jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser, med mera- se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2018

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2018

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »

2018

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

…har nog många av oss hört mellan varven, framförallt under uppväxten. Ibland har jag även sagt det till mig själv, men jag tänker sluta med det. Ju mer jag lär mig om människor, djur, beteenden och känslighet – desto mer inser jag att den inte är något som ska bekämpas. Visst har den sina nackdelar, men den ingår också i en konstellation av egenskaper som gör oss till just dem vi är. 

”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter.” (Hämtat från http://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/  )

 För ett par veckor sedan spräckte vår väldigt känsliga hund Ruffe en klo och under denna tid har det blivit väldigt tydligt för mig vilken tillgång den där känsligheten kan vara. Han är väldigt rädd om sin tass och han har inte en enda gång tappat sin strumpa, sin toffel eller sin stövel som han har utomhus. (Visserligen investerade vi denna gång i en lite dyrare stövel då vi har dålig erfarenhet av hundskor som går sönder efter ett par dagars användning.  Men ändå!)

Personalen på Vettris-Halmstad imponerade än en gång, på tal om känslighet och bemötande. En spräckt klo uppstår ju akut, så jag hade inte hunnit ge någon detaljerad info om Ruffe när han lämnades in och det var första gången han var där. När jag hämtade honom berättade de att han hade fått extra lugnande då han skrikit högt och rakt ut bara de tog i tassen trots att han var sederad. Dessutom ”När vi kom med tratten kröp han längst in i buren och satte sig  med ryggen mot oss så vi hade inte hjärta att ta på den.” De konstaterade också att den inte verkade behövas just då, eftersom han inte tenderat att nosa på tassen.  Han var förmodligen så tagen av stundens allvar så var mer eller mindre förstelnad. Ruffe är ett känsligt litet djur, både på insidan och utsidan – och jag är så tacksam över att de såg det och anpassade vården därefter.

En motsatt upplevelse fick jag i ett vallningssammanhang där det var någon som sa ”Vi måste avla fram kelpies som tar träning bättre”.  Och jag minns hur jag rös över ordvalet "tar träning" och tänkte ”Hur i all sin dar tränar du då? Är det inte bättre att istället utveckla människans empati och förståelse för djuret hon tränar?" 

En högkänslig hund faller säkerligen under det vi kallar störningskänslighet och detta kan skapa en stor irritation hos ägaren ("hon får inte välja bort mig" eller "han får inte välja bort träningen").

Men det är ju knappast något de kan hjälpa och med vilken rätt bestraffar vi detta? Utifrån nedanstående beskrivning från samma länkade sida som ovan, så kanske det inte är helt enkelt för en hund att "skärpa sig" (vi människor klarar ju inte det!) 
 ”Det faktum att högkänsliga människor uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning … särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar.”

Fick nyligen erfara att jag klassas till kategorin velour-tränare bland lydnadsfolket. Först blev jag lite stött (eftersom jag är så känslig) men snart insåg jag att det är något att vara förbannat stolt över! (även om begreppet inte myntats i syfte att ge komplimanger...) Det är ju precis de mjukare värdena i hundträningen som tilltalar mig och det är i dessa sammanhang jag vill verka och utvecklas! 

Samtidigt får man ibland - ironiskt nog - höra att man inte är tillräckligt känslig. Någon påtalade att "Jag förstår inte hur du kunde jobba så direkt efter att I-or dog. Det hade jag aldrig klarat. Jag hade varit jätteledsen!" 

(Är man känslig kan man ta rätt illa vid sig av den sortens uttalande...)
Att en gammal hund blir sjuk och dör, är för mig inte en stor chock som gör att jag slutar fungera, men det är ju inte samma sak som att jag inte saknar honom något alldeles väldigt. Tacksamheten jag känner över hur väl vi tillvaratog tiden vi fick med honom på ålderns höst vittnar nog istället om att jag var rätt så förberedd på själva faktumet att han en dag inte finns här mer. När det gäller arbetet så hade jag fortfarande fått vara sjukskriven om jag inte skulle klara av att stänga bort sorgsenheten därifrån.  Jag tycker livet har varit annorlunda dessa fyra månader och upplever att jag haft mycket oflyt - men förmodligen är det bara så att vi fått träna på en vardag med sorgkant.

Orden ”Du får inte vara så känslig…” eller "du borde vara mer känslig" säger mer om avsändarens behov än om mina. Det är skillnad på att utmana sig själv utanför komfortzonen utifrån sin egen vilja - och att försöka anpassa sig utifrån andras förväntningar, som inte sällan har rätt så egoistiska syften. (Precis som vi tävlingsförare kan ha när vi försöker påverka beteenden hos våra hundar. Viktigt att ha koll på ”för vems skull”!)  Livet behöver inte vara en kamp för att bli någon vi inte är, varken för tvåbenta eller fyrbenta och det gäller att välja sina sammanhang!

En velourtränare som jag blev inte direkt ledsen när Vettris rekommenderade att köpa barnsockar att ha på Ruffes tass inomhus. 

Hittade visst ett par tofflor också :-)
Hittade visst ett par tofflor också :-)

Har du orkat läsa ända hit är du säkert också en velourtränare - och då vill jag passa på att hinta om att sommarens lägerplatser idag har utannonserats och dessa är för dig som vill träna glad lydnad under lättsamma former. Du hittar dem här
 

Läs hela inlägget »

Häromdagen fick jag spunk på min dator som bara hängde sig och jag beställde ett så kallat clean-up-program som rensar ut hårddisken ordentligt.  

”2487 problem har åtgärdats och 4,2 GB har rensats.
-          Skadade registerartiklar
-          Skadade genvägar
-          Systemskräp
-          Webbläsarcache
-          Tracking & other cookies
-          Webbsöknings- och nedladdningshistorik”

Tänk om det hade funnits ett program för oss människor som rensade ut allt onödigt som gör att ”går långsammare” eller fungerar sämre!

Skadade genvägar kan nog liknas vid energitjuvar som hindrar oss från att göra det vi egentligen vill. Skadade registerartiklar kanske kan liknas vid utmattningssymptom. Systemskräp kanske fungerar som Jantelagen, tunga minnen eller annat som gör att vi inte blir de vi skulle kunna bli.

Och även vi behöver nog tömma ”cachen” som hindrar oss från att se saker med nya ögon. Allt det där som bara dyker upp och som vi borde tacka nej till när vi hör oss själva tacka ja, kanske kan liknas vid rutorna som meddelar om cookies.   Och vår webbsöknings- och nedladdningshistorik kan nog ge en rätt tung ryggsäck. Livet på nätet rymmer många möjligheter till inspiration och kunskapssökande, men det tar nog mer energi och koncentration från oss än vi fullt ut förstår. I alla fall om vi lagrar saker som inte gör oss gladare. 

När det blir för mycket skräp i systemet så fungerar ingenting, för det lägger sig som en hinna runt det vi egentligen vill uppleva. För egen del har 2017 varit ett märkligt år, med märkliga problem av olika dignitet, som har stört systemet och gjort att jag gått lite trögt ibland:-) (Men förhoppningsvis inte så många som 2487!)

En tung sak under 2017 är förstås att I-or lämnade oss, även om hans aktningsvärda ålder av 13 år förstås höll oss beredda. Men vi kunde också haft ett par år kvar med denne fantastiske kamrat. 

En rolig sak under 2017 - som I-or i allra högsta grad har en del i -  är att boken mottagits så väl och att en andra upplaga redan finns ute. Att sitta på föreläsningar och signera böcker i pausen känns fortfarande surrealistiskt! 

En galen sak under 2017 är att vi efter mycket funderande bestämt oss för att lämna vårt älskade hem som vi bott i och renoverat under 12 års tid för att flytta till gården som råkade stå på marken vi köpte... Tanken var att stycka av och sälja boningshuset, men när vi väl började greja där så började nya idéer ta form och plötsligt insåg vi att vi planerade för oss själva och inte för någon annan. 

Ibland läser man reportage om folk som köper ett nytt hus när de renoverat färdigt det gamla och jag har alltid tyckt att de verkar helt vansinniga... En dag sa jag till Fredrik att "nu är vi nog klara med renoveringsprojekt här hemma för ett tag. Nu ska vi bara njuta..."  Dagen efter fick vi syn på den där annonsen på Hemnet.... I sådana lägen ska ju ens bättre hälft vara en bromskloss, men Fredrik som varit på jakt efter egen skog och betesmark var snarare en gaspedal! :-) Och uppenbarligen tycker vi att det är rätt kul båda två, annars hade vi inte hamnat i det här läget. 

Har förlikat mig med att jag kommer sakna vårt nuvarande hem massor, men har också efter mycket funderande insett att det inte behöver vara samma sak som att man inte trivs bättre i det nya.  Där finns så många mervärden; alla möjligheter med egen mark och skog runtomkring, liksom husets ålder -byggt i slutet av 1800-talet, vilket gör det så mycket roligare att renovera. Mina älskade promenadvägar behåller jag - bara det att vi framöver bor på andra sidan skogen!

Sen gjorde det inget att där finns ett grisstall som inte passar som fårhus men kommer göra sig perfekt som träningsrum för privatträningar (med betoning på rum - inte hall - blott 60 kvadrat). Självklart kommer jag fortsätta erbjuda träningar i fina Lotushallen - men under utesäsongen tror jag träningsrummet blir perfekt som back-up vid oönskad väderlek (och då kan man våga förlänga utesäsongen lite mer!) 

Så här ser det gamla grisstallet ut just nu - och förhoppningsvis har det hunnit hända litegrand till nästa nyårsblogg! (Vi är kanske inte helt eniga om prioriteringsordningen för just detta rum bland allt  vi har framför oss. Mitt förslag är att det kan vara bra att fixa golvet rätt snart så att vi kan förvara grejer där under flytten;-) 

Är man intresserad av andra bilder än hundträningsrum så är min förhoppning att lägga upp lite renoverings- och fixbilder både härifrån och därifrån på HEMsidansom finns här

Renovering, försäljning och så småningom flytt kommer uppta en stor del av fritiden 2018, så jag får vara extra noggrann med min manuella clean-up ;-) och prioritera dem som ger positiv energi.

Kanske är det så att antivirusprogram för människor kommer på fyra ben... <3 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2018 - och till skillnad från förra årsskiftet så är jag i allra högsta grad inställd på att det kommer bli ett märkligt och föränderligt år. (Fotot är taget på den mark som är tänkt att bli framtida träningsplan.)

Ett nyår blir en påminnelse om att allt har sin tid, oavsett om vi vill det eller inte. Tack än en gång  Jessika Gyllström för denna fina minnestavla på grabbarna. Dina tavlor kommer alltid ha en hedersplats i vårt hem! 
 

Läs hela inlägget »
  • Cilla » Lydnads-SM 2018:  ”Stort grattis till ett väl genomfört SM med både några missar och grymma höjdpun..”

  • Annica kihlberg » Gör din grej!:  ”Älskar boken och den har gett mig så mkt, jag önskar att den kommer som ljudbok ..”

  • Heidi Billkvam » Gör din grej!:  ”Jag älskar ditt tänk :-). Hehe, ganska likt mitt ;-). Men du har en magisk förmå..”

  • Lotta » Se till att du har rätt film på näthinnan!:  ”Kul att kunna bidra med en skrivbordsbild. :)”

  • Vibeke Weiner » Du får inte vara så känslig...:  ”Så himla bra skrivet! Jag önskar jag hade kunnat dela. Du borde ha en delafunkti..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter