jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2017 > 11

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2017 > 11

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »

2017 > 11

Helgen kom att handla väldigt mycket om motivation. Det gör visserligen många av mina jobbhelger, för det där med motivation är en stor del av mitt arbete; att motivera hundtränare, att hjälpa hundtränare att motivera hundar, att använda hunden som motivator i arbete med människor, att motivera juste hundträning, motivation i relation till mental träning... Ett väldigt roligt jobb, men inte alltid enkelt för det där med motivation kan också vara känsligt och sårbart. 

Just denna helg fick jag jobba extra mycket med min egen, då den efterlängtade debuten i högre spår inte blev riktigt som jag tänkt mig. 

Men först til arbetsdagen som bestod i att coacha ett större träningsgäng från Hörby BK i konceptet "Yes-lydnad". Önskemålet var en heldagsclinic varvat med kortare träningspass i helgrupp. Ett nytt upplägg för mig och roligt att både planera och genomföra. Pingu var som vanligt en ovärderlig kollega för mina demos, liksom kursgängets hundar som var fantastiskt härliga allihop. 

Hundens inre motivation är en central del i "Yes-lydnaden" och jag tror att dettar en del som ibland försvinner för att vi fastnar i för tekniska belöningar.  Om hunden verkligen innerst inne vill samma sak som jag så blir det ju så mycket enklare att tävla. För hundar som inte är väldigt följsamma av naturen och/eller är störningskänsliga, så upplever jag att externbelöningar många gånger kan ge fantastiska effekt. I-or lärde oss mycket om vikten av att - med smarta och självständiga hundar-  avsätta tid för noggrann löneförhandling :-) 

Med inspiration från ett forskningsexperiment där man jämfört vargens och hundens benägenhet att försöka få hjälp av en människa, så testade jag i söndags en alternativ idé för att introducera konceptet för såväl förare som hundar.

Vi började med att lägga hundarnas favoritbelöning i en stängd stålbur. Föraren ger en varsågod-signal till hunden och är därefter helt passiv. 

Målet är att hunden - efter att ha försökt komma åt belöningen på lite olika vis utan att lyckas - ska vända sig mot sin apa för att föreslå samarbete. När detta sker så skyndar sig föraren att öppna buren!

Hur lång tid det tar innan hunden väljer att vända sig till apan varierar stort från hund till hund (och vargen gör det enligt experimentet aldrig!)  När hunden vänder sig mot apan och säger "ska vi hjälpas åt" - då har man ett grymt bra förhandlingsläge (läs "tillfälligt följsam hund") och i den känslan kan man steg för steg lära sin hund att arbeta uthålligt och engagerat i olika lydnadsövningar. 

Hektor, på bilden ovan,  visade strax innan bilden togs en beundransvärd målmedvetenhet och koncentration , vilket kan anas i detta 3-sekundersklipp.  Tänk när detta så småningom kanaliseras till att lösa uppgifter i tävlingslydnad - då blir det grymt bra! 

Denna övning kändes verkligen mer effektiv och rolig, än de mer traditionella som genomförs i koppel eller med belöningsvakt. (Precis som hunden finner även instruktören en viss tillfredsställelse i att komma på saker själv :-))

Ett annat motivationsexperiment som ryms i YES-lydnaden handlar om förarens uthållighet (vi lyfter ofta fram att den brister hos hundarna). Men när vi tränar uthållighet lite mer på hundens villkor , så är det i regel inte hundarna som tar slut först... 

...inte ens om matte är militär:-)

Och ungefär så här kände jag mig jag på spårtävlingen dagen innan...

 Vi som tränat så mycket och verkligen såg fram emot en heldags äventyr! Men känsla av totalt antiklimax var jag inte inställd på - och även om jag har lite svårt att se det redan nu så försöker jag intala mig att denna erfarenhet blev en viktig del i min mentala träning. 

Tanken var att vi skulle klarat att vinkla och spåra minst femtio meter på en väg där jag och en medtävlande såg flera olika hundägare under liggtiden - och detta bara 80 steg från upptagsrutan. Alldeles för svårt för oss - och jag trodde faktiskt att det var skäl för omspår både med tanke på människorna, vägen och den korta sträckan mellan upptag och vinkel - men så blev det tyvärr inte. Vet inte om vårt lite förvirrade upptag bidrog till domarnas beslut - för det är vårt svagaste kort än så länge, men när vi kommer iväg så är vi i regel duktiga på att plocka pinnar.  Spåra över vägar har vi gjort massor, men vinkla och spåra på vägar där andra människor gått i båda riktningar under spårets liggtid- det har jag inte tränat med någon hund och det fanns liksom inte i min sinnesvärld att det kunde se ut så. När Pingu strax efter vägen blev ytterst förvirrad så trodde jag att det skulle hjälpa henne att ta oss några steg bort från den, så allt blev verkligen fel. Innan jag släppte på hade jag och min medtävlande med spåret intill informerat domare och TL om att det just gått människor på vägen - och då de sa att det var i sin ordning, så blev det liksom än mer långsökt att spåret skulle gå just där... 

När klockan har ringt 04:45, följt av två timmars bilresa, ytterligare två timmar med samling, utkörning och väntan på domare - då är det verkligen en mental utmaning att ta det hela med en klackspark. Jag försökte inspireras av Pingu - för henne var det bara ett väldigt konstigt och kort träningsspår :-) 

Eftersom vi skulle bo över och jobba på grannklubben nästföljande dag valde vi att vara kvar och heja på de andra och träna lite själva. Träffade också ett par av kursdeltagarna från förra helgens jobb och blev påmind om att det där med brukstävlingar är rätt trevligt ändå:-)   

Kvällen gav ännu mer energi då den tillbringades hemma hos kursarrangören Tina - en härlig och inspirerande kvinna, som genom sin företagsidé Dogs & Drums ger ytterligare en dimension på hundar och motivation!

Dessutom bjöd Tinas smakfullt renoverade Skånegård på en stor dos heminredningsinspiration...

 ... ända tills hon öppnade den här frysen.  Man får se en del speciella saker på sina små jobbresor. Tänk om tv skulle få nys om det "riktiga" hundfolket...:-) Ju mer jag  lär mig om jakthundsfolket - desto mer förståelse får jag för att det var helt fel av oss att omsorgsfullt begrava vår löpanka ANDers. 

Läs hela inlägget »

Orden ”Man ska inte gå ut och tävla innan man är färdig” brukar alltid sätta griller i huvudet på mig. Först och främst för att min syn på kunskap och hundträning inte överensstämmer med att något blir ”färdigt” eller ”inlärt”. Varje gång jag tränar ett moment med min hund så påverkas det momentet – och varje gång jag påverkar min hund så lär den sig något. (I pedagogiken pratar man idag om livslångt lärande framför inlärning – mer om mina tankar kring detta kan man läsa mer om i artikeln ”Inlärt och klart” som du hittar här

Meningen skulle även kunna innefatta ”att vara färdig för tävlingssituationen” – och där finns en poäng, även om jag vill ersätta ”färdig” med ”förberedd”, för jag tror även att detta lärande är ständigt pågående, såväl hos mig själv som hos min hund. När är man då förberedd? Ja, det kan nog ingen annan än en själv avgöra – och för att förstå vad man behöver förbereda sig inför, så måste man kanske prova på, innan man är helt förberedd

Ens egen personlighet tror jag har stor betydelse för vad man behöver förbereda sig inför. Har man svårt att ta motgång så behöver man förstås förbereda sig för detta – eller vänta med att tävla tills momentsäkerheten och helheten känns väldigt stabil. En störningskänslig hund behöver kanske förberedas för den specifika platsen. Om jag minns rätt så gjorde inte Ruffe någon av sina tävlingar upp till elit på en plats där han aldrig tränat innan under den senaste månaden – eftersom jag bedömde att det var en viktig förberedelse för att han skulle känna sig trygg och bekväm. (Vilket också i sin tur är en orsak till att vi inte tävlat så många tävlingar).

Tidigare i höst satt jag och tittade på lämpliga datum för vår debut i högre klass spår. Om jag ska vara färdig i den mening att risken för bakslag är väldigt liten,  så vore det klokaste att sikta in sig på hemmatävlingen i april nästa år – då är det rimligt att alla moment är väl intränade -och övertränade -och då har vi även gott om tid på oss för att stärka självständigheten i bruksarbetet (något som Pingu tycker är svårt – och just detta är i sin tur det som motiverat mig att träna bruks. Jag tror att en hund som är så följsam till sin natur, mår väl av att vara lite mer självständig och jag tycker det är spännande att se hur bra det kan bli!)

Så satt jag där med tävlingskalendern och började snegla på årets tävlingar. Det fanns ju en chans i november – och om jag siktade in mig på den, så visste jag att jag skulle prioritera bruksträningen så väldigt mycket mer i september och oktober, än vad jag hade gjort annars. I samma veva fick jag en förfrågan om en kursdag på en närliggande klubb och strax hade jag bestämt mig – vi satsar på en ”Fångarna på fortet-tävling” i november, som bygger på att vi får stolpe in och får till allt så bra som vi kan det just nu. Just detta brukar vara en av våra styrkor, så jag väljer att anse att vi är färdiga för att anta den utmaningen. Faktum är att det är den känslan jag gillar att tävla i mest – ”det kan gå” är en trigger och riktig sporre för mig. Utifrån det sättet vi tränar, så gör inte en tävlingsstart oss ett dugg sämre utifrån de långsiktiga målen, utan jag lägger upp tävlingsutförandet utifrån var vi befinner oss just nu med de hjälper som behövs och då blir det ju som vilken träning som helst!

Samtidigt kan det hända så mycket under en spårtävling– oavsett hur rutinerad eller förberedd man är. Kanske hittar vi inte ens spåret och då blir det tack och hej utan en enda poäng, men då kommer det viktigaste syftet med tävlingen ändå redan vara uppfyllt – vi har tränat väldigt mycket bruks i oktober; en månad då jag samtidigt haft mycket jobb. Hade jag inte haft denna svåra tävling framför mig så hade nog hundträningen inte blivit hälften så prioriterad som den blivit nu.
Dessutom blev det en månad kantad av sorgen efter I-or och även i det avseendet har det varit så skönt att ha ett framåtfokus och komma ut extra mycket i skog och mark.  

Så här ser ”det kan gå-kalkylen” ut:
Fritt följ 8,5
Inkallning 9
Framåtsändande 6,5 (favoritmoment, men än så länge beroende av dk för att få ihop helheten!)
Kryp 8
Skall 8
Hopp 9
Tungapport 9
Plats 0 (kommer sannolikt avstå den, men bestämmer mig på plats)

Spårupptag 7 (Svårt!)
Spår 10
Uppletande 8

Totalt: 486, vilket ger 6 poängs marginal för uppflyttning ;-) Inte mycket att spela på, utan vi måste få till allt ungefär så bra som vi kan det just nu. Och det kan förstås gå både sämre och bättre. 9:orna i lydnaden kanske blir 10:or (räknar aldrig på 10:or eftersom det där sista ibland är så mycket upp till tycke och smak). Spårupptaget kanske blir enkelt så att vi får en 10:a där. Uppletandet skulle kunna rendera i högre betyg om vi har lite flyt med vinden.  Och i så fall, så har vi även råd att tappa någon pinne eller två i spåret. Lägger vi platsen kan vi ha 40 poäng till, men vi måste oavsett ha åttor i snitt på specialen för uppflytt. Ja – det går liksom inte att räkna ut hur det kommer att gå – men det viktiga för att jag ska tycka det är kul och lönt att ge mig av på en så pass långväga tävling är att det kan gå. Och det kan det ju - enligt kalkylen ;-) - så snart ger vi oss ut på vår Fångarna på fortet-tävling, så får vi se hur många nycklar vi kommer hem med ;-) 

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter