jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016 > 02

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

Senaste kommentarer

2016 > 02

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval

2016 > 02

Att ha en riktigt bra träningskompis är guld värt. Någon som alltid är träningssugen, alltid positiv och fylld med energi. Någon som inte klandrar mig om det blir fel, utan alltid har tid att träna mer, rätta till och prova nytt.

Någon att fira medgång och framsteg med och som alltid blir genuint glad när jag är glad. Någon som får mig att känna stolthet, självförtroende och framtidstro.

Samtidigt någon som alltid finns där även i motgång, beredd att alltid ge tröst, skingra tankar eller bara ge en uppmuntrande blick som säger ”Skit i det nu, kom så går vi ut och tränar istället”.

Någon som känner en utan och innan – och tycker om en ändå. Någon som gör att livet liksom blir dubbelt så bra.

Någon som ända sedan julen 2012 då hon kom till oss har fyllt mig med tacksamhet. Någon att aldrig ta för given. Någon vars sällskap jag vill ta vara på varje dag, i varje äventyr och i varje träningsstund vi får tillsammans.

  En oslagbar träningskompis och en sann bästa vän!

Läs hela inlägget »
Domarligan på Nordiska i höstas. Domarligan på Nordiska i höstas.

-När jag utbildade mig till domare så möttes jag av dessa ord av en domar-kollega. Jag vet inte riktigt vad som låg bakom uttalandet – att jag bara var 22 år och vad jag vet landets yngsta domare, att jag var tjej (och dessutom blondin) eller att jag inte var utbildad tävlingsledare. Jag hoppas på det senare ;-)

Nu tio år senare har jag både ett SM och ett NM på meritlistan och en annan snubbe inom SBK – lite högre ”uppsatt” hävdade efter nordiska i höstas att jag är en av landets bästa domare just nu. Det har jag svårt att hålla med om, men det är ju i vilket fall en go revansch och jag kan åtminstone låta orden ta ut varandra, för jag höll nog inte riktigt med den första snubben heller ;-)

Min utbildning var en pilotutbildning där upplägget med renodlad domare för lydnad testades och den var alltså öppen även för oss som inte var utbildade tävlingsledare. Nu under 2016 finns en ny sådan chans, då pilotutbildningar kommer genomföras i olika delar av landet under hösten. En av de som är intresserade bad mig skriva en blogg om hur det egentligen är att vara domare, så här kommer några övergripande tankar och jag tar mer än gärna emot följdfrågor i kommentarsfältet!

Som jag ser det så är det absolut viktigaste ett stort intresse för grenen tävlingslydnad. Det kan tyckas självklart, men traditionellt sett har det nog också funnits många som är intresserade av titeln framför själva sporten.

I och med de nya reglerna kommer domarens ansvar för banans upplägg att bli tydligare och vi ska mer aktivt delta i planeringen tillsammans med tävlingsledaren. Utifrån denna synvinkel tror jag att det är viktigt med god insikt i hur det är att tävla lydnad och en stark vilja att skapa tävlingsupplägg med goda förutsättningar för de tävlande att lyckas.

I de nya reglerna betonas också vikten av arbetsglädje på plan och den grundvärderingen bör man nog instämma i för att kunna göra ett bra jobb. I detta ingår också att kunna bemöta människor på ett bra sätt. Ingen som tävlar ska behöva känna sig rädd för att få en nedsättande kommentar av domaren och bör för den delen även slippa oönskade träningstips ;-) Det kan vara svårt att välja sina ord ibland och anspänning kan göra att det tas emot fel, men jag tror att grundinställningen att människor och hundar ska må bra på planen räcker långt.

Domarrollen kan tyckas ganska utsatt – inte minst nu när tävlingar filmas och läggs ut på nätet med diverse kommentarer – men detta är samtidigt en chans för ens egen mentala tuffhetsträning. Jag tror att mina domarinsatser har en stor del i det självförtroende som jag idag känner på tävlingsbanan. Exempelvis påminner jag mig om de där orden i rubriken om jag känner minsta anspänning inför domaren då jag själv tävlar ;-)

Det är nu tio år sedan dessa ord uttalades och under den perioden har jag inte varit med om någon som varit rakt otrevlig (förutom någon enstaka tävlingsledare). Den hårdaste kritiken har jag fått från mig själv, när jag i efterhand insett att ett beslut varit felaktigt och även denna del ger bra mental träning som jag har nytta av i mitt eget tävlingsutövande – att vara en bra coach för mig själv i motgång!  Kraven på snabba beslut, i kombination med situationer som inte finns beskrivna i regelboken, gör att man måste tillåta sig en viss felmarginal. Återigen tror jag det är den grundläggande inställningen som är viktig i sammanhanget – om jag i botten vill de tävlande väl, ge dem rättvisa förutsättningar och god chans att lyckas, så kommer jag utifrån det ta kloka beslut i sammanhanget.

Att det ibland är svårt att döma ger också en viss anspänning som kan liknas vid en tävling och även detta kan utgöra chans för mental träning när det verkligen gäller. Dessutom kan du få chans att döma större tävlingar med allt vad det innebär i både reseupplevelser och personlig utveckling.  

I det ideella engagemanget passar det mig bra att göra sådana punktinsatser som domaruppdragen innebär. Det är inte så mycket möten och diskussioner, utan rätt så konkret och när tävlingen är slut är uppdraget slut. Hur många domaruppdrag man åtar sig per år varierar. Här i Halland utgår vi från domarnas egna önskemål och de varierar från två till tio tävlingar per år.

Arvodet ligger på ca 3-400:- per tävling + milersättning och själv väljer jag att aldrig ta ut någon ersättning för min hemmaklubb, eftersom jag just nu inte engagerar mig ideellt så mycket i övrigt (och detta har i sin tur med min arbetsroll att göra).

Den största ersättningen är allt jag lär mig från tävling till tävling – dels om själva domarrollen men också kring mitt eget tävlande. Varje gång jag dömer får jag uppslag till upplägg som jag inte tränat på. Många tävlande ger riktigt fina målbilder och likaså ger helhetsbilden en mer nyanserad bild, jämfört med att bara se ”det bästa av det bästa” som läggs ut på Facebook.

Jag undviker merparten av diskussionerna på nätet och har valt att inte vara med i några forum kring detta. Dock tror jag att den storm som varit bidragit till att röra om i grytan så att denna förändring kan resultera i något bättre än de vi hade innan – men nu är det viktigt att alla som vill lydnadens bästa också engagerar sig genom sin klubb. Hur lydnaden utvecklas i praktiken kommer framförallt att avgöras ute på planerna, i mötet med de tävlande.

Anmäl ditt intresse om du är intresserad – och detsamma gäller dig som är intresserad av att bli tävlingsledare. Vem som helst kan uppenbarligen bli good enough ;-)

Skämt åsido; är du mycket intresserad, men tvekar på att du har den kunskap som krävs, så är du förmodligen helt rätt person för uppgiften!

Lite mer info från SBK angående vad som gäller kring vidareutbildning och utbildning 2016 finner du här och här

Här kan du läsa mer om mina domarreflektioner efter att ha dömt NM.

Läs hela inlägget »
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Maren Taien in action tillsammans med en av jordens roligaste hundar - kelpien Bacchus - och matte Maria. Och - inte minst - en väldigt medgörlig publik!
Vilja Och Veta blev det första namnet på min firma och numera är det namnet på själva kursverksamheten. Firman avslutades förresten tidigare ikväll - och trots att anledningen är att Fredrik och jag istället startar Lyckagård AB - så höll jag på att börja lipa. Sedan 2008 har firman varit min vardag och gett mig oerhört mycket arbetsglädje. Fredrik har kommit väl igång med verksamheten - lite för bra kanske - för nu jobbar jag lite för många timmar om dagen, lite för många dagar i veckan. Det blir en hel del pappersarbete kring såväl avslut som nystart upptill allt det vanliga, men samtidigt en bra kompetensutveckling inför min undervisning i entreprenörskap och snart blir det nog vanlig vardag igen.

I helgen har jag varit i Kungsör och föreläst under Maria Brandels clinic med temat "Träning för tävling". Mitt avsnitt handlade om den mentala biten och jag hade äran att få göra detta tillsammans med Helène Lindström!

Som föreläsare fick vi chansen att ha önskemål på föreläsningstid och  valde att vara först ut.  Jag tänkte att det skulle bli en lyx genom att vi därefter kunde släppa fokus på arbetsprestationen och gå över till ”inspiration och utbildning” genom att lyssna till övriga. Samtidigt insåg jag när jag satt och lyssnade på de andra att det hade varit rätt så kul att ha den sista, sammanfattande, föreläsningen. Just detta gäng var nämligen levande bevis på vår huvudvudskap; vikten av att göra sin grej, att tro på det man gör och att ge sig själv goda förutsättningar (tankar, tid, träning – eller 46 apporter i resväskan, det beror på vem man är! :-) ) Återigen en påminnelse om hur många – och totalt olika – vägar det finns till framgång, även inom en så snäv kategori som belöningsbaserad tävlingslydnad.

De övriga hade också den gemensamma nämnaren att de tagit guld på SM, NM eller VM. Att bli inbjuden i ett sådant föreläsargäng - med meriter som jag själv aldrig varit i närheten av - gav  en högre anspänning än vad jag brukar ha.  På en bild i vår powerpoint stod det ”I varje svaghet finns en styrka”. Med denna i bakhuvudet påminde jag mig om att  den där avsaknaden av medaljer kan vändas till en just en styrka.  Utan dem måste jag ha gjort något annat hyfsat bra (även om jag ännu inte lyckats klura ut exakt vad :-)). Det jag brinner för och försöker förmedla är i alla fall att både vilja och veta – i den ordningen.

Den tekniskt granskande blick jag har som domare, på tex låsta framtassar eller helt raka sättanden, får ofta stå tillbaka i min roll som tränare för egna hundar, likväl som coach, då jag hellre fokuserar viljan och glädjen. Det behöver inte vara en motsättning, men rätt ofta tror jag att vi gör mer eller mindre medvetna prioriteringar och jag tror att många lätt trillar in i  ”Veta och vilja” istället.

Men vad vill vi då? Det blev extra tydligt denna helg att definitionerna i vad som är roligt eller viktigt ser så olika ut från person till person, även inom den snäva ramen ”belöningsbaserad tävlingslydnad”.  På en annan av bilder fanns frågan ”Är det farligt att vara nöjd?”

Uppfattningarna i publiken var olika och initialt beror förstås uppfattningen på vad vi lägger i begreppet. Nöjd – och tänker inte göra ett skit mer - eller nöjd i anseendet att jag trivs med det jag gör och gärna gör mer av det? Om jag blir nöjd med en maträtt jag lagar, så lagar jag ju den gärna igen. Om jag aldrig får känna mig nöjd inom min hobby – hur påverkar det min mentala hälsa på sikt och hur påverkar det relationen till min hund?

För mig personligen är det jätteviktigt att få känna mig nöjd rätt ofta på såväl träning som tävling. Detta gör kanske att jag lägger ribban lägre än vad jag hade kunnat göra sett till resultatmässiga prestationer, men å andra sidan ligger den väldigt högt när det gäller upplevelse och välmående. De som forskar om vad som får oss människor att må som allra bäst lyfter ofta fram vikten av att känna tacksamhet. Jag har svårt att vara tacksam, utan att samtidigt vara nöjd – men återigen, det beror på vad vi lägger i ordens betydelse.

Men - som vi även påtalade i vår föreläsning - kom ihåg att i alla fall spela nöjd inför domaren, för hur väl pålästa vi än är, så är det trots allt en bedömningssport där psykologiska faktorer spelar roll! ;-)

Under Maria och Carins föreläsning fick jag frågan hur jag som domare reagerar på hur föraren kommer in på planen. Ska man säga hej eller har man rätt att vara fullt fokuserad på sin hund?

Här kan jag förstås bara tala för mig själv och jag vill ge den tävlande alla möjligheter att fokusera på sin hund och sin uppgift. Man ska kunna se ut som en fotbollsspelare som ska lägga en straffspark, utan att det påverkar en enda poäng negativt.  Samtidigt, som Helène så klokt la till: ”Man ska lika gärna kunna se ut som en konståkerska med ett brett leende – det beror ju helt på vem man är”.  

Att såväl i starten, som under och mellan moment föra sig och sin hund på ett sätt som ser självklart och lättsamt ut tror jag är ett säkert kort oavsett vem som dömer. För att nå dit, tror jag starkt på att göra sin egen grej och att träna på ett sätt så att även ens hund får göra det. I det nya regelverket påtalas arbetsglädjen betydligt starkare än tidigare, så kanske kan man säga att även domarens prioriteringsordning blir vilja och veta i vissa fall.

Jag läste nyss en intressant text angående paradoxen i att många idag vill uppnå olika former av självförverkligande, samtidigt som vi ändå i stort gärna gör som alla andra. Kanske på grund av dålig självkänsla, kanske på grund av Jantelagen som säger att vi inte bör sticka ut. På flera heminredningstidningar har det i år stått ”Så här inreder vi 2016”. Mer karaktärslöst än så blir det nog inte

Att påstå att alla ska ha kläder i starka färger – eller en viss ras; ja, då blir det ”Så här tävlar vi lydnad 2016”. Var dig själv istället – alla andra är ju redan upptagna, som någon så klokt sa. Däremot kan du låta dig inspireras av andra under den häftiga resan mot att hitta den bästa versionen av dig själv. Men ”bästa” - ur vilket perspektiv då? Det beror helt på vem du är och vad du vill.
Och vem du blir på vägen mot dina mål kan vara minst lika viktigt att reflektera kring, som vilka mål som uppnås.

Tack Helène för ett väldigt trevligt samarbete och tack Maria för äran att bli inbjuden. Tack också till den varma och stöttande publiken och framförallt till er som tog er tid att ge värmande feedback efteråt. Det betyder väldigt mycket! 

Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Att få ha med Pingu på sådana här helger är guld - både för sällskap och goda träningstillfällen.
Läs hela inlägget »

Vad tänker du när du tittar på klockan? Hos mig  har blicken på klockan ofta lett till negativa tankar ”åh, nej är den så mycket redan” vilket egentligen borde ge en positiv känsla. Det är sällan jag upplever att tiden går långsamt och jag är väldig tacksam för det, även om man å andra sidan kan längta efter sådana stunder ibland.

Lite dubbelbottnat är det att vi ofta önskar att klockan inte var så mycket, när det samtidigt betyder att vi har fått leva ytterligare en stund på jorden.

Förra veckan blev det en del reflektioner kring just detta.  Vi tog ett sista farväl av min Farmor genom hennes begravning. När min pappa och hans syskon tömde hennes rum på äldreboendet så tyckte de att jag skulle få Farmors klocka. Jag blev väldigt glad och har haft på mig den dagligen sedan dess.

Känslan i att titta på klockan har ändrats totalt. Jag känner tacksamhet över det som varit, samtidigt som jag hör Farmors ord i bakhuvudet som allt som oftast dök upp om jag berättade något roligt jag skulle göra ”Det gör du helt rätt i, passa på medan du kan!”.

Jag har inte använt armbandsur på ett antal år, det går ju lika bra med telefonen - tyckte jag innan.  Nu när jag bara kan snegla på armen så är jag ett steg längre från att kolla mailen eller annat på nätet som jag egentligen inte hade tänkt göra just då.  

Vi människor har förresten en rätt märklig syn på tiden ibland, för varför kan alla göra sig lediga för begravning, men så få kan hitta tillfälle för besök?

Om jag blir gammal eller sjuk och sitter själv, så önskar jag att folk runtomkring mig tänker tvärtom – det är inte viktigt att ”alla” kommer på begravningen, men kom gärna förbi och säg hej medan jag lever. Och ta några av alla de blommor som skulle funnits runtomkring kistan och ge dem till mig en och en, när jag fortfarande kan känna doften och säga tack.

Min nya klocka blir på flera olika sätt en viktig hjälp för att hålla fokus på rätt sak. ”Passa på medan du kan”.  Uppmuntrande och viktiga ord som jag fortfarande hör. Förr i en vänlig röst till någon jag tyckte mycket om. Nu genom en betydelsefull minnessak.  Sedan spelar ingen roll, om jag passar på medan jag kan.  Det kan handla om att besöka någon, medan det ännu finns tid.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tid och livsval
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter