jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016 > 05

Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2016 > 05

Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »

2016 > 05

Tävlings-top! :-) Tävlings-top! :-)

Att vara en bra coach för sig själv är ett av mina favoritämnen. Jag tycker dels att det är väldigt intressant att se hur mycket det kan påverka en hobby och en tävlingsupplevelse. Dessutom är relationen till sig själv väldigt intressant för livet i stort.


Vilka tankar vi väljer - och tränar på - att tänka är en viktig del. Ett sätt att påverka detta just på en tävlingsdag kan vara vad vi väljer att ha på oss.

Sist jag tävlade hade jag toppen på bilden ovan, samt det här:

Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Mina "guldskor" - som jag köpte för några par år sedan inför en tävling som jag tyckte kändes jobbig att genomföra, men som blev riktigt stärkande - med skorna och I-ors hjälp! :-)
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.
Jacka som jag köpte på Helène Lindströms bloppis till förmån för cancerfonden och som påminner om att sätta saker och ting - till exempel simpla lydnadspoäng - i perspektiv.

Känner man sig inte dum om man inte vinner och har dragit på sig hela den här utrustningen? Det beror såklart på vad man har tagit på sig, men just de här sakerna hade ju mest en betydelse för mig själv och påminde mig om varför jag var där. Eller så gör man som Stefan Holm eller Zlatan - har något annat över, tills man vinner :-)

För någon låter det kanske som fokus på fel sak, men för min del är upplevelsen av tävlingsdagen väldigt viktig och när jag tar på mig dessa kläder på morgonen händer det något med känslan och beslutsamheten. Inte med beslutsamheten kring vilka poäng vi ska få - för det har jag inte full kontroll över - men beslutsamheten över varför vi åker iväg och hur vi ska må under tiden.  På just den här tävlingen så kände jag ju mig verkligen som en vinnare trots att jag varken vann eller uppnådde det högsta målet. Men jag hade full koll på för vems skull jag var där!

UC Hund i Örkelljunga - där jag driver distansutbildningen - finns ett hundgymnasium. Flera av tjejerna där deltog på Skol-SM i fredags. Jag hade äran att ha en lektion tävlingspsykologi med dem inför tävlingen och blev väldigt glad nästa gång jag kom till skolan och de tillverkade  armband med trigger-ord, på initiativ från min duktiga kollega Eleonor Mohlin som själv tävlar agility på hög nivå.

Ännu gladare blev jag när jag fick rapporter om massa fina prestationer och glada gymnasietjejer på tävlingsbanorna!

Läs hela inlägget »

I söndags åkte jag till en tävling med vetskapen om att vi behövde göra minst 310 poäng för att få en säker SM-plats(…)  Sånt tycker jag är rätt skoj:-) Jag har lättare att få ut det bästa av mig själv när det är riktigt svårt och för vår del skulle det ju innebära en rejäl höjning av vårt personbästa som är 293. Ett halvgalet upplägg kanske, men det kunde ha gått - och det räcker för att jag ska tycka det är kul att försöka!

Med min förra kelpie Mimmi gjorde jag vår bästa tävling just på sista kvaldagen, vilket tog oss till SM. Jag påminde mig om detta och tänkte att det man har gjort förut kan man göra igen. Att nå SM redan i år har fungerat mer som en trigger än en konkret målsättning.

Det som kändes viktigast efter förra tävlingshelgen ( När man känner sig kass...) var dock inte poängen, utan hur jag förhöll mig till mig själv inför, under och efter tävling. Jag har ju hittat ett sätt att tävla som gör att det överlag känns väldigt lustfyllt och lättsamt - och detta vill jag inte tappa!

I söndags fick jag chans att bevisa för mig själv att förra helgens dipp bara var just en dipp. Troligen en rätt så lagom dipp, för den fick mig att tänka till och den gjorde oss bättre. Faktum är att detta blev vår bästa tävling på säsongen genom en harmonisk känsla som gjorde att vi satte allt vi kan, trots att det hände en del oförutsett runt omkring. Nu när vi tävlat så pass intensivt under april-maj så känns det riktigt bra att få svart på vitt på att vi har ett sätt att träna och tävla där tävlingarna inte gör oss sämre. Inte ens när de kommer väldigt tätt.

Snabbresumé:
·         Sitt i grupp 10
·         Platsliggning 10 (trots att hunden bredvid började rulla!!)
·        
Fritt följ 9
·         Z:a 9,5
·         Inkallning 9 (revansch från förra helgens knas!)
·        
Rutan 10 (också det en revansch, dessutom på en ruta som visade  sig svår för de flesta)
·      
   Dirigeringsapportering 9 (Apporterna låg inte riktigt där de brukar, men Pingu tänkte – och löste det fint!)
·        
Hopp-apport 9 (lite snett kast, men snygg räddning:-)
·        
Vittring 0 (en framstegsnolla dock – hon tänkte lite FÖR mycket istället för att inte tänka alls. Men visst hade jag gärna haft förra helgens 8,5:a i denna raden...:-)
·        
Fjärr 9,5 (trots att skylten kom fel och tävlingsledaren blev jättenervös och började snurra den åt alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att sluta titta på den och köra sex korrekta skiften. Stolt att jag tog det coolt – nöjd att signalkänsliga Pingu tog det coolt. Den enda som led av det hela var den stackars tävlingsledaren.)

Slutsumman landade på 273 poäng och en tredjeplacering bland 12 startande. En rejäl miss blev det  - men inte på det vi kan och det var det som kändes så befriande att inse. Jag har inte blivit snobbigt poänggalen, utan det jag grämde mig över föregående helg var de mer onödiga missarna. Vittringen kan vi ju uppenbarligen inte tillräckligt bra. Än. Men vi har i snitt satt den varannan gång, så det hade kunnat gå:-)

Det blev också ännu ett resultat som visar på en rätt så hög lägstanivå - och just denna lägstanivå med missarna "jämnt fördelade" är ju samtidigt orsaken till att vi inte drämt till ordentligt. Men jag vägrar se det som oflyt - även om det känts så ibland - för då lämnar jag det åt saker jag inte kan påverka. Det känns mer konstruktivt att träna! :-)

Vårens starter har även gett mig kunskaper och träningsidéer som jag inte hade kunnat få på annat sätt (träningstävlingar blir en helt annan grej för mig – jag är inte tillräckligt mycket vinnarskalle för att koncentrera mig på samma sätt och då agerar jag annorlunda). 

Men kanske börjar en viss vinnarskalle växa fram...  När jag hörde att det fanns en pingvin bland lotterna för startnummer på tävlingen hör jag mig själv slå händerna i bordet och ropa ”ingen rör pingvinen”. Helt normalt beteende (eller inte) och tur att det var min tur att dra lott just då, så jag inte blev anklagad för att ha påverkat startordningen :-)

Poängutmaning som jag nyligen bloggade om under rubriken "När man känner sig kass..." tar jag också med mig till kommande säsonger. Inte dumt alls att ha en egen mätbar utvärdering på prestationerna som verkligen är vår egen tävling fullt ut. Såklart finns det mycket som är viktigare än vad domarna tycker, men att se vilka poäng man får loss på ett antal starter är ju helt klart relevant i sammanhanget.

Vad som är allra mest relevant för mig är att jag hittade tillbaka till min egen stig trots att det var sista kvaldagen och vi var snubblande nära – en stig där jag satsar högt, landar mjukt och däremellan bygger prestationerna på tävlingsglädje hos såväl min hund som mig själv.

(Och när det gäller SM så har vi lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att anmäla och hoppas på en reservplats. Det kan gå! :-))

Läs hela inlägget »

 I lördags kväll började vi misstänka att något inte stod rätt till med tjocka Bä-rta, en av våra betäckta tackor som var extremt stor. Från att ha varit relativt pigg och haft god aptit, så började hon bli orolig och betedde sig som om hon letade efter sina lamm trots att de inte kommit ut.

Lite missfärgade flytningar stärkte oron mer. På natten gick vi upp varannan gång och tittade till henne. Vid fyratiden på natten började fosterblåsan visa sig, men vid 05:30 var den kvar i samma läge. En situation vi inte varit med om tidigare. Jag och Pingu skulle egentligen åka och tävla och snälla Fredrik sa till mig att fokusera på tävlingen, så skulle han ta hjälp av distriktsveterinären.

Tragiskt nog visade det sig att Bä-rta bar på tre döda lamm som fick plockas ut. Orsaken vet vi inte, men eftersom ingen annan av våra tackor drabbats av detta, så måste det enligt veterinären varit något med just den individen. Hon blev väldigt medtagen av ingreppet men vi fick medicin med hopp om att hon skulle återhämta sig. När Fredrik kom ut i stallet nästa gång för att titta till henne, låg hon dock död :-(  (Omtänksamt nog lät han mig inte veta förrän tävlingen var klar).

Samtidigt som veterinären var på plats lammade den sista tackan i boxen intill (vi hade stallat in även henne föregående kväll för att hålla tjocka Bärta sällskap). Hon fick två fina lamm genom en väldigt lättsam lamning. Stor kontrast, på var sida foderhäcken. Totalt har vi fått 27 lamm på våra 15 betäckta tackor och vi är förstås glada för allt som gått bra. Men också riktigt tungt att en av dem fick lida på det sättet och man önskar att man hade kunnat göra mer. Nu har vi den hårda vägen lärt oss att inte fullt ut lita på ”så länge tackan äter och verkar pigg så är det lugnt”.

Tävlingen blev i alla fall en riktig ljuspunkt under denna trista dag – men det får bli en egen blogg, för det blev en speciell tävling som betyder mycket för oss.

Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Dessa små hade hunnit få sina namn när jag kom hem. Staffan och Bä-ngt (med inspiration från Nilecity:-))
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Tacksamhet när allt bara fungerar som det ska.
Läs hela inlägget »
Vem har bestämt att maskrosor är fula? Vem har bestämt att maskrosor är fula?

Av erfarenhet från träningskompisar och kursdeltagare och tidigare SM-kval med Mimmi och I-or så vet jag att tävlande "i sista stund" kan vara lite riskabelt för både motiavtion och självförtroende - och uppenbarligen också för verklighetsuppfattningen. Det är speciellt att tävla när precis allt måste stämma - och SM-kvalet blir ett mål som lätt kan överskugga allt annat.

Ett tema som jag brukar lyfta fram när jag föreläser om mental träning inom hundsport är vikten av att vara en bra coach för sig själv. Vi är så utlämnade till våra egna tankar och känslor inför det vi håller på med. Själv har jag allt trillat i fällan senaste dagarna – då det retat mig att vi missar så där precis, upprepade gånger. I tankarna har jag sagt saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till en träningskompis – (inte ens till en bitter konkurrent ;-))  Jag har ifrågasatt min träning och funderat på vilka egenskaper jag har som gör att just jag är så oerhört klantig, gång på gång. (Och - komiskt nog - i denna destruktivitet känner jag mig samtidigt stolt över att jag inte skyller på, eller låter irritationen gå ut över, min hund!)

Den korta versionen av denna helgens resultat:
Fredag:  Höll nya målet "Fokus och tillit" (se föregående blogg). Resultatet blev att vi satte allt på en helt ok nivå i den plötsliga värmen, men fick en nollad vittring + betyg 6 på vår vanliga inkallning som alltid legat mellan 8-10. -30 på vittringen och ytterligare -16 på inkallningen gav 266 totalt.

Lördag: Vi får till vår bästa och mest noggranna tävlingsvittring någonsin. Tyvärr påverkades jag omedvetet av inkallningsbetyget från dagen innan. Sviktande självförtroende ger konstigt handtecken och både ställande och läggande blir fördröjt så vi får betyg 7.  (Förra helgen hade vi betyg 9 för SM-domaren, respektive 10 för den andre.)

Rutan är svår för många och vi får två tassar framför bandet (förra missen bakom) och jag får omdirigera, vilket ger betyg 7,5. Totalsumma 285,5. Försöker att vara tacksam över allt vi satte och att bortse från att vi missade 22 poäng på moment som vi haft betyg 10 på inom den senaste veckan(…)

Och så till att känna sig urkass...
....för det har jag gjort de senaste dagarna. Jag tyckte att jag var hur klantig som helst som missat chans på chans. Det är helt ok att bryta ihop litegrand, men när det sätter sig djupare och stör självförtroende och motivation så bör man definitivt ta tag i saken. 

 Jag brukar själv rekommendera den som lider av negativa och destruktiva tankar att först och främst ifrågasätta dem (och en lite skämtsam underton kan hjälpa).

”Är jag verkligen den fulaste människan i hela världen, eller kan jag lyckas googla fram någon som är något fulare? ”


Så – idag följde jag det rådet. Jag tog jag fram statistiken från våra senaste tävlingar, radade upp protokollen och tittade på moment för moment. Vad händer egentligen när jag tävlar? Är jag verkligen den klantigaste på hela jorden?

Dessa åtta tävlingar har bedömts av två av de petigaste domare jag känner till, en av de ”snällaste” jag någonsin tävlat för, två domare som dömer SM i sommar, samt ett par mer ”vanliga”, så jag tror att medelbetygen är rätt så "tillförlitliga" för hur vi faktiskt ligger till tävlingsmässigt.

Det var vansinnigt intressant att se sammanställningen (kommer i slutet av avsnittet) som  gav mig en rejäl käftsmäll följt av en självförtroende-boost. Båda lika välbehövliga.

Hade jag mött mig själv för tio år sedan när vi hade en hund som inte fungerade på en tävlingsplats överhuvudtaget, så hade jag avskytt den jag var förra veckan. Jag hade ifrågasatt hur jag – med en hund på drygt 3 år - hade mage att inte vara nöjd med allt jag hade och allt vi uppnått. Alla på ett tävlingsområde är medvetna om att målsättningarna är högst individuella, men det kan ändå göra ont att någon är besviken över 285 poäng i elit när man själv kämpar stenhårt för att kanske kunna vara med överhuvudtaget.

För att inte bli den personen som får andra att känna sig dåliga genom tråkig attityd, så måste jag själv tycka att det vi gör är bra (för allt annat skiner igenom! :-)). Att andra säger ”men det är ju jättebra ändå” hjälper inte så mycket om jag inte tror på det eller tar åt mig. För mig var min sammanställning till  stor hjälp.  Vi kan mycket och har löst massor med saker som gör mig stolt. Framöver ska jag ta det där med att ”det är känslan som räknas” med en nypa salt. Känslor kan ställa till det rejält!

Att se sammanställningen gav också viktig info om vad vi ska fokusera i träningen, så att vi inte stannar kvar i gamla känslor av säkra kort, svårigheter och paradnummer. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att hopp-apporten skulle vara paradnumret och att SM-kvalet hängde på missar i rutan, så hade jag aldrig trott på det! :-)

För att ge konkret exempel på positivt och konstruktivt tänkande i just den situationen, så följer avslutningsvis de guldkorn som jag hittade - förhoppningsvis kan mina exempel hjälpa någon annan att hitta sina!

  • Förra året bröt vi flera tävlingar på grund av att Pingu hamnade i en växel jag inte vill ha henne (för speedad!). Nu har vi – utan att jag tänkt på det - fullföljt åtta tävlingar på rad i bra känsla. Det enda moment vi nollat är vittringen. Allt annat har vi satt eller ”räddat upp”. Det är ett enormt framsteg för oss, då jag fått jobba mycket med att Pingu – som är en väldigt ”korrekt hund” lätt bara ökar farten och ”speedar på” om något blir svårt.
  • Vi har klarat att ladda om till fjärren efter vittringen – och fått 10 både efter besvikelse över att vittringen nollats, samt i glädje över att ha satt den. Fjärren är enligt siffrorna ett av våra säkraste kort och det gläder mig lite extra då jag inte följt trenden i låsta ben utan istället fokuserat massor med vilja och självförtroende i snabba skiften.
  • Vårt sämsta resultat är 249 poäng och den tävlingen vann vi av 14 starter. Hälften av momenten dömdes av SM-domare Martha Landin.
  • Gruppmomenten som var vårt stora dilemma förra året vid den här tiden har suttit klockrent och överlag känts trygga. Det är förstås värt hur mycket som helst – och med tanke på det problem som uppstod, så känner jag tacksamhet varje gång det fungerar.
  • Ett svagt kort är rutan. Det moment som jag själv skulle beskriva som vårt paradnummer. Det är inget paradnummer alls. Här måste jag klura på vad jag ska ändra, då jag verkligen gillar vårt ”bra” utförande, men uppenbarligen är det för osäkert och jag får kanske ge vika på min favoritmetod på en så snabb hund som Pingu.
  • Dirigeringsapporteringen har blivit ett säkert kort, vilket var överraskande då jag upplever den som ett svagt. Den kan fortfarande bli svårt på träning, men vi har tydligen hittat rätt i förberedelserna och ”lagom” med överträning.
  • I hopp-apporten hade jag en riktigt stor mental låsning i höstas då jag plötsligt inte kunde kasta apport-eländet. Gamla gymnastikminnen gjorde sig påminda och när någon träningskompis råkade gapskratta när jag kastade heltokigt på en träning så blev det ännu värre. Började råträna mina kast – både utan hund och med hund när andra tittade (men berättade inte för någon eftersom jag inte ville göra en grej av det). Nu är det nästan bortglömt, mina vanliga kast är tillbaka och momentet är enligt listan vårt säkraste kort efter sitt i grupp.
  • Förra året var fria följet och inkallningen högoddsare. Båda har jag tränat relativt lite under vintern för att undvika att få in ljud, som vi så lätt får i inomhusmiljö. Ett klokt val som jag inte ångrar men jag har underskattat hur mycket vi hade att ta igen därefter. Betygsmässigt är jag mer än nöjd med 8,5 i snitt på fritt följ, men blicklåsningarna som vi hade för ett tag sedan måste jag se upp med då det kan få henne att tappa fokus helt. Denna helgen kändes det riktigt bra igen, så vi är nog på rätt väg!

Och så här ser våra medelbetyg ut:
Räknat på de senaste åtta starterna, genomförda från december till i lördags, varav en inomhus:

Sitt: 10
Plats: 9,5
Fritt följ: 8,5
Z:a: 9
Inkallning: 8
Rutan: 8
Dirigeringsapportering: 9
Hopp-apport: 9,5
Vittring: 5
Fjärrdirigering: 9

Note to self: Träna timing på apan och jämnare utföranden i stopp i fart på hunden. Det ena underlättar troligen det andra. I det andra ska vi fortsätta med det vi gör. Sämre än så är vi inte!

Vi blir inte sämre av att tävla mycket!
Något jag verkligen tar med mig är att vi tränar och tävlar på ett sätt som gör att tävlingsstarterna inte gör oss sämre. DET gillar jag nog mest av allt - både för att jag gillar att tävla och för att de flesta jag coachar, precis som jag själv, behöver några försök för att lyckas nå sina mål. Av alla missar vi haft haft, så finns det inte någon som enbart dykt upp på tävling! ;-)
Läs hela inlägget »
Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se Pingus nya favoritboll. Studsar roligt och smidig att ha i fickan, finns att köpa via morrharethundsport.se

Att jag inte tävlat så mycket sedan förra våren beror på flera orsaker. Dels hade vi platsliggningsdilemmat, följt av att jag gav mig själv tävlingsförbud tills vittringen satt hyfsat. Dessutom valde jag att skippa vinterns alla inomhustävlingar utom en, då jag vill mota Olle i grind när det gäller Pingus tendenser till ljud.

Nu i april-maj blir det därför en lite intensivare tävlingsperiod. Gruppmomenten känns väldigt trygga och i fredags satte vi vittringen för tredje tävlingen på raken.  Igår blev det tyvärr ett litet bakslag  där igen. Rätt tävling att missa på rent poängmässigt, då jag innan dess ställt till våra dirigeringsmoment. Dessa missar grämer mig mer eftersom det är sådant vi egentligen kan rätt så väl. Man skulle kunna kalla många av våra starter stolpe ut, men jag tror det är mer konstruktivt att se vad som egentligen händer och tesen just nu är att jag överarbetar vissa saker - i synnerhet när jag känner "idag har vi chansen". Att överarbeta med en så signalkänslig hund som Pingu blir tokfel:

På Göteborgs-avdelningens tävling fick vi 288 poäng och tappade 10 poäng på att för första gången missa ett skifte i z:at. Orsaken var att hon på den + föregående tävling fått märkliga blicklåsningar i det vanligtvis harmoniska fria följet. Inför z:at tänkte jag ”nu måste jag vara tydlig, för hon är inte riktigt med”. Tog i lite extra på mitt ståkommando, men insåg rätt så direkt att detta blev för likt mitt sitt-kommando, där jag drar in mycket luft. Ett andetag mindre och vi hade haft en säker kvalpoäng från den tävlingen.

I Kungälv blev rutan svår och kostade oss 20 poäng, så vi slutade på 278.Den upplevelsen delade vi med alla andra i det stora startfältet utom en, så det ser jag som en situation vi inte tränat för. På efterföljande tävling i Kungsbacka blev jag därför lite övertydlig genom att -omedvetet - vrida huvudet mer mot rutan än jag brukar. Pingu tar det som en dirigeringsapportering (där jag brukar vrida huvudet mycket) och springer ”uppåt” istället för direkt åt höger. Omdirigering – som kostar oss 10 onödiga poäng. 288,5 hade vi haft större nytta av som ett tredjeresultat än 278,5. I övrigt relativt nöjd med den tävlingen som dömdes av referensdomare Bo Isaksson, som även dömer SM i sommar.

På Helsingborgstävlingen igår – 2 dagar efter Kungsbacka- gjorde jag förstås inte om misstaget med huvudvridningen. Dock var jag noga med att försäkra mig om att hon tänkte rätt vinkel mot rutan, då det fanns fler konor i periferin. Men - man hinner inte ha två tankar i huvudet när man ska stoppa en flygande Pingu. Blir aningen för sen i mitt stå-kommando och baktassarna hamnar utanför. Tar fram henne, men blir nog flummig för vår vanligtvis säkra omdirigering funkar inte utan fler kommandon krävs för att komma dit vi ska. 20 tappade poäng.
Vidare till dirigeringsapporteringen. Ett par z:a konor samt rutan vi nyss varit i står i samma riktning som vår apport. Jag blir därför lite övertydligt med mitt ”port” som kommer i direkt anslutning till mitt ”hö”, varpå Pingu som i samma sekund är på väg mot rätt apport tvärstannar. Ny dirigering och ytterligare 7,5 poäng tappade.  Inser i efterhand att ett tydligt ”port” blir alltför likt mitt ”stopp” (retligt då jag alltid predikar att man ska ha kommandon som skiljer sig tydligt åt :-) ). Sen bakslag även på vittringen som vi nollade, då vi inte tränat mycket på att pinnarna ligger tätare än vad de ska. Pingu kändes fin i starten, går ut med nosen påslagen, men griper fel för att sedan komma in med rätt.  Ångrar lite i efterhand att jag inte påtalade avståndet, men ogillar att kritisera tävlingsupplägg. Såg ingen annan som hade problem med momentet, utan det var uppenbart att vi utsatte oss för en tävlingssituation som vi inte var tillräckligt förberedda för. Tror inte att hon var påverkad av övriga moment då vi däremellan hade 10 på inkallningen, 10 på hopp-apport, samt avslutade med 9,5 på fjärren.

 Svårigheter i upplägg är en sak, men missar som uppstår i kommunikationen mellan oss stör mig– i synnerhet som Pingu de senaste två tävlingarna varit i precis den växel jag vill ha, utan låsning på TL, utan blicklåsningar i fritt följ och utan antydan till ljud. Jag tror att felen grundar sig i att jag inte följer mina triggerord; fokus och tillit.  
Nya tävlingar väntar och inför dem är mitt mål att ”tävla med händerna i fickorna”, genom att gå ut på plan som om vi ska göra de enklaste saker i världen och lita på att Pingu gör sitt allra bästa, precis som hon brukar.

Om  vi missar något, så ska det vara på grund av svåra upplägg som vi inte tränat för, inte på grund av att jag misstror den kapacitet vi faktiskt har. Det blir en stor mental utmaning för mig och det känns bra att använda dessa tävlingar till det. Den ”kompetensen” är en nödvändighet om vi ska komma så långt som jag vill. Men jag får samtidigt påminna mig att inte vara för hård mot mig själv på resan dit.  Pingu är min första border collie och jag har aldrig tränat en hund som varit så finstämd, samtidigt som den ger järnet. Jag har heller aldrig tävlat en hund som inte - på grund av störningskänslighet eller lite lägre aktivitetsnivå- behöver massa assister från mig i tävlingssituationen :-)

En annan uppgift är att ge mig själv ännu mer träningstid. För ju mer vi tränar, desto mindre ”svårigheter” tror jag att jag kommer se, både verkliga och fiktiva.

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter