jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2019

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Senaste kommentarer

2019

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

2019

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Arkiv

Länkar

-

Etiketter