jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2016 > 11

Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2016 > 11

Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »

2016 > 11

Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor! Stort grattis Carina och Cizzi till riktigt fina rundor!

 Att gå ut på tävlingsplan igen, efter sitt livs bästa tävling var en ny och annorlunda känsla. (För två veckor sedan fick vi 311 poäng vilket jag skrivit om på Facebook-sidan som du kan se här).  

Allra gladast  var jag över att vittringsgåtan verkar vara löst. På tävlingen i lördags blev jag än mer övertygad, eftersom hon till och med klarade den med sirener på huvudet:-)  Att vi var på rätt sida marginalerna i alla detaljer i övriga moment förstod jag först under prisutdelningen då hela 302 poäng ropades upp efter våra namn. Vi har ofta en go känsla när vi tävlar, men de här två starterna blev en upplevelse i sig. De tog oss dessutom till mitten av kvallistan inför SM 2017, så det ser väldigt lovande ut!

Eftersom jag prioriterar att  träna på ett sätt så att tävlingar inte gör oss sämre är det häftigt att se att konceptet verkar hålla även till den här poängnivån. En rolig bonus är fjärren som vi kör en egen variant på. Pingu har inte en susning om ”låsta ben” varken bak eller fram. Däremot vet hon att det är ett roligt och ”lätt” moment som man ska göra på avstånd. På de fyra starter vi gjort denna månad har vi haft tre tior och en nia – och egentligen är det nian jag har siktat på hela tiden, eftersom det känns lättare att få till känslan av lättsamhet utifrån den målsättningen. Men självklart kan vi tänka oss en och annan tia också :-)

Strax innan förra tävlingen kom vi på vad den sista pusselbiten i vittringen kunde vara. De två tävlingar vi gjorde ibörjan av månaden renderade  i två nollade vittringar – och detta efter tre månaders träning där vi nästintill uteslutande haft ”lyckanden”, även under tävlingslika former (trodde jag).

Så här såg den ena nollan ut – och så har det sett ut flera tävlingar. Ofta har hon kommit in med rätt, men nästan ”ticks-gripit” fel pinne dessförinnan och då är ju nollan ett faktum.  När hon tagit fel blir det dessutom massa tugg, vilket förbryllat mig eftersom jag inte blir sur på henne när det blir galet.

Jag har tolkat felbeteendet som att Pingu är för mycket gripa-tanke. Många gånger har jag sagt att jag ångrar att vi fokuserat snabba gripanden i de vanliga apporteringarna i tron att det ”spillt över” för mycket. Under de två år vi tävlat eliten har jag jobbat med uthållighet, urval, frysmarkeringar, bygga torn, godishjälper, lära in ”gå” till pinnarna istället för spring för att få allt i ett lugnare tempo, bytt ut ”min” pinne till en tändsticka, kört tomsök för att träna hennes tålamod, lagt pinnarna kloss intill varandra, gömt pinnarna, tränat mycket nose work…och ja, jag har nog provat det mesta. Vi har ju till och med börjat tävla spår, som en del i nos-kampanjen :-)

Flera träningskompisar har varit inne på att problemet kanske är just att jag bytt strategier och inte hållit mig till en plan – och jag kan förstå den reflektionen, för vi har bytt. Men orsaken har varit att jag aldrig kunnat se ett varaktigt mönster i varför det blir rätt ibland och fel ibland. Ser jag till hur Pingu är i allt annat, så borde jag snabbt märka om vi hade hittat ”rätt”.

Men...ibland har man lösningen framför nosen utan att förstå det. För ett och ett halvt år sedan, efter våra tillfälliga platsliggningsproblem efter BPH:t skrev jag denna blogg
http://www.lyckagard.se/2015/05/24/pingus-platsliggning-27051164

Tyvärr förstod jag inte då hur rätt jag hade. Det som de senaste två veckornas resultat från träning och tävlingar tyder på är att Pingu blir stressad när funktionärer – eller träningskomisar – har ”okända” prylar i händerna.  Det har de i princip alltid på tävling (domarblock, låda/hink till pinnarna, skrivare med pärm och – kanske den största triggern - tidur som piper…) Misstänkt lika BPH-figuranter med andra ord, i alla fall i en liten border collie-hjärna. Detta har jag inte riggat under träning på något medvetet plan – ofta blir det ju bara en tång i handen på den som lägger ut pinnarna. Väldigt långsökt, på ett sätt – och såklart lite frustrerande – men jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt intressant. Det stämmer ju också väl in på Ingrid Hammarlinds teori att Pingu var för mycket i "samarbetsbubblan" på bekostnad av "jaktbubblan". När något är äckligt och obehagligt vill hon ju direkt tillbaka till mig, precis som i BPH:t. Detta förklarar också varför avståndet haft så stor betydelse, medan jag snarare trott att det varit högt tempo som varit problemet. Och det förklara ju även tugget, till följd av stressen.

"Hur kommer man på en sån grej?" har mer än en person frågat under de senaste dagarna. Har grunnat lite på det och jag tror att det viktigaste svaret är att jag aldrig tänker i termer av att min hund presterar sämre bara för att det är tävling, är slarvig, nonchalant, eller ska ”skärpa sig”. Jag är helt säker på att hundar gör så gott de kan, just då (varför skulle de inte göra det?) och att när det blir fel på träning – eller tävling – så är det någon kunskap de saknar. Hur i all sin dar skulle Pingu kunna lära sig att klara vittringen när folk har grejer i händerna om hon aldrig får chans att träna på det?

Inför våra senaste två starter har jag förstås gett henne den chansen och den lilla tid vi hade på oss i kombination med resultaten, tycker jag talar sitt tydliga språk för att teorin stämmer.  Är helt inställd på att vi kan få fler nollor och att problemet kan följa oss länge, men det känns grymt skönt att veta rent konkret vad man ska göra mer/mindre av när det blir för svårt.

Det enda som känns jobbigt nu är att jag inte förstått att Pingu tyckt att det varit så pass jobbigt.  Det hade varit lättare att se den felande faktorn om hon hade ”smugit ut” eller inte velat gå ut alls under dessa omständigheter, men hennes lösning har istället blivit att göra det supersnabbt. En egenskap vi känner igen både från andra delar av lydnadsträningen och från vallningen och som gör träningen väldigt svår ibland, så egentligen borde man kanske fattat det tidigare…  Med facit i hand så är allt så mycket lättare att förstå, men det viktigaste är nog att man söker ”facit” och inte börjar tänka dumma tankar om sin hund, helt obefogat.

Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Sådana här korgar hade tävlingsledaren i Varberg i handen under vittringen. Som tur var hittade vi en snarlik att låna för snabb skvallerträning. Tack snälla Jeanette och Olle för hjälpen!
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)
Hejarklacken, utanför plan :-) Samma panda som hjälpte oss lösa platsliggningen fick nu rycka in till vittringen :-) Eftersom pandan har en egen röst, får jag Pingu i en särskild buskänsla som gör att hon glömmer det jobbiga. Knäppa problem kräver knäppa lösningar. Det är ju inte mindre logiskt att en panda kan prata, än att en BPH-figurant äter upp oss! :-)

Vill i sammanhanget också återigen tacka ALLA som hjälpt oss med detta på ett eller annat vis. Det har verkligen varit ett pussel och ett väldigt fint sådant, där alla våra träningskompisar och personer jag ser upp till har hjälpts åt genom att lägga minst en bit var!

"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))
"Kolla Pingu vad många poäng vi fick"! (Tack Carina för bilden! :-))

Den här bilden illustrerar rätt så väl vad alltihop handlar om för mig. Antingen gör vi det tillsammans eller inte alls!

På tal om det är utgivningen för boken "Starka tillsammans" planerad till januari.  En bok som handlar om att ha hunden som medspelare i träning, tävling och tanke. Presentkort för den som eventuellt vill ha eller ge bort boken i julklapp är under produktion och beställningsinfo kommer här inom det närmaste!

Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)
Att vinna 15 kg av det foder man redan använder är verkligen inte dumt! :-)

Stort tack till Varbergs BK för en synnerligen välarrangerad tävling med generösa priser. Vi hade äran att bli tävlingens procentuellt bästa hund, som pricken över i och fick ett presentkort på Engelsons!

Läs hela inlägget »

Det finns dagar då identiteten som blondin gör sig mer påmind än vanligt. Förra veckan höll jag föreläsningen ”Starka tillsammans - mental träning för hundägare" på mysiga Ljungby Brukshundklubb i Småland. Eftersom jag i grunden är en rätt så förvirrad människa så lägger rätt mycket tid på förberedelser som för de flesta andra nog går av bara farten.  Till exempel tyckte jag att jag var redig som hade sett till att min jacka var helt nytvättad (typiskt mig att annars på plats upptäcka leriga tassavtryck).

När jag skulle säga hejdå till Fredrik innan jag åkte så möttes jag av en väldigt konstig blick. Följde den och upptäcker då att ett par trosor har fastnat i kardborrbandet på jackan, efter att den hängt i torkrummet... Tackar min lyckliga stjärna att Fredrik råkade vara hemma tidigt just den dagen.  Hade ju känts sådär att upptäcka det på plats inför en massa människor jag aldrig har träffat…första intrycket hade nog blivit sådär! :-)

En annan förberedelse är att jag helst vill ha två projektorer på plats när jag använder powerpoint, eftersom kontroll-freaket i mig vill ha en extra om tekniken strular.  Lampan i min egen börjar dock ge sig, så den duger inte till mycket annat än just back-up. Och en ny lampa kostar flera tusen så framöver får det bli en ny projektor istället… Det inköpet drar jag mig för lite, eftersom jag behöver kolla upp en massa saker samtidigt som jag är så tekniskt ointresserad och helst använder prylar jag redan har…

 Ett exempel på min låga tillit till teknik är första gången jag skulle backa med Fredriks skåpbil och blev stressad av att inte se så mycket bakåt.
-          Titta i backkameran älskling, säger Fredrik lugnt.
-          Hur vet jag att det inte är en gammal film, svarar blondinen i mig halvt hysteriskt (…)

Fördelen med den låga tilliten är att jag inte blir överdrivet stressad när något väl strular, för det har jag ju mer eller mindre utgått från. (Jo, det är rätt ironiskt när man ska föreläsa om just mental träning. Men jag ser i alla fall till att vara utanför komfortzonen rätt så ofta och går i just det fallet in mer för förberedelser än visualisering ;-) ) Så, när själva strömkabeln till deras projektor saknades blev jag inte så förvånad utan lufsade lugnt ut till bilen för att hämta back up-projektorn. Upptäckte då att det var samma slags kabel till de båda maskinerna, så provade min sladd till klubbens projektor. Den passade, men märkligt nog hamnar dock bilden på duken upp och ner(!)

Byter till min projektor, varpå bilden hamnar rätt, men lampan har tappat stinget avsevärt sedan sist jag hade igång den och flera av bilderna syns inte alls. Kopplar in arrangörens projektor igen och får hjälp att letar bland inställningar på både dator och projektor men bilden förblir upp och ner.

Inte mycket annat att göra än att vi fick vända på projektorn – en väldigt blond lösning och den som vet hur vi skulle gjort istället får mer än gärna meddela sig här! :-)  Nu verkar det i och för sig som om tekniskt strul alltid dyker upp i nya skepnader och den där extra timman jag brukar vilja ha innan föreläsningen börjar brukar behövas… Men det har alltid löst sig, på något sätt och klockan 18 var jag redo att starta med rättvänd bild, upp och nervänd projektor och inga extra trosor hängandes (vad jag vet!)

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter