jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2017 > 04

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Senaste kommentarer

2017 > 04

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

2017 > 04

Eller hör du oftare orden "Ingen vill ju jobba ideellt numera"?
I så fall delar vi den erfarenheten. Men jag tror inte det ligger så mycket sanning i det, utan jag tror att den förändring som skett handlar om hur man vill jobba. Se till exempel på Missing People - där finns hur många ideella krafter som helst! Jag gissar att det är känslan av meningsfullhet tillsammans med möjligheten att engagera sig så lite eller så mycket som man vill,  som är den enkla förklaringen till framgången.

I hunderiet borde vi ju också kunna skapa känsla av meningsfullhet, med tanke på hur mycket gott de fyrbenta kan göra för de tvåbenta (och många sök- och räddningsekipage skulle nog även kunna vara en resurs för Missing People!) Sedan 2016 har SBK dessutom assistanshundsuppdraget från Myndigheten för delaktighet, vilket ger ytterligare möjligheter. Vår resurshundförarutbildning på  UC Hund är glädjande nog rekommenderad som en bas för den som vill vidareutbilda sig till assistanshundinstruktör, vilket känns väldigt roligt och jag ser fram emot att förkovra mig vidare i detta.  Mer info om samarbetet finns här

Som coach för hundtränare möter jag även många kunskapstörstande personer som önskar mer kontakt med likasinnade, mer kunskap om träning och mer kunskap om tävling. Allt detta som kan nås via det ideella engagemanget och det brukar jag såklart rekommendera. Många har dock redan provat, men blivit avskräckta av det bemötande de fått från andra. Det allra vanligaste är kanske den lite dolda kritiken som handlar om att försöka engagera folk genom att ge dem dåligt samvete:

"Jaså, var du inte på städdagen? Ja, vi var fyra stycken som fick röja hela klubbområdet: Hela dagen dessutom! Och jag missade mitt barnbarns kalas på kvällen".

Med lite eftertanke säger det nog sig själv hur sugen man blir på att dyka upp snart igen, om det är dessa ord man får som "tack för hjälpen"(...) Påminnelser om att det du gör aldrig är bra nog, eller att någon annan alltid gjort mer, är inte direkt ett pepp-bränsle.

Kanske är denna inställning en generationsfråga till viss del? När SBK:s tidigare tolkning av den etiska policyn för domare publicerades, så valde 80-talisten i mig att avstå vidare ideellt engagemang på den fronten. Om det ska bli krångligt och man ska känna sig misstänkliggjord, så får det vara. Då försvinner det lustfyllda i ett nafs och det är lätt att hitta andra saker som känns mer meningsfulla.

Nu har tolkningen ändrats uoch är formulerad på ett sätt så att jag skulle kunna döma igen, utan att riskera att bli anmäld för att ha dömt en kursdeltagare eller bokköpare:-) Hur jag ska göra har jag inte riktigt bestämt. För närvarande är den idella tiden mer än fylld genom landslagsuppdraget och jag kommer dessutom vara delaktig i distriktets domarutbildning framöver, så just nu är det inte aktuellt att binda upp fler helger. Men oavsett hur det blir, så tycker jag att det är väldigt bra att man till slut insett problematiken i den tidigare versionen och att den ändrades.   Känslan av tillit tror jag nämligen är en annan viktig faktor för den ideella drivkraften och för mig går den hand i hand med den viktiga känslan av meningsfullhet.

På tal om meningsfullhet - måndagens clinic kändes lyckad i alla ändar och organisationen Läkare utan gränser har varit fantastiska i både teknisk support för själva insamlingen, samt feedback efteråt.  Några fler ord om kvällen finns i nyhetsflödet som  Idu kan se  här

Läs hela inlägget »

Inom hundträningen beskrivs ibland känsla och resultat som två motpoler och något man måste välja mellan. Jag tror det kan vara bra att inför sig själv göra en tydlig prioritering av vad som är viktigast, men det betyder ju inte att det andra inte är viktigt.

Dock är ju valet individuellt. Alla tycker inte det är viktigt att ha roligt, hur konstigt det än kan låta:-)  Och för den mer resultatfokuserade personen känns det kanske jättekonstigt att alla faktiskt inte innerst inne strävar hårt efter att vara bäst.  Vi är olika – och det är inget problem – det viktiga är att hålla koll på sig själv och se till att man tankar med rätt bränsle. Att hälla för mycket resultattankar i en känsloorienterad person, kan vara lika dumt som att hälla bensin i en dieselmotor. Man kommer inte så långt. Och förmodligen funkar det likadant åt andra hållet.

På ett mer generellt plan så tror jag att många skulle vara mer förtjänta av att fokusera mer på känslan och mindre på resultatet. (Särskilt de som av naturen är mer resultatorienterade – för då finns ju de där tankarna där ändå!;-)) Det kan ligga nära till hands att tänka att den hundtränare som fokuserar belöningsbaserad träning är bäst på det där med känslan, men jag funderar på om det inte kan bli tvärtom ibland.

Grunden för behaviorismen – som i sin tur ligger till grund för klickerträning och det mesta vi lär oss om förstärkningar och belöningar – är ju att fokusera på det vi kan se och inte ta hänsyn till det vi inte kan se (som tankar och känslor). Jag ogillar att objektifiera hunden och tror att magkänslan och våra antaganden om vad hunden tänker och känner är minst lika viktiga. I alla fall om för den som har en hyfsad relation till sin fyrbenta vän.

Även rent resultatmässigt så tror att det ställer till det lite om vi tittar mer på hundens tassar än i hundens ögon. Om vi inte sätter viljan och glädjen i första rummet, så missar vi ju det som är viktigt långsiktigt. Ska jag tänka rent tävlingseffektivt så är det ju faktiskt viktigare att min hund verkligen innerst inne VILL stanna än att jag får till låsta tassar just på dagens träningspass.

 Samma tanke kan vi ha i förhållande till oss själva. Ser du bara till det mätbara i form av betyg och titlar, eller kommer du ihåg att även hålla koll på glöden i din blick? Återupplever du den barnsliga lyckan i  att bara få umgås och leka med en hund, vilket kanske en gång var själva startskottet för alltihop? 

En del tycker att det är konstigt att man kan vara nöjd med en tävling trots en nolla eller två. Självklart är det ju inte nollan i sig man är nöjd med och givetvis kommer man anstränga sig för att få ett annat betyg nästa gång. Men det finns ju så mycket annat under ett helt tävlingsutförande som man kan känna tacksamhet och stolthet över (om det nu är det man lägger i begreppet ”nöjd”) och det kommer inte alltid till uttryck på ett papper eller en resultattavla.

För egen del behöver jag inte vara missnöjd för att träna flitigt, utan jag kan tvärtom få en rejäl boost och träningsinspiration genom att emellanåt känna mig väldigt nöjd och stolt över det jag gör, träning som tävling. Och jag tror inte jag långsiktigt funkar så bra på bränsle som bygger på att jag driver mig själv med negativ förstärkning och känsla av otillräcklighet. Det blir nog lite som att hälla bensin i en dieselmotor, det också. Jag kanske startar, men jag kommer inte orka så långt.  

Ruffe - en hund fylld av starka känslor.     Foto: Maria Evaldsson
Ruffe - en hund fylld av starka känslor. Foto: Maria Evaldsson
Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter