jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016 > 04

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2016 > 04

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »

2016 > 04

Jag har fått omtänksamma mail och sms kring hur man skulle kunna påverka det jag skrev om i föregående blogg, bl.a. genom att driva frågan vidare till SKK. Detta är inget jag själv kommer göra och det av flera skäl.

Om jag blir arg eller irriterad på riktigt, så blir jag nog lika svart och vit som en border collie. I det här fallet känns det väldigt svart eftersom jag tycker att beslutet är så otroligt destruktivt utifrån sportens och organisationens chanser att utvecklas – risken är stor att vi mister många hängivna domare och tävlingsledare - både befintliga och de som ev tänkt utbilda sig i höst.

De skäl jag skrev om i förra bloggen har jag kommunicerat med förbundsstyrelsen innan detta beslut togs. Jag har därför svårt att tolka det på något annat sätt än att beslutet är fastställt och motargumenten beaktade. Det kanske går att upphäva rent tekniskt, men den typen av ideellt engagemang motiverar mig inte – och detta ligger också nära mitt tredje skäl; när jag samtidigt är landslagscoach känns det fel att delta i en sådan process mot samma organisation som jag arbetar för i det uppdraget (och viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att SBK är en stor organisation, där det händer massor med bra saker också!)

Ett fjärde skäl är att jag faktiskt inte vill döma om det är så att flera förtroendevalda tror att drivkraften bakom det vi domare gör i vår domargärning kan vara att vi på ett oetiskt och fult sätt ska gynna våra företag. Åtskilliga gånger när jag tränar  på en annan klubb med en eller flera träningskompisar så har jag fått frågan ”Håller du kurs eller?” trots att jag aldrig skulle få för mig att nyttja en föreningsanläggning olovandes. Jag blir lika ledsen varje gång och det stör såklart min egen träningsglädje. Känslan i magen tror jag är densamma som om någon skulle stoppa mig utanför en butik och fråga om jag  stulit något. Och jag får samma känsla i magen av detta – glädjen i att döma och engagera sig i tävlingar på olika sätt försvinner helt om man samtidigt ska känna sig ”misstänkt”.

Men - i sann "Kjell Enhager-anda" -  om jag hade valt att gå vidare med något, så hade jag fokuserat på prioriteringar som görs- i syfte att få jämnare och mer rättvis bedömning . Jag hade ifrågasatt att man inledningsvis väljer att skära bort gruppen entreprenörer från domarkåren, innan man tar tag i betydligt större ”etiska dilemman” som är uppenbara inom tex fördomar, bemötande, kunskap, kompetens och sinneskapacitet. Jag vet inte om det finns konkreta anmälningar att gå vidare med inom dessa områden, men om det är så att det inte heller finns konkreta anmälningar för jävsituationer som visar att just vi egenföretagare är ett problem, så är ju prioriteringen ett faktum? (Om en fotbollsdomare visar sig vara mutad så är ju inte första åtgärden att ta bort alla manliga domare mellan 25 och 40 med stort fotbollsintresse, utan man utreder väl först och främst de aktuella personerna och vidtar åtgärder som bakdömning, noggrannare rekryteringssystem etc?)

Utifrån min egen erfarenhet av att undervisa i entreprenörskap ser jag snarare ett värde för en förening att knyta medlemmar ur den kategorin till sig , särskilt i en situation där vi kämpar för att de ideella krafterna ska räcka till. Det skulle ju kunna vara så att den andan, kunskapen och drivkraften behövs. Tyvärr ser jag ingen annan logik än att detta handlar om den svenska avundsjukan och Jantelagen – och det är inte utifrån de värderingarna jag vill att min medlemsavgift ska användas.

En annan ekonomisk aspekt är att vi är minst tre  i referensgänget på tio utvalda domare som berörs på samma sätt. Vi har inte ansökt om att bli referensdomare, utan har handplockats - och det har investerats en del pengar i vår utbildning genom konferenshelger med hotellövernattningar och tillhörande resekostnader. Det har inte framförts några förväntningar på att vi ska upphöra med våra verksamheter och det känns orimligt att det skulle ligga underförstått. Få medlemmar är nog beredda att säga upp sig från sitt jobb för att kunna fortsätta med sitt ideella engagemang. Och att be ”kunder” inte anmäla sig till vissa tävlingar som jag kanske dömer, känns lika befängt som om ICA skulle be vissa kunder att inte handla mjölk på fredagar.

En del i mig vill alltså försöka påverka vidare.  En annan del i mig påminner mig om att det är viktigt att lägga fritiden på aktiviteter och sammanhang som ger mer energi än vad de tar. Och sinnesro-bönen gör sig påmind än en gång. Jag får inse att jag har gjort vad jag kan på den här fronten.

Fredrik sammanfattade allt väldigt klokt: ”Ja, du har ju rätt mycket nu och det är väl rätt uppenbart vilken del som ska prioriteras bort".

Läs hela inlägget »
Domare Glasögas look alike ;-) Domare Glasögas look alike ;-)

I november skrev jag avsnittet "Sista uppdraget som domare" - men så ändrades läget då tolkningen som SBK gått ut med togs tillbaka. Sedan dess har en projektgrupp arbetat med frågan och jag har haft på känn att det skulle bli så här i alla fall, men hoppades på motsatsen (klicka på de blåmarkerade orden ovan för att läsa fastställda tolkningsexempel).  

Det jag faller pladask på är exempel 10 som lyfter fram att direkt kundrelation inte är ok. Visserligen håller jag många kurser på uppdrag av kennlar och klubbar, men jag har också många som privatpersoner som blir mina direkta kunder genom sommarläger, egna kurser och privatträningar.

I ärlighetens namn kan det också vara rätt klurigt att hålla reda på exakt vem som är "kunden" när det handlar om personer som väljer att dela en träningsdag, eller som förra veckan då ett privat träningsgäng bokade mig till Kyrkekvarn och delade kostnaden sinsemellan.

SBK har förra veckan bestämt att domare ska läggas ut på "SBK Tävling" senast en vecka innan (och jag antar att det även gäller deltagarlistan / PM)  men det ändrar tyvärr ingenting i praktiken för min egen del.

Oavsett om jag får PM:et med deltagarlistan en eller två veckor innan, så är det då för sent för mig - om jag behöver entledigas från uppdraget pga en eller flera deltagare - att hinna anmäla till en egen tävling eller utanonsera en helgkurs. En ledig helg kommer ju i och för sig sällan ovälkommet, men samtidigt är det ju ofta något man avstår när man förbinder sig att döma en viss dag. Denna planering görs i regel under september-november föregående år, så man förbinder sig med rätt så lång framförhållning, vilket påverkar hur jag planerar resten av året avseende arbete, eget tävlande, andra ideella åtaganden och ja - kanske något släktkalas ska in också :-) 

Dessutom  behöver jag kunna göra mig ledig en annan helg för att döma en annan tävling för den jag byter uppdrag med- och det är inte osannolikt att samma procedur upprepas på nytt, beroende på vem som anmäler (...) Kanske dyker den personen inte upp i slutändan och då är alla ändringar gjorda helt i onödan - och kanske samma person ovetandes efteranmäler till den tävling man bytte till istället:-)  Eftersom jag själv roddar med domarschemat i distriktet så vet jag hur klurigt det kan vara att lösa byten med kort varsel på ett bra sätt.

De närmaste tre åren har jag dessutom förtroendet som landslagscoach vilket också det kräver en del helger att synka. Redan innan var det en massa pysslande för mig och Fredrik att fördela träningstiden med Pingu på träningar och tävlingar som vi båda vill åka på. Nu i kommande månad blir pusslandet extra påtagligt - vill Fredrik åka och tävla,  så behöver jag vara hemma för lamningar och då kan jag heller inte boka in helgjobb. (Vallningstävlingar kan till skillnad från SBK-tävlingar utannonseras med väldigt kort varsel.) Pusslandet som skulle krävas tar för mycket, utifrån hur min tillvaro ser ut just nu.

Ofta är man två domare uppsatta på samma tävling, men det är sällan vi är två somkan döma elit, så det är ingen garanti även om det kan lösa vissa scenarier. För att inte förhasta mig när det gäller själva "problemet" var jag nyss inne på SBK Tävling och kollade på årets genomföra tävlingar här i Halland . Jag hade totalt 27 "kunder" på fyra tävlingar och på en av dem fanns det kunder i varje klass. Med andra ord är chansen för smidighet rätt låg och när det gäller ideellt engagemang, så tror jag att smidigheten är viktig för att energi och tid ska räcka till. . Att vika sig dubbel för att få ihop det, när förtroendet från delar av organisationen uppenbarligen är lågt...där räcker nog inte heller motivationen till.

Jag tror att det är viktigt att döma relativt ofta för att döma bra, så lösningen att se till att få ihop något uppdrag per år för att behålla auktorisationen känns inte så attraktiv. Och auktorisationen struntar jag faktiskt rätt så mycket i, jag dömer för att jag vill dra mitt strå till stacken i det ideella och motiveras av att bidra till ett bättre tävlingsklimat med glada förare och glada hundar.

Denna ambition är kanske det som stör mig mest i sammanhanget, för jag vet att det behövs. Som jag ser det är inte det största problemet på domarsidan i lydnad att några av oss har stark förankring i sporten även professionellt. (I den bästa av världar är det förstås jättebra om  domaren är helt okänd för alla och inte kan uppfattas jävig utifrån någon endaste synvinkel, men utopiska resonemang är inte riktigt min grej. Jag är intresserad av vad som blir bra i verkligheten.)

Med de "pensioner" som troligen sker i farten i och med kommande regelrevidering, så ser jag även ett problem i hur domarstyrkan ska räcka till, men jag hoppas att SBK har en bra plan för det.  (Några av de jag själv haft i åtanke för kommande domarutbildning försvinner nog också med anledning av policyn).

Sedan november 2014 har jag lagt mycket tid och engagemang  inom referensdomargruppen för att försöka påverka att regeltolkningarna blir så gynnsamma som möjligt för glad lydnad. Den utlovade lydnadskvällen i maj kommer jag självklart hålla som utlovat och där får jag lämna stafettpinnen vidare till de som vill fortsätta utveckla sporten från funktionärshåll.  Varmt välkommen dit! (Annons längre ner!)

Vill passa på att tacka för för fin och värmande feedback från många tävlande, samt för givande diskussioner och roliga stunder med domarkollegor, både här i Halland och i referensgänget. Jag vill också tacka SBK för förtroendet att döma både SM och NM under en såpass kort domarkarriär som 10 år. År med upplevelser som jag trots allt inte vill ha ogjorda.
 

Läs hela inlägget »

Förra bloggavsnittet gav stor respons på många sätt - tack så mycket för det!

Lyckades nog samtidigt  uttrycka mig lite klantigt då jag förstod  att avsnittet kunde tolkas som att jag tyckter att alla borde satsa på SM - och det är så långt ifrån min inställning man kan komma, så därför vill jag förtydliga mig lite.

Som träningscoach tycker jag att det roligaste är just att att hitta var och ens ambitionsnivå och träningsglädje. Att hjälpa någon som har förstapris i lydnadsklass 1 som sitt stora mål, kan vara precis lika givande som att coacha någon på elitnivå. Men om någon av dem inte är nöjd med framstegen och börjar skylla på omständigheter - som de själva har skapat - istället för att träna mer eller ändra sina förutsättningar, så försöker jag peppa dem båda till att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

En stor del av texten var skriven lite ironiskt och med glimten i ögat. Mina val kring lantligt boende, barnlöshet, livspartner och eget företag  grundar sig självklart inte på att det ska gå bättre för mig på tävling, utan de handlar om lite djupare saker än så.  (Även mitt liv rymmer alltså lite mer än ren hundträning :-)) Jag tror heller inte att dessa omständigheter är några specifika framgångsfaktorer. Min tidigare hund Mimmi kvalade jag in till SM då vi bodde i hyresrätt utan egen träningsplan och var mitt i studier med ett alldeles vanligt butiksjobb upptill. Jag hade definitivt mer träningstid då, än nu.  

Fredrik är kanske lite mer representativ för en genomsnittlig hundtränare och han är också ett  bevis på att höga mål och SM-deltagande kan uppnås utan att vara nörd och när hunderiet är ett intresse - och en satsning - bland flera. 

Det jag ville trycka på angående rankingtävlingarna är att jag tror att det finns fler som skulle platsa i konkurrensen om landslagsplatser än vad de själva är medvetna om (alltså inte att hundtränare överlag borde ändra sina mål!)  Genom min erfarenhet av att coacha tävlingsförare så vet jag att det finns många som hindras av just prestationsångest.  Ibland döljs den i ursäkter av olika slag och inte sällan uttrycks "orättvisa förutsättningar". Låser man sig där, så tror jag det blir svårt att komma till problemets kärna och då blir det svårt att utvecklas och nå så långt som man egentligen vill.

Min hund Ruffe  (Rudolf) tränas mot helt andra mål än SM och landslag. Hans förstapris i lydnadsklass III är jag nog lika stolt över som om Pingu kommer till SM, eftersom jag jobbat hårt för båda delarna. Jag hade kunnat bli bitter och tycka att tävlande är orättvist  eftersom det är så avhängt vilken hund man får, men valde istället att köpa en hund till.  Att ha tre hundar istället för två är också det ett val och en ansträngning som både tar och ger.
 

Läs hela inlägget »

Helgens äventyr på rankingtävlingen var givande på många vis - och detta första praktiska arbete tillsammans med Heidi Billkvam och Emelie Hörman kändes toppen! Mer rapporter om detta   kommer i vår landslagsblogg som du hittar här

Landslaget inför Moskva är outat idag och presenteras här

En tanke som slog mig är varför det inte är fler som är med och kämpar om landslagsplatserna, när vi har så många duktiga hundtränare runt om i landet. Jag tror att prestationsångest slår undan benen för många på väg mot toppen - och nedan följer därför lite tankar kring hur jag själv tänker för att den inte ska nästla sig in i det roligaste jag vet.

Om jag själv inte presterar med Pingu så har jag ingenting att skylla på.

Hon är en fin träningskompis som har föremålsintresse, arbetslust, livsglädje, nyfikenhet. Hon är klok, snäll, bra med andra hundar och fungerar i de allra flesta miljöer. Vad vi vet är både hon och jag friska. Hon älskar träningen lika mycket som jag själv och trivs med att vara med mig i allehanda sammanhang vilket ger ännu fler träningstillfällen.

Jag har en man som älskar hundar och som har full förståelse för min hobby. Jag jobbar mycket hemifrån och kan lätt smita ut och träna i dagsljus. Jag har inga barn. En stor del av mina jobbuppdrag förläggs i miljöer som ger möjlighet för egen träning. Jag har en träningsplan utanför trädgården. Jag är domare och vet en hel del om lydnadsregler och bedömning som jag har nytta av när jag själv tävlar. I min nya roll som assisterande landslagscoach får jag förstås ännu mer värdefull input.
Jag måste alltså lyckas med min lydnadssatsning, för jag har inte en enda förmildrande omständighet som berättigar något annat.

Lite prestationsångest vore kanske på sin plats, men inte ens det kan jag få fram och skylla på just nu. Många som jag möter på tävlingar och som berättar att de inte tränat så mycket eller förberett sig för en tävling tillägger ofta ”Man har ju ett liv också”. Och då tänker jag alltid, har jag inget liv, även om jag satsat och förberett mig? Det vore märkligt, för jag känner mig i allra högsta grad så levande.  

Barnlösheten är självvald (men det är jobbigt att ständigt förklara sig) och jag har även valt min man helt själv (det valet behöver jag inte förklara lika ofta). Att ha en livspartner som respekterar min personlighet och min hobby ser jag som en självklarhet (annars lever jag hellre ensam) och jag hade nog haft svårt att attraheras av någon som inte är en sann hundvän! :-)

 Bostaden har jag också valt och det fanns en stor medvetenhet med det lantliga läget som gör att vi kan ha fårhage och träningsplan istället för grannar på andra sidan staketet. Skicket på gården då vi köpte den i jämförelse med hur vi ville bo har krävt renovering och projekt i över tio års tid. Läget gör att vi är beroende av två bilar som startar varje dag.

Dagens status på företaget har krävt jobb massor med kvällar och helger,  mer oregelbundna arbetstider än regelbundna, mycket mer än heltid och ofta för en lägre lön än merparten av mina vänner skulle kunna tänka sig att byta mot ens ett halvår. Mycket tid i projekt som aldrig gett intäkt och ofta saknad av ett alldeles vanligt jobb med fast struktur och utan krav på att så ofta vara kreativ och sitt allra bästa jag.

En femårig högskoleutbildning i grunden för det jag producerar inom firman,  innebar en del slit och studielån och avkall på annat. Domaruppdragen kräver ideellt engagemang, några helger per år. Träningspassen när jag egentligen skulle jobbat, innebär en förlängd arbetsdag för ingen gör mitt jobb under tiden, hur konstigt det än låter. Svårt att få ro och koncentration för egen träning i anslutning till de där kurserna och föreläsningarna på alla bra träningsplatser. Tacksamheten över min välfungerande hund bottnar i erfarenhet om hur det kan vara att uppleva motsatsen. Och Fredrik och andra träningskompisar påtalar ofta att man knappast kan kalla henne "lätt" även om hon alltid vill jobba och är en fräck hund på många sätt.

Det är inte det minsta synd om mig – detta är bara ett annat sätt att beskriva mina ”goda förutsättningar” som jag inledde texten med och som jag har skapats utifrån olika val jag har gjort. Precis som så många andra har jag själv designat mycket i mitt liv och min tillvaro. När jag når mina mål, tänker jag därför att det huvudsakligen är en effekt av min träning och inte av tur.

Vill jag bli bättre får jag träna mer eller skapa andra förutsättningar. Ursäkter och utveckling har sällan ett samband. Ändå så lätt att vilja förklara att bara för att man inte är bättre eller lika bra, så är man faktiskt inte sämre (…)

Prestationsångest skulle alltså inte fylla något direkt syfte för hur höga mål jag än når så är det inte ens säkert att andra tycker det är en prestation. Där kan alltid finnas någon förutsättning att referera till som gör att jag inte förtjänar framgången fullt ut ;-)

Hur andra ser på det jag gör spelar inte så stor roll, för å ena sidan har jag de bästa förutsättningarna, å andra sidan har jag inte ens ett liv – och oavsett hur jag vänder mig så har jag rumpan bak. Det är viktigt att de ansträngningar jag väljer duger i mina egna ögon, för de kommer aldrig göra det i alla andras.  Skulle de duga i alla andras men inte i mina, så blir det ändå så meningslöst, alltihop, särskilt ångesten.

Man kan satsa hårt, ha ett liv och vinna mycket, utan att ta sig själv på så stort allvar att ångest eller andra negativa känslor får ta över. Ett levande bevis på detta är vår nya landslagsledare Heidi. Om du inte redan sett filmen från lottningen på rankingtävlingen i lördags så titta här

Och det finns inget som säger att det alltid är lättare att hantera medgång än motgång, i synnerhet inte någon annans ;-)

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter