jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2019 > 08

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2019 > 08

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

2019 > 08

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter