jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2017 > 02

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2017 > 02

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »

2017 > 02

Denna mening är tyvärr inte alltför sällsynt bland hundägare som pratar om varandras hundar – och den gör mig lika irriterad varje gång. Det händer också att kursdeltagare säger så om sin egen hund och det gör mig snarare ledsen. Visst är det fint att vi lyfter styrkorna i våra hundar på olika sätt och visst får inte alla hundar optimala chanser för sin utveckling på tävlingsfronten – men vad i all sin dar gör det? Jag har mött få hundar som rent konkret efterfrågar högre poäng och större möjligheter för självförverkligande (det skulle möjligen vara I-or ;-))

Skämt åsido - det stora problemet med uttalandet är att vi sänker föraren (eller oss själva) till en rätt så låg nivå, som innebär att inte  vara good enough för sin egen hund, som man älskar så mycket. Det kan ta hårt…

För den som är intresserad av avel och genetik är det såklart intressant att analysera själva hunden, fristående från föraren. Men när det handlar om en träningskamrat, klubbkompis eller medtävlande, tänker jag att det är helt orelevant hur den här hunden hade varit med en annan förare. I min roll som träningscoach är det i allra högsta grad ointressant – tvärtom är det väldigt angeläget att se hur just den här föraren och just den här hunden kan göra varandra bra, på ett sätt som de trivs med i sitt liv, som det ser ut just nu.

För egen del så är jag väl medveten om att vår Rudolf med en annan förare, skulle kunna ha kommit så mycket längre. Hans utveckling på tävlingsfronten har stått på standby några år, sedan vi klarade klass 3.  Jag tror att jag vet ungefär hur och vad jag skulle ha tränat för att tävla elit med hyfsad framgång och kanske just därför lät jag bli. Framförallt hade jag svårt att motivera mig för låta Ruffe spendera väldigt mycket tid i massa sammanhang han inte skulle trivas i – vilket får effekten att också jag själv får svårt att trivas. 

Däremot har jag alltid sagt att jag tror att han, genom ren ”mognad”, kommer vara som bäst när han är 8-9 år, det vill säga nu och det stämmer rätt så väl.  Den här filmsnutten är inspelad  på ett ”första försöket-moment” för ett par veckor sedan. Jag älskar hans stil och är fullt nöjd med hans utförande även med domarögon på, men det är SÅ mycket som ska stämma, för att det ska landa just där. (Tack Sara Andersson som höll i kameran! :-) )

 Gårdagens uppletande visar hur skör koncentrationen är för detta lilla djur. Från världens härligaste energi råkar han tappa prylen och då tar liksom bränslet slut på ett kick. Inte för att han blir låg på något sätt, utan bara för att han kommer ur ”sin bana” (och det spelar ingen roll vilka hjälper jag lägger på i det läget - prylen kommer inte in). Men absolut, den här specifika situationen är i allra högsta grad träningsbar (tillsammans med allt annat som lätt stör ut honom) och ja, jag är nog bekväm av mig som inte gör hela det jobbet så att chansen att han klarar en brukstävling är högre än att den fallerar. Och jodå, han hade definitivt kunnat komma så mycket längre med en annan förare. Eller kanske rentav med mig, i en annan tid av livet. Men det spelar ju ingen roll, för vi är vi och det är just den här perioden av mitt liv jag har honom som följeslagare.  Jag valde den ”enkla” vägen och den ligger rätt så väl i linje med hur begreppet ”hobby” definieras. ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull….”  
Jag tror det är superviktigt att ha koll på om man håller sig inom dessa ramar eller inte. För om hundträningen inte är din hobby - vad är den då? 

Ruffe och jag har väldigt kul ihop och jag vågar påstå att det är tack vare att vi inte tävlar, utan att han istället får vara min hjälte i den dagliga fårskötseln här hemma. Pingu och jag har också väldigt kul ihop och jag vågar påstå att tävlandet och allt vi upplever där är en väldigt viktig ingrediens i det. Och jag har haft hundar innan, som inte alls haft så naturlig fallenhet för tävlingsmiljön som Pingu och vi hade fantastiskt kul på våra resor, för just i de perioderna av livet hade jag motivationen att möta de hinder som stod lite i vägen.

När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!
När jag hittade "Team Rudolf"-tröjan av en slump tyckte jag att det är lite synd att vi inte tävlar. Men man kan vara starka tillsammans vid många andra tillfällen!

Tänk om folk skulle säga likadant om relationer mellan oss människor; "Med andra föräldrar så"… eller "Med en annan fru så"… Vi hundägare har en tendens att lägga rätt så tunga ok på varandras axlar ibland.  Så länge ingen missköter sin hund så finns det så mycket större problem att lösa där ute i världen, än att vi har ett gäng svenska hundar som kanske är bättre än vad vi kan utläsa på sbktävling ;-) Och just därför är det så otroligt onödigt att säga de där orden som kan såra så mycket!

För att komma till beställningssidan för boken, klicka här

Läs hela inlägget »
Starka tillsammans, sid 60-61 Starka tillsammans, sid 60-61

Till förra numret av tidningen Brukshunden gjorde jag en intervju med den omåttligt framgångsrika agilityföraren Jenny Damm. Jag möter Jenny titt som tätt i Lotushallen och har alltid varit nyfiken på exakt vad det är som gör att hon håller sig i den absoluta toppen år efter år, i en gren som utvecklas i raketfart och där konkurrensen blir allt tuffare.

Under själva intervjun så kände jag att jag blev väldigt berörd i mitt eget tävlingstänk av Jennys begrepp ”tävla offensivt”. Med tanke på hur jag själv nördat in mig i tankens kraft, positiv psykologi, affirmationer och visualisering, så är detta på ett sätt inget nytt, men på ett annat sätt helt nytt. Jenny beskrev vikten av att göra ett val – gå all in för det – och sedan inte ångra beslutet, även om det visade sig leda till ett misslyckande, rent resultatmässigt. Och det är nog just där jag själv har fastnat – i ältandet efteråt. Jag har följt konceptet fram dit, genom att bestämma mig och gå all in – men jag har inte varit snäll mot mig själv vid tillfällen då planen fallerat, utan det har blivit en hel del ältande.

Två av mina sista tävlingar 2016 – som jag gjorde efter denna intervju - blev de absolut bästa jag har gjort. Jag har svårt att återskapa exakta minnesbilder av dem, vilket såklart är synd på ett sätt, men samtidigt tror jag det ligger i sakens karaktär då jag under dessa starter var inne i ett riktigt gott flow.   Jag vet inte vilka beslut jag tog, hur jag kastade apporten, eller med vilket tonläge jag sa vissa kommandon – och detta eftersom jag gick på autopilot och bara gjorde som jag brukar. För mig blev detta ett offensivt sätt att tävla på – jag gör det vi brukar och räknar med att det håller, utan livrem, och hängslen (ett tankesätt som jag också inspirerats av från Heléne Lindström, men som jag inte fullt ut fått till förrän nu!)

Viktigast av allt var nog förståelsen för att tävla utan krav från mig själv på att ”försvara” mina val om de inte visade sig strategiska. De flesta som känner mig vet att jag kan vara lite lik Nasse i Nalle Puh ("jag är ett väldigt ängsligt litet djur") som gärna dubbelkollar det mesta, ständigt beredd på att besvara den anklagande frågan ”hur lyckades du med det där…”). När jag tävlar har jag ofta haft plan B väldigt nära till hands, vilket kan ge både trygghet och resultat, men ibland har jag säkert haft den för nära. Visst har vi undvikit många nollor och räddat många femmor, men jag har troligen också missat en del tior, för att jag dragit åt livremmen och spänt hängslena långt innan byxorna varit på väg att trilla av:-)

På något vis gav detta tanke val en stor befrielse som gav mig mer handlingsutrymme i mitt tävlande. Denna erfarenhet stärker också min övertygelse om att vår upplevda rädsla för vad andra ska tycka, i många fall kan handla om en rädsla för de tankar vi skapar om oss själva.  (Det är ju rätt tjatigt och destruktivt när man spelar upp sin stora miss i hjärnan för 57:e gången…)

Jag gjorde intervjun strax innan boken skulle tryckas och lyckades i sista stund få med en sammanfattade sida kring Jennys tänk, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

Den som vill läsa intervjun i sin helhet hittar den i Brukshunden nummer 6 och för den som eventuellt inte har tidningen så kommer man även från och med nästa vecka kunna hitta den på www.brukshunden.se

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter