör något svårt? Det borde väl räcka att man har roligt och mår bra av aktiviteten! :-) Eller tycker vi inte att vi duger om vi inte gör svåra saker och "riktiga" prestationer? Eller kanske bara ett behov av att förklara varför man är SÅ överdrivet glad och tacksam? Det tål att grunnas vidare på! 

Och jo, jag är ruggigt motiverade att fortsätta utvecklas i spåret.  Tillsammans med den här hunden blir det en givande intensivutbildning för mig, om hundträning i allmänhet och nosarbete i synnerhet. För sju år sedan tävlade jag sista elitspårtävlingen med Mimmi och för två år sedan lånade jag I-or av Fredrik, bara för att få tävla brukset igen, så det är allt något jag har saknat!

Tack Gislaved-Västbo BK för en väldigt fint arrangerad tävling med trevlig stämning såväl från funktionärer som medtävlande!

Läs hela inlägget »

Att vårt koncept till och med skulle leda till kommunala anställningar så här snabbt hade jag inte ens vågat hoppas (en av kurserna inom utbildningen är därför entreprenörskap:-))

I många kommuner är vård- och terapihundskoncepten redan etablerade och då är det lite svårare för oss att "slå oss fram" med vår - lite annorlunda - nisch där det är förarens kompetens som är i fokus, framför hundens färdigheter.

Är också väldigt tacksam över att få chansen att utveckla detta som jag verkligen brinner för. Tacksam gentemot alla elever, för det här har vi gjort tillsammans. Tacksam gentemot kollegorna på skolan; Sara Andersson som driver hundgymnasiet och som gav mig chansen att starta utbildningen inom Örkelljungas utbildningscentrum, rektor Kristian Lindgren som tror på vårt koncept och nu låtit oss starta fjärde omgången, hundfysioterapeut Eleonor Mohlin som förhöjer kvaliteten i vår utbildning på så många plan, samt sjuksköterska och lärarkollega Jeanette Hallman som med yrkesexpertis och sitt engagemang ser till att våra resurshundförare är väl rustade för arbete på fältet.

Stort grattis Nathalie Gustafsson och stort lycka till på nya jobbet. Du kommer göra mycket gott för många - och verkligen inte illa att få en sådan här anställning bara en sommar efter slutförd utbildning. Men jag är inte förvånad - minns att jag hajade till på din projektredovisning med känslan "det här är RIKTIGT bra!!" Dessutom tror och hoppas jag att du banar väg för fler. Tänk så många ringar på vattnet det blir, som kan leda till att fler människor får chans till ett bättre liv med hjälp av våra fyrbenta kamrater.

Läs hela inlägget »
(Bilden hör till länkad artikel) (Bilden hör till länkad artikel)

http://www.svd.se/giftiga-applen-aterkallas-av-ica

Tragisk nyhet att läsa - och det hela uppptäckt i en stickprovskontroll. Naivt vill man ju tro att livsmedel i svenska stora matkedjor är mer kontrollerad än att man ska förlita sig på stickprov,

Tänk så skönt det skulle vara att handla i en butik där ALLT redan är noga utvalt ur miljö- och hälsosynpunkt (djuretiska aspekter inkluerade) och kontrollerat i största möjliga mån.  Det är allt lite märkligt att den kedjan inte redan existerar och är väletablerad i hela landet.

Dyrare? Javisst, men varför i all sin dar ska mat vara billig? Det sägs till exempel att alla inte har råd att köpa närproducerat kött, men jag har svårt att köpa det argumentet. Däremot blir det mindre volym för pengarna, kanske djupfryst istället för färskt och kanske rätter där en jätteköttbit att lägga på grillen byts ut mot recept där köttet utgör en mindre del.

Förra veckan bilade vi hem från Italien och passerade ett antal djurtransporter i den extrema värmen, ute på autobahn. I sådana lägen är jag väldigt tacksam för mina envisa val att aldrig stötta den produktionen, oavsett om det gälller en pizzaingrediens, smidig snabbmat eller valet i kyldisken i affären. Jag måste inte ha skinka på mackan bara för att jag är sugen på det. I  alla fall inte om jag inte kan gå in i den där djurtransporten och känna att det sättet att hantera levande varelser är helt ok.

Så länge vi fortfarande slänger tonvis med mat från såväl hushåll som skolor, så har vi ju råd att tänka annorlunda. Och när vi inte betalar med pengar, så betalar vi - och många i produktionskedjan- med något annat.

 

Läs hela inlägget »
Höstens träningstider finns nu utlagda - se mer info här

Det har varit mycket på alla håll på sistone och något som tyvärr fått stå tillbaka lite är de enskilda träningstimmarna. Detta handlar definitivt inte om att jag tycker de är mindre viktiga eller roliga - tvärtom saknar jag dem. Dock är de lättare att få till under sommarhalvåret när man inte är beroende av halltider som ska synas, så planen är att ta upp dem på allvar nästa vår.

 I år har det inte varit möjligt på grund av att det varit mycket annat jobb - inte minst vårt eget företag där även Fredrik jobbar sedan årsskiftet vilket ger mig massor med mer administrativt arbete:-) Har fått lära mig en hel del nytt såsom tex omvänd byggmoms, ROT och á conto. Därtill har våren innehållit en lamningsmånad, två parallella klasser i vår distansutbildning, nya roliga skrivprojekt, oväntat men roligt ideellt arbete kring landslaget samt roliga uppdrag som föreläsare och tränare på bortaplan. Och upp på allt så har jag kanske min once-in-a-life-time-hund när det gäller rolig tävlingspartner. Vårt senaste projekt är att vi tänker ge oss på brukset och tävla spår, vilket då ska synkas med vallningsäventyren med husse. Och så har vi kelpie-gubbarna som såklart ska ha sitt.Det blir lite pyssel för att få ihop allt! 
I-or har blivit piggare och börjat blogga igen, så det blir ju lite avlastning när det gäller uppdateringar av hemsidan ;-) Du hittar hans blogg här

Fram till våren gör jag ett litet undantag för dig som tränat här innan och kanske inte kommit med på sommarläger, eller har möjlighet att boka en hel eftermiddag. Kontakta mig via mail om du vill boka en enskild timma - jag har några strötider som jag kan synka med annat jobb eller egen träning. Och så har jag riktigt bra kollegor som jag gärna rekommenderar i de fall jag inte kan lösa det själv. Det är tråkigt att behöva säga nej, men jag är noggrann med att inte lägga mer intensiv planering än att jag kan vara pigg, närvarande och engagerad på bokade tider och kurser.

Så alla tidigare kursdeltagare och privattränare här på hemmaplan - även om det just nu varit klent utbud för er, så beror det alltså inte på bristande intresse - tvärtom saknar jag den delen av jobbet en hel del!

För den som vill ha lite regelbunden vardagspepp finns Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag driver tillsammans med Helène Lindström. Om du gillar sidan, så kommer våra uppdateringar i ditt nyhetsflöde!
Läs hela inlägget »

På söndag är det sista chansen att lämna sina synpunkter inför regelrevideringen i lydnad 2017 och det är superviktigt att göra detta även om man ställer sig positiv till det hela!
 
Många är förvirrade kring vad som gäller då det varit många turer kring detta. Någon tyckte det var konstigt att jag nu röstade ja till remissförslaget eftersom jag tidigare varit emot att ansluta till FCI:s regelverk. Det är jag fortfarande - men det förslag som nu ligger på remiss handlar om att att kopiera momenten men behålla beslutsrätten över bedömning och regelverk själva och det stämmer med den uppfattning jag haft sedan november 2014 då jag blev insatt i det hela.

I mitt svar betonar jag att jag tror att det är minst lika viktigt HUR revideringen genomförs som ATT. Ett kort utdrag:

"Och – kanske viktigast av allt; vi måste ha en verklighetsförankring i det förändringsarbete som sker. Om syftet med jämn bedömning ska uppnås så blir det inte funktionellt att ha diffusare regler än att våra minst intresserade (och kompetenta) domare förstår och agerar efter dess innebörd!"

Jag skriver också lite om mina tankar om bedömningspyramider, om min känsla för nya gruppmomentet i elit, om formuleringar som inkluderar, samt min uppfattning om vikten av att i bedömningen se till huvudmomentet. Detta är alltså mina högst personliga åsikter och i detta remissvar företräder jag ingen annan än mig själv - även om tankarna och åsikterna vuxit fram ur flera olika roller och erfarenheter. Det finns såklart även risk att jag missförstått saker och ting på vägen. Är inte alls säker på att det finns utrymme för dessa tankar "runtomkring"  i sammanhanget, utan det viktigaste och mest relevanta inför regelbeslutet är - som jag förstått det - att det tydligt framgår om man svarar ja eller nej.

Vill du läsa mitt svar i sin helhet så finner du det i PDF-filen nedan. Självklart går det utmärkt att - vid intresse - hänvisa till det i ditt eget svar.

Mer info om hur du lämnar dina synpunkter finner du här (SBK) eller här (SKK).
 

Läs hela inlägget »

Olika hundförare sprider olika typer av inspiration - man kan önska sig någons noggrannhet, någons kreativitet eller någons målmedvetenhet.

Nu när jag fått följa Helène på nära håll under en hel tävlingshelg - och dessutom en väldigt speciell sådan - så blir det ännu tydligare för mig varför jag trivs så bra i hennes sällskap. Hennes inställning till alltihop är så harmonisk och i den harmonin ryms äkta generositet mot andras framgång, en cool attityd på banan och såklart - ett väldigt fint samspel med krutpaketet Tarzan. Helènes harmoniska förhållningssätt balanserar upp Tarzans dynamik på ett utmärkt sätt - så utmärkt så att deras allra första SM-start tog dem hela vägen till en av de femton åtråvärda finalplatserna!

Foto: Lena Kerje
Foto: Lena Kerje

Grattis till finalplatsen! Var detta ett resultat som fanns med i dina förhoppningar?
- Tack!! Förhoppningar - ja! Klart jag hoppades! Men det var absolut inget jag räknade med. 

Hände det något under tävlingen som du inte hade förberett dig på?
Nä, faktiskt inte. Jo förresten! Att Tarzan inte hörde mitt fösta inkallningskommando i finalen. Note to myself: Skrik högre på nästa SM! ;)

Detta var ditt allra första SM. Stämde upplevelsen av hela helgen med det du förväntat dig?
 - Det var faktiskt ännu roligare än jag hade trott. Inte bara på grund av att Tarzan skötte sig fint, utan minst lika mycket beroende på den fina stämning jag upplevde. Vänner, bekanta, medtävlare och personer jag överhuvudtaget inte kände kom fram och spred sina positiva vibbar. Något jag är väldigt glad och tacksam över!

Jag tycker också det var lätt att fokusera på det jag skulle inne på planen på grund av tydliga och proffsiga tävlingsledare. Dessutom har jag fått nya insikter om hur bra coaching kan göra underverk för att öka den egna prestationsförmågan. ;)

Du agerar väldigt "coolt" och avslappnat kring hela SM-arrangemanget. Känner du dig sådan innerst inne, eller är det något du får arbeta med?
Hrm... Säg så här, det är något jag har fått jobbat med väldigt under lång tid (läs typ 20 år!) men som numera är en känsla som jag ganska lätt kan framkalla. Därmed inte sagt att jag aldrig blir nervös eller spänd. Men idag kan jag kontrollera det på ett helt annat sätt än jag kunde förr. Jag vet vad och hur jag vill känna för att bli mitt bästa jag. 
 
Din plan var att göra "precis som vanligt". Höll du den - och var det i så fall lätt eller svårt?
Ganska lätt. Dels beroende på att jag från början bestämt mig för just detta. Och för att min coach påminde om detta vid de få tillfällen jag började svaja lite.

Vad har varit den största utmaningen på din och Trasans väg mot SM-final?
Det var nog just detta att hålla mig till min plan. Inte överarbeta. Inte göra massa "konstiga" saker som jag inte brukar göra inför tävling, och inte börja tänka för mycket. Men däremot att vara förberedd på att ett SM innebär lite andra mentala utmaningar än vanliga tävlingar.

Om du nu - med facit i hand - hade fått välja en enda sak som ni skulle ha tränat lite extra på inför det här SM:et, vad skulle det vara då?
Mer träning med många, okända personer på planen som kommenderar i "hett" läge.

Vad är du mest nöjd med då det gäller era rundor?
Då det gäller Tarzan, att han fixade att fokusera i en för honom ovan och ganska tuff miljö. Och att han verkligen gjorde sitt bästa i alla moment, även då han tyckte det var lite svårt.
Då det gäller mig själv att jag höll mig till den plan jag bestämt och hade rätt tankar i skallen inne på banan.
Och som ekipage kändes det som att vi synkade fint och gav varandra bra energier.

Hur upplevde du stämningen bland er tävlande?
Mycket bra! Faktiskt mycket lättsammare och mer uppsluppen än jag vågat hoppats på. Det gjorde också att hela helgen blev ett fint minne, inte bara själva tävlingen.

Fick du blodad tand att tävla SM-final igen?
You bet!! :)

Vad kommer du prioritera i träningen framöver?
Säkerhet. Jämnhet. Mer utmaningar. Och en och annan del och detalj som vi definitivt behöver förbättra. ;)

Vad vill du ge för råd till den som drömmer om att tävla SM?
Att inte nörda in sig  för mycket på detaljer, som  i det stora hela spelar mindre roll. Typ ett och annat blicksläpp  i fria följet.  Ett aningen långsamt läggande under gång. En tass som rör sig i fjärren. Fokuserar man för mycket på detaljer kommer man bli superbra på just detaljer. Men kanske aldrig få ihop en helhet som håller för  t e x SM-start. 

Med det menar jag inte att man ska strunta att träna på delar och detaljer. Det behövs givetvis också. Men med en bra helhet - utan nollor - och ett trevligt samarbete med hunden kommer man väldigt långt tror jag.

Tack Helène för den ständiga inspiration du sprider - såväl i text, som  i instruktörs- och föreläsarrollen, samt på banan tillsammans med din vapendragare Tarzan.
"Som champagne och jordgubbar" sa speakern på SM och ja; det går inte annat än att hålla med! Det här ekipaget kommer vi få se mer av (de har redan hunnit tävla - igår drämde de till med 303 poäng!)

Vill du läsa mer om Helène så gå in på hennes hemsida www.hihg5hundkurser.se där du bland annat finner en av hund-Sveriges mest läsvärda bloggar. I avsnittet "SM ur mitt perspetiv" f inns även en kul film som visar SM-helgen från lite olika vinklar och sidor!

Här i min blogg finner du ett par inlägg tillbaka även en intervju som vi genomförde innan SM.

På Facebook finns sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag och Helène driver tillsammans. "Gilla" gärna sidan, så blir vi motiverade att skriva ofta!

Läs hela inlägget »

En gång när jag missade en uppflyttning till elit bestämde jag mig för att inte låta den missen styra närmaste månadernas träning, utan träna och agera som om jag redan var uppflyttad. Det tog oss ett stort steg framåt och den där retliga missen blev inte att så mycket att reta sig på för den spelade ju inte så stor roll i sammanhanget.

Nu då jag hamnade på reserv-plats till lydnads-SM bestämde jag mig för att göra likadant - låtsas som om jag var med (eller rättare sagt, bli överdrivet optimistisk för att vi skulle bli inkallade som reserver). Det blev en väldigt nyttig resa där jag gick igenom de mentala utmaningar som kan uppstå inför en viktig tävling och lärde mig mer om hur jag ska träna - och inte träna - de senaste veckorna fram till dagen D.

Jag lärde mig också mycket om mitt viktiga trigger-ord "Tillit". För min egen del handlar det framförallt om tillit till att jag själv har gjort tillräckligt - att inte klandra mig själv för missar som trots allt uppstår och att lita på att träning och förberedelser håller.
 

En person som lärt mig väldigt mycket om detta denna helg är Helène Lindström som jag fick äran att följa på nära håll genom att inta en coachande roll. Under helgen imponerades jag flera gånger av hennes lugn inför alla de olika situationer och omständigheter som ett mästerskap innebär - men så är hon också grym på mental träning. Mer om hennes upplevelse av helgen kan du läsa om här 

Helène har också satt ihop en kul film som ger en bra bild av hur tävlingarna var upplagda - och inte minst visar det fantastiska samspel hon och Tarzan har tillsammans. Ett samspel som tog dem hela vägen till final på deras första SM. Stort grattis och stort tack för att jag fick vara med på er resa (den skakiga filmen visar att jag nästintill upplevde det som om jag tävlade själv!) Inom kort kommer även en uppföljning till intervjun i föregående blogg.

Även prispallen vittnade om vikten av tillit - tre  tjejer, Sarah Karlsson, Madelaine Eriksson och Diana Ljungström,  som med attityd och självförtroende är fina förebilder för oss andra när det gäller tillit till egen förmåga. Stort grattis till er alla för välförtjänta medaljer och extra kul att Sarah, som är Pingus uppfödare, fick kliva högst upp på pallen. Vilken grej! Dessutom kom Valltäppans Chess - Pingus halvsyster som alltså också är Sarahs uppfödning- på fjärde plats. Mer om resultatlistan kan du läsa här

Också förmånen att följa landslaget på nära håll ger mig fina kvinnliga förebilder på detta område - inte minst genom landslagsledaren Heidi Billkvam som nog spelar i en egen division, men också genom alla förare som med helt olika personligheter tycks ha en gemensam nämnare i att fullt ut tillåta sig att satsa och lyckas.

På SM hamnade jag och Pingu plötsligt på scenen då landslaget skulle firas för det nyss ervörade VM-bronset. Trevlig initiativ från arrangören!

Tävlingslydnad ger verkligen personlig utveckling på så många plan och just nu präglas sportens yttersta elit dessutom av en rejäl dos girlpower som vi alla kan låta oss inspireras av. Som observatör av tävlandet en sådan här helg så blir det också så tydligt att det är den personliga resan som spelar roll i sammanhanget. Jag känner många av dem som deltog och vet att många har tuffa utmaningar att kämpa med, medan omgivningen mest kanske ser framsteg och lyckanden.

Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!
Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!

Någon annan som dagligen lär mig mycket om tillit i allmänhet och girlpower i synnerhet är Pingu. När vi åker iväg på äventyr tillsammans så är det nästan som att vara iväg med vilken tjejkompis som helst. Dessutom någon som alltid vill göra samma sak som jag gör, vilket gör det hela väldigt lättsamt. Skrattade gott åt henne då hon koncentrerat tittade in i hotellrumets spegel samtidigt som jag la på mascaran på morgonen.

Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.
Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.

Det blev ingen start för oss denna gång, men resan i sig, lite träning i den speciella SM-miljön när tillfälle gavs, inspirerande målbilder från de tävlande och den viktiga påminnelsen om att även de bästa har små eller större missar ibland, har tagit oss ännu ett steg framåt på vår resa. 

Tack till Upplandsdistriktet för ett SM med riktigt trevlig stämning!

Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Läs hela inlägget »

Nästa helg är det dags för lydnads-SM, som i år äger rum i Norrtälje. Helène Lindström är en av de 50 som lyckats kvala in till årets SM. Vi lärde känna varandra för ett par år sedan och Helène har blivit såväl en nära vän som en rolig kollega. Vårt senaste gemensamma projekt är Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare"

Helène har många års tävlingserfarenhet från hästvärlden, men inom hunderiet är detta hennes första SM. I och med att Helène arbetar som mental tränare tycker jag det är extra spännande att ta del av hennes tankar och mål inför SM-debuten.

Håll till godo, så här tänker en av landets trevligaste hundtränare som har en riktigt glad och häftlig lydnad tillsammans med sin hund Tarzan!


Vilka förväntningar har du på er SM-start?
Mina förväntningar på detta - vårt första - SM ligger helt och hållet på att ha kul.  Kul tillsammans med min hund, mina vänner och mig själv :-)

Hur förbereder du dig för att öka chansen för att det blir så?
Jag  ser till att omge mig - och bolla tankar tillsammans - med personer som hjälper mig att behålla rätt tanke. Med tiden har jag blivit ganska medveten om vad jag behöver för att må bra och prestera och har också blivit rätt duktig på att sålla bort det som gör motsatsen. 

Vilka mål har du?
Prestationsmässigt attt få till en stabil helhet utan nollor. Mentalt att ha energi&glädje i det vi gör, vilket är ett övergripande mål i all min träning. Självklart kommer jag försöka se till att Tarzan och jag sköter våra uppgifter både på och utanför planen och min förhoppning är att det också ska innebära en bra prestation. Samtidigt vet jag hur små marginaler det är och hur hårfin skillnaden är mellan höga betyg och nollor. Och även hur olika domare värderar olika utföranden, vilket man som tävlande inte kan påverka.

Vilka är dina, respektive Tarzans, viktigaste uppgifter?
Mina uppgifter - förutom att se till att behålla rätt mål och tankar i mitt huvud - är att sköta mina olika uppgifter inför varje moment inne på tävlingsplanen. Oavsett hur och vad vi presterar och hur det känns. Skulle vi missa är det ännu viktigare att jag behåller fokus. Och flyter det på måste jag påminna mig om att varje moment är en ny tävling och att jag måste vara här&nu hela tiden.

Hur ser er uppladdning ut?
Då det gäller träningen och uppladdningen fram till SM har jag inte gjort några jättestora förändringar mot hur vi brukar träna. Den största skillnaden är att jag tränat lite mer intensivt (flera pass) och framförallt planerat min träning noga så fokus legat på rätt saker. Vi har periodvis fystränat lite mera än vi brukar och jag har medvetet flera gånger tränat då det varit som varmast mitt på dagen. 

Har du varit frestad att ändra på något och hur har du i så fall arbetat mentalt med detta?
Jajamensan! ;) Dels har jag varit frestad att gå in och peta i saker som jag tycker ska förbättras. Men jag vet att om man petar i en ände så faller det lätt i en annan. Därför väntar jag med "petandet" tills efter SM. Det viktigaste för oss på just detta SM är att få till en hyfsat stabil helhet.

Jag är även frestad att ändra lite rent generellt på mitt träningsupplägg med Tarzan. Exakt hur vill jag inte gå in på just nu, men jag kommer tänka i lite andra banor under höstens och vinterns träningspass. Det finns ju ett liv även efter SM... 

Vilka är Tarzans styrkor respektive svagheter?
Tarzans styrka ligger i hans vilja och  stora arbetskapacitet. Han älskar alla sina belöningar (på gott och ont) och är alltid entusiastisk till träning. Han har fart och tryck i sig själv och utmaningen för mig har varit - och är fortfarande - att försöka kanalisera hans energi på ett bra sätt. 

På minuskontot ligger att han är impulsiv och att benen och skallen inte alltid är helt synkade. Det är mycket känslor i hans lilla hundkropp och dom ställer till lite oreda ibland. Det senare har blivit mycket bättre, men eftersom det tillhör hans grundpersonlighet är det förmodligen något som jag alltid kommer få jobba med.

Vilka är dina styrkor respektive svagheter?
Min styrka ligger i att jag har lätt att fokusera och är "störningstålig". Nuförtiden har jag också lätt att hitta bra tankar och känslor i träning och tävling. Det senare var min stora svaghet förr i tiden, men jag har jobbat med den mentala biten under många år och i dag har jag mycket lättare att hantera mig själv på ett bra sätt.
Självklart kan jag känna mig besviken och missnöjd ibland, men dom känslorna brukar gå över ganska snabbt och jag har lättare att se konstruktivt på misstag och brister.

Min svaghet är att jag är ganska otålig och gärna vill ha snabb utdelning och snabba resultat. Men å andra sidan kan det också vara en stryka för det innebär att jag också är driven. ;)

Vilka ord är viktiga för dig att ha med dig in på planen?
Don´t think. Just act!

Vilken är din största mentala utmaning inför er SM-start?
Att hålla mig utanför allvars- och resultattänk. Det passar inte mig alls och är inget som gynnar min prestation.

Har du någon plan B med dig och i så fall för vad?
Ha ha, med Tarzan måste man ha en Plan B (och C...) för i princip allt. Det har varit en stor utmaning för mig i träningen med honom, men har å andra sidan gjort att jag fått nerver av stål. Eller stål och stål... lättmetall i alla fall. :)

Vad är det främst som har motiverat dig att träna så målinriktat så att ni nu ska starta SM?
Jag har alltid som mål att försöka bli lite bättre på det jag gör - i alla fall då det gäller saker jag tycker är roliga. Och hundträning är roligt! Vart det sedan leder vet man ju aldrig från början. Jag är inte den typen av person som tidigt sätter upp höga tävlingsmål. Jag tränar rätt målmedvetet ändå, fast mina mål ligger på ett annat plan.

Hundträning är inte livet för mig. Det är en del av livet - en rolig och utmanande del - och de erfarenheter jag får har jag nytta av i många andra sammanhang också. 

Vad hoppas du kunna säga till dig själv efter detta SM?
F-n vad kul vi hade! Och vad bra vi var!!

Tack Helène för att du delar med dig av dina tankar - och allt gott inför din och Tarzans SM-start!

Mer om Helène kan du läsa på hennes hemsida High5hundkurser.se där du finner ett roligt kursutbud och en av hund-Sveriges i särklass mest läsvärda bloggar!

Och gilla gärna vår Facebook-sida, så kommer det regelbundet små tankenötter, citat eller annan form av pepp och klurande i ditt nyhetsflöde!

Läs hela inlägget »

En av de första uppgifterna som våra elever får  i distansutbildningen "Arbete med hund" är att påverka beteenden hos fem olika individer; en egen hund, någon annans hund, en individ av en annan djurart än hund, en annan person, samt sig själv. Den sistnämnda är kanske oftast den svåraste, men också oerhört viktig. Den har dessutom ett trippelsyfte då det utöver klickertränarutbildning och en kurs i  pedagogik ingår tvåhundra timmar mental träning i utbildningen.

Tanken är förstås att i första hand arbeta "belöningsbaserat" genom att förstärka det vi vill se mer av, både hos oss själva och hos andra. Och  "människoträningen" kan inspireras mycket av hundträningen där vi ofta riggar miljön för att skapa goda förutsättningar för förändring och lyckanden. 

Jag brukar försöka göra en del av uppgifterna parallellt med eleverna och även om det nu är fjärde omgången, så känns just denna uppgift alltid inspirerande.

Ett av de beteenden jag vill ser mer av hos mig själv, är att ta mig tid för det jag allra helst vill göra. Det låter ju rätt galet att inte göra det, men jag kämpar hårt med en liten Luther på axeln som ofta säger till mig att jag borde göra A, B och C innan jag får göra det jag allra helst vill - som att träna hund, eller skriva. Lite ironiskt att jag dessutom i min yrkesroll skulle kunna klassa båda dessa saker som "välinvesterad arbetstid", men dit har jag inte kommit riktigt än.

Träning och texter som inte skapas på uppdrag av någon annan ser jag som en ren fritidsaktivitet. Kanske ska jag behålla det där - men i så fall kan jag ju inte hålla på och jobba över så mycket som jag gör, för då är det lätt att fritiden bara räcker till för de "måsten" som finns i vardagen. (Det här bloggavsnittet till exempel - det skulle definitivt kunna skrivas på arbetstid som reklam för utbildningen eller för att hålla liv i hemsidan, men så blir det inte. Klockan är 22:30 och dagens ordinarie arbetstimmar var avverkade för längesedan...)

Det handlar alltså om att låta de praktiska prioriteringarna följa viljan.  Jag blir allt bättre på det, men inte i den takt jag skulle önska. Pingu är till stor hjälp, eftersom hon tycker det är så vansinnigt kul att träna. När hon kommer och lägger nosen i knäet med en blick som säger "Kom så går vi ut och gör det roligaste vi vet" så har det helt klart en viss inverkan. Men hon är samtidigt en rätt så artig fröken så ibland när jag är mitt upp i något annat, missar jag nog hennes små påminnelser.

Dags för en förändring med andra ord. Miljöförändringar har jag gjort många gånger genom att rigga fin träningsmiljö både ute och inne. Men denna gång blir det en förändring i arbetsmiljön, som jag tror kommer påminna mig om just viljan. Så här ser min nya bakgrundsbild på datorn ut: 

En fördel i de alltför korta hundliven är att de kan lära oss mycket om att ta chansen, fånga dagen, njuta i stunden och allt annat som man borde göra mer av. Jag har aldrig synkat så väl "på alla plan" med en hund som jag gör med Pingu och jag vill unna mig att tillvara ta den tid vi får.  Dessutom leder passen med henne allra oftast till att även de andra hundarna får fler träningspass, vilket ger ytterligare ringar på vattnet  när det gäller välinvesterad tid <3  Detta är investeringar jag aldrig någonsin brukar ångra, när de väl är gjorda, till skillnad från mycket annat som slinker in under såväl jobb som fritid.

Jag har några gånger hört mig själv säga att den största anledningen till att jag är så glad för min reservplats till lydnads-SM är för att den får mig att prioritera träningstiden. Och jag har varit nöjd med den inställningen, men inser vid närmare eftertanke att den är så otroligt fel. Jag ska ju kunna prioritera min träningstid ändå, om det är något jag vekrligen vill, inte minst inför mig själv. Så - jag ser till att bli bättre på detta, för det är rätt så dumt att lägga sin vardagslycka under ett par månaders tid i händerna på en kvallista.

Samtidigt är det inte helt enkelt med många roliga jobbuppdrag som jag brinner för, men jag vet också att jag mår bättre och är bättre när jag fördelar tiden mellan olika saker. När det kommer till den prioriterade egotiden är det inte bara hundträningen jag saknar - jag vill tillbringa mer tid i trädgården, mer tid på cafeer i stan och mer tid försjunken med en bra bok i soffan. Något som är fullt möjligt, om jag på rätt sätt förvaltar egenföretagarens frihet i att styra sin tid.

Så - från och med nu går jag in stenhårt för att inte överskrida 40 timmars arbetsvecka innan jag uppnått minst sju timmars hundträningsvecka (och då räknas bara effektiv träningstid med chans för bra fokus!) :-)  Och jag tror att bakgrundsbilden kommer bli till stor hjälp för att påverka mitt beteende!

Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Läs hela inlägget »

Vårt absolut fulaste bord, med en vacker men billig duk, prydd av en av de vackraste blomsterbuketter jag fått och som var en försenad men vältajmad födelsedagspresent. En flaska med god äpplemust som vi fick av våra midsommargäster. Och den vackra kulissen i bakgrunden och strandterassen i de halländska dynorna, ägde vi just den här kvällen tillsammans med våra inbjudna vänner.

De flesta av oss har en vacker plats i närhete som vi har rätt att äga för en stund, om vi tar chansen. Vi behöver inte äga strandtomter, båtar, eller fantastiska hus för att få möjlighet att få njuta av det där som kanske de flesta av oss- rik som fattig - är ute efter i slutändan. En stunds avkoppling och trevlig samvaro med en vacker kuliss. För några av oss är det havet, för andra något annat.

Med den svenska allemansrätten och vår vackra natur, så är vi nog mycket rikare än vi förstår. Jag blir alltmer övertygad om att lyckan är enkel och för att hitta den är det just i enkelheten vi måste leta. Och  våga chansa. Visst hade vi tur med vädret igår, men den turen hade inte kunnat upplevas utan risken för det motsatta.  Åskskurar var utlovade så sent som samma dag. Trist med alla förberedelser om planen hade spruckit, men desto roligare när den höll.

En mer säker plan hade krävt en inglasad uteplats med havsutsikt - ett lite större projekt, med en lite större insats :-) Men man klarar sig rätt bra med en lite mindre säker plan A om man bara accepterar att det ibland får bli plan B.

Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

Försöker på olika sätt träna mig själv i ”en sak i taget”. Märker att jag mår betydligt bättre av att inte alltid optimera allting på samma sätt som jag försökt göra tidigare och vill bli bättre på att leva så.  Samtidigt är det svårt - särskilt nu när det händer mycket på alla håll och man önskar att de långa dagarna var dubbelt så långa.

Läste nyligen att vetenskapliga undersökningar dessutom visat att multitasking är rent ineffektivt, så det finns egentligen inte ett enda skäl att hålla på så där, utan bara en stor risk för den psykiska hälsan. Och den fysiska, fick jag bittert erfara när jag glömde mig för en stund, förra helgen. Precis innan jag skulle åka till Värmland på landslagssamling ”skulle jag bara” klia mig med en tops i örat och gick omkring och plockade ihop det sista samtidigt. Lyckas då slå armbågen i en dörrpost så att topsen trycks in med en faslig kraft och har aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv. Mitt skrik gav ett litet mentaltest av hundarna på köpet. Pingu kom direkt och klängde på mig, I-or avvaktade tills jag lugnat mig något  (tyckte jag hörde honom mumla något om hysteriskt kvinnofolk) och stackars Ruffe gick ner i källaren och kom inte fram igen innan jag åkte.

En snabb googling visade att man inte kan göra så mycket åt en deformerad trumhinna och att det tar två månader att läka (det hade gärna fått stå två veckor åtminstone). Som tur var la sig den värsta smärtan efter ett par dygn och nu är det mest ”obehagligt.” Har dessutom  fått erfara hur mycket nedsatt hörsel på ena örat kan påverka vardagen. Betydligt mer än man tror!

På den 40 mil långa hemvägen stannade jag en enda gång för att tanka, samt köpa en macka. När jag betalat och vänder mig om för att gå ut från macken, så står där en person som jag några timmar tidigare fått i uppdrag av Heidi att kontakta med en fråga om rankingtävlingar. Vad är oddsen? Plötsligt växte motivationen för multitasking igen, eller så är det ”go with the flow” jag ska fokusera på och se till att hålla koll på den hårfina gränsen  :-)

På bilden nedan - mitt fina resesällskap I-or, tillika mästaren i mindfulness.´Han vill inte jobba för hårt...

...men är ändå mån om att synas i vissa sammanhang och vara med där det händer :-)

Fint referat från landslagssamlingen - författat av Helena till vänster på bilden ovan, samt  en galet rolig film som Heidi Billkvam klippt ihop finns i lydnadsbloggen som du hittar här

Tack alla inblandade för att ni bidrog till att första aktiva jobbet IRL som landslagscoach blev en mycket trevlig upplevelse med värmande feedback som motiverar och inspirerar för framtiden!

Läs hela inlägget »
Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Igår kväll genomfördes clinicen för äldre hundar. Med Eleonor Mohlins proffsiga upplägg, duktiga hundtränare, trevliga åhörare, mysfika genom Anita (Lotushallen) - och inte minst oerhört charmiga "gammelhundar", så blev det en riktigt lyckad kväll.

Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!
Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!

Jag tror att alla ägarna blev ordentligt peppade för vidare träning och alla fyra demohundar som var i åldrarna 9-13 visade tydligt att de har massor med träningslust och "still going strong".

Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!
Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!

vÄven en del bus och "åsikter" uttrycktes mellan varven och man kunde nog lika gärna tagit det för en unghundskurs. Samtidigt kom gamla tälings-skills till nytta under övningarna och det fina samarbetet med förarna visade att detta var ekipage där parterna kände varandra utan och innan.

Stämningen var ovanligt avslappnad och det blir nog något speciellt när vi bara tränar för hundens skull och det inte finns minsta precisionskrav rent tekniskt, eller prestige för vad andra tycker om olika utföranden. (Här har vi förresten ytterligare en anledning för oss tävlingsförare att även prioritera träningen med de äldre hundarna....) Det mest tydliga exemplet på detta uppstod nog under fikastunden då en hund lät litegrand i pausburen och ägaren sa "Det är för att han vill ha sista biten av min smörgås" - och så gick hon och gav honom den :-) Och det vet vi väl alla som har gamla hundar att de oftast får precis som de vill.  (Apans försök till konsekvens och struktur är genomskådade för längesedan!:-))

I-or uppskattade verkligen att få gå kurs med husse igen och trots att det blev en helkväll med mycket intryck, så bjöd han upp till kamplek med sina leksaker när vi kom hem. Han mår alltså rätt så bra trots sin "snedhet". 

Trappor och en del andra balanskrävande delar i vardagen är lite jobbigt, men han löser det på sitt eget sätt. Nu under vinterhalvåret tillbringas många kvällar nere i gillestugan där vi har en kamin. Om I-or vill ner till oss, så skäller han sedan två veckor tillbaka på översta steget i trappan, varpå någon av oss får gå upp och gå vid hans sida ner. Rätt så smart egentligen - och för I-ors del är hans handikapp inga problem eller något att försöka dölja. Istället uttrycker han tydligt "jag har rätt till assistans" :-)

Tack snälla Eleonor Mohlin för att du arrangerade denna kväll för oss och för alla inspierande tips på hur vi med enkla medel kan skapa nyttiga övningar med det vi har hemma.

...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
Läs hela inlägget »

 I första blogg-avsnittet efter förra årsskiftet skrev jag:

"Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående."

Jag är tacksam över att jag gick in i 2015 med den inställningen. Skulle jag ha levt med "nästa år" i åtanke så är det mycket som hade varit försent. Samtidigt, om man vänder på det, hade jag vetat vad som skulle hända under året, så hade jag prioriterat annorlunda i alla fall. Det finns också mycket jag önskar att jag hade gjort. Men kanske hade jag då missat guldkornen - omtänksamhet och tilltro från vänner, energi och inspiration från engagerade elever, boken som blev skriven, hundarnas vardagsglädje, stolta ögonblick på tävlingsbanan och - inte minst -  nya kontoret som får mig att känna större arbetsglädje än någonsin.

Varenda bräda där uppe har specialmått, så det har varit som ett stort pussel. Med tanke på utgångsläget (ska se om jag hittar gamla bilder) så blev det en särskilt stor glädje i att ha det färdiglagt. Kanske också ett välgörande arbete just under 2015, även om vi skämtsamt svurit över det några gånger.

Sadeln uppe på bjälken var  Fredriks idé. Jag vill inte göra mig av med den och jag har heller ingen specifik minnesplats för Sören och Rasken, så det känns jättefint att den får hänga där med påminnelse om ett händelserikt år som både tog och som gav.

Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
Läs hela inlägget »
Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår. Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår.

Ibland måste det tyvörr hända tråkiga saker för att man ska få tummen ur. Gamla hundar har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har länge velat arrangera en specifik kurs för dem.

I förrgår fick I-or - vad allt tyder på - en liten propp och under gårdagen var vi ordentligt oroliga. Röntgen var inte aktuellt eftersom de vill undvika att ge lugnande när något inte står rätt till i hjärnan. Det enda vi kunde göra var att avvakta och se och tack och lov är han riktigt pigg idag. I förmiddags var vi i Lotushallen och där levde han verkligen upp och ville helst köra både agility och lydnad. Han är lite "sne" och balansen är inte så bra, men han verkar vid gott mod och vi hoppas på det bästa.

I november märkte vi att han väldigt plötsligt tappade muskler och hade dålig styrsel på bakdelen. Han visade också stark smärta i flera leder. Veterinären tyckte först att det var vanliga ålderstecken , men vår känsla sa annorlunda då förändringen skett så snabbt. Blodproven visade höga titrar på både erlichia och borrelia, så han fick behandling för detta och blev bättre. Efter det som hänt nu går tankarna mot att han kanske fått en propp redan i höstas som vi inte uppfattat?

Efter dagens vändning känns det som en ny chans att tillvarata tiden och därför har jag nu bokat in duktiga hundfysioterapeuten Eleonor Mohlin för en egen kurskväll för I-or - och andra äldre hundar som förtjänar lite egentid och uppmärksamhet.

Upplägget, som blir i clinic-form (det vill säga ´väldigt "åhörar-vänligt)  kommer innehålla tips på träning för hemmabruk som stärker hunden fysiskt, samtidigt som den ger meningsfull aktivering. 

Jag tycker allt att detta är extra viktigt för just tävlingshundarna som ofta fått så mycket träning och uppmärksamhet hela livet och sedan kanske hastigt pensioneras på grund av ålder, skada eller efterträdare. Det är så onödigt att ha dåligt samvete när några få minuter per dag kan göra stor skillnad både för hunden och en själv.

Att se träningsglädjen i en äldre hund är underbart och jag vet av erfarenhet från våra tidigare hundar att man inte ångrar det när deras tid på jorden nått sitt slut. Tvärtom önskar man ofta att man hade tagit sig mer tid, när det fanns chans.

Jag har haft turen att mina två första hundar båda blev 14 år gamla. Vi hoppas att vi får minst lika många år med I-or, men förlitar oss inte på turen utan ska göra vad vi kan för att det blir så.

Eftersom jag behöver kunskapen omgående för att hjälpa I-or på bästa sätt, så är kursen inbokad med kort varsel - den äger rum i Lotushallen, onsdag 27/1 kl 18:30-20:30.

Det finns ett par platser till med hund, samt ett antal observatörsplatser. Deltagande sker till självkostnadspris och anmälan + inbetalning går därför direkt till Eleonor. För mer info och möjlighet att anmäla, klicka här 

www.resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar!

Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work

Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar! Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work
 
Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!
Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

2016

Nu är vårplaneringen snart helt spikad. Min största fasa är att jag ska glömma något jag lovat - och brukar därför vara noggrann med att ha allt sparat i mailform. Men - vill ändå för säkerhets skull kolla om det är någon som förväntar sig kurs eller föreläsning på bortaplan under januari-augusti och som jag kan ha glömt att kontakta. Kontakta mig i så fall snarast via jenny@lyckagard.se

Ibland säger någon "Det här var kul, det gör vi om nästa år" men det är inte säkert min hjärna registrerar det som en formell bokningsförfrågan! :-)

I januari kommer jag annonsera ut sommarens läger - känns halvgalet att tänka sommardagar så här mitt i julen, men lite framförhållning brukar vara önskvärt inför semestern.

Tider för privat träning finns nu utlagda - välkommen att boka här  
Är ni ett par träningskompisar som vill boka en egen hel-eller halvdag - hör av dig via mailen, så ser vi vad som går att lösa.

I väntan på tomten, missa inte lucköppninen på Helénes och min Facebook-sida "Hjärnkoll för hundtränare"
 

Läs hela inlägget »
Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »

I helgen gjorde jag och Pingu en tävling som gjorde mig löjligt stolt och glad som ett litet barn. En tävling som av andra troligen inte skulle betraktas som en av våra svåraste – snarare tvärtom. Appellen kallas till och med ”Pellejöns-klassen” i vissa kretsar, så då är man väl en Pellejöns även på pappret nu då! :-)

För mig var ett resultat av målmedvetet arbete med en av Pingus svagheter (eller för starka styrka:-)). Den fina analys jag fick av Ingrid Hammarlind då jag konsulterade henne för hjälp med vittringen handlade om att Pingu i nosarbetet måste ur ”samarbetsbubblan” för att kunna gå helt in i ”jaktbubblan”. En teori som stämde så väl  för både de bakslag och de framsteg vi haft i detta moment – och även en förklaring till varför varje framstegsmetod endast höll ett fåtal gånger. Kanske också en förklaring till att fler tycks ha problem med detta moment nu än förr, då dagens träning generellt bygger mer på just samarbete. (Den enda metod jag känner till som jag inte har provat är att med en kraftig korrigering skrämma slag på Pingu då hon tar fel pinne och det skulle heller aldrig falla mig in, eftersom det stämmer väldigt dåligt överens med mina motiv för att tävla hund!) Att vi var för mycket i samarbetsbubblan var dessutom en förklaring som kändes bra i hjärtat, även om det ställt till det en hel del för oss.

Teorin gav också en förklaring till svårigheten att komma igång med spårträningen. (Hade sedan tidigare en del i träningsplanen att spåra mycket för att stärka hennes generella nosarbete).  Pingu ville att vi skulle lösa uppgiften tillsammans – som vi brukar göra – och det är verkligen inte lätt att bara ignorera och vänta ut en hund med så mycket will to please. Den frustration som hos många andra hundar skulle resultera i ”jag gör väl det själv då” tenderade hos Pingu att istället utvecklas till negativ stress, så det slutade jag snabbt med, för att istället trigga ”jakten” ännu mer än jag gjort tidigare.

De tre senaste spåren hon har gått har hon arbetat helt självständigt, med hög svans och stark målmedvetenhet – och sitt allra bästa spår hittills gjorde hon passande nog på tävlingen igår.  Det var en rejäl kick att följa Pingu som med hög svans utstrålade självförtroende, självständighet och målmedvetenhet. När vi kom i mål fick vi till och med ”extraberöm” från både domare och annan publik som tyckte att ”det där var verkligen snyggt”. Att vi skulle kunna ta oss runt och få med pinnarna visste jag, men att hon skulle göra ett så snyggt spårarbete fanns liksom inte på kartan, dessutom inte när det råkade blåsa rejält trots att vi åkt inåt landet, till Småland). Jag kom på mig själv med att vilja förklara vårt utgångsläge och vilken fantastisk prestation detta var ”egentligen”, men lyckades hejda mig själv någorlunda. ”Tack, vad roligt att höra” är ju ett mer lagom långt svar i sammanhanget :-)
 

"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)
"Kul sport där man ska ta alla pinnar man ser" tycker Pingu :-)

Funderade mycket på det där under hemvägen. Varför har många av oss hundtränare så stort behov av att förklara hur svårt något har varit. Att man vill förklara det vid bakslag känns naturligt, men behovet att även förklara det vid framgång är desto mer intressant.

Likaså är det viktigt för många att betona att ens egen gren, ras eller hundindivid är svår (helst svårast!) Nog för att det är inspirerande med utmaningar, men varför är det viktigt att förmedla att man gör något svårt? Det borde väl räcka att man har roligt och mår bra av aktiviteten! :-) Eller tycker vi inte att vi duger om vi inte gör svåra saker och "riktiga" prestationer? Eller kanske bara ett behov av att förklara varför man är SÅ överdrivet glad och tacksam? Det tål att grunnas vidare på! 

Och jo, jag är ruggigt motiverade att fortsätta utvecklas i spåret.  Tillsammans med den här hunden blir det en givande intensivutbildning för mig, om hundträning i allmänhet och nosarbete i synnerhet. För sju år sedan tävlade jag sista elitspårtävlingen med Mimmi och för två år sedan lånade jag I-or av Fredrik, bara för att få tävla brukset igen, så det är allt något jag har saknat!

Tack Gislaved-Västbo BK för en väldigt fint arrangerad tävling med trevlig stämning såväl från funktionärer som medtävlande!

Läs hela inlägget »

Att vårt koncept till och med skulle leda till kommunala anställningar så här snabbt hade jag inte ens vågat hoppas (en av kurserna inom utbildningen är därför entreprenörskap:-))

I många kommuner är vård- och terapihundskoncepten redan etablerade och då är det lite svårare för oss att "slå oss fram" med vår - lite annorlunda - nisch där det är förarens kompetens som är i fokus, framför hundens färdigheter.

Är också väldigt tacksam över att få chansen att utveckla detta som jag verkligen brinner för. Tacksam gentemot alla elever, för det här har vi gjort tillsammans. Tacksam gentemot kollegorna på skolan; Sara Andersson som driver hundgymnasiet och som gav mig chansen att starta utbildningen inom Örkelljungas utbildningscentrum, rektor Kristian Lindgren som tror på vårt koncept och nu låtit oss starta fjärde omgången, hundfysioterapeut Eleonor Mohlin som förhöjer kvaliteten i vår utbildning på så många plan, samt sjuksköterska och lärarkollega Jeanette Hallman som med yrkesexpertis och sitt engagemang ser till att våra resurshundförare är väl rustade för arbete på fältet.

Stort grattis Nathalie Gustafsson och stort lycka till på nya jobbet. Du kommer göra mycket gott för många - och verkligen inte illa att få en sådan här anställning bara en sommar efter slutförd utbildning. Men jag är inte förvånad - minns att jag hajade till på din projektredovisning med känslan "det här är RIKTIGT bra!!" Dessutom tror och hoppas jag att du banar väg för fler. Tänk så många ringar på vattnet det blir, som kan leda till att fler människor får chans till ett bättre liv med hjälp av våra fyrbenta kamrater.

Läs hela inlägget »
(Bilden hör till länkad artikel) (Bilden hör till länkad artikel)

http://www.svd.se/giftiga-applen-aterkallas-av-ica

Tragisk nyhet att läsa - och det hela uppptäckt i en stickprovskontroll. Naivt vill man ju tro att livsmedel i svenska stora matkedjor är mer kontrollerad än att man ska förlita sig på stickprov,

Tänk så skönt det skulle vara att handla i en butik där ALLT redan är noga utvalt ur miljö- och hälsosynpunkt (djuretiska aspekter inkluerade) och kontrollerat i största möjliga mån.  Det är allt lite märkligt att den kedjan inte redan existerar och är väletablerad i hela landet.

Dyrare? Javisst, men varför i all sin dar ska mat vara billig? Det sägs till exempel att alla inte har råd att köpa närproducerat kött, men jag har svårt att köpa det argumentet. Däremot blir det mindre volym för pengarna, kanske djupfryst istället för färskt och kanske rätter där en jätteköttbit att lägga på grillen byts ut mot recept där köttet utgör en mindre del.

Förra veckan bilade vi hem från Italien och passerade ett antal djurtransporter i den extrema värmen, ute på autobahn. I sådana lägen är jag väldigt tacksam för mina envisa val att aldrig stötta den produktionen, oavsett om det gälller en pizzaingrediens, smidig snabbmat eller valet i kyldisken i affären. Jag måste inte ha skinka på mackan bara för att jag är sugen på det. I  alla fall inte om jag inte kan gå in i den där djurtransporten och känna att det sättet att hantera levande varelser är helt ok.

Så länge vi fortfarande slänger tonvis med mat från såväl hushåll som skolor, så har vi ju råd att tänka annorlunda. Och när vi inte betalar med pengar, så betalar vi - och många i produktionskedjan- med något annat.

 

Läs hela inlägget »
Höstens träningstider finns nu utlagda - se mer info här

Det har varit mycket på alla håll på sistone och något som tyvärr fått stå tillbaka lite är de enskilda träningstimmarna. Detta handlar definitivt inte om att jag tycker de är mindre viktiga eller roliga - tvärtom saknar jag dem. Dock är de lättare att få till under sommarhalvåret när man inte är beroende av halltider som ska synas, så planen är att ta upp dem på allvar nästa vår.

 I år har det inte varit möjligt på grund av att det varit mycket annat jobb - inte minst vårt eget företag där även Fredrik jobbar sedan årsskiftet vilket ger mig massor med mer administrativt arbete:-) Har fått lära mig en hel del nytt såsom tex omvänd byggmoms, ROT och á conto. Därtill har våren innehållit en lamningsmånad, två parallella klasser i vår distansutbildning, nya roliga skrivprojekt, oväntat men roligt ideellt arbete kring landslaget samt roliga uppdrag som föreläsare och tränare på bortaplan. Och upp på allt så har jag kanske min once-in-a-life-time-hund när det gäller rolig tävlingspartner. Vårt senaste projekt är att vi tänker ge oss på brukset och tävla spår, vilket då ska synkas med vallningsäventyren med husse. Och så har vi kelpie-gubbarna som såklart ska ha sitt.Det blir lite pyssel för att få ihop allt! 
I-or har blivit piggare och börjat blogga igen, så det blir ju lite avlastning när det gäller uppdateringar av hemsidan ;-) Du hittar hans blogg här

Fram till våren gör jag ett litet undantag för dig som tränat här innan och kanske inte kommit med på sommarläger, eller har möjlighet att boka en hel eftermiddag. Kontakta mig via mail om du vill boka en enskild timma - jag har några strötider som jag kan synka med annat jobb eller egen träning. Och så har jag riktigt bra kollegor som jag gärna rekommenderar i de fall jag inte kan lösa det själv. Det är tråkigt att behöva säga nej, men jag är noggrann med att inte lägga mer intensiv planering än att jag kan vara pigg, närvarande och engagerad på bokade tider och kurser.

Så alla tidigare kursdeltagare och privattränare här på hemmaplan - även om det just nu varit klent utbud för er, så beror det alltså inte på bristande intresse - tvärtom saknar jag den delen av jobbet en hel del!

För den som vill ha lite regelbunden vardagspepp finns Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag driver tillsammans med Helène Lindström. Om du gillar sidan, så kommer våra uppdateringar i ditt nyhetsflöde!
Läs hela inlägget »

På söndag är det sista chansen att lämna sina synpunkter inför regelrevideringen i lydnad 2017 och det är superviktigt att göra detta även om man ställer sig positiv till det hela!
 
Många är förvirrade kring vad som gäller då det varit många turer kring detta. Någon tyckte det var konstigt att jag nu röstade ja till remissförslaget eftersom jag tidigare varit emot att ansluta till FCI:s regelverk. Det är jag fortfarande - men det förslag som nu ligger på remiss handlar om att att kopiera momenten men behålla beslutsrätten över bedömning och regelverk själva och det stämmer med den uppfattning jag haft sedan november 2014 då jag blev insatt i det hela.

I mitt svar betonar jag att jag tror att det är minst lika viktigt HUR revideringen genomförs som ATT. Ett kort utdrag:

"Och – kanske viktigast av allt; vi måste ha en verklighetsförankring i det förändringsarbete som sker. Om syftet med jämn bedömning ska uppnås så blir det inte funktionellt att ha diffusare regler än att våra minst intresserade (och kompetenta) domare förstår och agerar efter dess innebörd!"

Jag skriver också lite om mina tankar om bedömningspyramider, om min känsla för nya gruppmomentet i elit, om formuleringar som inkluderar, samt min uppfattning om vikten av att i bedömningen se till huvudmomentet. Detta är alltså mina högst personliga åsikter och i detta remissvar företräder jag ingen annan än mig själv - även om tankarna och åsikterna vuxit fram ur flera olika roller och erfarenheter. Det finns såklart även risk att jag missförstått saker och ting på vägen. Är inte alls säker på att det finns utrymme för dessa tankar "runtomkring"  i sammanhanget, utan det viktigaste och mest relevanta inför regelbeslutet är - som jag förstått det - att det tydligt framgår om man svarar ja eller nej.

Vill du läsa mitt svar i sin helhet så finner du det i PDF-filen nedan. Självklart går det utmärkt att - vid intresse - hänvisa till det i ditt eget svar.

Mer info om hur du lämnar dina synpunkter finner du här (SBK) eller här (SKK).
 

Läs hela inlägget »

Olika hundförare sprider olika typer av inspiration - man kan önska sig någons noggrannhet, någons kreativitet eller någons målmedvetenhet.

Nu när jag fått följa Helène på nära håll under en hel tävlingshelg - och dessutom en väldigt speciell sådan - så blir det ännu tydligare för mig varför jag trivs så bra i hennes sällskap. Hennes inställning till alltihop är så harmonisk och i den harmonin ryms äkta generositet mot andras framgång, en cool attityd på banan och såklart - ett väldigt fint samspel med krutpaketet Tarzan. Helènes harmoniska förhållningssätt balanserar upp Tarzans dynamik på ett utmärkt sätt - så utmärkt så att deras allra första SM-start tog dem hela vägen till en av de femton åtråvärda finalplatserna!

Foto: Lena Kerje
Foto: Lena Kerje

Grattis till finalplatsen! Var detta ett resultat som fanns med i dina förhoppningar?
- Tack!! Förhoppningar - ja! Klart jag hoppades! Men det var absolut inget jag räknade med. 

Hände det något under tävlingen som du inte hade förberett dig på?
Nä, faktiskt inte. Jo förresten! Att Tarzan inte hörde mitt fösta inkallningskommando i finalen. Note to myself: Skrik högre på nästa SM! ;)

Detta var ditt allra första SM. Stämde upplevelsen av hela helgen med det du förväntat dig?
 - Det var faktiskt ännu roligare än jag hade trott. Inte bara på grund av att Tarzan skötte sig fint, utan minst lika mycket beroende på den fina stämning jag upplevde. Vänner, bekanta, medtävlare och personer jag överhuvudtaget inte kände kom fram och spred sina positiva vibbar. Något jag är väldigt glad och tacksam över!

Jag tycker också det var lätt att fokusera på det jag skulle inne på planen på grund av tydliga och proffsiga tävlingsledare. Dessutom har jag fått nya insikter om hur bra coaching kan göra underverk för att öka den egna prestationsförmågan. ;)

Du agerar väldigt "coolt" och avslappnat kring hela SM-arrangemanget. Känner du dig sådan innerst inne, eller är det något du får arbeta med?
Hrm... Säg så här, det är något jag har fått jobbat med väldigt under lång tid (läs typ 20 år!) men som numera är en känsla som jag ganska lätt kan framkalla. Därmed inte sagt att jag aldrig blir nervös eller spänd. Men idag kan jag kontrollera det på ett helt annat sätt än jag kunde förr. Jag vet vad och hur jag vill känna för att bli mitt bästa jag. 
 
Din plan var att göra "precis som vanligt". Höll du den - och var det i så fall lätt eller svårt?
Ganska lätt. Dels beroende på att jag från början bestämt mig för just detta. Och för att min coach påminde om detta vid de få tillfällen jag började svaja lite.

Vad har varit den största utmaningen på din och Trasans väg mot SM-final?
Det var nog just detta att hålla mig till min plan. Inte överarbeta. Inte göra massa "konstiga" saker som jag inte brukar göra inför tävling, och inte börja tänka för mycket. Men däremot att vara förberedd på att ett SM innebär lite andra mentala utmaningar än vanliga tävlingar.

Om du nu - med facit i hand - hade fått välja en enda sak som ni skulle ha tränat lite extra på inför det här SM:et, vad skulle det vara då?
Mer träning med många, okända personer på planen som kommenderar i "hett" läge.

Vad är du mest nöjd med då det gäller era rundor?
Då det gäller Tarzan, att han fixade att fokusera i en för honom ovan och ganska tuff miljö. Och att han verkligen gjorde sitt bästa i alla moment, även då han tyckte det var lite svårt.
Då det gäller mig själv att jag höll mig till den plan jag bestämt och hade rätt tankar i skallen inne på banan.
Och som ekipage kändes det som att vi synkade fint och gav varandra bra energier.

Hur upplevde du stämningen bland er tävlande?
Mycket bra! Faktiskt mycket lättsammare och mer uppsluppen än jag vågat hoppats på. Det gjorde också att hela helgen blev ett fint minne, inte bara själva tävlingen.

Fick du blodad tand att tävla SM-final igen?
You bet!! :)

Vad kommer du prioritera i träningen framöver?
Säkerhet. Jämnhet. Mer utmaningar. Och en och annan del och detalj som vi definitivt behöver förbättra. ;)

Vad vill du ge för råd till den som drömmer om att tävla SM?
Att inte nörda in sig  för mycket på detaljer, som  i det stora hela spelar mindre roll. Typ ett och annat blicksläpp  i fria följet.  Ett aningen långsamt läggande under gång. En tass som rör sig i fjärren. Fokuserar man för mycket på detaljer kommer man bli superbra på just detaljer. Men kanske aldrig få ihop en helhet som håller för  t e x SM-start. 

Med det menar jag inte att man ska strunta att träna på delar och detaljer. Det behövs givetvis också. Men med en bra helhet - utan nollor - och ett trevligt samarbete med hunden kommer man väldigt långt tror jag.

Tack Helène för den ständiga inspiration du sprider - såväl i text, som  i instruktörs- och föreläsarrollen, samt på banan tillsammans med din vapendragare Tarzan.
"Som champagne och jordgubbar" sa speakern på SM och ja; det går inte annat än att hålla med! Det här ekipaget kommer vi få se mer av (de har redan hunnit tävla - igår drämde de till med 303 poäng!)

Vill du läsa mer om Helène så gå in på hennes hemsida www.hihg5hundkurser.se där du bland annat finner en av hund-Sveriges mest läsvärda bloggar. I avsnittet "SM ur mitt perspetiv" f inns även en kul film som visar SM-helgen från lite olika vinklar och sidor!

Här i min blogg finner du ett par inlägg tillbaka även en intervju som vi genomförde innan SM.

På Facebook finns sidan "Hjärnkoll för hundtränare" som jag och Helène driver tillsammans. "Gilla" gärna sidan, så blir vi motiverade att skriva ofta!

Läs hela inlägget »

En gång när jag missade en uppflyttning till elit bestämde jag mig för att inte låta den missen styra närmaste månadernas träning, utan träna och agera som om jag redan var uppflyttad. Det tog oss ett stort steg framåt och den där retliga missen blev inte att så mycket att reta sig på för den spelade ju inte så stor roll i sammanhanget.

Nu då jag hamnade på reserv-plats till lydnads-SM bestämde jag mig för att göra likadant - låtsas som om jag var med (eller rättare sagt, bli överdrivet optimistisk för att vi skulle bli inkallade som reserver). Det blev en väldigt nyttig resa där jag gick igenom de mentala utmaningar som kan uppstå inför en viktig tävling och lärde mig mer om hur jag ska träna - och inte träna - de senaste veckorna fram till dagen D.

Jag lärde mig också mycket om mitt viktiga trigger-ord "Tillit". För min egen del handlar det framförallt om tillit till att jag själv har gjort tillräckligt - att inte klandra mig själv för missar som trots allt uppstår och att lita på att träning och förberedelser håller.
 

En person som lärt mig väldigt mycket om detta denna helg är Helène Lindström som jag fick äran att följa på nära håll genom att inta en coachande roll. Under helgen imponerades jag flera gånger av hennes lugn inför alla de olika situationer och omständigheter som ett mästerskap innebär - men så är hon också grym på mental träning. Mer om hennes upplevelse av helgen kan du läsa om här 

Helène har också satt ihop en kul film som ger en bra bild av hur tävlingarna var upplagda - och inte minst visar det fantastiska samspel hon och Tarzan har tillsammans. Ett samspel som tog dem hela vägen till final på deras första SM. Stort grattis och stort tack för att jag fick vara med på er resa (den skakiga filmen visar att jag nästintill upplevde det som om jag tävlade själv!) Inom kort kommer även en uppföljning till intervjun i föregående blogg.

Även prispallen vittnade om vikten av tillit - tre  tjejer, Sarah Karlsson, Madelaine Eriksson och Diana Ljungström,  som med attityd och självförtroende är fina förebilder för oss andra när det gäller tillit till egen förmåga. Stort grattis till er alla för välförtjänta medaljer och extra kul att Sarah, som är Pingus uppfödare, fick kliva högst upp på pallen. Vilken grej! Dessutom kom Valltäppans Chess - Pingus halvsyster som alltså också är Sarahs uppfödning- på fjärde plats. Mer om resultatlistan kan du läsa här

Också förmånen att följa landslaget på nära håll ger mig fina kvinnliga förebilder på detta område - inte minst genom landslagsledaren Heidi Billkvam som nog spelar i en egen division, men också genom alla förare som med helt olika personligheter tycks ha en gemensam nämnare i att fullt ut tillåta sig att satsa och lyckas.

På SM hamnade jag och Pingu plötsligt på scenen då landslaget skulle firas för det nyss ervörade VM-bronset. Trevlig initiativ från arrangören!

Tävlingslydnad ger verkligen personlig utveckling på så många plan och just nu präglas sportens yttersta elit dessutom av en rejäl dos girlpower som vi alla kan låta oss inspireras av. Som observatör av tävlandet en sådan här helg så blir det också så tydligt att det är den personliga resan som spelar roll i sammanhanget. Jag känner många av dem som deltog och vet att många har tuffa utmaningar att kämpa med, medan omgivningen mest kanske ser framsteg och lyckanden.

Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!
Träningskompisarna Britt och Leon gjorde en jättefin SM-debut tillsammans!

Någon annan som dagligen lär mig mycket om tillit i allmänhet och girlpower i synnerhet är Pingu. När vi åker iväg på äventyr tillsammans så är det nästan som att vara iväg med vilken tjejkompis som helst. Dessutom någon som alltid vill göra samma sak som jag gör, vilket gör det hela väldigt lättsamt. Skrattade gott åt henne då hon koncentrerat tittade in i hotellrumets spegel samtidigt som jag la på mascaran på morgonen.

Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.
Duktiga Tarzan har vuxit i Pingus ögon i helgen. Plötsligt sprang hon bort till Morrhårets monter och köpte fina SM-presenter till finalisten.

Det blev ingen start för oss denna gång, men resan i sig, lite träning i den speciella SM-miljön när tillfälle gavs, inspirerande målbilder från de tävlande och den viktiga påminnelsen om att även de bästa har små eller större missar ibland, har tagit oss ännu ett steg framåt på vår resa. 

Tack till Upplandsdistriktet för ett SM med riktigt trevlig stämning!

Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Att kunna koppla av mitt i kaoset är guld värt. En viktig egenskap för en hund som alltid vill vara där man är!
Läs hela inlägget »

Nästa helg är det dags för lydnads-SM, som i år äger rum i Norrtälje. Helène Lindström är en av de 50 som lyckats kvala in till årets SM. Vi lärde känna varandra för ett par år sedan och Helène har blivit såväl en nära vän som en rolig kollega. Vårt senaste gemensamma projekt är Facebook-sidan "Hjärnkoll för hundtränare"

Helène har många års tävlingserfarenhet från hästvärlden, men inom hunderiet är detta hennes första SM. I och med att Helène arbetar som mental tränare tycker jag det är extra spännande att ta del av hennes tankar och mål inför SM-debuten.

Håll till godo, så här tänker en av landets trevligaste hundtränare som har en riktigt glad och häftlig lydnad tillsammans med sin hund Tarzan!


Vilka förväntningar har du på er SM-start?
Mina förväntningar på detta - vårt första - SM ligger helt och hållet på att ha kul.  Kul tillsammans med min hund, mina vänner och mig själv :-)

Hur förbereder du dig för att öka chansen för att det blir så?
Jag  ser till att omge mig - och bolla tankar tillsammans - med personer som hjälper mig att behålla rätt tanke. Med tiden har jag blivit ganska medveten om vad jag behöver för att må bra och prestera och har också blivit rätt duktig på att sålla bort det som gör motsatsen. 

Vilka mål har du?
Prestationsmässigt attt få till en stabil helhet utan nollor. Mentalt att ha energi&glädje i det vi gör, vilket är ett övergripande mål i all min träning. Självklart kommer jag försöka se till att Tarzan och jag sköter våra uppgifter både på och utanför planen och min förhoppning är att det också ska innebära en bra prestation. Samtidigt vet jag hur små marginaler det är och hur hårfin skillnaden är mellan höga betyg och nollor. Och även hur olika domare värderar olika utföranden, vilket man som tävlande inte kan påverka.

Vilka är dina, respektive Tarzans, viktigaste uppgifter?
Mina uppgifter - förutom att se till att behålla rätt mål och tankar i mitt huvud - är att sköta mina olika uppgifter inför varje moment inne på tävlingsplanen. Oavsett hur och vad vi presterar och hur det känns. Skulle vi missa är det ännu viktigare att jag behåller fokus. Och flyter det på måste jag påminna mig om att varje moment är en ny tävling och att jag måste vara här&nu hela tiden.

Hur ser er uppladdning ut?
Då det gäller träningen och uppladdningen fram till SM har jag inte gjort några jättestora förändringar mot hur vi brukar träna. Den största skillnaden är att jag tränat lite mer intensivt (flera pass) och framförallt planerat min träning noga så fokus legat på rätt saker. Vi har periodvis fystränat lite mera än vi brukar och jag har medvetet flera gånger tränat då det varit som varmast mitt på dagen. 

Har du varit frestad att ändra på något och hur har du i så fall arbetat mentalt med detta?
Jajamensan! ;) Dels har jag varit frestad att gå in och peta i saker som jag tycker ska förbättras. Men jag vet att om man petar i en ände så faller det lätt i en annan. Därför väntar jag med "petandet" tills efter SM. Det viktigaste för oss på just detta SM är att få till en hyfsat stabil helhet.

Jag är även frestad att ändra lite rent generellt på mitt träningsupplägg med Tarzan. Exakt hur vill jag inte gå in på just nu, men jag kommer tänka i lite andra banor under höstens och vinterns träningspass. Det finns ju ett liv även efter SM... 

Vilka är Tarzans styrkor respektive svagheter?
Tarzans styrka ligger i hans vilja och  stora arbetskapacitet. Han älskar alla sina belöningar (på gott och ont) och är alltid entusiastisk till träning. Han har fart och tryck i sig själv och utmaningen för mig har varit - och är fortfarande - att försöka kanalisera hans energi på ett bra sätt. 

På minuskontot ligger att han är impulsiv och att benen och skallen inte alltid är helt synkade. Det är mycket känslor i hans lilla hundkropp och dom ställer till lite oreda ibland. Det senare har blivit mycket bättre, men eftersom det tillhör hans grundpersonlighet är det förmodligen något som jag alltid kommer få jobba med.

Vilka är dina styrkor respektive svagheter?
Min styrka ligger i att jag har lätt att fokusera och är "störningstålig". Nuförtiden har jag också lätt att hitta bra tankar och känslor i träning och tävling. Det senare var min stora svaghet förr i tiden, men jag har jobbat med den mentala biten under många år och i dag har jag mycket lättare att hantera mig själv på ett bra sätt.
Självklart kan jag känna mig besviken och missnöjd ibland, men dom känslorna brukar gå över ganska snabbt och jag har lättare att se konstruktivt på misstag och brister.

Min svaghet är att jag är ganska otålig och gärna vill ha snabb utdelning och snabba resultat. Men å andra sidan kan det också vara en stryka för det innebär att jag också är driven. ;)

Vilka ord är viktiga för dig att ha med dig in på planen?
Don´t think. Just act!

Vilken är din största mentala utmaning inför er SM-start?
Att hålla mig utanför allvars- och resultattänk. Det passar inte mig alls och är inget som gynnar min prestation.

Har du någon plan B med dig och i så fall för vad?
Ha ha, med Tarzan måste man ha en Plan B (och C...) för i princip allt. Det har varit en stor utmaning för mig i träningen med honom, men har å andra sidan gjort att jag fått nerver av stål. Eller stål och stål... lättmetall i alla fall. :)

Vad är det främst som har motiverat dig att träna så målinriktat så att ni nu ska starta SM?
Jag har alltid som mål att försöka bli lite bättre på det jag gör - i alla fall då det gäller saker jag tycker är roliga. Och hundträning är roligt! Vart det sedan leder vet man ju aldrig från början. Jag är inte den typen av person som tidigt sätter upp höga tävlingsmål. Jag tränar rätt målmedvetet ändå, fast mina mål ligger på ett annat plan.

Hundträning är inte livet för mig. Det är en del av livet - en rolig och utmanande del - och de erfarenheter jag får har jag nytta av i många andra sammanhang också. 

Vad hoppas du kunna säga till dig själv efter detta SM?
F-n vad kul vi hade! Och vad bra vi var!!

Tack Helène för att du delar med dig av dina tankar - och allt gott inför din och Tarzans SM-start!

Mer om Helène kan du läsa på hennes hemsida High5hundkurser.se där du finner ett roligt kursutbud och en av hund-Sveriges i särklass mest läsvärda bloggar!

Och gilla gärna vår Facebook-sida, så kommer det regelbundet små tankenötter, citat eller annan form av pepp och klurande i ditt nyhetsflöde!

Läs hela inlägget »

En av de första uppgifterna som våra elever får  i distansutbildningen "Arbete med hund" är att påverka beteenden hos fem olika individer; en egen hund, någon annans hund, en individ av en annan djurart än hund, en annan person, samt sig själv. Den sistnämnda är kanske oftast den svåraste, men också oerhört viktig. Den har dessutom ett trippelsyfte då det utöver klickertränarutbildning och en kurs i  pedagogik ingår tvåhundra timmar mental träning i utbildningen.

Tanken är förstås att i första hand arbeta "belöningsbaserat" genom att förstärka det vi vill se mer av, både hos oss själva och hos andra. Och  "människoträningen" kan inspireras mycket av hundträningen där vi ofta riggar miljön för att skapa goda förutsättningar för förändring och lyckanden. 

Jag brukar försöka göra en del av uppgifterna parallellt med eleverna och även om det nu är fjärde omgången, så känns just denna uppgift alltid inspirerande.

Ett av de beteenden jag vill ser mer av hos mig själv, är att ta mig tid för det jag allra helst vill göra. Det låter ju rätt galet att inte göra det, men jag kämpar hårt med en liten Luther på axeln som ofta säger till mig att jag borde göra A, B och C innan jag får göra det jag allra helst vill - som att träna hund, eller skriva. Lite ironiskt att jag dessutom i min yrkesroll skulle kunna klassa båda dessa saker som "välinvesterad arbetstid", men dit har jag inte kommit riktigt än.

Träning och texter som inte skapas på uppdrag av någon annan ser jag som en ren fritidsaktivitet. Kanske ska jag behålla det där - men i så fall kan jag ju inte hålla på och jobba över så mycket som jag gör, för då är det lätt att fritiden bara räcker till för de "måsten" som finns i vardagen. (Det här bloggavsnittet till exempel - det skulle definitivt kunna skrivas på arbetstid som reklam för utbildningen eller för att hålla liv i hemsidan, men så blir det inte. Klockan är 22:30 och dagens ordinarie arbetstimmar var avverkade för längesedan...)

Det handlar alltså om att låta de praktiska prioriteringarna följa viljan.  Jag blir allt bättre på det, men inte i den takt jag skulle önska. Pingu är till stor hjälp, eftersom hon tycker det är så vansinnigt kul att träna. När hon kommer och lägger nosen i knäet med en blick som säger "Kom så går vi ut och gör det roligaste vi vet" så har det helt klart en viss inverkan. Men hon är samtidigt en rätt så artig fröken så ibland när jag är mitt upp i något annat, missar jag nog hennes små påminnelser.

Dags för en förändring med andra ord. Miljöförändringar har jag gjort många gånger genom att rigga fin träningsmiljö både ute och inne. Men denna gång blir det en förändring i arbetsmiljön, som jag tror kommer påminna mig om just viljan. Så här ser min nya bakgrundsbild på datorn ut: 

En fördel i de alltför korta hundliven är att de kan lära oss mycket om att ta chansen, fånga dagen, njuta i stunden och allt annat som man borde göra mer av. Jag har aldrig synkat så väl "på alla plan" med en hund som jag gör med Pingu och jag vill unna mig att tillvara ta den tid vi får.  Dessutom leder passen med henne allra oftast till att även de andra hundarna får fler träningspass, vilket ger ytterligare ringar på vattnet  när det gäller välinvesterad tid <3  Detta är investeringar jag aldrig någonsin brukar ångra, när de väl är gjorda, till skillnad från mycket annat som slinker in under såväl jobb som fritid.

Jag har några gånger hört mig själv säga att den största anledningen till att jag är så glad för min reservplats till lydnads-SM är för att den får mig att prioritera träningstiden. Och jag har varit nöjd med den inställningen, men inser vid närmare eftertanke att den är så otroligt fel. Jag ska ju kunna prioritera min träningstid ändå, om det är något jag vekrligen vill, inte minst inför mig själv. Så - jag ser till att bli bättre på detta, för det är rätt så dumt att lägga sin vardagslycka under ett par månaders tid i händerna på en kvallista.

Samtidigt är det inte helt enkelt med många roliga jobbuppdrag som jag brinner för, men jag vet också att jag mår bättre och är bättre när jag fördelar tiden mellan olika saker. När det kommer till den prioriterade egotiden är det inte bara hundträningen jag saknar - jag vill tillbringa mer tid i trädgården, mer tid på cafeer i stan och mer tid försjunken med en bra bok i soffan. Något som är fullt möjligt, om jag på rätt sätt förvaltar egenföretagarens frihet i att styra sin tid.

Så - från och med nu går jag in stenhårt för att inte överskrida 40 timmars arbetsvecka innan jag uppnått minst sju timmars hundträningsvecka (och då räknas bara effektiv träningstid med chans för bra fokus!) :-)  Och jag tror att bakgrundsbilden kommer bli till stor hjälp för att påverka mitt beteende!

Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Ett vackert naturreservat i grannbyn som jag troligen aldrig hade upptäckt om det inte vore för att hundarna ändå skulle rastas... Egentligen är det helt fel att säga att hundar tar tid, med tanke på hur mycket kvalitets- och hälsofrämjande tid som de "ger"!
Läs hela inlägget »

Vårt absolut fulaste bord, med en vacker men billig duk, prydd av en av de vackraste blomsterbuketter jag fått och som var en försenad men vältajmad födelsedagspresent. En flaska med god äpplemust som vi fick av våra midsommargäster. Och den vackra kulissen i bakgrunden och strandterassen i de halländska dynorna, ägde vi just den här kvällen tillsammans med våra inbjudna vänner.

De flesta av oss har en vacker plats i närhete som vi har rätt att äga för en stund, om vi tar chansen. Vi behöver inte äga strandtomter, båtar, eller fantastiska hus för att få möjlighet att få njuta av det där som kanske de flesta av oss- rik som fattig - är ute efter i slutändan. En stunds avkoppling och trevlig samvaro med en vacker kuliss. För några av oss är det havet, för andra något annat.

Med den svenska allemansrätten och vår vackra natur, så är vi nog mycket rikare än vi förstår. Jag blir alltmer övertygad om att lyckan är enkel och för att hitta den är det just i enkelheten vi måste leta. Och  våga chansa. Visst hade vi tur med vädret igår, men den turen hade inte kunnat upplevas utan risken för det motsatta.  Åskskurar var utlovade så sent som samma dag. Trist med alla förberedelser om planen hade spruckit, men desto roligare när den höll.

En mer säker plan hade krävt en inglasad uteplats med havsutsikt - ett lite större projekt, med en lite större insats :-) Men man klarar sig rätt bra med en lite mindre säker plan A om man bara accepterar att det ibland får bli plan B.

Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval

Försöker på olika sätt träna mig själv i ”en sak i taget”. Märker att jag mår betydligt bättre av att inte alltid optimera allting på samma sätt som jag försökt göra tidigare och vill bli bättre på att leva så.  Samtidigt är det svårt - särskilt nu när det händer mycket på alla håll och man önskar att de långa dagarna var dubbelt så långa.

Läste nyligen att vetenskapliga undersökningar dessutom visat att multitasking är rent ineffektivt, så det finns egentligen inte ett enda skäl att hålla på så där, utan bara en stor risk för den psykiska hälsan. Och den fysiska, fick jag bittert erfara när jag glömde mig för en stund, förra helgen. Precis innan jag skulle åka till Värmland på landslagssamling ”skulle jag bara” klia mig med en tops i örat och gick omkring och plockade ihop det sista samtidigt. Lyckas då slå armbågen i en dörrpost så att topsen trycks in med en faslig kraft och har aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv. Mitt skrik gav ett litet mentaltest av hundarna på köpet. Pingu kom direkt och klängde på mig, I-or avvaktade tills jag lugnat mig något  (tyckte jag hörde honom mumla något om hysteriskt kvinnofolk) och stackars Ruffe gick ner i källaren och kom inte fram igen innan jag åkte.

En snabb googling visade att man inte kan göra så mycket åt en deformerad trumhinna och att det tar två månader att läka (det hade gärna fått stå två veckor åtminstone). Som tur var la sig den värsta smärtan efter ett par dygn och nu är det mest ”obehagligt.” Har dessutom  fått erfara hur mycket nedsatt hörsel på ena örat kan påverka vardagen. Betydligt mer än man tror!

På den 40 mil långa hemvägen stannade jag en enda gång för att tanka, samt köpa en macka. När jag betalat och vänder mig om för att gå ut från macken, så står där en person som jag några timmar tidigare fått i uppdrag av Heidi att kontakta med en fråga om rankingtävlingar. Vad är oddsen? Plötsligt växte motivationen för multitasking igen, eller så är det ”go with the flow” jag ska fokusera på och se till att hålla koll på den hårfina gränsen  :-)

På bilden nedan - mitt fina resesällskap I-or, tillika mästaren i mindfulness.´Han vill inte jobba för hårt...

...men är ändå mån om att synas i vissa sammanhang och vara med där det händer :-)

Fint referat från landslagssamlingen - författat av Helena till vänster på bilden ovan, samt  en galet rolig film som Heidi Billkvam klippt ihop finns i lydnadsbloggen som du hittar här

Tack alla inblandade för att ni bidrog till att första aktiva jobbet IRL som landslagscoach blev en mycket trevlig upplevelse med värmande feedback som motiverar och inspirerar för framtiden!

Läs hela inlägget »
Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Igår kväll genomfördes clinicen för äldre hundar. Med Eleonor Mohlins proffsiga upplägg, duktiga hundtränare, trevliga åhörare, mysfika genom Anita (Lotushallen) - och inte minst oerhört charmiga "gammelhundar", så blev det en riktigt lyckad kväll.

Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!
Håkan - som tyckte att det kunde varit mer praktik och mindre teori. När det väl var hans tur tog han sig an "stationerna" på staffars vis!

Jag tror att alla ägarna blev ordentligt peppade för vidare träning och alla fyra demohundar som var i åldrarna 9-13 visade tydligt att de har massor med träningslust och "still going strong".

Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!
Fina Nobby, I-ors gamla träningskompis!

vÄven en del bus och "åsikter" uttrycktes mellan varven och man kunde nog lika gärna tagit det för en unghundskurs. Samtidigt kom gamla tälings-skills till nytta under övningarna och det fina samarbetet med förarna visade att detta var ekipage där parterna kände varandra utan och innan.

Stämningen var ovanligt avslappnad och det blir nog något speciellt när vi bara tränar för hundens skull och det inte finns minsta precisionskrav rent tekniskt, eller prestige för vad andra tycker om olika utföranden. (Här har vi förresten ytterligare en anledning för oss tävlingsförare att även prioritera träningen med de äldre hundarna....) Det mest tydliga exemplet på detta uppstod nog under fikastunden då en hund lät litegrand i pausburen och ägaren sa "Det är för att han vill ha sista biten av min smörgås" - och så gick hon och gav honom den :-) Och det vet vi väl alla som har gamla hundar att de oftast får precis som de vill.  (Apans försök till konsekvens och struktur är genomskådade för längesedan!:-))

I-or uppskattade verkligen att få gå kurs med husse igen och trots att det blev en helkväll med mycket intryck, så bjöd han upp till kamplek med sina leksaker när vi kom hem. Han mår alltså rätt så bra trots sin "snedhet". 

Trappor och en del andra balanskrävande delar i vardagen är lite jobbigt, men han löser det på sitt eget sätt. Nu under vinterhalvåret tillbringas många kvällar nere i gillestugan där vi har en kamin. Om I-or vill ner till oss, så skäller han sedan två veckor tillbaka på översta steget i trappan, varpå någon av oss får gå upp och gå vid hans sida ner. Rätt så smart egentligen - och för I-ors del är hans handikapp inga problem eller något att försöka dölja. Istället uttrycker han tydligt "jag har rätt till assistans" :-)

Tack snälla Eleonor Mohlin för att du arrangerade denna kväll för oss och för alla inspierande tips på hur vi med enkla medel kan skapa nyttiga övningar med det vi har hemma.

...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...till exempel luftmadrasser och pilatesbollar...
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
...eller vedträn! 13-åriga Bissie visade energi och träningsvilja till tusen!
Läs hela inlägget »

 I första blogg-avsnittet efter förra årsskiftet skrev jag:

"Viktigaste löftet för nya året– leva för det pågående och inte för nästa. Chans att skapa ett rikt år. Rikt på lycka och rikt på välmående."

Jag är tacksam över att jag gick in i 2015 med den inställningen. Skulle jag ha levt med "nästa år" i åtanke så är det mycket som hade varit försent. Samtidigt, om man vänder på det, hade jag vetat vad som skulle hända under året, så hade jag prioriterat annorlunda i alla fall. Det finns också mycket jag önskar att jag hade gjort. Men kanske hade jag då missat guldkornen - omtänksamhet och tilltro från vänner, energi och inspiration från engagerade elever, boken som blev skriven, hundarnas vardagsglädje, stolta ögonblick på tävlingsbanan och - inte minst -  nya kontoret som får mig att känna större arbetsglädje än någonsin.

Varenda bräda där uppe har specialmått, så det har varit som ett stort pussel. Med tanke på utgångsläget (ska se om jag hittar gamla bilder) så blev det en särskilt stor glädje i att ha det färdiglagt. Kanske också ett välgörande arbete just under 2015, även om vi skämtsamt svurit över det några gånger.

Sadeln uppe på bjälken var  Fredriks idé. Jag vill inte göra mig av med den och jag har heller ingen specifik minnesplats för Sören och Rasken, så det känns jättefint att den får hänga där med påminnelse om ett händelserikt år som både tog och som gav.

Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
Äntligen kan jag göra lunchlåda och "ha med" till jobbet! :-)
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
I-or blev lycklig över att hans gamla "växa-säng" kom ner från vinden. Att han krånglar sig i den trots att det finns bäddar på golvet ser vi som ett hälsotecken!
Läs hela inlägget »
Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår. Så här ser I-or ut idag - inte alls lika "sne" som igår.

Ibland måste det tyvörr hända tråkiga saker för att man ska få tummen ur. Gamla hundar har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har länge velat arrangera en specifik kurs för dem.

I förrgår fick I-or - vad allt tyder på - en liten propp och under gårdagen var vi ordentligt oroliga. Röntgen var inte aktuellt eftersom de vill undvika att ge lugnande när något inte står rätt till i hjärnan. Det enda vi kunde göra var att avvakta och se och tack och lov är han riktigt pigg idag. I förmiddags var vi i Lotushallen och där levde han verkligen upp och ville helst köra både agility och lydnad. Han är lite "sne" och balansen är inte så bra, men han verkar vid gott mod och vi hoppas på det bästa.

I november märkte vi att han väldigt plötsligt tappade muskler och hade dålig styrsel på bakdelen. Han visade också stark smärta i flera leder. Veterinären tyckte först att det var vanliga ålderstecken , men vår känsla sa annorlunda då förändringen skett så snabbt. Blodproven visade höga titrar på både erlichia och borrelia, så han fick behandling för detta och blev bättre. Efter det som hänt nu går tankarna mot att han kanske fått en propp redan i höstas som vi inte uppfattat?

Efter dagens vändning känns det som en ny chans att tillvarata tiden och därför har jag nu bokat in duktiga hundfysioterapeuten Eleonor Mohlin för en egen kurskväll för I-or - och andra äldre hundar som förtjänar lite egentid och uppmärksamhet.

Upplägget, som blir i clinic-form (det vill säga ´väldigt "åhörar-vänligt)  kommer innehålla tips på träning för hemmabruk som stärker hunden fysiskt, samtidigt som den ger meningsfull aktivering. 

Jag tycker allt att detta är extra viktigt för just tävlingshundarna som ofta fått så mycket träning och uppmärksamhet hela livet och sedan kanske hastigt pensioneras på grund av ålder, skada eller efterträdare. Det är så onödigt att ha dåligt samvete när några få minuter per dag kan göra stor skillnad både för hunden och en själv.

Att se träningsglädjen i en äldre hund är underbart och jag vet av erfarenhet från våra tidigare hundar att man inte ångrar det när deras tid på jorden nått sitt slut. Tvärtom önskar man ofta att man hade tagit sig mer tid, när det fanns chans.

Jag har haft turen att mina två första hundar båda blev 14 år gamla. Vi hoppas att vi får minst lika många år med I-or, men förlitar oss inte på turen utan ska göra vad vi kan för att det blir så.

Eftersom jag behöver kunskapen omgående för att hjälpa I-or på bästa sätt, så är kursen inbokad med kort varsel - den äger rum i Lotushallen, onsdag 27/1 kl 18:30-20:30.

Det finns ett par platser till med hund, samt ett antal observatörsplatser. Deltagande sker till självkostnadspris och anmälan + inbetalning går därför direkt till Eleonor. För mer info och möjlighet att anmäla, klicka här 

www.resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar!

Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work

Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

resurshund.se


Besök vår nya hemsida för konceptet kring resurshundar! Här kan du läsa mer om den distansutbildning jag leder tillsammans med Jeanette Hallman och som kan ge följande diplomeringar:

  • Resurshundförare
  • Instruktör/träningscoach med individuell specialisering
  • 1-årig tränarutbildning i klickerträning
  • 1-årig tränarutbildning i nose work
 
Ingen kostnad för dig - din hemkommun betalar!
Läs hela inlägget »
Etiketter: om tid och livsval
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter