jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016 > 03

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2016 > 03

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »

2016 > 03

Inom pedagogiken pratar man ofta om ”kompetensglädje” – helt enkelt glädjen över att känna att man kan något. Det kan handla om ett barn som är stolt över att kunna rita en gubbe, en klubbmedlem vars kunskaper om att göra hemsidor efterfrågas och uppskattas, eller en anställd som får utmaningar där den inneboende kompetensen får chans att komma till sin rätt.

De flesta av oss kan nog relatera till att vi ibland blir barnsligt glada över att kunna vissa saker – det kan handla om väldigt enkla saker, men det faktum att vi lyckas överraska oss själva med att kunna något vi inte visste eller helt enkelt inte trodde ger liksom en extra kick.

När jag pluggade valde jag att fördjupa mig i kompetensglädje både inom pedagogik och arbetspsykologi (extra intressant i ett land som vårt där Jantelagen ständigt gör sig påmind!) och jag har ofta funderat kring i vilken grad djuren kan uppleva detta. 2013 publicerades forskning där resultaten tolkades som att själva lärandet var av mycket stor betydelse för hundar, inte bara belöningen som man kanske tidigare trott:

http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/archives/10-2013.html

Och när upplever då en hund kompetensglädje – jo, när den får lösa en uppgift (inte bara utföra ett beteende och få en slentrianmässigbelöning). En viktig aspekt att komma ihåg i träningen, för kanske är utmaningarna för hundarna precis samma sak som många lydnadsförare upplever som misslyckande / dålig känsla… Jag blir alltmer säker på vikten av att vi som inte frigör den tid som krävs för supernoggrann grundträning och errorless learning kommer längst på att våga utmana och  ”gilla felen”.

Så länge träningen läggs upp som en lek så är felen helt ofarliga och ofta till och med utvecklande. Och så länge jag får mindre eller större fel när jag tävlar så tror jag det är väldigt viktigt att de finns med som en naturlig del och känsla även i träningen. Dessutom, om hunden blir ännu gladare av kompetensglädjen än belöningen, så kan ju utmanande träningsupplägg vara en väldigt viktig ingrediens för känslan.  Och ett superbra verktyg att använda för att hitta fungerande tävlingsmässiga belöningar!

Jag gjorde en shejping-utmaning till grabbarna idag, där jag lyckades göra det alldeles för svårt. Men oj vad kul vi hade alla tre och även om de nog aldrig riktigt greppade exakt vilket beteende som gav utdelning, så lämnade de planen i busig känsla och med höga svansar, övertygade om sin egen förträfflighet. En känsla som jag är rätt säker på inte hade infunnit sig genom ett mer korrekt upplagt träningspass med ”lagom kriterier” och högre lyckandeprocent.

Läs hela inlägget »

...har det inte funnits tid för på ett tag och det beror på att allt rullar på precis som det ska. Vårt nystartade aktiebolag har tagit mer tid i anspråk än jag räknat med, men det går riktigt bra. Fredrik är mer än fulltecknad och trivs väldigt bra i sin nya arbetsroll. Jag försöker hålla jämna steg i administrationen och det är en hel del nytt att lära sig dels med ändrad bolagsform och dels inom byggbranschen med omvänd moms och ROT och á conto...  Samtidigt blir detta kompetensutveckling inför undervisningen i entreprenörskap där jag under våren även fått rycka in lite för gymnasiets räkning.

Kommande omgång av distansutbildningen startar i maj och ansökningstiden pågår till och med 4/4. Passa på att söka om du är sugen på att lära dig mer om såväl hundar som människor. Just nu har vi tredje omgången och i varje klass finns massor av kunskap som sprids, skapas och inspirerar!

Denna utbildning är verkligen levande och är en bra kontrast till administrativa arbetsguppgifter, liksom skribentuppdragen. Och alldeles lagom ofta byter jag ut datorskärmen mot fler levande möten med ambitiösa hundtränare. Utöver privatträningarna i Lotushallen har jag i år hunnit gästspela i Kungsör, Alfa Hundcenter och Kungliga hundar i Göteborg. Snart får jag lämna de fina hallarna för att påbörja utomhussäsongen, men innan dess ser jag fram emot två dagar i Kyrkekvarn med ett härligt gäng hundtränare.

En fin kombination av alltihop får jag uppleva 22-23/4 då jag gästspelar hos en av mina tidigare elever i distansutbildningen. "Tävla med glädje" arrangeras då i regi av "Fartfyllda tassar". Eventuellt finns det platser kvar till föreläsningen fredag kväll samt som observatör på lördagens kurs- läs här om du är intresserad.

De 24 platserna till mina egna sommarläger fylldes på ungefär lika många timmar, vilket jag är både tacksam och glad över. Jag hade hoppats få tid för något extraläger för de som hamnade på reservlistan, men än så länge har jag inte lyckats skapa luckor, så får avvakta lite till.  I maj väntar ett gäng lamningar och med lite tur går de smidigt så att övrigt jobb flyter på som vanligt, men vi måste förstås också reservera oss för motsatsen. 

Tycker det är viktigt att de som kommer på läger och träning får en glad och taggad instruktör som inte vill vara någon annanstans än just på träningsplanen, så kommer inte pressa in mer än "heltid".

En annan  prioritering jag gör under intensiva arbetsperioder är att anmäla till tävling - då minskar jag risken för att den målmedvetna och lite mer genomtänkta träningen prioriteras bort.  På ett sätt skulle jag kunna se träningen som en del i mitt arbete, men den planeras till fritiden. I år har jag tävlat i Lotushallen som jag bloggat om tidigare och dels Kungälv, i torsdags.   Mitt beslut att inte utvärdera alltför mycket av de senaste månadernas vittringsträning utifrån resultatet i Lotushallen visade sig klokt. En hyfsat sansad Pingu gick ut, nosade, analyserade och valde...rätt. Betyg 8!

Tyvärr var rutan superdupersvår (för oss och för de flesta andra) så vi lyckades nätt och jämnt rädda 5:an vilket gjorde att vi förlorade 20 poäng och totalpoängen stannade på 278. Men - all träning har ju inriktats på att vittringen ska hålla på tävling, där Pingu är som hetast, så jag tror och hoppas att vårt träningsupplägg resulterar i att vi kommer sätta den igen...och igen...och igen.  Och så blir det säkert någon flopp också, men det är helt ok!

Vi gillar ju att tävla, så stolpe ut betyder ju egentligen bara ett spännande äventyr extra. Men snart har Fredrik nog tid att börja valla ordentligt igen så det gäller att smuggla ut Pingu från gården när tillfälle ges! ;-)

Ett roligt inslag i min träning är att jag och Heléne Lindström har börjat coacha varandra och det är väldigt givande. Vi har ju många mil mellan oss, men telefon och film funkar fint. Såväl i hundtyp, som tankar och inställning har vi mycket att dela och nu har vi dessutom blivit "SBK-kollegor" som assisterande coacher - Helène till talangtruppens nya ledare Diana Ljungström och jag till landslagets nya ledare Heidi Billkvam.

Gästbloggade förresten hos Heléne  för ett litet tag sedan utifrån utmaningen "beskriv ett typiskt träningspass". I denna blogg blev det även en liten lägesrapport över hur hundträningen ser ut just nu för alla tre hundarna. Avsnittet kan du läsa här

En avslutande viktig del i lägesrapporten är att I-or till vår stora glädje har återhämtat sig långt över förväntan och nu märker vi i princip ingenting efter hans förmodade propp. Tvärtom är han rätt så galen och busig med tanke på att han snart fyller 12 år.  Risken för fler proppar finns förstås, men vi hoppas på det bästa. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan den hunden som betyder så mycket för oss båda och hoppas att han blir rekordgammal!

Läs hela inlägget »

I helgen har jag arbetat i monter på Malmös Internationella Hundutställning, där jag marknadsfört vår distansutbildning samt hundgymnasiet. Nu för tiden besöker jag hundutställningar väldigt sällan och det är verkligen intressant att betrakta människor som är lika inbitna som en själv – men i en helt annan tävlingsform.

Allvaret i handlerns ögon under uppvärmningen, stoltheten hos någon som ska in i BIS-finalen, uppfödarens förtvivlan över att valpköparen inte är så noggrann med frisyren (på hunden, alltså), den korta kjolen över de tjocka låren (kanske i hopp om att en manlig domare ska låta bara ben kompensera mindre lyckad uppfödning), små barn som lever föräldrarnas utställarliv och blir uppdragna tidigt på morgonen, en hel del riktigt taskig hundhantering men som tur är också exempel på motsatsen.

Tanken slår mig många gånger att ”oj, vad de tar det här på stort allvar – det här måste vara en oerhört viktig del i deras liv”.  Och så inser man strax att andra troligen ser precis likadant på mig, som är så inbiten i ”mitt” och övertygad om mina sanningar. I andras ögon är det troligen både komiskt och märkligt, alltihop. Ännu mer komiskt blir det nog när vi nördar har massa synpunkter på varandra avseende val av gren och ras och kennel. Samtidigt vet vi som håller på vilket oerhört jobb som ligger bakom prestationerna och med den tid och det engagemang som läggs, så är det ju inte konstigt att det finns ett visst allvar i det hela, precis som hos en trädgårdfantast eller en inbiten fotbollssupporter.

Jag tycker generellt om att umgås med personer med lite självdistans, för ofta följer det med en del humor på köpet. Den där självdistansen är nog precis lika viktig i identiteten inom vår hobby – att ha självdistans till sin egen gren. Jag är helt säker på att det går att göra tränandet och tävlandet tillräckligt viktigt för att prestera, utan att göra det allvarligt på ett sätt så att det blir destruktivt, mot sig själv, mot hunden eller mot någon annan.

För att få leva i en tillvaro där man överhuvudtaget har möjlighet att utöva en hobby överhuvudtaget – ja, då är man trots allt väldigt, väldigt lyckligt lottad på den här jorden och det kan vara bra att påminna sig om när stegförflyttningarna åt vänster hakar upp sig, när strumpbyxorna spricker precis innan man ska in i ringen, när hunden flyttar en baktass i fjärren eller när öronen inte faller som de ska trots att ägaren nedlåtit sig till att trycka dit både tuggummi och häftmassa.

Men – nu är det längesedan jag ställde ut en hund, över tio år sedan, så jag tog tillfället i akt att ställa ut vår border collie. I de flesta kretsar inom vallhundsvärlden en rätt så iditoisk företeelse. Det gick riktigt bra och ett litet klipp från hur det såg ut finner du här 

(Och på tal om våra egna små världar - skulle någon gammal klasskamrat eller tidigare arbetskamrat googla på mitt namn och komma till just det här klippet, så får jag väl bjuda på det ... Jag får försvara mig med att jag ser till att ha roligt på jobbeti alla fall! ;-))

Läs hela inlägget »

Den här helgen har vi haft klubbens stora lydnadstävling i Lotushallen.  Igår blev det en lång dag då merparten av 50-talet anmälda i klass 1-3 dök upp. Växlade mellan att vara domare, lite TL och lite allt i allo.

Idag var det min tur att tävla medan duktiga klubbkompisar löste elitupplägget med den äran.  Trevliga Lotushallen är nog en av de svåraste tävlingsplatserna för oss. Pingu älskar att vara där och blir lätt överladdad . Egentligen ingen rättvis chans för att testa av vittringsträningen sedan senaste tävlingen i december. Men jag tänkte nog lite tvärtom; en tävlingsanmälan hit under en intesiv arbetsperiod skulle få mig att prioritera träningstiden.  Och trränar vi så vi klarar den här, så klarar vi den överallt!

Utifrån de senaste passens träning under ”tävlingslika former” så var förväntningarna rätt höga ändå – och visst blev jag lite besviken när hon trots lugn utgång och trots att hon gick över alla apporter utan att gripa, valde fel, . Hon kom på sig själv och bytte snabbt till den intill som var den rätta, men betyg 0 blir det ju ändå.  

Vi drog startnummer 1, vilket jag trodde att jag hade förberett oss för genom en härlig fyrhjulingsrunda i skogen innan vi körde hemifrån, men det hjälpte nog inte så mycket – hon hade energi så det räckte och blev över ändå:-) Note to self - bättre att lägga all uppvärmningstid på "tankenötter" för Pingu, istället för fysisk urladdning.  Små, små ljud på momenten innan – och efter, visade att hon inte var riktigt i rätt läge och då blir vittringsarbetet uppenbarligen för svårt. Drar därför inte  slutsatsen att vi är fel på det, utan fortsätter med samma upplägg som gett så fint träningsresultat på senaste passen – men med lite mer fokus på att välja när pinnar ligger tätt. Nästa test på tävlingblir i utemiljö och med annan uppvärmning!




 

Direkt efter ring 1 kände jag mig lite missmodig, men så påminde jag mig själv om att det finns så mycket mer i en tävling än en vittring och om allt det andra i den ringen som vi klarade fint. Trots laddningen satte vi tex återigen alla skiften i både z:a och fjärr. Hopp-apporten som stundtals varit lite svår gick finfint. Inkallningen helt ok. Andra uppgiftsmål för dagen gjorde sig påminda, liksom innehållet i min pepp-text som jag läste ett par gånger igår – och sen var vi på´t igen!

Ny uppvärmning, nytt fokus och så grymt kul det blev att köra andra rundan. Är så glad att jag fortsatte, för den gav viktiga kvitton och självförtroende till resten av vår träning. Det är ju trots allt så att vittringen är ett moment av tio!

Här är en film på runda 2 – med lite kommentarer kring vad vi hade fokus på där och hur vi valde att använda tävlingen. Tack snälla Sara Andersson för filmandet!

I ring 3 satte vi dubbeltia på gruppmomenten och hakan i backen hela tiden. Detta har känts helt tryggt på sistone, men inget att ta för givet efter det som hände i våras. Så glad och tacksam även över detta fina träningsresultat.

Det hela slutade med att vi trots vår nolla placerade oss som nummer 1 i ett stort startfält och bland många duktiga medtävlande.  

Summa summarum – viktigt att ha med sig många mål till en tävling, för att kunna ta chansen att låta varje tävling ta oss framåt och göra oss bättre. Och inte minst för själva upplevelsen i sig.

Jag har en fantastiskt fin tävlingskamrat i Pingu och det tänker jag njuta av under den tid vi får tillsammans!

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter