jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2017

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Jag har under åren funderat över agilitytränarnas olika handlingssystem och blivit nyfiken på om vi skulle vara förtjänta av något liknande i lydnaden. Vi pratar ju ofta om träningsfilosofier, men vi kanske också behöver en tydlig spelidé?  Inte för att låsa och begränsa, utan för att konkretisera. Framförallt tror jag vi skulle ha behov av att hålla den röda tråden på både träning och tävling. Det blir lättare att träna som man tävlar och tävla som man tränar om man har koll på vad man egentligen gör. Och det blir framförallt lättare att vara rättvis mot sin hund, genom att hantera felen på ett konstruktivt och genomtänkt sätt.

I mina kurser och föreläsningar brukar jag illustrera skillnaden träning/tävling med två verktygslådor – den ena innehåller verktyg som vi kan använda på träning, t.ex. klicker, godis, boll, kampleksak och även fysiska korrigeringar om man väljer det alternativet (inget jag själv förespråkar). Den andra innehåller verktyg som vi kan använda på tävling – det vill säga det vi kallar tävlingsmässiga belöningar och för någon finns det kanske även tävlingsmässiga korrigeringar.

Min målbild är att göra allt arbete utifrån en och samma verktygslåda. Ett viktigt verktyg är då att göra alla delmoment så roliga det bara går, så att varje kommando eller signal jag ger, följs av ett ”yes” från hunden. Lyckas jag med det, så blir det inte så jobbigt att tävla, varken för mig eller hunden, för vi gör ju bara det vi älskar. Detta har jag lite skämtsamt kallat ”Yes-lydnad” men kanske kan det liknas vid ett handlingssystem det också?

I konceptet har jag rätt så tydliga ramar för hur jag vill hantera de fel som uppstår i träningen – såväl som på tävling. Detta har i sin tur gjort att jag brutit en del tävlingar,  men inte för att någon av oss gått ner sig, utan för att kunna hålla fast vid spelidén - en korrekt uppgift belönas med en annan. Och blir det fel som jag inte vill förstärka, så fortsätter vi inte i onödan. Konceptet hjälper mig att hålla mig tävlingsmässig i träningen, samtidigt som jag kan hitta triggers och belöningspåminnelser som jag också kan ha med mig på tävlingsplanen.

Nyss hemkommen från ett väldigt trevligt landslagsläger så har tankarna snurrat lite extra kring vad som håller ”hela vägen”, vad som håller för internationell bedömning o.s.v. Likaså gör min och Pingus annalkande SM-debut att jag får nya tankar kring vad som är smart att göra när det gäller att balansera säkerhet med flashighet (2 veckor kvar på kvalperioden och vi ligger på plats 29 av 50, så jag vågar nog räkna med att vi är med!) Och där någonstans i tankegångarna märker jag att det blir väldigt allvarligt och träningsglädjen skulle kunna försvinna i ett nafs i rädslan av att något ska bli fel. Jag är ju egentligen inte så resultatinriktad (styrka eller svaghet beror nog på vem man frågar) utan tycker ”hur” är betydligt viktigare än ”att”. Så jag ger mig själv en mental lavett och konstaterar att jag självklart ska hålla min spelidé även när vi får chans att tävla SM. Det är ju den jag tränar i – så följaktligen också den jag ska tävla i. Min nyfikenhet kring hur långt den spelidén kan räcka, är – när jag tänker efter – så enormt mycket större för mig, än behovet av att hitta det poängmässigt säkraste upplägget. (Och anstränger mig förstås till att tänka utanför den boxen, när jag coachar andra, med andra prioriteringar.)

Illustrationer: Jeanette Hallman
Illustrationer: Jeanette Hallman

Ett sätt för mig att behålla lekfullheten i träningen är att sätta utövandet i perspektiv. Och perspektiv är inte svåra att hitta, det räcker att slå på nyheterna vilken kväll som helst för att ta del av vidriga levnadsförhållanden. Jag tror vi är många som önskar att vi gjorde mer och ur detta har ny en idé vuxit fram om att testa ett nytt kursupplägg samtidigt som intäkterna oavkortat går till välgörenhet.

Summa summarum; måndagen 24/4 arrangeras en kvällsclinic på Yes-lydnads-konceptet, till förmån för Läkare utan gränser.

Om lite glad tävlingslydnad på något sätt kan bidra till att göra livet något mer drägligt för någon eller några av dessa utsatta människor, så är det en enkel insats. Dessutom får jag fin hjälp av Anna Wernersson och hennes lagotto Salsa och golden Tango. Tillsammans har vi då fyra olika raser och flera olika personligheter för att hjälpas åt att illustrera yes-lydnads-tänket i praktiken. Anmälan kommer öppna inom några dagar, här på hemsidan. Hoppas det finns intresse och att vi tillsammans kan göra lite skillnad, både i det stora och i det lilla.

Om du gillar det du läste, så kan jag varmt rekommendera Heléne Lindströms blogg,  där avsnittet "Lite tankar från en tävlingsträning" inspirerat lite extra till just det här avsnittet.

För den som är nyfiken på landslagslägret, så finns flera rapporter på vår Facebook-sida "Landslaget i lydnad" och en sammanfattning från Heidi i  lydnadsbloggen

Du kan beställa boken genom att klicka på bilden ovan!
Läs hela inlägget »

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2017

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Jag har under åren funderat över agilitytränarnas olika handlingssystem och blivit nyfiken på om vi skulle vara förtjänta av något liknande i lydnaden. Vi pratar ju ofta om träningsfilosofier, men vi kanske också behöver en tydlig spelidé?  Inte för att låsa och begränsa, utan för att konkretisera. Framförallt tror jag vi skulle ha behov av att hålla den röda tråden på både träning och tävling. Det blir lättare att träna som man tävlar och tävla som man tränar om man har koll på vad man egentligen gör. Och det blir framförallt lättare att vara rättvis mot sin hund, genom att hantera felen på ett konstruktivt och genomtänkt sätt.

I mina kurser och föreläsningar brukar jag illustrera skillnaden träning/tävling med två verktygslådor – den ena innehåller verktyg som vi kan använda på träning, t.ex. klicker, godis, boll, kampleksak och även fysiska korrigeringar om man väljer det alternativet (inget jag själv förespråkar). Den andra innehåller verktyg som vi kan använda på tävling – det vill säga det vi kallar tävlingsmässiga belöningar och för någon finns det kanske även tävlingsmässiga korrigeringar.

Min målbild är att göra allt arbete utifrån en och samma verktygslåda. Ett viktigt verktyg är då att göra alla delmoment så roliga det bara går, så att varje kommando eller signal jag ger, följs av ett ”yes” från hunden. Lyckas jag med det, så blir det inte så jobbigt att tävla, varken för mig eller hunden, för vi gör ju bara det vi älskar. Detta har jag lite skämtsamt kallat ”Yes-lydnad” men kanske kan det liknas vid ett handlingssystem det också?

I konceptet har jag rätt så tydliga ramar för hur jag vill hantera de fel som uppstår i träningen – såväl som på tävling. Detta har i sin tur gjort att jag brutit en del tävlingar,  men inte för att någon av oss gått ner sig, utan för att kunna hålla fast vid spelidén - en korrekt uppgift belönas med en annan. Och blir det fel som jag inte vill förstärka, så fortsätter vi inte i onödan. Konceptet hjälper mig att hålla mig tävlingsmässig i träningen, samtidigt som jag kan hitta triggers och belöningspåminnelser som jag också kan ha med mig på tävlingsplanen.

Nyss hemkommen från ett väldigt trevligt landslagsläger så har tankarna snurrat lite extra kring vad som håller ”hela vägen”, vad som håller för internationell bedömning o.s.v. Likaså gör min och Pingus annalkande SM-debut att jag får nya tankar kring vad som är smart att göra när det gäller att balansera säkerhet med flashighet (2 veckor kvar på kvalperioden och vi ligger på plats 29 av 50, så jag vågar nog räkna med att vi är med!) Och där någonstans i tankegångarna märker jag att det blir väldigt allvarligt och träningsglädjen skulle kunna försvinna i ett nafs i rädslan av att något ska bli fel. Jag är ju egentligen inte så resultatinriktad (styrka eller svaghet beror nog på vem man frågar) utan tycker ”hur” är betydligt viktigare än ”att”. Så jag ger mig själv en mental lavett och konstaterar att jag självklart ska hålla min spelidé även när vi får chans att tävla SM. Det är ju den jag tränar i – så följaktligen också den jag ska tävla i. Min nyfikenhet kring hur långt den spelidén kan räcka, är – när jag tänker efter – så enormt mycket större för mig, än behovet av att hitta det poängmässigt säkraste upplägget. (Och anstränger mig förstås till att tänka utanför den boxen, när jag coachar andra, med andra prioriteringar.)

Illustrationer: Jeanette Hallman
Illustrationer: Jeanette Hallman

Ett sätt för mig att behålla lekfullheten i träningen är att sätta utövandet i perspektiv. Och perspektiv är inte svåra att hitta, det räcker att slå på nyheterna vilken kväll som helst för att ta del av vidriga levnadsförhållanden. Jag tror vi är många som önskar att vi gjorde mer och ur detta har ny en idé vuxit fram om att testa ett nytt kursupplägg samtidigt som intäkterna oavkortat går till välgörenhet.

Summa summarum; måndagen 24/4 arrangeras en kvällsclinic på Yes-lydnads-konceptet, till förmån för Läkare utan gränser.

Om lite glad tävlingslydnad på något sätt kan bidra till att göra livet något mer drägligt för någon eller några av dessa utsatta människor, så är det en enkel insats. Dessutom får jag fin hjälp av Anna Wernersson och hennes lagotto Salsa och golden Tango. Tillsammans har vi då fyra olika raser och flera olika personligheter för att hjälpas åt att illustrera yes-lydnads-tänket i praktiken. Anmälan kommer öppna inom några dagar, här på hemsidan. Hoppas det finns intresse och att vi tillsammans kan göra lite skillnad, både i det stora och i det lilla.

Om du gillar det du läste, så kan jag varmt rekommendera Heléne Lindströms blogg,  där avsnittet "Lite tankar från en tävlingsträning" inspirerat lite extra till just det här avsnittet.

För den som är nyfiken på landslagslägret, så finns flera rapporter på vår Facebook-sida "Landslaget i lydnad" och en sammanfattning från Heidi i  lydnadsbloggen

Du kan beställa boken genom att klicka på bilden ovan!
Läs hela inlägget »

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »

2017

Jag brukar ofta påminna både mig själv och andra om att man alltid äger berättelsen om sin egen tävling. Andra kan göra antaganden utifrån delar de ser på håll, eller en resultatlista - men den enda som kan ge den fullständiga berättelsen från din tävling, är du själv. 

Men den berättelsen kan ändå ha rätt många olika versioner och nyanser, beroende på vilket perspektiv du väljer. I boken har jag skrivit ett kapitel om detta, med exempel på hur en och samma tävling kan beskrivas ur två vitt skilda perspektiv - helt beroende på vad man väljer att fokusera. Jag tror att tävlingsberättelsens innehåll och nyanser är en väldigt viktig del i rollen som sin egen coach!

En annan viktig aspekt tror jag är att inte känna krav på sig att återge sina tävlingar överhuvudtaget. Jag har mött mer än en hundtränare som uttrycker att de under sin tävling har tänkt "Hur ska jag beskriva det här på Facebook?" Istället för att fortsätta fokusera på att prestera, så förbereder man sitt misslyckande.

En del menar att om man skriver om sina tävlingar på nätet så hör det till god ton att skriva både om det som gick bra och dåligt. Jag har svårt att hålla med - jag tycker man ska dela tävlingsupplevelser för att man vill dela dem. Punkt. Annars skulle vi ju även känna oss förpliktigade att dela de absolut sämsta bilderna på oss själva, ett utdrag från grälet vid frukostbordet för att balansera inlägget om rosor på Alla hjärtans dag, några "före städning-bilder" för att balansera bilden på den nypyntade julgranen - ja, ni fattar :-)  Dela det du vill dela och berätta det du vill berätta - låt dem som finner energi i andras nederlag och olycka hitta en annan person att följa. (Om du inte vill dela sämre dagar för din egen skull, såklart - men det är en helt annan sak!) 

Mina tävlingsberättelser handlar ofta om känslor - såväl hos mig själv, som hos hunden, eftersom jag tycker detta är så viktigt och det är egentligen dem jag jobbar med och "utvärderar". Resultat är trevligt, men känslan är min absoluta drivkraft. En teknisk nolla tar jag med en klackspark. En nolla baserad på att jag eller min hund kände oss obekväma i situationen stör mig desto mer - för är inte en ingrediens jag vill ha i min hobby överhuvudtaget. När vi ger oss ut utanför komfortzonen är det för att söka spänning och utmaningar - men inte för att må dåligt, då blir alltihop så meningslöst!

Ibland raljeras det lite över oss tävlingsförare som lägger så stor vikt vid känslan i det vi håller på med. Och att känslor är alldeles för abstrakta för att kunna ta del i en utvärdering. Och tja - det kanske bara är för amatörer som Charlotte Kalla som sysslar med sånt? ;-)  Se artiklen "Mentala träningen bakom Kallas succé" (tack Lena W för tips!)

Jag gillar coachens valda ord "Berätta!". Det är ju ett naturligt utgångsperspektiv i rollen som coach och kanske sulle vi försöka använda det ordet även i det mer vardagliga talet på tävlingsplatsen. Det klassiska "Hur gick det?" avgränsar ju lätt svaret till resultat och prestation - men "Berätta om tävlingen" kan öppna upp för så mycket mer!

Läs hela inlägget »

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
Min favoritbild på Fredrik och I-or.     Foto: Lotta Hägglund
Min favoritbild på Fredrik och I-or. Foto: Lotta Hägglund

När jag i tisdags fick beskedet om att I-or fått en propp och att han måste få somna in, så svängde jag precis in på skolområdet i Örkelljunga, där vi skulle ha första träffdagen med nya klassen i distansutbildningen. 

Som tur var mötte jag Sara, som vänligt men bestämt sa till mig att vända hemåt igen. Orden "Vi klarar oss idag, men behöver dig imorgon" hjälpte mig att släppa allt och välja rätt. Mina andra kollegor Jeanette och Eleonor planerade snabbt om sina scheman för att täcka in mina föreläsningar och genomgångar så att våra elever som var tillresta från stora delar av landet, ändå skulle ha en bra och meningsfull dag. Själv körde jag tillbaka hit till Slöinge och djursjukhuset där jag hann ta ett sista farväl av I-or, tillsammans med Fredrik, vilket betyder ofantligt mycket. I-or fick somna in lugnt  på sin filt som Fredrik tog med hemifrån och han fick massa bitar ost, som han tyckte så mycket om. Han verkade inte stressad och inte rädd och det var så värdefullt för mig att få se det med egna ögon och att få pussa hans fina nos en sista gång. 

Att jobba med hund blir både en svårighet och hjälp i sådana här sammanhang - en hjälp i  kollegor som förstod vikten av att hinna ta farväl av sin bästa vän och även i elever som dagen efter visade en stor förståelse och välvilja för att vi skulle klara dagen tillsammans. En svårighet i att det inte går att undvika ämnet. På ett sätt hade det kanske varit enklare att just denna dag föreläsa om kvantfysik, än om ämnen som hundens betydelse för människan och belöningsteknik (som I-or lärt mig ofantligt mycket om). Å andra sidan så visste jag att om rösten stundtals inte skulle bära, så skulle alla förstå och omtänksamma kollegor rycka in igen. Jag är glad att det gick att genomföra och att jag fick chansen till ett väldigt varmt första möte med vår nya klass. 

Därefter hade jag några dagar med hemarbete och tid för reflektion på egen hand.  Våra andra hundar har gjort sitt bästa för att hålla oss båda på gott humör. Fina Ruffe, som är väldigt uppmärksam på sinnesförändringar, kommer gärna och ”kramas” och fångar tårar. Pingu har framförallt försökt hålla oss glada genom bus, bollar och pandor. Väldigt gulligt när man tänker på det – för det är ju just de verktygen jag har använt för saker som gjort henne orolig och nedstämd. Precis som vi försökt hjälpa henne att släpa nojjor kring gruppmoment och tävlingsledare, så försöker hon på samma sätt med oss; ”tänk på bollen istället så blir du glad”. Till slut började jag fundera på om jag skulle ta henne på orden och trots allt åka till den där tävlingen som jag tänkt avstå. Bollade med Fredrik som frågade om det var en viktig tävling. Och en annan vän som frågade om jag brydde mig om vad andra skulle tycka om att jag var där. Bra frågor – för då fick jag själv besvara den viktiga frågan som jag så ofta tar upp på mina föreläsningar; ”Varför gör jag det här egentligen?"

Tävlingen var varken viktig, eller speciell, ur ett resultatperspektiv, utan det enkla och korta svaret var för att det är roligt. Och därmed gav jag mig själv svart på vitt på att den kunde vara en bra hjälp för att bli mindre ledsen. Att bry sig om vad andra kunde tycka skulle inte vara att genomföra tävlingen i I-ors anda.

I-or brydde sig om andra i den mån att han alltid var vänlig och "hejade" på alla, men han har aldrig låtit andras tyckanden och tänkanden styra eller hindra honom:-) Han "tjänade" inte någon, men de flesta gillade honom skarpt. Och själv älskade han verkligen människor.  Ni som besökt oss här hemma vet vilket euforiskt tillstånd han hamnade i så snart vi hade gäster:-) Därav blev det stora antalet kommentarer i Facebookinlägget efter hans död så fint (även om Fredrik sa att I-or troligen inte hade tyckte det var tillräckligt många:-)).

Både jag och Fredrik har läst - i skrivande stund - alla 447 kommentarer och de värmer enormt mycket. Utöver omtanken så ger de också en viktig påminnelse om alla fantastiska människor vi lärt känna genom hunderiet i synnerhet och I-or i allmänhet. Det är rätt häftigt när man tänker på det - och också detta exakt vad jag skulle föreläsa om i distansutbildningen:

"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.
"Hundträning - arena för så mycket mer". Hämtad från mitt examensprojekt i pedagogik, där vuxna med intellektuell funktionsnedsättning fick inta hundtränarrollen.

Och ett av alla dessa sammanhang är tävlingsbiten, som ger ytterligare ringar av både sammanhang och känslor. Jag och Pingu åkte – vi hade en bra stund på planen – och vi fick sporrande information med oss hem. Efteråt blev tävlingens funktion ännu viktigare för mig, för oj vad skönt det var just då att tänka FRAMÅT och inte bakåt. (Även om det var på triviala tekniska saker.) Vi fick också lite boost då vittringen var en av hennes bästa och vi satte rundamomentet för tredje tävlingen i rad sedan SM. Och de där glädjekickarna blev så särskilt välbehövliga, just denna dag.

Men att man stundtals kan le och skratta betyder ju inte att tårarna är slut, eller att den som är borta inte är brutalt saknad. Det kommer ta lång tid att inse att vi aldrig får träffa I-or mer och det kommer bli tufft i många sammanhang framöver eftersom han ofta är på min axel i både föreläsningar och i instruktörsrollen.  Och när det blir tungt och tufft ska jag ta hjälp av tanken "Hur hade I-or gjort här?" 

En sann läromästare i att vara sig själv:-)   Foto: Lena Mjöberg
En sann läromästare i att vara sig själv:-) Foto: Lena Mjöberg
Vår fina I-or <3      Foto: Lotta Hägglund
Vår fina I-or <3 Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Alla sagor har ett slut, så även sagan om vår älskade I-or. Hans starka vilja och envishet var det sista som övergav honom, men kroppen orkade inte längre.

Förra veckan tyckte vi inte riktigt att han var sig lik, så vi bokade ett veterinärbesök till i måndags, mest för att utesluta att det inte var en ny lunginflammation på gång. Genom blodproven konstaterades istället den hemska sjukdomen hemolytisk anemi och han las in över natten för behandling. Dessvärre svarade han inte... väl på medicinen, utan fick en större propp. Beslutet i tisdags förmiddag var utan alternativ, men ändå så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Fina, kloka, I-or. För oss var du så mycket mer än en hund - samtidigt som du lärde oss att just en hund är det absolut finaste man kan vara. Det känns så overkligt att du - som alltid var vår klippa och höll oss samman - inte längre är här. Tomrummet är lika stort som den tacksamhet vi känner över tretton fantastiska år.

Sov gott I-or. Alltid älskad - aldrig glömd. Oändligt saknad.

Läs hela inlägget »

En del tror att man endast tävlar för att vinna över andra och jag vet att det kan vara svårt att förstå att alla andra inte funkar likadant, inte ens på SM:-)  Min erfarenhet som träningscoach är att många delar ambitionen att låta utövandet fylla en helt annan funktion än fokus på perfektion och placeringar. Att tävla för sin egen skull och utmana sig själv.   

Men man får vara rätt hårdhudad för att stärkas av budskapet ”många undrar hur du har fått ihop dina kvalpoäng över huvud taget”. Även om jag har en bit kvar när det gäller mitt självförtroende, så tror jag inte att jag vill ha hård hud, för jag tror det skulle göra något med mig som människa, som i sin tur skulle påverka hur jag bemöter såväl människor som hundar.  

Nedanstående text är saxad från den öppna Facebook-gruppen lydnadsregler med närmare 2400 medlemmar, och författad av årets överdomare (Thomas). Uttalandet belyser sin egen dumhet så tydligt så att den här bloggen kanske är överflödig.  Men jag skriver ändå, för många har tagit illa vid sig och det känns viktigt att visa att det finns andra förhållningssätt bland oss som är aktiva inom SBK och brinner för lydnad som bygger på glädje, hos både två- och fyrbenta!

Eftersom du Thomas så tvärsäkert tar dig rätten att beskriva hur saker och ting egentligen är, så blir jag  nyfiken på din egen erfarenhet av att tävla hund på vanliga tävlingar, kontra mästerskap? Jag tror att kunskap växer fram ur erfarenhet så besvarar därför din fråga med min egen - i dina ögon dåliga - prestation som exempel.

- Jag hade två kvalpoäng på 311 respektive 302. Det innebär inte att jag har så höga poäng på alla mina starter, utan på två av flera. Det ena resultatet av en domare som uppfattas "snäll", det andra från en av de mest noggranna och väl pålästa domare som jag känner till. Jag är stolt över båda rundorna, eftersom de oavsett handlar om att prestera när det gäller.

-I våras tävlade jag på nya regelverket för första gången och satte då det nya rundamomentet fint. På tisdagen innan SM dök ett gammalt fel upp och min hund fick en låsning på högerapporten. Eftersom det var så nära inpå så valde jag att inte överträna svårigheten då jag såg en stor risk att min hund skulle bli förvirrad så att andra dirigeringsmoment påverkas.  Självklart såg jag till att vi fick några ”rätt och lätt” på de avslutande passen.

- På vår SM-start uppstod tyvärr låsningen ändå. Jag var ju förberedd på detta och lyckades omdirigera så att vi utförde momentet men antalet kommandon som krävdes gav betyg 0. En 8:a hade trots ett par andra missar räckt för finalplats. Nu kom vi istället på nedre halvan av startfältet - alltså de vars kvalpoäng du ifrågasätter. Men skillnaden mellan fiasko och succé kan vara hårfin. I detta fall -  högt tempo i kombination med en slängd blick åt fel håll under en halv sekund. 

- Även om jag var stolt över merparten av vårt program hade jag efteråt svårt att låta bli att gräma mig över mina valda förberedelser. Jag fick chansen att efteranmäla till en tävling som genomfördes igår och bestämde mig för att prova den alternativa förberedelsen (överträna). Resultatet blev betyg 10 (för en domare som anses rätt så petig och väl påläst).  Som jag hade befarat gav dock överträningen lite bieffekter i andra moment. Vi fick 7,5 på dirigeringsapporteringen och 5 på rutan, pga extrakommandon. (Båda dessa moment gick fint och gav höga betyg på SM:et). Med facit i hand känner jag mig nu nöjd med mina SM-förberedelser, eftersom min magkänsla stämde.

Jag vet inte om du Thomas hänger med på något av det jag skrivit när det gäller själva hundträningsbiten ovan, men summa summarum; skillnaden mellan bära och brista behöver inte vara så stor som du försöker göra gällande. I inlägget dras tveklöst slutsatsen att skillnaden i prestationer på ett mästerskap ”förstås handlar om bra och moderna träningsmodeller”. Som assisterande landslagscoach blir jag nyfiken på hur du vet detta, eftersom du inte varit med på något läger eller någon samling under de senaste 1,5 åren (kanske inte innan heller?) Att det gick så bra för laget kan nog lika gärna handla om lagledaren Heidis skickliga öga för vilka som är i bäst mästerskapsform, just nu. Särskilt med tanke på lagdeltagarna inte förhåller sig på identiskt sätt till sin träning och sina hundar. 

Jag själv prioriterar min hunds trygghet och glädje i situationen. För mig är det en väldigt ”modern träningsmodell”, genom att den sätter det etiska förhållningssättet till hunden i första rummet. Jag vill hålla träningen levande och dynamisk, med hög förväntan och då blir det inte så monotont och robotliknande som det skulle behöva vara för att jag ska kunna garantera dig ett förstapris i förväg.  

Och faktum är att jag inte känner någon som helst skyldighet att göra det. Inte heller att säkra att jag imponerar så att dina ögon tåras. Tyvärr har du själv orsakat tårar, eftersom det du skrivit riskerar att sabba det som så många av oss andra försöker bygga upp. Du har ingen aning om vilka livsberättelser vi tävlande bär på, eller hur vår vardag parallellt med tävlandet ser ut just nu. Jag har svårt att förstå vitsen i att försöka ta ifrån någon av oss vår stolthet, vårt mod eller vår glädje i att delta.

En mer konkret fråga som kanske bättre matchar nivån i ditt eget inlägg; hur är det möjligt utifrån din syn på det hela att några ekipage som uppnådde förstapris ena dagen inte gjorde det den andra; med samma ”kunskap och kompetens”, samma bana och samma domare?

Angående kängan till domarkåren så är det ju du själv som på senare tid varit ansvarig för att utjämna bedömningsskillnader (...) Det förvånar mig att du just i år påtalar skillnader i bedömningen från SM kontra ”vanliga tävlingar” då min bild är att årets bedömning överlag kändes ”mänsklig” och välvillig.Mina egna erfarenheter av att döma SM och NM vs vanliga tävlingar är att jag på mästerskapen var extra väl förberedd i form av att i flera dagar pausa livet i övrigt för att ha allt fokus på domaruppdraget – kanske gör  det en skillnad i poängprecisionen, liksom vetskapen om att varje halva kan göra gigantisk skillnad. Antalet domare på plan påverkar förstås också.

Utifrån min yrkeskompetens som pedagog - med stort SBK-hjärta - undrar jag om du på fullt allvar tror att ett SM med 11 deltagare skulle vara ett framgångskoncept för motivation och kunskapsutveckling inom sporten?

Kanske drabbar denna text mig hårt– kanske kommer du döma mig  på en tävling i framtiden och kanske påverkas mina ideella uppdrag. Men jag struntar i det. Utan de mjukare värdena i utövandet och utan omsorg om varandra och hundarna, så blir allt – i mina ögon – helt meningslöst.  

Jag vet att Blekinge redan är i full gång för att göra SM 2018 till en riktig folkfest inom hundsporten. Min förhoppning är, till skillnad från din, att vi då har ett brokigt och ojämnt startfält, där alla känner sin fulla rätt att - utan förmildrande omständigheter - gå ut på planen och göra sin grej, utifrån sin egen ambitionsnivå. Och jag har med glädje läst att nuvarande UG lydnad förmedlar detsamma!

Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Vårt viktigaste mål - 100% arbetsglädje! Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Fria följet, Foto: Lotta Hägglund
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Sämst gick vårt vanligen säkra kort. Men till slut så! Foto: Johan Friedrichsen
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Allra bäst gick vårt svåraste moment. Foto Lotta Hägglund
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
Full speed till rutan, Foto: Johan Friedrichsen
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
...där jag klarade min timing-utmaning. Foto: Jeanette Hallman
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen
Tack alla träningskompisar för ovärderlig hjälp och pepp, i såväl medgång som motgång. Foto: Johan Friedrichsen

Tack Johan, Jeanette & Lotta  för fina SM-bilder som hjälper oss att minnas allt som gick bra!

Läs hela inlägget »

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Jag har under åren funderat över agilitytränarnas olika handlingssystem och blivit nyfiken på om vi skulle vara förtjänta av något liknande i lydnaden. Vi pratar ju ofta om träningsfilosofier, men vi kanske också behöver en tydlig spelidé?  Inte för att låsa och begränsa, utan för att konkretisera. Framförallt tror jag vi skulle ha behov av att hålla den röda tråden på både träning och tävling. Det blir lättare att träna som man tävlar och tävla som man tränar om man har koll på vad man egentligen gör. Och det blir framförallt lättare att vara rättvis mot sin hund, genom att hantera felen på ett konstruktivt och genomtänkt sätt.

I mina kurser och föreläsningar brukar jag illustrera skillnaden träning/tävling med två verktygslådor – den ena innehåller verktyg som vi kan använda på träning, t.ex. klicker, godis, boll, kampleksak och även fysiska korrigeringar om man väljer det alternativet (inget jag själv förespråkar). Den andra innehåller verktyg som vi kan använda på tävling – det vill säga det vi kallar tävlingsmässiga belöningar och för någon finns det kanske även tävlingsmässiga korrigeringar.

Min målbild är att göra allt arbete utifrån en och samma verktygslåda. Ett viktigt verktyg är då att göra alla delmoment så roliga det bara går, så att varje kommando eller signal jag ger, följs av ett ”yes” från hunden. Lyckas jag med det, så blir det inte så jobbigt att tävla, varken för mig eller hunden, för vi gör ju bara det vi älskar. Detta har jag lite skämtsamt kallat ”Yes-lydnad” men kanske kan det liknas vid ett handlingssystem det också?

I konceptet har jag rätt så tydliga ramar för hur jag vill hantera de fel som uppstår i träningen – såväl som på tävling. Detta har i sin tur gjort att jag brutit en del tävlingar,  men inte för att någon av oss gått ner sig, utan för att kunna hålla fast vid spelidén - en korrekt uppgift belönas med en annan. Och blir det fel som jag inte vill förstärka, så fortsätter vi inte i onödan. Konceptet hjälper mig att hålla mig tävlingsmässig i träningen, samtidigt som jag kan hitta triggers och belöningspåminnelser som jag också kan ha med mig på tävlingsplanen.

Nyss hemkommen från ett väldigt trevligt landslagsläger så har tankarna snurrat lite extra kring vad som håller ”hela vägen”, vad som håller för internationell bedömning o.s.v. Likaså gör min och Pingus annalkande SM-debut att jag får nya tankar kring vad som är smart att göra när det gäller att balansera säkerhet med flashighet (2 veckor kvar på kvalperioden och vi ligger på plats 29 av 50, så jag vågar nog räkna med att vi är med!) Och där någonstans i tankegångarna märker jag att det blir väldigt allvarligt och träningsglädjen skulle kunna försvinna i ett nafs i rädslan av att något ska bli fel. Jag är ju egentligen inte så resultatinriktad (styrka eller svaghet beror nog på vem man frågar) utan tycker ”hur” är betydligt viktigare än ”att”. Så jag ger mig själv en mental lavett och konstaterar att jag självklart ska hålla min spelidé även när vi får chans att tävla SM. Det är ju den jag tränar i – så följaktligen också den jag ska tävla i. Min nyfikenhet kring hur långt den spelidén kan räcka, är – när jag tänker efter – så enormt mycket större för mig, än behovet av att hitta det poängmässigt säkraste upplägget. (Och anstränger mig förstås till att tänka utanför den boxen, när jag coachar andra, med andra prioriteringar.)

Illustrationer: Jeanette Hallman
Illustrationer: Jeanette Hallman

Ett sätt för mig att behålla lekfullheten i träningen är att sätta utövandet i perspektiv. Och perspektiv är inte svåra att hitta, det räcker att slå på nyheterna vilken kväll som helst för att ta del av vidriga levnadsförhållanden. Jag tror vi är många som önskar att vi gjorde mer och ur detta har ny en idé vuxit fram om att testa ett nytt kursupplägg samtidigt som intäkterna oavkortat går till välgörenhet.

Summa summarum; måndagen 24/4 arrangeras en kvällsclinic på Yes-lydnads-konceptet, till förmån för Läkare utan gränser.

Om lite glad tävlingslydnad på något sätt kan bidra till att göra livet något mer drägligt för någon eller några av dessa utsatta människor, så är det en enkel insats. Dessutom får jag fin hjälp av Anna Wernersson och hennes lagotto Salsa och golden Tango. Tillsammans har vi då fyra olika raser och flera olika personligheter för att hjälpas åt att illustrera yes-lydnads-tänket i praktiken. Anmälan kommer öppna inom några dagar, här på hemsidan. Hoppas det finns intresse och att vi tillsammans kan göra lite skillnad, både i det stora och i det lilla.

Om du gillar det du läste, så kan jag varmt rekommendera Heléne Lindströms blogg,  där avsnittet "Lite tankar från en tävlingsträning" inspirerat lite extra till just det här avsnittet.

För den som är nyfiken på landslagslägret, så finns flera rapporter på vår Facebook-sida "Landslaget i lydnad" och en sammanfattning från Heidi i  lydnadsbloggen

Du kan beställa boken genom att klicka på bilden ovan!
Läs hela inlägget »

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter